VICE

Vi befinner oss i hjärtat av Moskva inför världens största sportevenemang, dagen före Irans match mot Spanien.

Vi är fyra kompisar, alla svensk-iranier, som har rest till Ryssland för att stötta iranska landslaget. Och vi är inte ensamma. Röda torget i Kreml är fullt av iranska supportrar som dansar och sjunger i vitröda kläder. Här har iranier från världens alla hörn samlats, 3000 kilometer från huvudstaden Teheran. Förutom de 80 miljoner människor som bor i Iran, bor det fem miljoner iranier utanför landet.

Hejar du på Sverige eller Iran?

En fråga som jag fått många gånger hemma i Sverige. Varför välja? I alla fall så länge lagen inte ställs mot varandra. Då kommer jag att heja på Iran. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att det enda jag visste om Sverige fram till att jag var tolv år var Ikea och att det är ett land med mycket skog. Det hade jag lärt mig i skolan i Iran. Eller kanske på grund av bristen på mångfald i svenska landslaget. Jag gillade landslaget mer när Zlatan var med. Han var en förebild för många unga i förorter runt om i landet. Ett bevis på att man kan lyckas, även med den bakgrunden.

På en restaurang i Moskva träffar vi Farid. Han är från Stockholm och har rest hit ensam. Han har både Irans och Sveriges flaggor målade på kinderna. Imorgon ska han precis som vi resa till staden Kazan, tio timmar från Moskva, för att se Iran spela mot Spanien.

Vi pratar en stund och det visar sig att han är granne med min storebror. Två dagar efter Kazan åker Farid till Sotji för att se Sverige möta Tyskland. Han har biljetter till alla Sveriges och Irans matcher i gruppspelet och ska stanna kvar i Ryssland så länge länderna är kvar i turneringen. ”Iran vinner mot Spanien med 1-0. Sverige kryssar mot Tyskland”, säger han bestämt.

Iran har varit underdogs i detta VM. Kanske till och med det landslag som haft sämst förutsättningar. Iranska förbundskaptenen Carlos Queiroz har haft det tufft med många inställda träningsmatcher och konflikter med iranska fotbollsförbundet. Han har till och med betalat hotell och flygresor ur egen ficka inför träningsmatcherna före VM.

Hemma i Iran är det inte mycket som står rätt till. Sanktionerna mot landet har slagit hårt mot ekonomin. Höjda priser på livsmedel och bensin har gjort vardagen svår. Det politiska missnöjet är stort bland folket. Till och med landslaget drabbades av sanktionerna från USA när Nike vägrade förse laget med fotbollsskor. Efter vinsten mot Marocko skojade fansen med Nikes kända slogan: “We just did it”. Utan Nikeskor.

På grund av sanktionerna har det varit omöjligt att få tag i landslagströjor inför matchen. Det är tomt på hyllorna i Fifas butiker. Adidas som tillverkar tröjorna har vägrat att skriva avtal med iranska fotbollsförbundet. De tröjor som sålts till Fifa för vidareförsäljning var så få att de tog slut flera dagar före första matchen.

Hur fan gör vi, grubblar polarna. Tröjan och flaggan är vår identitet i Ryssland. Här måste du tillhöra ett lag eller nation, annars är du vem som helst. Vi får tag på en snubbe som tagit med sig tröjor från Iran och säljer dem inför landslagets matcher. Vi bestämmer träff via Whatsapp. Han har med sig en stor väska med tröjor i olika storlekar. Äntligen. Vi är ett med 80 miljoner iranier.

Innan resan till Ryssland träffar jag min mamma hemma i Sverige. Vi fikar. Hon är ingen fan av fotboll och trots att hon har bott i Iran större delen av sitt liv så känner hon inget för landslaget. Hon gillar inte att jag har på mig Irans landslagströja med symbolen för den islamiska republiken i mitten av flaggan. För henne står den för förtryck och diktatur.

Kan du inte täcka över den på något sätt? brukar hon säga till mig.

Som regimkritiker kan hon inte åka till Iran. Hon kan inte träffa sina föräldrar eller syskon som bor kvar. Det är en stor sorg för henne, säger hon. Jag frågar: Mamma, kommer du kolla på matcherna? ”Nja, kanske i slutet för att se hur det har gått”, svarar hon som om hon bryr sig ändå.

