Fatemeh växte upp i staden Yazd, en religiös stad i centrala Iran, och blev som 11-åring förälskad i fotboll, efter att ha ha suttit hemma hos sin morbror och sett Argentina spela under VM i Frankrike 1998.

"De flesta matcherna spelades sent på natten här i Iran", berättar hon för VICE via WhatsApp (Fatemeh och alla andra iranska kvinnor vi intervjuade för den här artikeln bad om att vi inte skulle använda deras fullständiga namn, på grund av hotet om att bli bestraffad för att man öppet kritiserar Irans regim).

"Vi hade bara en tv så vi var tvungna att titta på matcherna på låg volym och med släckta lampor för att inte störa de vuxna", berättar hon.

Sittandes i mörkret bredvid sina kusiner, kisandes mot en liten skärm, blev hon alldeles hänförd av spelarnas ljusblå och vita tröjor, deras klockrena passningar, och deras drömmiga målkung Gabriel Batistuta.

Att få en inblick i den här annorlunda och exotiska världen tusentals kilometer ifrån en, med några enstaka skymtar av kvinnliga argentinska fans på läktaren, vissa dansandes klädda i t-shirt och shorts, var en skarp kontrast mot kvinnorna i Fatemehs vardag, där de flesta klädde sig i hijab.

"Yazd har alltid varit präglad av en strikt muslimsk tro", säger Fatemeh. "Även nu, 20 år senare, skulle de flesta stirra på en kvinna med ilska om hon gick på gatan klädd i en färggrann eller kort klänning."

När VM 1998 avslutades började Fatemeh stötta Persepolis FC, en av Tehrans största fotbollsklubbar. Varje år åkte hon tillsammans med sin pappa och bröder i sex timmar för att se det årliga derbyt i huvudstaden mellan dem och Esteghlal FC på arenan Azadi. Det var en så pass viktig match att många företag hade stängt under matchdagen. När det var över kände Fatemeh att hon var ännu mer säker i sin vilja att vara en del av den gemenskapen.

"Jag tittade på många av de matcherna ensam hemma", säger hon. "Jag minns speciellt den dagen då Persepolis besegrade Esteghlal och vann Persian Gulf Cup 2001. Det är ett av mina finaste och jobbigaste minnen på samma gång."

När Iran mötte Marocko i fredags var det första gången Fatemeh klev in på en fotbollsarena, nästan 20 år efter att hon såg Argentina spela på tv:n hemma hos sin morbror. Precis som många andra kvinnliga fans som reser till Ryssland från Iran planerar hon att ta med ett utskrivet plakat med sig in på arenan, tillsammans med små iranska flaggor, med ett budskap riktat till både Fifa och Irans regim.

Plakatet lyder: "Jag vill också ha en plats på Azadi."

Iranska kvinnor protesterar mot revolutionen 1979. Kvinnor har förbjudits från att vistas på arenor sedan dess. Foto via Wikimedia Commons.

Det har varit förbjudet för kvinnor i Iran att gå in på fotbollsarenor ända sedan 1979, efter att den persiska monarkin störtades, vilket i slutändan ledde till att Iran blev en islamisk republik. Under åren som följde introducerade de religiösa ledarna gradvis allt striktare restriktioner för kvinnor, vilket ledde till att en lag togs fram som förbjud dem helt från att vara med på sportevenemang där män är inblandade.

För kvinnor som Fatemeh, som föddes åtta år efter revolutionen, var förbudet inte mer än ett olyckligt ofrånkomligt faktum i ett strikt islamiskt land.

"I Iran går det inte att komma runt de islamiska restriktionerna för oss", säger hon. "I dessa extrema religiösa miljöer tvingas flickor att acceptera diskriminering, lite i taget med tiden. Det är inte som om kvinnor förbjöds från att göra allting över en kväll. Det var en process. Och det kom att bli en del av våra liv. När jag växte upp tror jag att de flesta tjejer inte ens frågade sig själva varför vi inte fick följa med och titta på fotboll med våra pappor och bröder, eftersom de redan visste svaret. Det var bara synd, inget mer än det".

Fotboll har varit en stor del av iransk kultur ända sedan slutet av 1800-talet. Men det var inte förrän i slutet på 90-talet då Iran kvalade in till VM som fotbollsvågen verkligen svepte in genom landet. Många tjejer, bland annat Mahsa, som då var 16-år och bodde i Tehran, fick först då upp ögonen för sporten.

"Många tjejer hörde första gången talas om fotboll inför vår kvalmatch mot Australien, vilket blev världens grej över hela landet", berättar hon för VICE över WhatsApp. "I Iran var det mitt på dagen när matchen började, men det var knappt någon som varken var på jobbet eller i skolan den dagen. Skolor skickade ut varningar där de uppmanade elever att inte skolka, men trots det satt hela familjer bänkade framför tv:n, även fast vi visste att det nästan inte var någon chans alls att vi skulle vinna. Sen att vi faktiskt gjorde det var helt otroligt för oss. Folk var ute och firade på gatorna ända in i natten".

Iran gick visserligen inte vidare till slutspelet det året, men en ny generation av kvinnliga fans förblev intresserade av sporten. Trots att Iran inte lyckades kvala in till VM varken 2002, 2006 eller 2010 började många följa och heja på europeiska lag som Spanien, England eller Tyskland istället. Men att växa upp och vara en tonårstjej som älskade fotboll i Iran innebar många svårigheter, utöver det faktum att man var förbjuden från att gå och titta på matcher.

"Det var en fras som jag ofta fick höra: 'Hur skulle fotboll kunna vara viktigt för en tjej?'"

"Efter revolutionen implementerades strikta regler i vårt sociala liv", säger Mahsa. "Det var mycket som tonårstjejer inte hade tillgång till. Man fick inte umgås hur som helst med vänner på caféer, restauranger eller köpcenter såsom det hade varit tidigare. 1998 minns jag att man startade ett fotbollslag för tonårstjejer på en idrottshall i Tehran. Jag började spela där, men många av mina vänner fick inte följa med mig eftersom deras familjer var väldigt religiösa och tyckte inte att fotboll var en bra sport för tjejer. Om jag började prata om fotboll var det många som tyckte jag var galen. Det var en fras som jag ofta fick höra: 'Hur skulle fotboll kunna vara viktigt för en tjej?'".

Men 2010 började många hoppas att Iran var på väg att bli mer öppet för idén att låta kvinnor vara med på sportevenemang. Fatemeh minns att man det året tillät kvinnor att titta på Irans landslag i volleyboll tävla i Tehran för första gången på flera årtionden. "Jag köpte biljetter direkt", säger hon. "Jag kan inte uttrycka i ord hur det kändes, hur glad jag var över att vara i den lilla hallen, trots att män och kvinnor var segregerade. Men vi fick bara gå och se på två eller tre matcher innan förbudet återinfördes. Landets islamiska teologer bestämde att detta stred mot islam och att det borde stoppas så snart som möjligt".

Men det senaste årtiondet har uppkomsten av sociala medier gett Irans fotbollsfans en ny plattform där de inte bara kan följa sporten, utan även protestera mot de restriktioner som gör det mycket svårare för dem att titta på fotboll.

Facebook och Twitter är officiellt förbjudna i Iran, men miljontals människor använder sig av metoder för att få tillgång till dem ändå. Proxytjänster och virtuella privata nätverk (VPN) används ofta för att komma runt brandväggen, och många privatpersoner i Iran är i ett konstant krig mot myndigheter för att försöka upptäcka nya VPN innan de censureras.

För många kvinnliga fotbollsfans i Iran har sociala medier gjort att de har mycket mer tillgång till information om fotbollslag i Iran och Europa nu än någonsin tidigare, och att man inser att det är många fler kvinnor i landet som följer sporten jämfört med vad man tidigare trott. Ur detta har det kommit en allt mer växande rörelse som protesterar mot de många olika sorters diskriminering kvinnor får stå ut med. Nyligen gick iranska fans och journalister ut på Twitter för att kritisera den enorma målningen man satt upp i Tehran, som skildrar Irans fotbollsfans. Alla av de avmålade i bilden är män.

"Vi kvinnor får inte ta del av vårt lands lycka", twittrade @Banafshehjamali. "Det här det här som vi menar med könsdiskriminering och uteslutandet av halva landets befolkning."

För många kvinnor i Iran klingar den här typen av diskriminering bekant, men nu har man åtminstone äntligen möjligheten att säga ifrån.

"När jag växte upp hade vi ingen aning om att det fanns andra tjejer i städer runt om i landet som även de älskade fotboll", berättar Mahsa. "Med sociala medier har det blivit ändring på det. Det har gett kvinnor självförtroendet att göra sina röster hörda, och därigenom mer medvetna om sina rättigheter de förtjänar i samhället. Det finns kvinnliga fotbollsfans som inte kunnat resa till Brasilien eller Ryssland för att stötta det iranska landslaget i VM, på grund av att deras makar inte har tillåtit dem att lämna landet. nu kan de protestera mot det."

Berättelser som den om Ghoncheh Ghavami

, kvinnan som fängslades 2014 efter att ha gått på en volleybollmatch i Tehran i protest mot förbudet mot kvinnor i sportevenemang, har spridits långa vägar och har uppmuntrat många kvinnliga fotbollsfans att organisera sina egna demonstrationer utanför arenor. Förra året när iranska kvinnor förbjöds från att se sitt landslag spela i en kvalmatch mot Syrien var det många som ställde sig utanför arenan Azadi för att protestera. De senaste åren har många kvinnor även klätt ut sig till män för att kunna titta på matcher och senare lagt upp foton på Twitter och Instagram där de inspirerat andra att göra samma sak.

“När jag var ung hade jag kort hår, men jag tänkte aldrig ens tanken att försöka ändra mitt utseende för att komma in någonstans", säger Mahsa. "Jag kände inte ens speciellt många tjejer som tyckte om fotboll. Nuförtiden, om en tjej i en liten stad gör någonting kommer hela landet veta om det inom ett par timmar. Och veckan därpå kommer tjejer runt om i landet försöka ta sig in på arenor med samma metod. Det hjälper en att vara modig".

Men om de åker fast är straffet ofta hårt. Eftersom det är olagligt för en kvinna att gå in på en arena riskerar de att bli gripna. Och säkerhetsvakter har tillåtelse att använda våld om nödvändigt.

"Vissa tjejer som är så hängivna fans att de inte bryr sig om vad de skulle kunna hända med dem. De är beredda att ta risken."

"De är otroligt modiga", säger Fatemeh. "Förutom att fängslas och bli slagna kommer deras familjer att bli förhörda av myndigheter. Men genom att förbjuda dem från att titta på fotboll gör de det till en förbjuden frukt. Och det är vissa tjejer som är så hängivna fans att de inte bryr sig om vad de skulle kunna hända med dem. De är beredda att ta risken."

Under de kommande veckorna planerar Mahsa och Fatehme tillsammans med en grupp på ytterligare nio kvinnliga fans som rest till Ryssland att protestera mot lagarna i sitt hemland på vartenda en av Irans matcher.

Under mästerskapet är det allmänt känt att Irans redan strikta regler kring kvinnor och fotboll blir ännu hårdare. Caféer och restauranger förbjuds ofta från att visa matcherna live, för att hindra män och kvinnor från att titta på fotboll tillsammans offentligt, samtidigt som en del kvinnor som reser till VM får officiella varningar om att följa och förhålla sig till islamiska värderingar och ha på sig hijab när man vistas offentligt.

"Vi kommer inte ha på oss hijab", säger Masi, som varit en av de som varit med och tagit fram planen för hur protesten kommer gå till under Irans matcher. "De har inget att göra med vad vi har på oss. Vi har diskuterat vad vi kan göra på Telegram och WhatsApp. Vi kommer alla ha på oss t-shirts med texter där det står: 'Varför så många regler för iranska kvinnor?' och 'Sluta med arenaförbudet nu!' Vi planerar även att ha med oss mindre plakat. Tv-kanalerna i Iran kommer censurera oss och endast visa Irans politiker och deras familjer som kommer vara klädda i hijab, men vi kommer åtminstone visa vårt budskap till resten av världen."

I och med att de vet om att högt uppsatta från Iran kommer resa till Ryssland för att övervaka dem och deras beteende är de försiktiga med att inte få alltför mycket uppmärksamhet, men de hoppas att kameror runt om i världen kommer visa deras plakat, vilket kommer ge publicitet till kampanjen för att kvinnor ska få gå och titta på sport i Iran. Sådan typ av exponering skulle förhoppningsvis leda till Fifa fortsätter pressa iranska myndigheter om att ändra sina lagar.

Men även de minsta protesterna mot Iran i ett annat land kommer med sina risker. "Vi är fast beslutna att göra det här, men många av oss är rädda", berättar Fatemeh. "En del av oss är statligt anställda. Och det är fullt möjligt att vissa skulle kunna komma hem och få reda på att de blivit av med jobbet som straff. Polisen skulle kunna börja utreda oss och våra familjer. Vad som helst är möjligt i Iran. Och det kommer såklart vara hatiska meddelanden på sociala medier från paragrafryttarna där hemma".

Det finns tecken som möjligen tyder på att vi är på väg mot ljusare tider. I mars anordnades en kampanj på sociala medier inför att Fifas president Gianni Infantino skulle komma och titta på derbyt i Tehran, vilket ledde till att Infantino tog upp kvinnors rätt att få gå och se på fotboll på arenor med Irans president. Infantino hävdade efteråt att presidenten hade försäkrat honom att kvinnor snart kommer kunna göra det.