Själv vill jag inte blanda in politiken med sporten. Ja, jag vet att det är naivt. Det är svårt att hålla politiken borta från något så stort som fotbolls-VM. Fotbollen är ju en del av samhället. Qatar har till exempel köpt sig till fotbolls-VM 2022. Ett VM som kostar landet drygt 178 miljarder kronor, enligt BBC. Mutmisstankar och skandaler har avlöst varandra.

Men sånt vill vi inte tänka på. För oss representerar landslaget det iranska folket. Inte regimen.

Mina kompisar på resan har precis som jag kommit till Sverige i tidiga tonåren. Vi lärde känna varandra när vi var nya i Sverige. Det har varit en trygghet att ha kompisar som talar samma språk och som kommer från samma land. Vi älskar fotboll och sedan många år tillbaka spelar vi i Korpen ihop. För fyra år sedan var vi i Brasilien på fotbolls-VM och såg Irans matcher. Hade vi haft mer tid hade vi gått på en Sverigematch i Ryssland också.

Jag minns VM-98 när jag fortfarande bodde i Iran. Vilken fest det var på gatorna när Iran lyckades kvalificera sig för VM. Iran vände 2-0 underläge mot Australien och kvitterade med 2-2. Ett av mina bästa fotbollsminnen någonsin.

Milad kom till Sverige som 15-åring och kan allt om fotboll. Han kan rabbla matchresultaten från alla mästerskap. Till och med spelarna som gjorde målen. Han har tryckt tröjor med bokstäver på så att vi tillsammans bildar IRAN. ”Tur att Kamran inte kunde följa med, då hade vi behövt en bokstav till”, säger han och skrattar.

Den stora dagen är här. Om några timmar spelar Iran mot Spanien, en av de största fotbollsnationerna i världen. Kazan där matchen spelas ligger tio timmar öster om Moskva. En religiös liten stad med 1,2 miljoner invånare. Moskéer, kyrkor och synagogor finns med några hundra meters avstånd ifrån varandra. Idag är staden full av Iranier.

Efter några öl beger vi oss mot stadion. Förväntningarna är inte höga. Men vi vågar hoppas på en vinst. När vi kommer in i arenan får vi en chock. Det är nästan bara iranier på läktarna. Det känns som att vi spelar på hemmaplan i Teheran. Var är alla spanjorer?

Meysam kom till Sverige för sju år sen. Hemma i Iran hade han studerat litteratur på universitet. ”Det känns som att vara på Azadi-stadium”, säger han lyckligt. Efter 90 minuter blåser till slut domaren av matchen. Det står 1-0 till Spanien. Vi har skrikit oss hesa och är bittra efter förlusten. Milad är mest besviken. Men ändå stolt. ”1-0 mot Spanien är absolut inget fiasko. Och Iran har en chans till mot Portugal, det är inte över än:”

Några dagar senare åker Iran ut ur VM. Laget var nära en historisk åttondelsfinal, men åkte ut ur gruppspelet med fyra poäng. När spelarna återvände till Iran togs de emot som hjältar och möttes av tusentals jublande iranier på flygplatsen.

”Fan vad bra Iran spelade! Synd att vi inte gick vidare”, säger mamma när jag träffar henne efter resan.

VM-drömmen är över. Om fyra år har vi en ny chans.

Mycket kan hända på fyra år. Om fyra år kanske mamma kan återvända till Iran och träffa sina föräldrar. Sanktionerna kanske har lättat och ekonomin blomstrat. Vi kanske till och med har ett avtal med Nike. Vi kanske inte längre behöver köpa falska tröjor. Kanske får kvinnorna i Iran se kvalmatcherna inne på Azadi-arenan i Tehran? Kanske! VM är över för Iran. Men kampen för rättigheterna fortsätter.

För Sverige lever VM-drömmen vidare. Kom ihåg! Du behöver inte välja.

Det kommer rök från bastun vid Dalälvens floddal. Någon tar sitt absolut sista dopp i älven som magiskt får bakfyllan att lämna kroppen.

“Vi trodde det skulle bli nya Gagnef i år, men det blev också sista”, säger Johanna Beckman.

Johanna har varit med under 15 av 17 år. Hon har byggt, bokat och planerat med kompisgänget som styrt vänners vänner-festen, som började med den där legendariska 30-årsfesten 2001. Födelsedagsfirandet som sakta men säkert vuxit till Gagnef-festivalen. “Jag var här första gången 2003. Då var vi runt 300 personer”, berättar Johanna.

Men efter den här helgen blir det alltså inget mer Skankaloss vid Dalälven. Varför lägga ner en festival som är mer populär än någonsin? De två senaste åren har festivalen huserat 2500 besökare. I år har man medvetet sålt färre biljetter.

För oss handlade det inte om att vi slutat gilla techno.

I december gick Gagnef ut med ett meddelande på sin Faceboksida inför årets festival: “Om ni enkom åker till Gagnef för att festa på natten och vara väck i skogen så vill vi uppmana er att stanna hemma eller hitta någon annan festival, Gagnef är färdigrejvat”.

Färdigrejvat? Folk i Stockholm blev snabbt ängsliga.

“Så här i efterhand förstår vi att det kanske var fel uttryckt, det måste vi erkänna. För oss handlade det inte om att vi slutat gilla techno. Jag älskar rejvkultur och är uppvuxen i den. Det är förväntningarna vi tröttnat på. Att det efter klockan tre måste vara ett visst format som folk är vana vid. Att det måste vara just den musiken, att det måste se ut på exakt samma sätt när man gör ett open air”, säger Johanna.

VICE träffar Alexandra Karpilovski från PLX, Johanna Beckman från Gagnef och Alexander Höglund från PLX några dagar innan sista Gagnef. "Gagnef och PLX är syskonfestivaler som inspirerats av varandra", berättar de. Foto: Jonas Grönvik

Istället skulle det bli “mer fokus på konst och alternativa upplevelser som går åt det interaktiva hållet med sport, hälsa och rekreation”. En del av publiken blev rädda, berättar Johanna. “De tog oss extremt bokstavligt. Känner man oss vet man att vi inte är gravallvarliga. Vi försöker göra saker med humor. Men många såg inte humorn i det vi försökte förmedla."

House och techno-djs som mejlat Johanna vecka in och ut om att få spela på Gagnef slutade höra av sig. “När vi gick ut med den nya inriktningen fick vi helt nya förfrågningar. ‘Hej, jag håller på med shakrahealing’. Haha. Herregud, man måste inte vara det ena eller andra."

Vi älskar alla människor som kommer till Gagnef, men vi blev låsta i festivalformatet.

Det var efter förra årets festival som arrangörsfolket i föreningen Skankaloss kände att de kommit för långt från delar av sin publik. “När det började komma så mycket nytt folk förlorade publiken kontakten med platsen och naturen. Det som är viktigast för oss.”

Festivalen har alltid haft tillstånd till klockan 3. Men festen på campingen har fortsatt. “Vi har inte varit involverade så det har vuxit en egen kultur där. Wasteland skapades av vänner till oss och sen har andra ravecrews kommit upp och kört sitt eget race på campingen. Det skapade en disconnection mellan oss och det som händer efter klockan tre. Och det var mycket det som vi kände behov att ta tillbaka.”

Hur växte Gagnef från ett vänners-vännerhäng till en festival som tömmer Stockholm på hipsters? Något hände redan 2008, berättar Johanna. “Det brukar ofta vara bra väder på Gagnef, men det året var sånt väder som i år. Stekande sol och värme. Då fattade folket som kallas för hipsters, eller Stockholmsfolket, att wow. Det här är ett häftigt ställe.”

800 besökare åkte hem till Stockholm och berättade för allt och alla om paradiset på jorden. Nästa år kom plötsligt… 1700 besökare. “På den tiden var det inte så tydligt med biljettförsäljningen. Man betalade in till ett kontonummer och så fanns man på en lista i dörren, typ. Så helt plötsligt dundrade det in folk. Vi var ju inte beredda. Alls. Vi hade inte bajamajor. Vi hade inte mat. Vi hade ingenting. Vi blev tagna på sängen”, berättar Johanna.

Läxan lärd. Nästa år släpptes bara 1000 biljetter. Men… “Då blev det en grej istället. Vi började sälja slut tidigt. Varje år.”

Gagnef blev hype.

“2500 besökare är ju egentligen inte mycket, vi har ju 6000 personer in och ut på Trädgården en lördag. Men den här typen av småfestivaler är känsliga och måste få växa långsamt”, säger Johanna, som också är ansvarig bokare på Trädgården när hon inte hänger vid Dalälven.