Irans kvinnliga fotbollsfans är dock inte övertygade.

"Det är många politiker som tycker att kvinnor ska ha rätt till att gå och titta på fotboll på arenor", säger Fatemeh. "Men det är inte upp till dem. Den riktiga makten ligger hos den högsta ledaren som härskar över den islamiska republiken. Jag hoppas att kvinnor under min livstid inte längre kommer behöva ta risker för den grundläggande rättigheten att gå och se på en match. Jag tror att vi alla bara vill kunna gå in på en arena som kvinna och respekteras."

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Sports.

En kanadensisk unge som är över två meter lång äger ut alla i sin basketliga. En man upptäcker att hans kvitto från en snabbmatskedja listar "spott" som en ingrediens. Rich Paul snackar affärer och NBA. Fler avsnitt av Desus & Mero finns här.

Spräck din filterbubbla och prenumerera på Desus & Mero på Youtube nu.

Desus & Mero finns på Twitter och Instagram

“Vissa män, för det är män, kan tydligen inte bete sig. Det är en skam.”

Så skrev Bråvalla i ett uttalande förra året. På festivalens tredje dag meddelade arrangörerna att det inte skulle bli någon festival 2018. Då hade redan 17 fall av sexuella övergrepp rapporterats.

”Jag har fått nog. Våld dödar festivalupplevelsen, kärleken till musik och framför allt skadas människor”, sa grundaren i ett pressmeddelande.

Festivalen skulle bara ta en ”paus” i år. Anledningen var alltså inte festivaldöd och svajig ekonomi. Nej. Bråvalla ville ta ställning mot sexuella trakasserier, våldtäkter och övergrepp.

Idag kom ändå det inte så helt oväntade beskedet, via arrangörens Facebooksida:

”Kära vänner, det blir inget mer Bråvalla. Efter fem festivaler, 250 000 besökare, 349 artister och otaliga minnen för livet vill vi tacka alla er som dansat, skrattat och levt Bråvalla. Det är för just er vi har gjort den här festivalen”.

Förra året pågick en stor debatt om övergrepp på svenska festivaler. Bråvallas utspel blev kulmen. VICE har tidigare berättat hur debatten blev startskottet för Statement – världens första mansfria festival som går av stapeln i Göteborg nu i slutet av augusti.

Många spekulerade om Bråvallas ställningstagande mot övergreppen egentligen var ett svepskäl för en haltande ekonomi. Festivalen hade tappat drygt 5000 besökare jämfört med året innan. Och Aftonbladet rapporterade om arrangören FKP Scorpios miljonförluster.

Var ställningstagandet ett pr-knep, för att få ekonomiskt andrum och samtidigt lättförtjänt cred? Spekulationerna avfärdades av arrangören som cyniska.

”Självklart är det inte bra ekonomiskt sett att driva en festival som associeras så starkt med våld eller otrygghet. Men att påstå att vi använder våldsbrott som svepskäl för att inte göra den ett år är märklig och cynisk spekulation”, sa grundaren Folkert Koopmans i ett pressmeddelande.

Men så blev det skarpt läge, för bara några veckor sedan…

Live Nation, den värsta tänkbara konkurrenten till FKP Scorpio, bjöd in till presskonferens och släppte bomben: de tar den internationella jättefestivalen Lollapalooza till Gärdet i Stockholm nästa sommar. Under samma datum som Bråvalla.

På samma aggressiva sätt föddes faktiskt Bråvalla, när de 2013 startade på exakt samma datum som konkurrenten Peace & Love. Den striden slutade med konkurs för Peace & Love. I år däremot har Peace & Love återuppstått från de döda – som stadsfestival.

Nu går alltså Bråvalla samma öde till mötes som så många andra svenska campingfestivaler. Men att det var Lollapalooza som blev spiken i kistan för Bråvalla är något som FKP Scorpio såklart vill tona ner. ”Självklart är konkurrensen något som påverkar men det är många anledningar bakom vårt beslut”, säger Kajsa Apelqvist, pr-ansvarig för FKP Scorpio Sverige i en exklusiv intervju i NT.

På sociala medier skriver arrangören: ”Framför allt handlar det om saker som att boka de artister ni allra helst vill se och samtidigt se till att alla får den bästa möjliga upplevelsen under festivalen. Vi vill inte göra något som vi inte till hundra procent vet kommer att leva upp till era höga förväntningar. Då är det bättre att sätta punkt och blicka framåt”.

Så hur var det nu, var det övergreppen eller osålda biljetter som fick Bråvalla att lägga ner?

Bråvalla har tidigare under flera år fått kritik för en slapp inställning till säkerheten på festivalen. Här fanns potential att jobba vidare med upplevelsen och tryggheten. Istället lägger de ner.

Var det som hände förra året ett ställningstagande mot mäns sexuella övergrepp på svenska festivaler? Eller en slapp pr-kupp där arrangören skyllde en svajig ekonomi och affärsidé på ett stort och utbrett samhällsproblem? Kanske både och. I slutet av augusti får vi i alla fall veta vad som händer på en festival utan män.

Jonas Grönvik finns på Twitter

Så här: vi alla tycker om att gå på festivaler av olika skäl. Vissa gör det för att bocka av de liveakter man vill se i ett svep istället för att sporadiskt åka runt på konserter resten av året. Många gör det för att de älskar atmosfären, det vill säga känslan av att vara konstant full, fuktig och fri. En del gör det eftersom de lever för grisigheten och kunde inte bry sig mindre om vilka band som spelar. Kanske man gör det för att man älskar att lära känna nya människor, vilket festivaler är perfekta för eftersom det annars är omöjligt i Sverige resten av året.

Men även om de flesta man träffar på festival är världens finaste människor kommer man även garanterat stöta på några mindre kul personer. De som i bästa fall får en att krampaktigt himla med ögonen och i värsta fall får en att orimligt nog starta en moshpit på typ ett dj-set för att bli av med sina aggressioner.

För att du ska kunna vada igenom festivalträsket så smidigt som möjligt kommer här en sammanfattning av de allra störigaste personerna du kommer stöta på i sommar.

DEN DÄR JÄVELN DU KÄNT I 0,5 SEKUNDER SOM FÖRSÖKER TA EN TUGGA AV DIN FALAFEL UTAN ATT FRÅGA

Låt mig måla upp en bild: Det är tidig eftermiddag och solen gassar ner på ett lugnt och stilla festivalområde. Nånstans i fjärran hörs ljudet av ett indieband som endast tre pers trotsat bakfyllan för att gå och se. En lätt bris kommer din väg och fläktar ditt ansikte, och för samtidigt med sig den härliga doften av ett hundratal sprängfyllda bajamajor. Din mun smakar som insidan av en ölburk som nån fimpat cigg i, eftersom du kvällen innan råkade dricka ur en ölburk som nån fimpat cigg i. Trots att du inte kan röra dig utan att vilja spy upp dina njurar har du lyckats swisha till dig en ljuvlig rulle med nyfriterad falafel – en gamechanger. Du sitter på en torr gräsplätt en tidig eftermiddag, med färsk föda i händerna och en kall burk Cola vilandes på marken bredvid dig. Snart kommer allt kännas bra igen, tänker du och tittar tårögt på din falafel. Du öppnar din käft för att bita ner i den aggressivt och djuriskt som den skräcködla du är.

Klipp till: en okänd snubbe som ser ut som en vandrande systemetpåse kommer upp från ingenstans och ställer sig framför dig.

"FÅR MAN TA EN TUGGA ELLER?" skriker han, trots att era ansikten nu är 30 centimeter ifrån varandra. Hans andedräkt är… frätande, vilket får dig att tappa fattningen. Dina ögon är skyddade av solglasögon, men resten av dina sinnen attackeras av den fräna lukt som sipprar ut ur denna främlings öppna mun.

"N-... Nej… Snälla...", får du ur dig, rädd att du ska förarga mannen och få ytterligare en ofrivillig kemisk peeling.

"ÄH, BARA EN TUGGA SKÄRP DIG", skrattar han och börjar föra sin mun mot din rulle.

Din flykt- och kamprespons kickar in. Inom loppet av några hundradelar är du på fötterna, springandes som du aldrig sprungit förr. Du löper över däckade människor, du duckar under trädgrenar och vadar genom ölpölar tills du efter en halv kilometer meter saktar ner. Du tittar dig omkring. Monstret finns inte att se i nån riktning. Du ler triumferande och spyr rätt ut av den enorma ansträngningen av att springa hinderbana bakis.

Bara på festival kommer en främling med kukandedräkt försöka äta din välförtjänta falafel.

Foto: Kristian Nielsen

DEN DÄR JÄVELN VARS HELA PERSONLIGHET ÄR ATT PUNDA

Det är alltid nån i bihanget till ditt gäng som har gjort det till sitt personliga varumärke att framstå som knarkig. Det här är alltså personen som innan du själv ens hunnit knäcka dagens första öl sitter och gräver med ett girigt pekfinger i sin lilla påse. Du kan säga exakt vad som helst, och den här personen kommer få det att handla om sitt drogbruk. Vad som dock är sjukt är att trots hans besatthet av knark är det tydligen omöjligt för honom att säga saker rätt ut, utan måste istället ta till med lökiga och uppenbara liknelser, som om en knarkhund materialiserar sig framför en så fort man säger e". Typ såhär:

Du, bakis till skyarna, liggandes i skuggan av en bajamaja: Vad bra man mår. Vad skönt det är att leva. Vad lite man vill dö. Snälla har nån tre liter vatten eller typ en blå Powerade jag–
Random snubbe som går förbi: Haha jag mår sämre. Hade en date med Eva igår om du förstår vad jag menar. Riktigt skoj. Blev rätt vilt hehe. Sedan snöade det i vårt camp lite haha. Var praktiskt taget julafton för näsan haha fattar du eller.
Du: Det snöar inte ens på julafton iddi. Ge mig vatten eller STICK.
Han: Haha vatten, vilken färsking. Det här får mig osökt att tänka på det faktum att jag inte druckit vatten på tre dagar. Jag dricker bara öl haha.

Typ? Alla? Tar? Droger? På? Festival? Karaktärslöst, obehagligt och trist som fan om det är din USP.

DEN DÄR JÄVELN VARS HELA PERSONLIGHET ÄR ATT INTE PUNDA

På andra sidan av pundish-spektrumet har vi personen som är lite för… hälsosam. Personen som måste duscha varje dag. Personen vars matrytm inte får rubbas och kräver att dagens tre mål är tydligt separerade både tidsmässigt och innehållsmässigt, istället för att bara hetsäta en pizza till frukost klockan tre för att sedan fasta tills det blir dags för en fyllekebab tolv timmar senare. En människa som luktar gott, vars tält på riktigt är som ett spa: fluffiga kuddar, uppblåsbar dubbelmadrass, mellow musik från en iPhone-högtalare, tätstickad filt, utan ett endaste grus- eller sandkorn så långt ögat kan nå.

Man älskar den här personen, men man kan inte rå för att man samtidigt känner ett visst hat. Man mår absolut fruktansvärt av att befinna sig i närheten av hen eftersom man ser hur ens liv hade kunnat se ut om man inte prioriterade grisighet och spända käkar över sitt fysiska samt psykiska välmående.

DEN DÄR JÄVELN SOM FORTFARANDE SKRIKER "SPELA SHORELINE" DET HAR GÅTT SÅ MÅNGA ÅR SNÄLLA VAD SKA VI GÖRA FÖR ATT FÅ DET ATT SLUTA

Året är 2047. Den 61-årig festivalräven Robin bestämmer sig efter 30 års uppehåll att besöka det sprillans nya festivalkonceptet Ute i Skogen. Vid det här laget är 100 procent av alla festivaler som arrangeras i VR, men den nya storsatsningen innebär att man måste röra sig från sitt hem och ta sig ut i skogen för att lyssna på musik och campa, istället för att bara göra det virtuellt. Det är nostalgiskt, det är "den gamla goda tiden" och majoriteten som åker dit gör det ironiskt för att kunna berätta om det senare.

Väl inne på festivalområdet får Robin en chock. Det känns som han i säkerhetskontrollen gick igenom en tidsport vilket förde honom 40 år tillbaka i tiden och träder in på Roskilde 2007. Hedonismen, känslan av frihet och dekadens är påtaglig. Robin känner sig hemma. Dagens första uppträdande står Sveriges legendariska musikduo Samir & Viktor för, nu världsberömda folkmusiker i 50-årsåldern, som med banjo och gitarr står och spelar Mumford & Sons-aktiga akustiska låtar med omänskligt hög BPM.

Foto: Emil Nordin

Robin fäller en tår. Det är en glädjens tår, ty de sköna tonerna Samirs flinka banjofingrar producerar får det att värka i ens hjärtsträngar, och den välbekanta och glädjefyllda festivalmiljön som världen varit utan i så många år får känslorna att svämma över. Robin är lycklig.

Det är då det händer.

Efter att de smattrande applåderna dött ut när Samir & Viktor spelat sin akustiska nytolkning av "Saxofuckingfon" skär en pubertal pojkröst genom tystnaden. Rösten säger:

"Spela Shoreline."

Det är vid det här laget som Robin inser att det fanns aldrig nån Gud. Alla filosofiska samtal efter två flaskor vin vid halv fem på morgonen betydde ingenting och kommer aldrig göra det. Vad är meningen med livet? Oväsentligt. Vad är en saxofuckingfon? Pyttsan.

Det enda viktiga... är Shoreline.