Gagnef 2010. Foto: Felix Swensson

“Vi ville inte bli en sån där festival som fyller musik-slottar efter ett schema. Det har aldrig varit grejen med Gagnef. Men det blev ändå mer och mer så, när vi professionaliserades”, fortsätter Johanna.

Så vad skulle bli av Nya Gagnef? Stockholmarna var förvirrade. Även Skankaloss, gänget bakom festivalen, var inte helt säkra. De har ju själva blivit 17 år äldre, sen den där mytomspunna födelsedagsfesten. “Vi älskar alla människor som kommer till Gagnef, men vi blev låsta i festivalformatet. Och det är svåra gränser."

Delar av den nyvunna publiken förväntade sig något annat än det Skankaloss ville skapa. En del av publiken hade blivit konsumenter som konsumerar en upplevelse, istället för att vara en del av den. “Vi var bland de första i Sverige med det som kom att kallas participatorisk kultur. Men vi har ändå varit en hybridfestival. Vi levererar en upplevelse och samtidigt en deltagarkultur i det. Det har inte alltid varit lätt”, säger Johanna.

Festivalen tar slut, men Skankaloss finns kvar och lär återvända till Gagnef och hänga, precis som förr. Och mystiken i festivalsverige är långt ifrån död. Samtidigt som Gagnef lägger ner finns det ett gäng som fortfarande överraskar.

PLX Translunar hålls på Tjärö i Blekinge Skärgård. Foto: Jonathan Helgesson

Föreställ dig… Ghetto tech-legenden från Detroit. Dj Assault. Spela hans anthem Ass 'N' Titties. På en ö. Bland de stora ekarna uppe på klipporna, i solnedgången över Blekinges skärgård.

“På PLX är naturen en aktör. Vi ser gärna att artister och konstnärer kommer någon dag innan och låter Tjärö sjunka in. Att de göra ön till sitt hem och anpassa sin konst efter den. Vi vet inte exakt vad alla ska göra. Vi vill bli överraskade. Det är så man gör något på riktig”, berättar Alexander Höglund och Alexandra Karpilovski från festivalen PLX Translunar som anordnas för andra året på Tjärö – en ö och ett naturreservat i Blekinge skärgård.

PLX är Gagnef lillasyskon, berättar Johanna Beckman. “Vi är goda vänner och har inspirerats av varandra. PLX har länge varit en del av Gagnef. Förra året hjälpte de oss att bygga om scenen Wasteland och skapa scenen Dalen.”

Musiken på PLX är liksom Gagnef bred och hör inte hemma i en genre. “Fokus ligger på exprementeriellt och skiftande. Vi tittar mer på kvalitet i musiken än kvalitet i en genre”, förklarar Alexandra.

Som scenen Klyftan. Två väggar av berg, en scen i mitten. Folk som sitter på bergstopparna och tar in vibrationerna i berget. Förra året spelade death-growl-bandet Pyramido här. “Du ser havet. Det ekar mellan bergsväggarna. Hans röst får berget i gungning. Du känner det i bröstet. Genom vibrationerna får du en stark känsla för naturen och platsen”, berättar Alexander.

Scenen Klyftan på PLX 2017. Foto: Adam Qudwa.

PLX tar plats på vackra Tjärö i Blekinge skärgård. Foto: Adam Qudwa.

Stämningen på PLX är snäll och mystisk. “Det händer något med en när man är där. Isolationen på ön gör att alla kommer närmare varandra. Vi blir ett microsamhälle. Så som man vill att hela världen ska fungera”, säger Alexandra.

Det första du gör som besökare är att sätta dig på den lilla färjan som tar dig ut på ön. “Du lämnar något när du kliver på båten. En flykt från alldagligheten. Alla på Tjärö delar den här resan med dig”.

För att maxa eskapismen lite mer… Årets PLX bjuder på ett lajv i framtidsmiljö. Örjät 2810 är en alternativ verklighet till Tjärö 2018. Två tyska konstnärer och en kurator från Schweiz samlar ihop deltagarna. De skapar sedan en bakgrundshistoria till dig. “Ditt alter ego väntar på dig. Som ett personligt tecken på att du har anlänt till den alternativa verkligheten får du en silverring som du bär med de andra som skrivit upp sig.”

Lajvet är fortfarande under produktion och ingen vet hur det kommer utspela sig. “Även om allt inte är fakta så blir det nästan som fakta. Det blir som ett ytterligare lager på den här overkligheten”, säger Alexandra.