DEN DÄR JÄVELN SOM SKRIVER EN HEL ARTIKEL OM HUR STÖRIGA MÄNNISKOR ÄR PÅ FESTIVALER NÄR MAN, IN FACT, ÄR PRECIS LIKA STÖRIG SJÄLV OCH FÖRSÖKER HITTA FEL HOS PERSONER SOM BARA VILL HA LITE KUL I DEN HÄR DEPPIGT DEPPIGA VÄRLDEN VI LEVER I

Me af.

Läs hela VICE Festivalguide här.

Benjamin Wirström finns på Twitter

Under Benito Mussolinis regim, mellan 1922 och 1943, var det tusentals fler italienare som stängdes in på vad som brukade kallas för "mentalsjukhus", alltså dåtidens psykiatriska sjukhus, än någonsin tidigare. Skälet? De anpassade sig inte efter myndigheternas syn på vad som var rätt och fel. Och det var inte förrän 1978 som Italien klubbade igenom en lag som förbjöd dessa typer av institutioner där patienter levde fullständigt isolerade.

Att stänga ner de här sjukhusen helt och hållet – och byta ut dem mot psykiatriska mottagningar och vanliga sjukhus – var en lång och utdragen process. Det tog till exempel 20 år innan sjukhuset Pisani i Palermo på Sicilien stängde ner.

Ett tag innan det stängdes ner, i januari 1986, anordnades en stor konsert på sjukhuset för att fira att Italien blivit mer och mer progressivt. Den fem timmar långa punk- och rockkonserten hette "Qualcuno volò sul nido del cu", vilket är en översättningen av originaltiteln för Gökboet (One Flew Over the Cuckoo's Nest).

Initiativet uppskattades inte av alla, i och med att psykisk ohälsa på den tiden fortfarande var tabubelagt i stora delar av det italienska samhället. Nyhetsartiklar om konserten hade titlar som: "Rock för de rubbade", och: "En konsert för galna ensamma människor".

Ett punkband uppträder på Pisani 1986.

En av de som var med och organiserade tillställningen var Letizia Battaglia, en berömd fotojournalist på Sicilien som har dokumenterat italiensk motkultur ända sedan 70-talet. I ett uttalande till lokala medier under konserten sa Letizia: "Utanförskap påverkar inte bara de psykiskt sjuka, utan den som saknar en plats för att fritt kunna utbyta idéer. Dessa unga är otroligt modiga för att uppträda [här]."

En av dessa unga var Fabio Sgroi som uppträde med sitt punkband MG. Utöver att spela musik tog den idag 53-åriga fotografen även en del bilder under kvällen, som nu finns att se i hans nya bok: Palermo 1984-1986, Early Works.

Scenen för motkultur i Palermo var fortfarande relativt ny och liten på den tiden och uppdelad mellan punkare och gothare. "Det var sällan någon friktion medllan grupperna", berättar Fabio för mig. "Vi kände alla varandra eftersom vi var tvungna att hänga tillsammans på de få barer i staden där vi var välkomna. De var på den tiden då det var mycket maffiamord, polishelikoptrar som konstant åkte i himlen och konstaplar som höll koll på gator på kvällarna. Det här var systemet som vi förkastade."

Palermo 1984 - 1986, Early Works finns till salu nu via Yard Press här.

Scrolla ner för att se fler foton från boken.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Italien.

Det är VM. Tusentals fotbollsfans från hela världen har boardat sugiga budgetflyg för att trängas på arenor och se matcherna spelas IRL. Ryssland, landet där de landat, är ökänt för att kränka invånares mänskliga rättigheter och har en "antigay-lag". Nu under VM är det dock inte bara fans som pumpar in pengar i en av världens mest repressiva länder. Det finns samtidigt en mängd officiella "partners" och sponsorer som är med och finansierar denna enorma tillställning.

Många av företagen som är inblandade har flytt undan kritiken om att de håller hand med ett land som har så förlegade attityder gentemot hbtqi-personer. Så frågan är då hur de själva rättfärdigar det här beslutet? Det visade sig vara näst intill omöjligt att försöka reda ut. Varenda sponsor jag ringde upp vägrade att bli citerade on the record. Och en del ville inte ens ge ut kontaktuppgifterna till sin pressavdelning. Företag som Visa och McDonalds avböjde intervjuförfrågningar från press och de som inte svarade alls – Adidas, Budweiser, Coca-Cola, Hyundai – gav alla liknande svar.

Alla svar jag fick hade en del otippade likheter: majoriteten av företagen uttryckte sin övertygelse om att fotboll har förmågan att förena olika grupper, medan Adidas och Coca-Cola återigen tog upp sitt eget fokus på "mångfald". Budweiser förklarade att deras roll som sponsor inte innebär att de stöttar en viss regering eller politik. Och Hyundai nämnde att etiska frågor och transparens är väldigt viktigt för dem.

Men hur man än vrider och vänder på det är ett partnerskap en form av godkännande och stöd. Fifa förstod uppenbarligen det här och visste att det skulle komma negativa reaktioner, vilket även företagen gjorde som förra året lovade att de skulle se över sina beslut att sponsra VM – men i slutändan var det såklart ingen som backade ur.

Så vad kan man göra att göra åt saken? Inte särskilt mycket egentligen. Den strikta censuren i Ryssland innebär att så lite som en mapp på datorn full med memes, eller att man har en stor uppblåsbar anka ståendes i sitt fönster, kan räcka för att man ska bli gripen. Putin står även bakom förbud som hindrar enskilda individer från att demonstrera. Det här hindrade dock inte aktivisten Peter Tatchell (som bland annat uppmärksammats när han blev nedslagen av livvakter till Zimbabwes president Robert Mugabe) från att genomföra en fredlig demonstration på röda torget. Han greps kort därefter.

Förutom att protestera mot mästerskapet var hans demonstration även en påminnelse om att det fortfarande inte skipats rättvisa för offren i vad som rapporteras som "en utrensning" av hbtqi-personer i Tjetjenien. Stimul, en ideell rysk organisation, vet det här bättre än någon annan. När resten av världens medier tröttnade på att skriva om kränkningar av mänskliga rättigheter var Stimul en av få organisationer som kämpade för att samla in pengar och hjälpa tjetjenska flyktingar att omplaceras.

Aktivisten Anton Petrunin har svårt att tro att protester under VM kommer leda till en faktisk positiv förändring i slutändan. Enligt honom är de hatbrott som rapporterats än så länge "inte är värre än det brukar vara". Han berättar att hans samtal med olika aktivistgrupper i Ryssland har gjort det tydligt att det finns en motvilja till att demonstrera på ett sätt som innebär att man syns och hörs. "Det är en väldigt konstig situation", säger Anton. "Den ryska regeringen säger att det inte sker några kränkningar av mänskliga rättigheter, för att sedan gå och ta bort Peter Tatchell och hans plakat om homosexuella i Tjetjenien från röda torget."

Och företagen som går in som sponsorer då? "De kränkningar av mänskliga rättigheter som sker i Ryssland är uppenbarligen inte så viktiga som de annars hävdar att de är i sina officiella uttalanden", säger Anton. "Även om vi bara tittar på hbtqi-personers rättigheter – i år anordnas VM i Ryssland där diskriminerande lagar upprätthålls. 2022 kommer det vara i Qatar, där samkönade relationer kan leda till dödsstraff. Så vi som aktivister känner oss pessimistiska – men beredda. Vi fortsätter med vårt dagliga arbete."

Låter det deppigt? Det är just vad det är. Många företag som är sponsorer under VM har tidigare gladeligen varit med och profiterat på hbtqi-rörelsen, till exempel genom användandet av regnbågssymboler eller särskilda Pridekollektioner. Dessa ställningstaganden är såklart bättre än ingenting och många företag stöttar hbtqi-organisationer på olika sätt. Men hur kan vi lita på deras roll som allierade när de samtidigt inte har några problem att finansiera tillställningar som direkt leder till att hbtqi-personer utsätts för fara?

Matt Beard, vd på den ideella organisationen All Out, menar att det finns en simpel förklaring: "Tyvärr gör uppmärksamheten och uppståndelsen som stora sportevenemang genererar det lättare för företagssponsorer att blunda för verkligheten i värdländerna."

Hans organisation har bland annat gjort kampanjer där de bett fans att posera med "gay-propaganda" och tagga sig själva i Moskva för att öka medvetenheten och synliggöra närvaron av hbtqi-personer. Matt berättar om sin rädsla för att VM direkt kommer leda till att hbtqi-fans råkar illa ut. "Flera länders myndigheter har rekommenderat fans att undvika att visa ömhet till någon av samma kön som en själv på offentliga platser. Vilket de har belägg för att göra: våldsamma och homofobiska antigaygrupper i Ryssland har varit tydliga med sin avsikt att 'jaga rätt på' och attackera hbtqi-personer som besöker Ryssland."

Situationens allvar kan inte ignoreras. Inte heller sponsorers försök att rättfärdiga att de stöttar ekonomin i ett land vars kränkningar av mänskliga rättigheter regelbundet hamnar i tidningsrubriker världen över. Någonting måste förändras. Men svaret kanske inte är så simpelt som att det räcker med att uppmana sponsorer till en bojkott. Ryan Atkin, Storbritanniens första öppet homosexuella fotbollsdomare menar att företagssponsorer behöver använda sin plattform för att förespråka förändring. "De har så mycket makt. Och de har förmågan att arbeta för förändring och påverka sportvärlden på en internationell nivå", säger han. "De kan påverka besluten som de styrande aktörerna inom sport fattar."

Må så vara, men nyheten om att Qatar kommer anordna VM 2022 tyder på att det är osannolikt att det kommer bli så. I slutändan har varumärken inga som helst problem med att posera som allierade i hbtqi-rörelsen när det passar dem – men en del affärsmöjligheter är helt enkelt för bra för att tacka nej till. Även om det innebär att man kastar in pengar i ett land vars homofobiska lagar blir internationella nyheter.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

Instagramkontot Techno and Chill gör precis det som namnet antyder: lägger ut videos som är chill som innefattar techno och olika fans och dj:s. Som så många andra av de bästa sociala mediekontorna som existerar i vår värld lägger de ut mashups med ansikten som ser ut som cheeseburgare, dansscenen från Pulp Fiction till tonerna av en Solomun-låt, samt nakna människor på Burning Man.

Om du inte redan är såld på konceptet – vad sägs om en video på kända skådespelaren Ryan Gosling dansandes till techno som ung gosse? Vi kör? Det blir kul, vi lovar. Eller, Techno and Chill lovar det. Hur som helst, som utlovat, här är en video på unge herr Gosling, klädd i lila och glitter och haremsbyxor, omgiven av tonårstjejer i ett nummer som är som ett hopkok av Prince och MC Hammer.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

En vit kvinna ringer polisen för att en svart tjej säljer vatten utan tillstånd. Jamie Foxx får Childish Gambino att sjunga på the BET Awards. Estelle pratar nytt album. Fler avsnitt av Desus & Mero finns här.

Spräck din filterbubbla och prenumerera på Desus & Mero på Youtube nu.

Desus & Mero finns på Twitter och Instagram

Det var i april i år som Trump-administrationens “nolltoleranspolicy” började separera migrerande föräldrar från sina barn. Föräldrar som tar sig över gränsen mellan Mexiko och USA har blivit arresterade i väntan på rättegång. Och eftersom amerikansk lag förbjuder att barn sitter tillsammans med föräldrar i fängelse har barnen satts i särskilda förvarscenter, något VICE tidigare rapporterat om.

I onsdags förra veckan skrev Trump under en exekutiv order som stoppade familjeseperationerna vid gränsen. Enligt myndigheterna har redan 2300 barn separerats från vuxna som de rest med. Och det är fortfarande oklart hur och när barnen kan återförenas.

Familjeseperationerna har lett till starka reaktioner i USA men också runt om i världen, inte minst i Sverige. Några som tagit ställning är Rädda barnens ungdomsförbund, som höll en demonstration utanför amerikanska ambassaden i Stockholm idag, tisdag eftermiddag. Demonstrationen gick under namnet “Solidaritetsdemonstration mot Trumps familjesplittringspolitik” och hade knappt 800 attending och över 6000 intresserade på Facebookeventet.

Jorge María Londoño är ordförande för ungdomsförbundet och berättar att demonstrationen föddes ur en känsla av ilska som de (precis som många andra) kände när de läste om de utsatta barnen och hörde ljudklippet på gråtande och skrikande barn inifrån förvaren. “Jag tror att många kände att även fast USA är långt härifrån är de här orättvisorna så pass allvarliga att vi måste sätta ner foten och höja rösten”, säger Jorge María.

Jorge María Londoño, ordförande för Rädda barnens ungdomsförbund.

Förutom att stå upp solidariskt för barnen som separeras från sina föräldrar i USA var även en del av syftet med demonstrationen att upplysa folk i Sverige om den politik som drabbar familjer hårt inom EU och i Sverige, berättar Jorge María. “Även fast vi kanske inte har dessa barnfängelser som finns i USA har vi en liknande politik som splittrar familjer i Sverige. Vi vill kritisera och uppmärksamma den tidsbegränsade lag som trädde i kraft 2016 som bland annat omöjliggör familjeåterförening, vilket på det viset är en form av familjesplittring.”

Amber Stackhouse som deltar under protesten är själv amerikansk medborgare. “Jag kan inte sova på kvällen när jag tänker på att de håller barnen gisslan. Det är kopplat till det som händer här i Sverige med asylsökande som nu blir deporterade. Det är en rasistisk ideologi”, säger Amber Stackhouse.

Hon berättar att hon ser likheter i den politiska retoriken mot migranter i USA och asylsökande i Europa och Sverige. “Vi bor på Värmdö och nyligen läste jag i tidningen att asylsökande som varit här i över två år och fått stöd att etablera sig nu måste flytta och börja om från början. Som småbarnsförälder är det svårt att ta in. Jag har själv invandrat och tycker att det har varit svårt trots att jag haft en infödd svensk som hjälpt mig. Jag kan inte föreställa mig hur är att behöva fly utan skyddsnät”, säger Amber Stackhouse.

Nicole Charro, poet

Nicole Charro är på plats för att protestera och framföra en dikt på scen. “Barn har rätt till sina föräldrar och föräldrar har rätt till sina barn. Det USA gör nu kommer att traumatisera barn. Det är ett brott mot mänskliga rättigheter och det strider mot barnkonventionerna”, säger hon.

Fatemeh Khavari från organisationen Ung i Sverige berättade i ett tal om sitt eget liv. Hur hon själv föddes på flykt i Iran med två afghanska föräldrar. Hur hennes pappa blev utvisad och familjen splittrades.

"Nu är det tio år sen jag förlorade min pappa. Nu är det tio år sen min familj splittrades. Nu har det gått tio år då jag saknat honom. Det har inte bara påverkat honom som är borta nu, utan hela vår familj. Och fortfarande efter tio år känner jag den här smärtan. De här såren. När jag såg de här bilderna satte jag mig och grät. För jag kunde inte göra något annat. Det hände mig för tio år sedan då min pappa utvisades till Afghanistan och vår familj splittrades helt. Och nu efter tio år får jag den här micken och ska prata: det är inte mänskligt det som sker", sa hon under sitt tal och fortsatte:

"En baby ska förlora sin pappa idag. I Åstorp, om några timmar. Han ska utvisas till ett av de farligaste länderna i världen: Afghanistan. Så idag splittras ännu en familj i Sverige. En baby som är född och fortfarande inte vet vem sin pappa är".

Killen som vräktes från sina föräldrars hus ägnar sig nu åt underliga jobb på ett Airbnb. Fetischister i Tyskland festar på ett tortyrskepp. Michael Arceneaux pratar ny bok. Fler avsnitt av Desus & Mero finns här.

Spräck din filterbubbla och prenumerera på Desus & Mero på Youtube nu.

Desus & Mero finns på Twitter och Instagram

Mexiko grät. Sverige jublade. Och jublade. Och jublade igen. Sydkorea gör mål och så är mexikanarna glada igen.

VICE skickade en fotograf till det stora torget Zócalo mitt i Mexico City. Samtidigt som vi festade med fansen på Folkets park i Malmö. Och vilken match det blev. Med en vändning som bara ett världsmästerskap i fotboll kan leverera.

Kolla bara. Rysningar, glädje, sorg, chock, tårar, eufori...

Zocalo fylldes upp långsamt. Det tar tid. Klockan 8.00 lokaltid finns ändå en stor grupp framför storbildsskärmen. Foto: Alejandra Carbajal

T-minus 20 minuter till avspark. Stämningen på Folkets hus i Malmö är på... TOPP! "Jag får gåshud att bara stå och vänta", säger Thomas Holmgren från Trollhättan. Foto: Joacim Österstam

Game on. Foto: Alejandra Carbajal

Enligt den lokala polisen dök 25 000 mexikanska fans upp. Men emellanåt lät det mindre som en fest och mer som ett väntrum på akuten. Foto: Alejandra Carbajal

Men vafan? STRAFF! Domarn!! Klockren hands. Kolla på video! STRAFF! Sverige borde haft straff... Foto: Joacim Österstam

No era penal! Foto: Alejandra Carbajal

GOOOOOOAL. För Sverige, alltså. "Jag hoppas på mer", säger Marcus Wallin. Foto: Joacim Österstam

Whatever! Vinst varje gång. Foto: Joacim Österstam

Självmål. Mexiko ligger under med 0-3. Foto: Alejandra Carbajal

Euforia. Soor Algashami och Ahmed Jawad jublar ikapp. Jenny Mellander hoppas att vi håller nollan. Foto: Joacim Österstam

Va? Mexico City nås av nyheten att Sydkorea har tagit ledningen mot maskineriet Tyskland. Foto: Alejandra Carbajal

Slutsekunderna blir supernervösa. Foto: Joacim Österstam

Galenskap. Allt slutar i galenskap. Foto: Alejandra Carbajal

Fotboll i Sverige <3 Foto: Joacim Österstam

Sverige och Mexiko är vidare till åttondelsfinal. "AMAZING", tyckte Raul Gomez från Mexiko. Foto: Joacim Österstam

Man snackar mycket nuförtiden om hur hårt stressade och pressade fotbollsspelare är som spelar på elitnivå.

Medan spelarna själva sliter och kämpar på planen står resten av världen vid sidan om och gormar om allt annat än fotboll, typ Raheem Sterlings tatuering av en pistol. En frispark kan ligga till grund för att folk tycker det är okej att skicka hat och rasistiska påhopp på Instagram. Ibland tänker man att det inte skulle kunna vara så mycket värre, att det omöjligt skulle kunna råda en mer hetsig och negativ stämning kring fotbollspelare.

Kanske är det därför man lätt glömmer bort hur hårt pressat ett lag var under VM 1994. På den tiden var spelare inte ens i närheten av att få lika bra betalt som idag. Men pressen som Colombias landslag spelade under då var minst lika hög som den kan vara på ett landslag idag. Colombia – ett land som inte förrän nu verkar komma på fötterna igen, efter en flera årtionden lång konflikt som bottnat i kokainhandeln.

Pablo Escobar – som sägs ligga bakom morden på 500 poliser, tusentals kriminella, domare, politiker och minst en sportdomare – hade varit död i sex månader när världsmästerskapen drog igång 1994. Men inbördeskriget mellan regeringen och droggängen fortsatte leva vidare. Med så mycket pengar som drogkartellerna hade var det kanske oundvikligt att de skulle få ett stort inflytande inom fotbollsvärlden. Men det var nog ingen som förväntade sig att de skulle göra något så grymt och meningslöst som de gjorde den sommaren.

Andrés Escobar under VM 1994. Foto: Allstar Picture Library / Alamy Stock Photo

En annan Escobar var kapten över Colombias landslag, nämligen Andrés Escobar. Det skulle vara nästan oförskämt att diskutera hans död utan att först sätta honom i en sportslig kontext – detta även för att tydliggöra exakt hur bra Colombias landslag hade kunnat vara om spelarna inte konstant fruktade för sina liv.

Av de 26 matcher som spelades inför VM förlorade Colombia bara en. Genom hela kvalrundan släppte de bara in två mål. Och i deras sista kvalmatch förintade de praktiskt taget Argentinas landslag, som hade Fernando Redondo, Diego Simeone och Gabriel Batistuta i spetsen, med 5-0 i Buenos Aires. På grund av hur bra de spelade den matchen fick de efteråt en stående ovation från argentinarna på läktarna. Det vill säga fansen till det lag de precis slagit sönder och samman, vilket kanske är den finaste komplimangen en fotbollsspelare kan få.

Colombia hade även många fantastiska spelare: Freddy Rincón, Carlos Valderrama och Faustino Asprilla var några av de största namnen. Men egentligen var laget som helhet den riktiga stjärnan och vad som tog dem till VM 1994. Deras ledare var Andrés Escobar – en lågmäld man som var djupt troende och älskade sin familj. Han arbetade aktivt på sin fritid för att försöka skapa fred i sitt hemland.

"Det är svårt att hålla fokuset uppe, men jag blir motiverad av de saker jag har att se fram emot", sa en 27-årig Escobar inför mästerskapet. Efter VM planerade han att flytta till Italien och spela för AC Milan som hade vunnit både Champions League och Serie A. "Jag försöker läsa lite ur Bibeln varje dag. Jag har två foton som bokmärken: ett på min döda mamma och ytterligare ett på min fästmö." Hans nära och kära berättar om en man som ansåg att fotboll kunde vara räddningen för Colombia.

Den här bilden av Andrés Escobar är en som delas av Michael Zimbalist, som tillsammans med sin bror Jeff regisserade den djupgående dokumentären The Two Escobars, som handlade om dessa män, okända för varandra, vars liv kom att kopplas samman i hur de återspeglade det colombianska samhället.

"Än idag upplever många colombianer att omvärlden har en negativ uppfattning av dem", berättar Zimbalist. "Colombias landslag 1994, med Andrés som lagkapten, försökte förändra den negativa bilden. Och jag tror det fortfarande är så än idag, inte bara i fotboll utan för alla colombianer. Personligen känner jag inte till något annat folk som jobbat så hårt för att förändra hur folk utomlands uppfattar dem."

Dessa uppfattningar präglas fortfarande av vad som hände efter att Colombia spelade mot värdnationen i deras andra gruppspelsmatch i USA 1994. De hade förlorat 3-1 mot Rumäniens landslag, som hade visat sig vara förvånansvärt bra. På den tiden gick det inte att direkt se klipp på Youtube på de bästa spelarnas fantastiska prestationer, men den rumänska spelaren Gheorghe Hagi fick självmant tittare över hela världen att klistra sig sig framför tv-rutan.

Han gjorde en av sommarens snyggaste mål i den öppningsmatchen, en sjuk lobb från sidlinjen som svävade in ovanför Colombias målvakt Oscar Cordoba. Det var en blandning av Hagis och den rumänska målvakten Bodgan Steleas skicklighet och colombianska nerver – mer om det senare – som gjorde att Rumänien tog hem en förvånande seger. Det innebar samtidigt för Escobar att matchen mot USA var en han inte riktigt hade råd att förlora.

VIDEO: Hur man smugglar kokain i Colombia

När man tittar på klippet idag är det svårt att inte fundera på vad Escobar tänker på när han ligger på gräset på Rose Bowl Arena i LA i 34:e minuten, efter att han precis råkat sparka in amerikanska mittfältaren John Harkes passning i sitt eget mål. Var han överhuvudtaget medveten om hur dyrt det här självmålet skulle kosta honom i slutändan? Det var något som åtminstone hans nioåriga brorson hemma i Medellín hade klart för sig. "I det ögonblicket sa han till mig: 'Mamma, de kommer döda Andrés'", berättar försvararens syster i The Two Escobars. "Jag svarade: 'Nej hjärtat, folk blir inte dödade på grund av misstag. Alla i Colombia älskar Andrés.'"

Colombia pepprade amerikanska målet med bollar, men inget gick rätt för dem förrän 90:e minuten när Adolfo Valencias äntligen slank in. Vid det laget låg de redan under med 2-0, och de hade ingen chans för en comeback. Colombias gyllene generation hade förlorat igen och skulle få åka hem efter en tapper, men i slutändan meningslös, 2-0-vinst mot Schweiz i sista gruppspelsmatchen.

På många sätt var hemma det sista stället de spelarna ville vara på. Många var upprörda över resultatet i första matchen mot Rumänien och inte bara av sportsliga skäl, utan även eftersom många hade satsat pengar på den. När spelarna kom in på sina hotellrum efter matchen hade deras tv-apparater blivit hackade, och visade nu hot och skällsord istället för det vanliga välkomstmeddelandet. Försvararen Luis Herrera fick berättat för sig att hans bror omkommit i en bilolycka, och Colombias tränare, Pacho Maturana, informerades att om han lät den erfarna mittfältaren Gabriel Gomez spela skulle hela laget mördas.

Det var under dessa omständigheter som Colombia förberedde sig för den där viktiga andra matchen mot USA – omständigheter som tycks vara långt från de bästa. "De var under så mycket press mentalt – på den tiden var mordhot inte bara tomma ord", förklarar Zimbalist. "Folk mördades hemma i Colombia i oroväckande takt. Man kan föreställa sig hur svårt det skulle bli att prestera om ens familj levde under hot."

De flesta skulle ha svårt med de simplaste uppgifter om de fått reda på att deras familj skulle skjutas – tänk då att man i det läget ska gå och försöka vinna ett helt världsmästerskap. Men när Andrés till slut kom hem från USA var han fast besluten att inte låta Colombias utslagning ta ner honom. Han skrev ett öppet brev till Bogotá-tidningen El Tiempe, i vilket han uppmanade landet att enas mot ilskan och våldet. "Livet slutar inte här. Vi måste gå vidare... Oavsett hur svårt det är måste vi resa oss upp igen", skrev han.

Tio dagar efter sitt självmål i matchen mot USA bestämde sig Andrés för att gå ut offentligt för första gången sedan hans hemkomst och träffa några vänner på baren El Indio i Medellín.

Herrera varnade honom från att gå dit. Maturana gjorde detsamma. Vid något tillfälle under kvällen följde en grupp på fyra män efter Andrés ut på parkeringsplatsen, ropandes skällsord efter honom. Lagkaptenen ska ha blivit upprörd och kört över till gänget i sin bil, och insisterade att det aldrig var hans avsikt att råka sparka in bollen i sitt eget mål. Han bad dem att försöka vara förnuftiga. Sex kulor senare föll Andrés ihop i förarsätet av bilen. Ambulanspersonal anlände till platsen men kunde inte rädda hans liv.

Photo: Allstar Picture Library / Alamy Stock Photo

"Vi var såklart medvetna då om att det hade hänt", säger Terry Phelan som var vänsterback åt Irlands landslag under mästerskapet. "Att skjuta någon till döds på grund av ett självmål... behöver någon verkligen mista livet för det? Jag minns att jag pratade med Carlos Valderrama om det för några år sen, och han började gråta när jag tog upp det – han sa att det fortfarande var känsligt för honom. Man bara frågar sig själv: 'Varför?'"