Festivalbesökare på PLX 2017. Foto: Andréas Thorstensson.

Coco Zodiac gjorde entré på Tjärö simmandes från vattnet. Foto: Jonathan Helgesson

Stenig skärgård, eklandskap och betande kor. Och så ljud, ljus och rök. “Det kan man inte spara på”. Och så den naturliga dimman som sveper in vid gryning. “Då stänger vi av rökmaskinerna. Det är så bedårande vackert”, säger Alexander.

Så… Vad vet DJ Assault om Tjärö?

“Han har fått bilder skickade till sig och verkar se mycket fram emot det. Det kommer helt klart bli en annorlunda klubbupplevelse. Något ingen är van vid”, säger Alexandra.

Man snackar mycket nuförtiden om hur hårt stressade och pressade fotbollsspelare är som spelar på elitnivå.

Medan spelarna själva sliter och kämpar på planen står resten av världen vid sidan om och gormar om allt annat än fotboll, typ Raheem Sterlings tatuering av en pistol. En frispark kan ligga till grund för att folk tycker det är okej att skicka hat och rasistiska påhopp på Instagram. Ibland tänker man att det inte skulle kunna vara så mycket värre, att det omöjligt skulle kunna råda en mer hetsig och negativ stämning kring fotbollspelare.

Kanske är det därför man lätt glömmer bort hur hårt pressat ett lag var under VM 1994. På den tiden var spelare inte ens i närheten av att få lika bra betalt som idag. Men pressen som Colombias landslag spelade under då var minst lika hög som den kan vara på ett landslag idag. Colombia – ett land som inte förrän nu verkar komma på fötterna igen, efter en flera årtionden lång konflikt som bottnat i kokainhandeln.

Pablo Escobar – som sägs ligga bakom morden på 500 poliser, tusentals kriminella, domare, politiker och minst en sportdomare – hade varit död i sex månader när världsmästerskapen drog igång 1994. Men inbördeskriget mellan regeringen och droggängen fortsatte leva vidare. Med så mycket pengar som drogkartellerna hade var det kanske oundvikligt att de skulle få ett stort inflytande inom fotbollsvärlden. Men det var nog ingen som förväntade sig att de skulle göra något så grymt och meningslöst som de gjorde den sommaren.

Andrés Escobar under VM 1994. Foto: Allstar Picture Library / Alamy Stock Photo

En annan Escobar var kapten över Colombias landslag, nämligen Andrés Escobar. Det skulle vara nästan oförskämt att diskutera hans död utan att först sätta honom i en sportslig kontext – detta även för att tydliggöra exakt hur bra Colombias landslag hade kunnat vara om spelarna inte konstant fruktade för sina liv.

Av de 26 matcher som spelades inför VM förlorade Colombia bara en. Genom hela kvalrundan släppte de bara in två mål. Och i deras sista kvalmatch förintade de praktiskt taget Argentinas landslag, som hade Fernando Redondo, Diego Simeone och Gabriel Batistuta i spetsen, med 5-0 i Buenos Aires. På grund av hur bra de spelade den matchen fick de efteråt en stående ovation från argentinarna på läktarna. Det vill säga fansen till det lag de precis slagit sönder och samman, vilket kanske är den finaste komplimangen en fotbollsspelare kan få.

Colombia hade även många fantastiska spelare: Freddy Rincón, Carlos Valderrama och Faustino Asprilla var några av de största namnen. Men egentligen var laget som helhet den riktiga stjärnan och vad som tog dem till VM 1994. Deras ledare var Andrés Escobar – en lågmäld man som var djupt troende och älskade sin familj. Han arbetade aktivt på sin fritid för att försöka skapa fred i sitt hemland.

"Det är svårt att hålla fokuset uppe, men jag blir motiverad av de saker jag har att se fram emot", sa en 27-årig Escobar inför mästerskapet. Efter VM planerade han att flytta till Italien och spela för AC Milan som hade vunnit både Champions League och Serie A. "Jag försöker läsa lite ur Bibeln varje dag. Jag har två foton som bokmärken: ett på min döda mamma och ytterligare ett på min fästmö." Hans nära och kära berättar om en man som ansåg att fotboll kunde vara räddningen för Colombia.

Den här bilden av Andrés Escobar är en som delas av Michael Zimbalist, som tillsammans med sin bror Jeff regisserade den djupgående dokumentären The Two Escobars, som handlade om dessa män, okända för varandra, vars liv kom att kopplas samman i hur de återspeglade det colombianska samhället.

"Än idag upplever många colombianer att omvärlden har en negativ uppfattning av dem", berättar Zimbalist. "Colombias landslag 1994, med Andrés som lagkapten, försökte förändra den negativa bilden. Och jag tror det fortfarande är så än idag, inte bara i fotboll utan för alla colombianer. Personligen känner jag inte till något annat folk som jobbat så hårt för att förändra hur folk utomlands uppfattar dem."

Dessa uppfattningar präglas fortfarande av vad som hände efter att Colombia spelade mot värdnationen i deras andra gruppspelsmatch i USA 1994. De hade förlorat 3-1 mot Rumäniens landslag, som hade visat sig vara förvånansvärt bra. På den tiden gick det inte att direkt se klipp på Youtube på de bästa spelarnas fantastiska prestationer, men den rumänska spelaren Gheorghe Hagi fick självmant tittare över hela världen att klistra sig sig framför tv-rutan.

Han gjorde en av sommarens snyggaste mål i den öppningsmatchen, en sjuk lobb från sidlinjen som svävade in ovanför Colombias målvakt Oscar Cordoba. Det var en blandning av Hagis och den rumänska målvakten Bodgan Steleas skicklighet och colombianska nerver – mer om det senare – som gjorde att Rumänien tog hem en förvånande seger. Det innebar samtidigt för Escobar att matchen mot USA var en han inte riktigt hade råd att förlora.

VIDEO: Hur man smugglar kokain i Colombia

När man tittar på klippet idag är det svårt att inte fundera på vad Escobar tänker på när han ligger på gräset på Rose Bowl Arena i LA i 34:e minuten, efter att han precis råkat sparka in amerikanska mittfältaren John Harkes passning i sitt eget mål. Var han överhuvudtaget medveten om hur dyrt det här självmålet skulle kosta honom i slutändan? Det var något som åtminstone hans nioåriga brorson hemma i Medellín hade klart för sig. "I det ögonblicket sa han till mig: 'Mamma, de kommer döda Andrés'", berättar försvararens syster i The Two Escobars. "Jag svarade: 'Nej hjärtat, folk blir inte dödade på grund av misstag. Alla i Colombia älskar Andrés.'"

Colombia pepprade amerikanska målet med bollar, men inget gick rätt för dem förrän 90:e minuten när Adolfo Valencias äntligen slank in. Vid det laget låg de redan under med 2-0, och de hade ingen chans för en comeback. Colombias gyllene generation hade förlorat igen och skulle få åka hem efter en tapper, men i slutändan meningslös, 2-0-vinst mot Schweiz i sista gruppspelsmatchen.

På många sätt var hemma det sista stället de spelarna ville vara på. Många var upprörda över resultatet i första matchen mot Rumänien och inte bara av sportsliga skäl, utan även eftersom många hade satsat pengar på den. När spelarna kom in på sina hotellrum efter matchen hade deras tv-apparater blivit hackade, och visade nu hot och skällsord istället för det vanliga välkomstmeddelandet. Försvararen Luis Herrera fick berättat för sig att hans bror omkommit i en bilolycka, och Colombias tränare, Pacho Maturana, informerades att om han lät den erfarna mittfältaren Gabriel Gomez spela skulle hela laget mördas.

Det var under dessa omständigheter som Colombia förberedde sig för den där viktiga andra matchen mot USA – omständigheter som tycks vara långt från de bästa. "De var under så mycket press mentalt – på den tiden var mordhot inte bara tomma ord", förklarar Zimbalist. "Folk mördades hemma i Colombia i oroväckande takt. Man kan föreställa sig hur svårt det skulle bli att prestera om ens familj levde under hot."

De flesta skulle ha svårt med de simplaste uppgifter om de fått reda på att deras familj skulle skjutas – tänk då att man i det läget ska gå och försöka vinna ett helt världsmästerskap. Men när Andrés till slut kom hem från USA var han fast besluten att inte låta Colombias utslagning ta ner honom. Han skrev ett öppet brev till Bogotá-tidningen El Tiempe, i vilket han uppmanade landet att enas mot ilskan och våldet. "Livet slutar inte här. Vi måste gå vidare... Oavsett hur svårt det är måste vi resa oss upp igen", skrev han.