Det är en rimlig fråga, och en som fortfarande inte och kanske aldrig kommer bli ordentligt besvarad. De flesta antog att motivet hade att göra med förlorade pengar i en vadslagning. Många tror det här än idag – rapporter från ögonvittnen till polisen tyder på att fordonet som gärningsmännen flydde i ägdes av Pedro och Juan Gallón, två bröder som hade jobbat under Pablo Escobar innan de gick vidare till den rivaliserande kartellen Los Pepes. Men bröderna Gallón frikändes, och det var istället deras livvakt Humberto Castro Muñoz som fick avtjäna elva år av ett 43 år långt fängelsestraff efter att han erkände sig skyldig.

En av Pablo Escobars undersåtar, en man vid namn Jhon Jairo Velásquez Vásquez, har dock alltid påstått att bröderna Gallón kom undan med mutor, och att de betalade en summa på 27 miljoner kronor till rätt personer inom rättsväsendet för att sätta dit Muñoz. Vásquez hävdar även att mordet inte skedde på grund av förlorade pengar. "Andrés misstag var att han sa emot de killarna", sa han i en av många intervjuer han gjort om sin relation till Escobar. "Gallón-bröderna hade så stora egon efter att de tog ner Pablo att de inte skulle tillåta att någon pratade emot dem, inte ens Andrés. Det hade ingenting med en vadslagning att göra – det var ett bråk, inget mer än det."

Olika påståenden om lönnmördare från droghandeln och det colombianska rättsväsendets tvivelaktiga pålitlighet gör det svårt att få ett konkret svar på exakt vem det var som avlossade skotten den sommarnatten i mitten på 90-talet i Medellín. Kanske det inte spelar så stor roll. Om man tänker på rollen som Andrés verkade vilja ha i samhället på den tiden kanske det inte vore viktigast för honom att hans mördare fängslades, utan att se att det land han älskade befriades från det inbördeskrig som har skördat och förstört miljontals människors liv.

"Vår avsikt var att göra en film om vem som mördade Andrés Escobar, men det vi hade i slutändan var ett övergripande porträtt av ett land – jag tror det är det som Andrés liv och död har kommit att handla om; något mycket större än frågan om vem som tryckte på avtryckaren", förklarar Zimbalist. "Andrés var en glimt av hopp under en mörk period, och på grund av det han representerade skakade mordet på honom verkligen upp hela landets mentalitet. Jag vet inte om man någonsin kommer kunna få ett avslut känslomässigt på mordet, eftersom det var en sån chock för hans lagkamrater, hans vänner, hans familj och hela landet. Jag antar att om någon skulle dömas för mordet skulle vissa kunna sova bättre om natten. Men det som skulle betyda något för Andrés och resten av Colombia är att se landet utvecklas i en positiv ny riktning."

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

I länder som Sverige och Storbritannien handlar “skademinimering” ofta om skrämseltaktik. Därför har VICE, som en del av vår skademinimeringskampanj, tagit fram en serie kortfilmer med realistiska och praktiska råd om hur man tar droger, av en forskare hos ideella drogtestar-organisationen The Loop i Storbritannien. Vi fortsätter serien med tips på hur man tar Xanax så säkert som möjligt.

Läs alla våra artiklar på temat Trippa tryggt här, följ också vår kampanj på Facebook, Twitter och Instagram.

Tidigare avsnitt:

#1: Ecstasy

#2: Kokain

#3: Cannabis

#4: Lustgas

#5: Psykedeliska droger

#6: Ketamin

#7: Drogkombinationer

Sveriges vinst mot Mexiko i fotbolls-VM var såklart fantastisk på alla sätt och vis och det vi behövde för att må bra igen. Men i skuggan av all glädje ligger det som hände efter den förra matchen mot Tyskland kvar i luften. Det vilar som en bitter eftersmak på tungan och påminner oss om att samhällets olika problem kryper in i alla möjliga vinklar och vrår.

Jimmy Durmaz fick utstå enormt mycket hat och rasistiska påhopp efter en olycklig tackling under Tysklandsmatchen. Men ur allt detta hemskt kom det åtminstone någonting bra. En motreaktion. Folk stod upp mot hatet och visade kärlek.

Några av de som tydligt satte ner foten är Locker Room Talk, en uppmärksammad organisation som arbetar för att främja jämställdhet, vilket de gör genom att åka ut och snacka med unga idrottskillar om manlighet, normer och attityder. Imorgon (fredag 29 juni) anordnar de en manifestation på Sergels torg i Stockholm dit alla som vill backa Durmaz och stå upp mot hat och rasism är välkomna.

Förutom att de själva blev upprörda över hatet som Jimmy fick ta emot kände de på Locker Room Talk att manifestationen var viktig eftersom Jimmy är ambassadör för organisationen, och han bryr sig själv om samma frågor

Jag ringde upp organisationens ordförande Shanga Aziz och snackade om varför denna manifestation behövs, hur Jimmy Durmaz tagit allt som hänt och hur Locker Room Talk jobbar för att förebygga negativa attityder hos unga killar.

VICE: Hur kom ni fram till att ni ville bjuda in till den här demonstrationen?
Shanga Aziz: Vi kände tomhet och frustration att en prestation på fotbollsplan så snabbt kan övergår till de hat, hot och rasistiska påhopp som Jimmy fick efter matchen. Jimmy är även ambassadör för oss i Locker Room Talk. Därför kände vi ett extra ansvar att ställa upp på samma sätt som han ställde upp i frågan som vi jobbar med, som delvis handlar om manlighet. Vi kan se att det Jimmy utsatts för har mycket med just manlighet att göra. Det är väldigt många män som har kommenterat. Och det har mycket att göra med hur vi killar växer upp. Att vi lär oss att det är så vi ska reagera. Det är jätteviktigt att jobba emot, något vi gör varje dag i vår organisation.

Har ni varit i kontakt med Jimmy?
Ja. Vi har visat vårt stöd till honom och visat att vi verkligen backar honom. Han är glad över det, men också stolt över allt stöd. Vi har frågat om det är okej att vi anordnar en manifestation och han tycker verkligen det är viktigt. Han har märkt att det inte bara handlar om honom själv, utan även alla andra människor som blir utsatta för det här varje dag. Att vi behöver samlas och stå upp för den här viktiga frågan.

Varför är det viktigt att komma på manifestationen?
Det blir ett tillfälle att stå upp för det samhälle som vi vill ha i vårt Sverige – ett samhälle där vi tror på kärlek, på alla människors lika värde, men också ett samhälle där vi killar kan vara på flera olika sätt. Att vi lär våra unga grabbar idag. Att de växer upp med schyssta attityder. Så att de i framtiden kan vara supportrar som visar kärlek istället för hat.

Det blir också ett tydligt ställningstagande att visa för våra politiker, för samhället, för Sverige och andra organisationer att det är detta Sverige som vi vill ha. Att vara på plats kan göra jättestor skillnad under det här året, då vi visar tydligt vilken riktning vi vill ta vårt land.

Enligt en granskning av kommentarerna på Jimmys Instagraminlägg kom man fram till att majoriteten som hade rasistiska budskap var skrivna av "unga män och pojkar". Vad tänker du om det?
Det är just hur vi killar snackar om och med varandra som kan vara otroligt hårt för många. Och det är på grund av förväntningar och påhittade regler som finns om att killar ska vara stora, starka personer som alltid har ett visst språk och är kaxiga. Växer man upp med det där från att man är liten kan det här bli ett sätt som det tar sig uttryck på.

Varför finns det ett behov av att prata med just unga killar i fotbollsvärlden?
Det finns forskning som visar att det är vanligt med nedvärderande snack i omklädningsrummet där killar umgås tillsammans. Det förgrenar sig i samhället och det finns en väldigt stor risk för att övergå till våld. Vi träffar killar som är mellan tio och 14. För vi tror att det är då vi kan fånga upp grabbarna och se till att de växer upp med schyssta attityder. Det kan leda till att de blir schyssta supportrar och bra medmänniskor.

Märker ni ibland när ni åker ut till omklädningsrum att det finns ett rasistiskt och sexistiskt tänk bland väldigt unga killar?
Det är skillnad från klubb till klubb. Och det har sällan att göra med var man kommer ifrån. Det handlar mycket med hur mycket man jobbat med respekt och fair play och schyssta attityder i sin klubb tidigare. Det kan finnas lag som har gjort jättemycket jobb innan, då har vi ganska lätt att prata. Men vissa har inte alls snackat om det i sin förening. Då tar det lite längre tid.

Men rent generellt måste jag ändå säga att det inte alls är lika förankrat med fördomar och rasistiska påhopp och sexistiska kommentarer hos de unga killar som vi träffar. Det kan förekomma hos vissa, men det är absolut inte en majoritet. Och det är på grund av den enkla anledningen att de är väldigt unga och har inte blivit påverkade på samma sätt. Det är också av den anledningen som vi vill prata med just dem.

Till sist: Vad är era förhoppningar inför fredag?
Att det kommer komma väldigt många människor som vill visa att det Sverige som vi står för är ett Sverige som står för kärlek, jämställdhet och – som jag sa tidigare – ett Sverige som faktiskt står för att vi ska skapa en ny manlighet där killar kan få vara på flera olika sätt. Och det är ett väldigt viktigt ställningstagande. Ju fler vi är ju tydligare blir det att det är så här vi vill ha det i Sverige.

Benjamin Wirström finns på Twitter

Hayden (vilket inte är hans riktiga namn, på grund av skäl som snart kommer vara uppenbara) är 18 år gammal och kommer aldrig glömma ögonblicket då han insåg att han är en nekrofil. Det var när han var 14 år gammal, då han var på begravningen för en tjej han varit nära vän med. Första gången han kom i kontakt med ett lik.

"Jag kunde känna kylan från hennes hud på min hand i flera timmar efteråt, och jag tänkte på hur det skulle vara om jag aldrig skulle släppa taget om henne. Hon var så kall. Och hennes ögon var så öppna och blanka och livlösa", berättar Hayden för mig om händelsen.

"Jag minns hur ljuset träffade hennes ansikte och fick det att se ut som att hon sov, men hennes ögon var så stora och så döda", fortsätter han. "Jag trodde jag skulle drunkna i dem. Jag ville smeka hennes hår med min hand och fläta samman mina fingrar med hennes och bara låta min hud vara kvar och forma sig efter hennes så att jag skulle kunna känna henne för alltid. Det kändes som det var över för fort."

För Hayden är det minnet kopplat till starka känslor av ilska och skamsenhet. De gånger han försökt berätta om sina känslor berättar han att andra var långt från accepterande.

Så länge som människor har försökt reglera socialt beteende har det antingen funnits tydliga förbud mot nekrofili eller åtminstone en stark tabu kring det. Men trots tabun har neokrofili spelat en väldigt viktig roll inom fiktion och myter. Ta till exempel Achilles, som tydligen ska ha haft sex med amasondrottningen Penthesilea efter att han dödade henne. Eller Herodes den store, som ska ha bevarat den andra av sina tio fruar i honung och fortsatt haft sex med henne i sju år efter hennes död. En del forskare tror att Karl den store ofta höll på med nekrofili. Och för att ge ett något mer modernt exempel: Törnrosa har några rätt tydliga inslag av nekrofili.

Det kan ha varit just förekomsten av dessa nekrofilitendenser, oavsett om de varit omskrivna eller utförda i verkligheten, som rättfärdigade att man införde tydliga lagar mot nekrofili från första början. Kanske är nekrofili vanligare än vad vi är bekväma med att erkänna. Sex och död har trots allt alltid haft en koppling, till och med språkligt (på franska har la petite mort, eller "den lilla döden", blivit synonymt med en orgasm).

Första gången "nekrofili" användes i den betydelse ordet har idag kan spåras tillbaka till den belgiska psykologen Joseph Guislain, som myntade termen på en föreläsning 1850. Han hänvisade till den franska nekrofilen François Bertrand, som nyligen hade dömts för att han grävt upp lik på kyrkogårdar i Paris och förgripit sig på dem. Men det var inte förrän Richard von Krafft-Ebing publicerade sitt banbrytande psykiatriska verk Psychopathia Sexualis som ordet verkligen fick genomslag.

Men bland psykiatriker har nekrofili förblivit ett forskningsområde som få specialiserar sig inom. Delvis eftersom det är för sällsynt och tabubelagt för att studera noggrant. Till och med Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, psykiatrikers handbok för att ställa diagnoser, hade inte nekrofili listat förrän den femte och senaste upplagan kom ut 2013 (i tidigare utgåvor fanns nekrofili med under rubriken "Paraphilia Not Otherwise Specified").

Anil Aggrawal, professor i rättsmedicin på Maulana Azad Medical College i New Delhi, tog 2009 fram ett förslag att klassificera nekrofili på ett nytt sätt vilket han beskrev som "en av de mest bisarra, konstigaste och motbjudande utövande av abnormal och pervers sensualitet". Hans tioskaliga system är än idag det mest nyanserade förhållningssättet till nekrofili och beskrivs utförligt i hans bok Necrophilia: Forensic and Medico-legal Aspects, den mest djupgående studien på ämnet som någonsin publicerats.

"Den främsta svårigheten med att studera nekrofili är bristen på litteratur och bristen på fall", berättar Anil för mig. "Jag kan inte säga att jag helt lyckades trots dessa svårigheter, men jag försökte."