Tio dagar efter sitt självmål i matchen mot USA bestämde sig Andrés för att gå ut offentligt för första gången sedan hans hemkomst och träffa några vänner på baren El Indio i Medellín.

Herrera varnade honom från att gå dit. Maturana gjorde detsamma. Vid något tillfälle under kvällen följde en grupp på fyra män efter Andrés ut på parkeringsplatsen, ropandes skällsord efter honom. Lagkaptenen ska ha blivit upprörd och kört över till gänget i sin bil, och insisterade att det aldrig var hans avsikt att råka sparka in bollen i sitt eget mål. Han bad dem att försöka vara förnuftiga. Sex kulor senare föll Andrés ihop i förarsätet av bilen. Ambulanspersonal anlände till platsen men kunde inte rädda hans liv.

Photo: Allstar Picture Library / Alamy Stock Photo

"Vi var såklart medvetna då om att det hade hänt", säger Terry Phelan som var vänsterback åt Irlands landslag under mästerskapet. "Att skjuta någon till döds på grund av ett självmål... behöver någon verkligen mista livet för det? Jag minns att jag pratade med Carlos Valderrama om det för några år sen, och han började gråta när jag tog upp det – han sa att det fortfarande var känsligt för honom. Man bara frågar sig själv: 'Varför?'"

Det är en rimlig fråga, och en som fortfarande inte och kanske aldrig kommer bli ordentligt besvarad. De flesta antog att motivet hade att göra med förlorade pengar i en vadslagning. Många tror det här än idag – rapporter från ögonvittnen till polisen tyder på att fordonet som gärningsmännen flydde i ägdes av Pedro och Juan Gallón, två bröder som hade jobbat under Pablo Escobar innan de gick vidare till den rivaliserande kartellen Los Pepes. Men bröderna Gallón frikändes, och det var istället deras livvakt Humberto Castro Muñoz som fick avtjäna elva år av ett 43 år långt fängelsestraff efter att han erkände sig skyldig.

En av Pablo Escobars undersåtar, en man vid namn Jhon Jairo Velásquez Vásquez, har dock alltid påstått att bröderna Gallón kom undan med mutor, och att de betalade en summa på 27 miljoner kronor till rätt personer inom rättsväsendet för att sätta dit Muñoz. Vásquez hävdar även att mordet inte skedde på grund av förlorade pengar. "Andrés misstag var att han sa emot de killarna", sa han i en av många intervjuer han gjort om sin relation till Escobar. "Gallón-bröderna hade så stora egon efter att de tog ner Pablo att de inte skulle tillåta att någon pratade emot dem, inte ens Andrés. Det hade ingenting med en vadslagning att göra – det var ett bråk, inget mer än det."

Olika påståenden om lönnmördare från droghandeln och det colombianska rättsväsendets tvivelaktiga pålitlighet gör det svårt att få ett konkret svar på exakt vem det var som avlossade skotten den sommarnatten i mitten på 90-talet i Medellín. Kanske det inte spelar så stor roll. Om man tänker på rollen som Andrés verkade vilja ha i samhället på den tiden kanske det inte vore viktigast för honom att hans mördare fängslades, utan att se att det land han älskade befriades från det inbördeskrig som har skördat och förstört miljontals människors liv.

"Vår avsikt var att göra en film om vem som mördade Andrés Escobar, men det vi hade i slutändan var ett övergripande porträtt av ett land – jag tror det är det som Andrés liv och död har kommit att handla om; något mycket större än frågan om vem som tryckte på avtryckaren", förklarar Zimbalist. "Andrés var en glimt av hopp under en mörk period, och på grund av det han representerade skakade mordet på honom verkligen upp hela landets mentalitet. Jag vet inte om man någonsin kommer kunna få ett avslut känslomässigt på mordet, eftersom det var en sån chock för hans lagkamrater, hans vänner, hans familj och hela landet. Jag antar att om någon skulle dömas för mordet skulle vissa kunna sova bättre om natten. Men det som skulle betyda något för Andrés och resten av Colombia är att se landet utvecklas i en positiv ny riktning."

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

Den här artikeln publicerades ursprungligen av VICE Tyskland

Fotografen Carolin Auer var trött på popkulturens tillrättalagda version av BDSM. Så för att visa hur ens kropp verkligen ser ut efter tio rundor med en tjurpiska bestämde hon sig för att skapa en serie bilder som inte döljer smärtan, men som också visar precis hur mycket folk njuter av att skada sin partner.