Till skillnad från tidigare gånger då man försökt klassificera nekrofili, som studien från 1989 av Jonathan Rosman och Phillip Resnick, där man delade upp nekrofili i två grupper, "genuin nekrofili" och "pseudonekrofili", kom Anil fram till att det faktiskt fanns ett brett spektrum inom nekrofili. Med ett tjugotal fallstudier från olika delar världen som grund gick Anils nivåbaserade system från försiktiga sexuella fantasier till de mest extrema nekrosadistiska akter.

På den mildare sidan av spektrumet är Klass I, vilket inkluderar rollspelare, "romantiska nekrofiler" och personer som fantiserar om nekrofili utan att begå några av de brott som vanligtvis förknippas med nekrofili. Det här är personerna som blir sexuellt upphetsade av att en levande partner låtsas vara död, eller de som rollspelar om allt från att återuppliva en partner genom sex eller att man låtsas vara en vampyr. Klass II inkluderar romantiska nekrofiler som inte klarar av att acceptera det faktum att man förlorat en närstående, såsom änkan som man för några år sedan fick reda på hade sovit bredvid sin mans lik i ett år efter hans bortgång.

Personerna inom Klass III är de som får sexuell tillfredsställelse av att fantisera om de döda, vilket kan innebära att man besöker begravningar eller kyrkogårdar eller att man har sex i närheten av en kista. Man kan bli upphetsad av att se bilder på lik.

När man tar sig vidare till nästa nivåer kommer man till den form av nekrofili som den är känd för i allmänheten, då människor faktiskt har sex med döda. Anils studie gör det tydligt att det här kan innebära förvånansvärt många olika typer av sexuella akter. Det kan handla om allt från att bara röra ett lik (Klass IV) till att man lemlästar ett lik medan man onanerar (Klass VI). Det går vidare till nekrofiler som begår mord (Klass IX), då man vill ha sex med ett lik så mycket att man dödar en levande för att få chansen att göra det.

"Börja snacka om ett våldsamt mord på middagen så kommer folk delta i samtalet; nämner du nekrofili kommer hela bordet bli tyst."

Enligt Anils studier är det inte bara möjligt utan även relativt vanligt bland nekrofiler att man flyttas fram genom spektrumet med tiden. I hans bok citerar han flera fallstudier där personer som tidigare hade haft fantasier om nekrofili sett till att de fått jobb som möjliggör det för dem att komma i kontakt med lik, för att de ska kunna förverkliga sina fantasier.

Hayden berättar för mig att han har som mål att påbörja en karriär som skulle tillåta honom att vara runt lik regelbundet. "Jag vet att jag inte riktigt kan agera på mitt begär, inte utan att med största sannolikhet åka fast eller bli gripen", säger han. Men han säger samtidigt att han inte är allt för oroad att hans fantasier ska övergå till att bli verklighet, för honom "räcker det med beröring".

"De flesta gillar inte tanken på att någon skulle smeka ens döda kropp, eller framför allt att någon skulle ha sex med den. Jag tycker det här är så kul – det är inte som att man har ett behov av kroppen längre", säger han. "Det känns som att det inte borde vara ett så stort problem som det är. Media och rättsväsendet förstorar det hela."

Stoya läser Superverts 'Necrophilia Variations' tills hon får orgasm

Carla Valentine jobbar som begravningsentreprenör, har grundat sidan Dead Meet, vilket är en mötesplats där man kan dejta och nätverka med folk som jobbar med döden på olika vis. Hon är även kurator på Bart's Pathology Museum i London. Carla hoppas att hennes åtagande åtminstone kommer göra människor lite mer mottagliga till att prata om döden, snarare än att bara känna att ämnet är helt motbjudande. Ett sätt att göra det på är att försöka "göra nekrofili tillgängligt".

"Med 'göra nekrofili tillgängligt' menar jag att jag ser på det objektivt och uppmuntrar andra att göra detsamma", förklarar Carla. "Folk blir generellt mindre chockade av fall med tortyr och mord på levande människor än vad de blir av tanken på att någon kanske är attraherad av eller har någon form av sensuellt eller intimt möte med en död. Börja snacka om ett våldsamt mord på middagen så kommer folk delta i samtalet; nämner du nekrofili kommer hela bordet bli tyst."

Carla identifierar sig personligen inte som nekrofili och försöker inte ge skenet av att vara en person som blir attraherad av de döda, men hennes texter uppvisar en fascination till mötet av sex och döden, och framför allt hur det skildras inom populärkultur. En stor del av Carlas jobb handlar om att undersöka kulturella attityder gentemot döden, och en av de viktigaste frågorna hon utforskar är varför människor verkar vara så förfärade av nekrofili som koncept, men samtidigt vara så intresserade av att se det skildrat inom populärkultur – framför allt i verk som hon kallar för "neo-nekrofili", eller de som skildrar förhållanden med odöda, som Twilight.

"Vad är det med döden och de döda som är så avskräckande att åtminstone vi i västvärlden inte kan stå ut med tanken av intimitet med människans kvarlevor?" undrar Carla. "Jag har frågat personer varför det är en sån tabu och fick en gång svaret: 'Helt ärligt kan jag fantisera om att tortera någon och ha den personen hos mig som sexslav, men jag kan inte se mig själv ha sex med en död person.' Vad är grejen med det?"

Det är bara på den kulturella utkanten där vi hittar verk som Jörg Buttergereits film Nekromantik eller Superperverts Necrophilia Variations, båda av vilka är resultatet av människors intresse för att porträttera makabra sexuella avvikelser. Det senare är en samling av korta berättelser som verkar vara direkt hämtade ur Anil Aggrawals tio olika klassificeringar av nekrofili, fast tolkat av Bataille eller Marquis de Sade.

Det finns även industrier som romantiserar döden och säljer prylar som parfymer med begravningstema till vampyr-fleshlights och blommor som ser ut som snoppar och luktar som blommor som ruttnat. Kanske detta inte nödvändigtvis behöver vara mycket mer än lekfulla föremål för en nischad målgrupp bland goths. Men för Hayden kan saker som dessa definitivt tilltala honom och hans fetisch.

"Det finns en industri för varje fetisch om du vet var du ska leta", säger han. "Jag skulle säga att det finns en rätt bra marknad för föremål kopplade till nekrofili. Och det finns definitivt mycket märkligare saker där ute."

Hayden berättar att han fram tills nu främst fått utlopp för sitt begär på andra sätt, genom att skriva poesi och texter om sina fantasier. När det inte visar sig vara tillräckligt kan man alltid gå till internet, framför allt vad som kallas för deep web, där det finns mängder med sajter för människor som delar hans sexuella intresse.

"Det finns en sida som jag hittade som bara lägger ut foton på välklädda lik i kistor", säger han. "Dit har jag vänt mig när jag behövt samla mina tankar."

"Man blir attraherad av olika saker, och min grej råkar vara lik."

Frågar är dock om det här är ett hälsosamt sätt för en nekrofil att finna tillfredsställelse, eller om det bara förvärrar och förstärker ett begär till att interagera sexuellt med ett lik.

"Nekrofili kan gå vidare från en grad till nästa, så industrier som vänder sig till nekrofiler kan spä på det begäret", säger Anil. "Jag tror det bästa sättet att ta hand om dessa typer av begär är att kontakta en psykiatriker eller psykoterapeut. Det finns en mängd strategier som man kan använda sig av för att hjälpa dem."

Haydens psykolog föreslog från början att han skulle börja gå i en samtalsgrupp för personer med olika typer av avvikande sexuella begär, men Hayden säger att det bara förvärrade den ångest och de förvirrade känslor han hade inför sitt begär, så han slutade gå på dem inom kort. Det som har hjälpt honom mest med att acceptera sina tabubelagda begär har varit att få stöd från sin flickvän.

"Hon läser all min poesi, mina berättelser om nekrofili, och skickar till och med mig sånger eller texter hon hittar som handlar om ämnet", säger han. "Hon har alltid sagt till mig att det inte är abnormalt – man blir attraherad av olika saker, och min grej råkar vara lik."

I inlägget om nekrofili i Psychopathia Sexualis skriver Krafft-Ebing att det är en öppen fråga om en frisk person kan få dessa typer av begär eller inte. Och att det är en fråga värd att titta närmare på. Under de 150 år som följt sedan publiceringen verkar det dock som att de flesta psykiatriker menar att svaret är "nej".

Det kanske är rimligt: historien är full av brutala skildringar av nekrofili. Blotta tanken på att ligga med ett lik räcker för att göra de flesta människor illa till mods. Men som Carla och andra visar finns det kanske samtidigt en annan sida av myntet, där nekrofili inte är något man ska vara rädd för och ignorera, utan något som ska kunna diskuteras öppet för att vi ska få en bättre förståelse för kulturella attityder gentemot sex, kärlek, livet och döden.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i oktober 2015.

Vet du vad som är fantastiskt med sommaren?

NEJ, inte att få instant bonnebränna efter att ha vistats en timme utomhus bara för att man inte hunnit ömsa bort sin vinterhud. NEJ, inte att vakna gråtandes i skärgården över att ha råkat inhalera en spindel. Och NEJ, faktiskt inte heller att öka sin alkoholkonsumtion med 300 procent och varva onykerhet med pissmående.

Det fina med sommaren är att man äntligen får skala av sig sina elva lager vinterkläder för att äntligen kunna visa världen vem man är genom sin stil. Eller avsaknaden av just stil.

Vad exakt är det man utstrålar när man bär ett visst plagg offentligt? Vad säger det egentligen om ens karaktär om man aktivt väljer att bära kilometerlånga badbyxor och mikroskopiskt små solglasögon? Vilka är snubbarna bakom Hawaiiskjortan som spridit sig likt en farsot genom alla klädkedjor?

Om det här är frågor du undrat har vi svaren åt dig. Det här är vad din sommarstil egentligen säger om dig...

Tar kulor för Kallis-tygskorna

(via Nike)

Detta är personen som är i sitt esse när sprudlande Zedd-remixer pumpas ut över champagnekladdiga vitklädda stockholmare i ett soligt Visby. En person vars strama hästsvans vaggar våldsamt fram och tillbaka i takt med varje bestämt steg som tas på en trottoar i innerstan. En person vars bästa vän är och kommer alltid förbli hästen Dumbledore (RIP Dumbledore: 1990-2011). En person som förfasas över att så många svenskar går in i väggen och stjäl bidragspengar från hårt arbetande skattebetalare.

Solglasögon är bara färgade glasögon utan styrka-solglasögonen

(via H&M)

De här solglasögonen är helt värdelösa på att uppfylla sitt enda ursprungssyfte: att skydda ens arma ögon mot solen. Du trodde att kisa så mycket så översta tandraden syns och hålla en hand som kepsskärm var det i särklass ineffektivaste och fulaste sättet att skydda ögonen mot solen, men du trodde fel. Att bära glasögon lika breda som en linjal är det rätta svaret.

Utövar CA vid minst tre separata tillfällen per festivalbesök -klänningen

(via Pretty Little Thing)

"Ja, jag har på mig en rishatt, och? Vad är ditt problem? Kan inte alla bara chilla lite och sluta vara såna pk-sossar haha jag tycker det är kul att ha kul. Ska det vara så fel? Det får man väl inte tycka i det här jävla landet."

Åkte först ut i PH-badbyxan

(via H&M)

Det enda rätta vattenvänliga samt punglåga alternativet för en sann "brosef". Juxtapositionen av lekfulla tropiska palmer med den pissgula kulissen berättar för betraktaren att bäraren av dessa är en skojfrisk person i sina bästa år som lever för livets goda. Denna gosse är givetvis en naturbegåvning och självutnämnd expert på hur man har så kallad "quality banter" med grabbarna över en kall brewski. Hälften av vad som lämnar dennes läppar är halvklyschiga engelska uttryck, av vilka hundra procent såklart är hämtade direkt från Tarantinofilmer. Efter en misslyckad Paradise Hotel-karriär har han legat lågt och fokuserat på sitt fitnesskonto på IG, men planerar nu att göra en tv-comeback, lagom till att UK-succén Love Island äntligen kommer till Sverige.

Vägrar ladda ner Swish men har ändå aldrig pengar på kontot så det spelar ingen roll-Hawaiiskjortan

(via Weekday)

Med skyhög Jason Mraz-aura och fjäderlätt pengapung skuttar denna kille från hostel till hostel runt om i världen och tillbringar endast tre soliga sommardagar om året i Sverige, vilket inte helt otippat råkar sammanfalla lågsäsongen i Vietnam. Ett transparent fjun på överläppen är givet, likaså de solblekta tovorna hängandes i klasar från hjässan. Hawaiiskjortan är ledigt uppknäppt över ett fläckigt linne – ett plagg som är lika solklart som hans övertygelse om att kontorsjobb är det värsta som finns och att världen skulle vara en bättre plats om vi bara var lite snällare mot varandra.

Generisk bloggare-kjolen

(via Gina Tricot)

Beskriver varenda sekund av livet som det vore en del av en ungdomsnovell. Det är drömmiga dagar, som tillbringas på ett drömmigt jobb, där man arbetar iklädd drömmiga plagg! En helt vanlig utekväll innebär att man dansade på svettiga dansgolv med kokande blod och pirr i magen tills fötterna värkte, efter vilket man strosade hem på Stockholms daggtäckta kullerstenar medan solen letade sig upp mellan fasader och takåsar. Egentligen ägnade personen fyra femtedelar av sin kväll på att brotta sig fram till baren. Och de få hemska gator som fortfarande har kullersten ligger inte ens i närheten av hemvägen från klubben.

Tycker det är woke att säga åt tjejer att sluta sminka sig-hatten

(via Urban Outfitters)

• Mansplainar mer än gärna feminism till feminister och killgissar så det står härliga till.
• Måste ligga med en ny person minst varannan vecka för att upprätthålla bilden av sig själv som slampa.
• Mår tyvärr skit.
• Säger att han "håller på lite med musik och så" och "spelar instrument", fast han (efter att ha sett en Youtubetutorial) bara kan spela en enda låt på ostämd gitarr, och det är såklart "Hey There Delilah".

"Jag bryr mig inte om kläder men vet du vad jag bryr mig om? Att förvara mina ägodelar säkert och tryggt. Att alla mina plagg är optimerade för full funktionalitet. Ja, jag var scout, hur så? Jag tycker det är sjukt med människor som lägger ner så himlans mycket pengar på kläder. Det är ju bara ihopsydda tygstycken haha. Jag får plats med allt jag behöver i min Haglöfs och blir förbluffad över hur folk ens får ner sina nycklar i sina små brev- och kuvertväskor eller vad det nu heter"-magväsketofflorna

(via i-D)

En person som sällan blir bjuden på fest men som självmant kommer dit dagen innan för att hjälpa sin typ-nästan-kompis att sätta upp partytältet.

Var en av Sveriges tio bästa dotaspelare i början av 2000-talet och har numera ena foten i lanarvärlden och andra i festsvängen-badbyxorna

(via Reve)

"Men JAAA OKEJ det var ett jävla tjat jag följer med till stranden men jag kommer sitta i skuggan hela tiden och kolla på Pewdiepie. Du vet att jag aldrig gillat att sola så fattar inte ens varför du frågar mig?"

Att gå på rave är del av det personliga varumärket, dricker dyr havremjölk då det är "bättre för miljön" men skiter fullständigt i miljön när det gäller fimpar och lustgaspatroner-solbrillorna

(via Weekday)

"Jaha, du går fortfarande på Trädgården? Asså jag har inte varit där på typ så länge, jag har mest hängt på svartklubbar på sistone. Du kanske inte går på det så ofta? Det är bara så mycket öppnare stämning liksom. Folk är mer fria. Jag tycker förresten alla i hela världen borde testa e. Skulle inte världen vara en mycket bättre plats då? Mer kärleksfull typ. Ah, nä, jag ska inte plugga i höst, jag kommer fokusera på mitt drejande. Jag kan inte se mig själv ha ett nio till fem-jobb du vet? Jag vill inte vara tyglad på det sättet liksom."

"Jag försöker fortfarande hitta mig själv och det är inget fel på det, sånt kan faktiskt ta tid"-tröjan

(via Route One)

Trots att man inte sällan ses gå runt med en nyköpt skateboard under armen har man inte stått på en bräda sen man råkade trilla rätt åt helvete av när man försökte ställa sig på en bräda stillståendes -03, vilket slutade med en stukad handled och för evigt sårat självförtroende. Men vad gör det? Man kan täcka sånt med kläder som kan dölja hur desperat man är efter att höra hemma inom en viss subkultur.

Benjamin Wirström finns på Twitter

Chemtrails. Konspirationsteorin att de vita strecken som flygplan lämnar på himlen är en del av ett hemligt statlig och militärt program som sprider kemikalier i syfte att påverka och kontrollera oss.

Varför? Svaret varierar med vem du frågar. Vissa tror att molnen från flygplanen består av gifter som sprutas ut för att döda äldre och sjuka. Andra att de innehåller droger som hjärntvättar oss och förslavar oss under en hemlig elit som styr världen. Och så finns det högerextremister som amerikanen Alex Jones, som påstår att molnen innehåller hormoner som gör oss gay.

Det är lätt att skratta och avfärda anhängarna som tokiga foliehattar. Men misstron till verkligheten, eller uppfattningen att den skulle vara totalt riggad som i bästa sci-fi-film, börjar bli skrämmande stor. Särskilt i USA. Enligt en studie tror 10 procent av amerikanska befolkningen på chemtrails. Upp till 30 procent tror att det ligger någon typ av sanning bakom, enligt studien.

I Sverige är anhängarna färre. Men de finns även här. I lördags bjöd en grupp aktivister in till en protest utanför SMHI, Transportstyrelsen och Luftfartsverket i Norrköping. Enligt arrangörerna har tjänstemän på myndigheterna skrämts till tystnad. “Ingen vågar säga någonting fast de vet att alla i Sverige blir sprayade och förgiftade med chemtrails genom geoengineering-programmet”, skriver arrangören i ett mejl till VICE.

På frågan varför anställda på SMHI mörkar svarar de: “De får inte prata om det, eller de kanske inte vet om det. De blev påtvingade att skriva på sekretessavtal för att inte förlora sina jobb. De läste inte ens avtalet tror vi."

Facebookeventet hade 498 som svarat ja och 1800 intresserade. Många var själva inte övertygade, utan följde evenemanget av andra skäl. För ett gott skratt. Eller som arrangören själv förklarar med: “Mer än 100 trollinfiltratörer gick in i eventets sida och började trolla i kommentarerna. De manipulerade siffrorna på eventet till extrema siffror”.

Under själva protesten dök drygt tjugo personer upp.

“Infiltratörer” är också förklaringen varför protesterna mot chemtrails i Sverige mer eller mindre dött ut de senaste åren, enligt arrangören. 2013 ska över 150 personer deltagit i en protest, påstår de. Men sen hände något. “Infiltratörer och kontrollerande opposition tog över initiativet och det blev som det blev. 2014 blev det mindre folk, 40 pers. 2015, 20 pers, 2016, 7 pers.”, skriver de i evenemanget.

Där skriver de också att de hoppas att Sveriges bönder ska vakna och inse att det är chemtrails som ligger bakom sommarens torka. När jag frågar vilka de menar ligger bakom chemtrails-programmet i Sverige svarar de att det framförallt är NATO och den amerikanska militären. “Ni måste veta att det är inte vanliga passagerarflygplan som släpper chemtrails. Det är militära flygplan och privata som de anställer”.

SMHI har tidigare publicerat en text på sin hemsida i ett försök att förklara att chemtrails inte existerar. “Om någon medvetet och utan tillstånd via flygplan sprutar ut kemikalier över Sverige så är det i första hand en fråga för polis och luftfartsmyndigheter. Om främmande makt kränker svenskt luftrum är det också ett militärt ärende”, skriver SMHI. Däremot finns en relativt enkel förklaring till de vita strecken på himlen, förklarar SMHI. De kallas för kondensationsstrimmor, contrails på engelska, och är helt enkelt vatten som kondenseras i luften.

Foto: Pexels.com

I det senaste avsnittet av VICE och Motherboards podcast Science Solvet It förklarar Ken Caldeira, klimatforskare på Carnegie Institution for Science hur flygbränsle består av kolväten: ”När du förbränner kolväten oxideras de och bildar vatten. När du förbränner kol bildas också koldioxid. Det du ser är vattenångor som kommer ut från motorn och kondenseras till ett artificiellt moln”, säger Ken Caldeira till Motherboard.

Allt om kondensationsstrimmor är simpel kunskap inom vetenskapen och knappast något mysterium. Ändå är det fakta som övertygade konspirationsteoretikerna inte köper. “Chemtrails stannar timme efter timme tills de täcker en stor del av himlen. Tittar man mot solen så ser man alltid dessa chemtrails med massor aluminium och kemikalier. Contrails är ånga som när man värmer vatten för att dricka té eller kaffe. Chemtrails är som spraydeodorant och raklödder, man kan lukta och se på det”, förklarar arrangören i Norrköping.

Vissa plan skapar moln och andra inte. Vissa moln försvinner snabbt, andra är kvar i timmar. Är det ett bevis på att chemtrails existerar? Nej, snarare är det ett bevis att luften har olika temperatur beroende på höjd och geografi.

Mick West är en pensionerad tv-spelsprogrammerare och pilot som driver hemsidan Meta Bunk, där han försöker avslöja och motbevisa populära konspirationsteorier. ”Om jag flög i Alaska någon gång under vintern kunde jag skapa kondensationsstrimmor med ett litet plan eftersom det egentligen handlar om temperaturen i luften omkring dig och inte om själva flygplanet”, berättar han i Science Solved It.

Ofta innehåller konspirationsteorier små delar av sanning som kan beläggas med vetenskap. Chemtrails klumpas ofta ihop med geoengineering, vilket är forskning om hur människan avsiktligt och på ett storskaligt plan ska kunna påverka planetens klimat. Men att det bedrivits forskning om klimatpåverkan är inte detsamma som att det pågår ett hemligt globalt program där flygplan släpper ut kemikalier i syfte att påverka oss.

Men… lek med tanken. Tänk om chemtrails i sig är en konspiration för att få oss prata mindre om annat? Ingen pratar längre om konspirationen runt Area 51 längre, till exempel. Arrangören igen: “Tror inte det, chemtrails är realitet. Area 51 och ufo-grejer är extrem fantasi. Denna fråga är irrelevant”.

De flesta tror att chemtrails är en konspirationsteori för tokstollar?

“De flesta är bara omedvetna om frågan. Det enkla svar för att avsluta intervjun är: ‘sanningen ska göra dig fri, och den kommer alltid fram’. Allt som har en börja har ett slut”, svarar arrangören i Norrköping och refererar till filmen The Matrix.

Mick West menar däremot att problemet med konspirationsteorier är att de får oss att prata mindre om verkliga problem. “Folk kommer inte bry sig om riktiga åtgärder mot global uppvärmning och klimatförändringar om de tror att klimatförändringar kontrolleras via chemtrails, säger han i Science Solved It.

Jonas Grönvik finns på Twitter

Det är rätt säkert att anta att du inte skulle låta kompisar tatuera vad de ville på din hud, än mindre tillåta en komplett främling att göra detsamma. Men på något sätt har tatueraren Monty Richthofen övertygat hundratals människor att göra just det.

Under namnet Maison Hefner, tatuerar 23-åringen från München frivilliga vuxna med motiverande citat och mantran utan att berätta för dem vad det kommer att vara i förväg. Richthofens projekt, "My Words, Your Body", började 2017, men han jobbade som vanlig tatuerare i ett och ett halvt år innan det. Han är nu baserad i London där han håller på att avsluta en designkandidat på Central Saint Martins konstskola.

Jag hörde av mig till honom för att ta reda på varför något skulle gå med på det här, hur han väljer citaten och vad som händer om någon hatar sin tatuering.

Foto av Ferdinand Feldmann.

VICE: Kan du beskriva din process?
Monty Richthofen: Det börjar med en konversation som vanligtvis varar allt från 30 minuter till en och en halvtimme. Vid någon tidpunkt under vårt samtal frågar jag varje person samma fyra frågor: Varför vill du göra det här? Vad betyder förtroende för dig? Varför litar du på mig? Och: Vad gör du om du inte gillar tatueringen? Deras svar bestämmer sedan vilken riktning vi väljer.

Längden på den inledande konversationen beror på hur öppna de är och hur lång tid det tar att få information från dem. Vissa människor vill prata genom sina kärleksliv, vissa vill prata om sina karriärer, medan andra glider in på samtal om liv och död.

Hur väljer du motiv?
Baserat på min egen erfarenhet och vad de har sagt till mig väljer jag den design som jag tycker bäst representerar det ögonblicket i deras liv. Jag har fem anteckningsböcker fyllda med cirka 5000 olika fraser. Ibland måste jag bläddra igenom dem ett tag tills något plötsligt klickar i mitt sinne. Men andra gånger behöver jag inte ens titta igenom anteckningsboken alls eftersom jag redan har rätt ord i mitt huvud. Sen kan de bestämma vilken del av kroppen de vill tatuera.

Monty Richthofen

Är de alltid nyktra?
Ja, jag skulle aldrig tatuera en full person. De måste vara medvetna om vad som händer hela tiden. Det är därför jag inte tillåter dem att distraheras av sina telefoner eller sociala medier.

Varför tatuerar du inte bara något som de faktiskt vill ha?
Eftersom det irriterar mig hur den traditionella tatueringsprocessen alltid är densamma. Människor kommer med en idé eller väljer bara en slumpmässig design ur min bok, sen tatuerar jag dem och säger adjö utan att någon av oss lär känna den andra. Jag var inte längre intresserad av att ha folk som inte ligger på samma våglängd som jag bärandes på mina personliga verk.

Jag vill att de människor som kommer till mig för att få en tatuering som markerar ett visst stadium i sina liv och faktiskt kan hjälpa dem i framtiden. Människor tror ibland att jag bara tatuerar penisar och annat nonsens på människor - men jag har vänner som jag kan göra det på. Jag skulle aldrig göra det på någon som har gett mig sin tid och tilltro och avslöjat mycket intima saker om sig själva.

Foto av Ferdinand Feldmann

Du får bestämma vad någon kommer att ha på sin hud för resten av livet. Hur känns det att ha den typen av makt?
Alltför ofta i vårt samhälle utnyttjar människor sin makt till egen fördel, vilket är fel. Jag skulle aldrig missbruka min makt över någon annans kropp. Det betyder mycket mer för mig om jag kan bidra med något positivt till någon annans liv.

Får du människor att skriva på någon form av överenskommelse för att skydda dig själv?
Nej, det är förmodligen naivt av mig. Men jag tänker såhär: om de litar på mig, måste jag lita på dem också. Hittills har ingen klagat.

Varför tror du att folk tar risken?
Jag tror att de flesta försöker tvinga sig ut ur sin komfortzon, eller så vill de bara känna hur det är att lita på en främling fullt ut, vilket kan göra processen ganska terapeutisk. Sen är det klart att vissa bara får en kick av det. Men jag påminner alltid människor om att en tatuering är permanent, så de måste vara säkra.

Richthofens studio i London. Foto av Grey Hutton

Vad tatuerar du på någon du inte gillar?
Om jag inte gillar dem avbryter jag samtalet och berättar för dem att jag inte tror att de är redo. Det har tagit ett tag, men jag har lärt mig att säga nej.

Hur många förfrågningar får du?
Jag har för närvarande över 100 förfrågningar från hela världen i min inkorg. Jag försöker jobba mig igenom dem alla, men det är ganska långsam process eftersom konversationerna tar tid och kan bli tunga, så jag måste förbereda mig mentalt för varje kund.

Har du någonsin begått ett misstag?
En ex-soldat kom en gång till mig vid när han var vid en punkt i sitt liv där han försökte komma på vad hans kulle göra härnäst. Så jag bestämde mig för att tatuera: "However long it may take". Men jag blev distraherad, slutade titta på stencilen för en sekund och tatuerade oavsiktligt över linjen på ett ord. Han accepterade det dock. Nu kan man säga att meningen tillämpas på oss båda - ingen av oss hade nått våra mål ännu.

Har du en favorittatuering och kund?
En av mina favoriter är "I'm not who they promised you I was", som jag tatuerade på en person som precis genomgått en könskorrigerande operation. Jag gjorde det under ett ärr som han hade från operationen.

Kommer bara unga människor till dig eller ser du ett brett utbud av kunder?
Jag får alla typer: studenter, föräldrar, lastbilschaufförer och kändisar. Om du träffade några av dem på gatan skulle du aldrig gissa att de var typen av personer som skaffar en överraskningstatuering.

Vad säger traditionella tatuerare om ditt arbete?
De tycker inte det jag gör är riktigt tatuerande, men det är okej. Jag vill inte nödvändigtvis kalla mig en tatuerare - jag vill visa att tatuering kan vara mer av en tjänst. Idag har den rituella aspekten som brukade vara en del av konstformen försvunnit. I framtiden vill jag göra processen ännu mer intensiv, kanske genom att spendera en hel dag med en kund innan jag tatuerar dem.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Germany.

Foto av Grey Hutton

Richthofen väljer sina idéer från en lista med 5000 mantran han har skrivit ner i anteckningsböcker.

Foto av Grey Hutton

25-årige Rulla El-Ali sitter i solen i Superkile, en park i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn. Hon har just lämnat sin fem månader gamla son Mikail med hans pappa. Framför henne till höger ligger Mjølnerparken, ett bostadsområde som har fått den danska regeringens "ghetto-stämpel". Till vänster ett flerfamiljshus utan. "Föräldrarna som bor på den här sidan av vägen får bestämma vad de gör med sina barn. De som bor här får inte", säger Rulla El-Ali.

Ja, i Danmark kallas utsatta områden för "ghetton". Vad som är ett ghetto definieras av regeringens officiella "ghetto-lista", som släpps och uppdateras varje år utifrån faktorer som arbetslöshet, andel befolkning med utomeuropeisk bakgrund, andel dömda för brott, inkomst och utbildningsnivå. Ett danskt "ghetto" kan vara ett helt bostadsområde, eller enstaka kvarter i en stadsdel.

Rulla El Ali är alltså en av mammorna som inte får samma rättigheter som jag när jag har barn. Vi är båda födda i Danmark. Vi har båda högskoleutbildning. Rulla har ett permanent jobb till hands när hon är färdig med sin mammaledighet – det är mer än vad jag kan säga. Men Rulla bor i ett "ghetto". Och det gör inte jag. Det innebär att hennes barn tvingas gå i förskola 25 timmar i veckan efter att de fyllt ett. Annars förlorar föräldrar som Rulla El-Ali barnbidraget. Så är det för föräldrar som har barn i "ghetton" från och med 1 juli 2019. Den 28 maj undertecknade den danska regeringen tillsammans med danska folkpartiet och socialdemokraterna en delöverenskommelse i regeringens stora "ghetto-plan", som ska göra Danmark "ghettofritt" till 2030.

"Främlingsfientlighet" var det första ordet Rulla El-Ali tänkte på när hon först hörde talas om den nya regeln för så kallade ghetto-barn. "När lagen inte längre är lika för alla skapar det en känsla av att det finns över- och underordnade. Och det skrämmer mig att vi kommer att hamna i ett vi och dem-samhälle, säger hon och fortsätter: "Jag är inte mindre dansk än du är - om det nu är danskhet det handlar om."

När Rulla El-Ali gifte sig i december 2016 flyttade hon till sin man i Mjølnerparken, ett bostadskvarter i Nørrebro. Men hon kände sig otrygg i området, som präglades av en gängkonflikt. När hon och hennes man inte kunde komma överens om de skulle bo kvar eller inte skiljde de sig. Hon var gravid i fjärde månaden när hon flyttade från ett så kallat ghetto till ett annat. Från Nørrebro hem till Slagelse, en liten stad 10 mil utanför Köpenhamn där hon är född och uppvuxen. Här fick hon en lägenhet i Ringparken, som, liksom Mjølnerparken, finns på regeringens så kallade ghetto-lista.

Regeringens överenskommelse säger att ettåriga barn i utsatta bostadsområden måste vara en del av ett obligatoriskt utbildningsprogram på 25 timmar i veckan. Här ska de lära sig danska, introduceras till danska traditioner, högtider, normer och värderingar. Trots att lagen inte kommer att drabba Rulla El Ali och hennes son eftersom den först träder i kraft efter att Mikail har börjat i en förskola, tar den nya regeln mycket av hennes energi. "När jag såg nyheterna igår gick jag runt lägenheten och var så frustrerad. Jag tog upp min son och tänkte nej, han ska inte bli intvingad. Ingen ska behöva tvingas in i en institution så här. Det är något jag bestämmer. Kanske planerar jag att skriva in honom på förskola när han är 10 månader. Jag vill nästan göra det för att jävlas", säger hon och skrattar. "Bara fortsätta vara hemma med honom."

"Det är obehagligt att det finns några andra som bestämmer när mitt barn ska börja i en institution. Och att han måste lära sig om danska värderingar. Jag förstår att människor behöver integrera sig i samhället. Men jag är dansk och född här i Danmark. Mina danska värderingar vidarebefordras till min son. Jag vill inte att han ska tvingas in i en institution och särbehandlas."

Rulla El Ali har en kandidatexamen och är utbildad till personaladministratör. När hon har slutfört sin mammaledighet har hon inte bara ett, men två jobberbjudanden som väntar.

"Min ex-man kommer från Mjølnerparken, så min sons båda föräldrar lever i ghetton. Men båda hans föräldrar har också utbildning och arbetar. Min ex-man jobbar som teknisk installatör, vi talar danska med vår son, som självklart också måste lära sig arabiska och vi uppfostrar honom i Danmark. Det är inte konstigt att du känner dig som en sämre person på grund av platsen du bor på. Det skapar ojämlikhet i samhället. Och det är inte demokratiskt."

Hon säger att det känns som att hennes barn är till utlåning. "Det är plötsligt inte mitt barn, det är statens. Det är inte rättvist när det är jag som har fött honom och tar hand om honom väl. Det borde vara jag som bestämmer, tills han fyllt 18. Jag mår fysiskt dåligt av tanken på att det finns andra som ska bestämma."

Kvinnorna i Ringparken pratar med varandra. Kvinnor som är gravida, eller försöker bli gravida. Kvinnor som alla kommer att påverkas av lagen. "De berättar för mig att de är både rädda och ledsna. När du har planerat något som andra sedan kommer och lägger sig i. Men mest för att det känns så orättvist och udda", säger hon.

Roll El Ali tror att den nya regeln bottnar i okunskap. Och det är det som gör henne rädd. "Det är löjligt. Och det skapar segregering i vårt samhälle." För henne har det här inneburit att hon nu vill flytta från Ringparken.

"Det här har fått mig att leta efter ett nytt hem, som inte ligger i ett ghetto. På grund av ghetto-utspelet och lagar som den här, som kommer att drabba mig. Det känns som att vi inte är lika mycket värda som resten av samhället".

Hon hoppas fortfarande att politikerna kommer sluta. Att de tänker på sina egna barn:

"Skulle de själva vilja utsättas för det här? Det finnas väl ändå några politiker som bott i ett ghetto, alla bor väl inte på landsbygden. De måste kunna föreställa sig hur svårt det är för föräldrar att tvingas in i detta".

Den här artikeln publicerades ursprungligen på danska av VICE Danmark.

Under nästan två veckor har 12 killar mellan 11 och 16 år – och deras fotbollstränare – varit instängda i Tham Luang grottorna i Thailand. Gruppen gick in i grottorna den 23 juni, men blev instängda när en en meter hög störtflod blockerade deras väg ut. De hittades på måndagen den 2 juli av en grupp brittiska räddningsdykare, men det kan fortfarande ta dagar – om inte veckor eller månader – att få ut dem. Nu försöker räddningstjänsten pumpa ut tillräckligt med vatten från grottan så att de ska kunna bäras eller simma ut själva.

Det är uppenbarligen omöjligt för de flesta människor att föreställa sig hur det är att fastna i en mörk grotta i flera dagar, utan mycket hopp om att överleva. Men någon som har en uppfattning om vad dessa pojkar går igenom är Lothar Emannuel Kaiser. 1952 var den dåvarande 18-åringen fångad i den 200 kilometer långa Höllochgrottan i Schweiz, tillsammans med hans biologilärare och två andra studenter. Gruppen försökte mäta grottan när den drabbades av översvämning.

Från och med då bodde de i mörkret och överlevde av ransonerade förnödenheter av gammalt bröd ch konserverat kött i tio dagar, innan vattennivån sjönk och de kunde sätta sig i frihet. Jag pratade med Kaiser om hans erfarenhet och hur det förändrade honom.

VICE: Hur kändes det när du insåg att du var instängd?

Lothar Kaiser: Adrenalinet var i början starkare än rädslan eftersom vi genast behövde möta verkligheten i den överväldigande situationen. Först kan du bara springa och klättra mot säkerhet. Det är bara när du kommer till dina sinnes fulla bruk och du märker mörkret som du känner rädslan och hopplösheten.

Vad var svårast att hantera?
Först och främst, osäkerheten. Kommer jag komma ut eller inte? Kommer jag överleva de nästa 24 timmarna? Sen börjar du oroa dig om maten. Vi åt nästan inget under tio dagar – jag gick ner 10 kilo. Det var också det konstanta mörkret. Vid ett tillfälle kunde jag inte lista ut om det var dag eller natt. Och det hjälpte inte att temperaturen stannade på sex grader under hela den där tiden och att vi var tvingade att sova på stenar i genomblöta kläder utan en filt eller täckte. Och slutligen, du måste leva med dina ena tankar – om dina föräldrar, syskon, om livet och döden.

WATCH: Funding an Army

Hur var gruppdynamiken i den situationen?
Vår lärare, professor Böckli, var vår ledare. Han berättade för oss vad vi skulle göra och vi såg upp till honom. Så småningom lyckades vi samla ihop lite sand att sova på. Och vi fann små pölar vi kunde dricka ur. Men det mest viktiga var att holla oss själva upptagna: prata med varandra, prata om gamla minnen, göra uträkningar, berätta historier och skämt. I den situationen måste du vara fantasifull. De mörka tankarna kommer så fort du är ensam.

Gav du någonsin upp hoppet?
Vi hade lite av en kris under den sjätte dagen. I en del av gruvan kunde vi höra små dunsar droppa snabbare och snabbare. Vi antog att det hade börjat regna igen utomhus. Det tog nästan allt vårt hopp ifrån oss.

Vilket råd vill du ge fotbollslaget i Thailand, om du hade möjlighet att hälsa dem nåt?
Att upprätthålla en stark gemenskap kommer göra situationen uthärdlig. De måste vara modiga och skydda varandra från att tappa hoppet. Det är också viktigt att deras tränare håller alla upptagna och att han peppar dem när de känner sig nere. Slutligen, de måste vara ekonomiska med sina förnödenheter. Till exempel använde vi bara våra ficklampor när vi behövde utforska en annan del av gruvan.

Hur stod din familj ut medan du var instängd?
Min pappa spenderade varje dag och natt framför gruvan med räddningsteamet, livrädd. Det fanns inga sociala medier då, och vi hade ingen tv, så det enda sättet någon kunde få information var från radio och tidningar.

Hur ofta tänker du tillbaka på din tid i grottan?
Jag är fortfarande plågad av en dröm i vilken jag befinner mig i en grotta, kämpandes för att komma ut. I den drömmen behöver jag alltid klättra i en spiraltrappa som blir smalare och halare ju högre upp jag kommer. I slutet måste jag hoppa ner i ett mörkt bottenlöst djup. Det är då jag alltid vaknar genomdränkt i svett.

Hur påverkade den här erfarenheten dig?
På ett sätt blev jag mer allvarlig och seriös. Men jag tror också att jag utvecklade ett bättre sinne för humor. Men framförallt, erfarenheten gav mig min tro. Om du överlever en tio-dagars nära döden-upplevelse kommer du också bli religös. Vi bad tillsammans i grottan. När du inte vet om du kommer överleva att see morgondagen, börjar du tänka var du hamnar efter döden. Jag vet nu var den här resan är påväg.

Den här artikeln publicerades ursprungligen hos VICE Tyskland