"I verkligheten finns det en stor önskan att njuta av att verkligen orsaka varandra smärta", säger Auer. Under flera månader dokumenterade fotografen 18 par, mellan 19 och 60 år, under sina BDSM-sessioner. Hennes nya bok, Euphoria: Beauty in Pain, är resultatet.

Några av sessionerna ägde rum i parens hem, förklarar Auer. Några var i fullt utrustade "BDSM-lägenheter". Oavsett plats krävde plåtningarna att deltagarna gav fotografen sitt fulla förtroende. "Vid ett tillfälle var jag tvungen att klättra upp på soffan med ett par medan kvinnan knäböjde framför sin partner, bara för att fånga den perfekta vinkeln," säger hon. "Jag har alltid kunnat se en mycket vacker koppling mellan människorna, smärtan och deras lidande."

Scrolla ner för att se bilderna från Euphoria: Beauty in Pain.

Den här artikeln publicerades ursprungligen av VICE Tyskland

I helgen kom så än en gång rök ur bastun vid Dalälvens floddal. Gagnefbesökarna tog sina sista dopp i älven som magiskt får bakfyllan att lämna kroppen. Det som skulle bli ”Nya Gagnef” blev också den sista.

De två senaste åren har festivalen huserat 2500 besökare. I år sålde man medvetet färre biljetter. Varför lägga ner en festival som är mer populär än någonsin?

VICE träffar Alexandra Karpilovski från PLX, Johanna Beckman från Gagnef och Alexander Höglund från PLX några dagar innan Gagnef. "Gagnef och PLX är syskonfestivaler som inspirerats av varandra", berättar de. Foto: Jonas Grönvik

Johanna har varit med i 15 av 17 år. Hon har byggt, bokat och planerat med kompisgänget som styrt vänners vänner-festen, som började som en 30-årsfest 2001. Födelsedagsfirandet som sakta men säkert vuxit till Gagnef-festivalen. “Jag var här första gången 2003. Då var vi runt 300 personer”, berättar Johanna.

“Nya Gagnef” skulle bli mer som gamla Gagnef. Med “mer fokus på konst och alternativa upplevelser som går åt det interaktiva hållet med sport, hälsa och rekreation”.

Men en del av publiken blev förvirrade av den nya inriktningen. “De tog oss extremt bokstavligt. Känner man oss i Skankaloss vet man att vi inte är gravallvarliga. Vi försöker göra saker med humor. Men många såg inte humorn i det vi försökte förmedla", säger Johanna.

Det var efter förra årets festival som folket i föreningen Skankaloss kände att de kommit för långt från delar av sin publik. “När det började komma så mycket nytt folk förlorade publiken kontakten med platsen och naturen. Det som är viktigast för oss.”

Festivalen har alltid haft tillstånd till klockan 3. Men festen på campingen har levt sitt eget liv. “Vi har inte varit involverade så det har vuxit en egen kultur där. Wasteland skapades av vänner till oss och sen har andra ravecrews kommit upp och kört sitt eget race på campingen. Det skapade en disconnection mellan oss och det som händer efter klockan tre. Och det var mycket det som vi kände behov att ta tillbaka.”

Hur växte Gagnef från ett vänners-vännerhäng till en festival som tömmer Stockholm på klubbfolk? Något hände redan 2008, berättar Johanna. “Det brukar ofta vara bra väder på Gagnef, men det året var sånt väder som i år. Stekande sol och värme. Då fattade folk att wow, det här är ett häftigt ställe.”

Läxan lärd. Nästa år släpptes bara 1000 biljetter. Men… “Då blev det en grej istället. Vi började sälja slut tidigt. Varje år.”

Gagnef blev hype.

Gagnef 2010. Foto: Felix Swensson

“2500 besökare är ju egentligen inte mycket, vi har ju 6000 personer in och ut på Trädgården en lördag. Men den här typen av småfestivaler är känsliga och måste få växa långsamt”, säger Johanna, som också är bokare på Trädgården när hon inte hänger vid Dalälven.

Delar av den nyvunna publiken hade börjat förvänta sig något annat än det Skankaloss ville skapa. De hade blivit konsumenter som konsumerar en upplevelse, istället för att vara en del av den.

“Vi var bland de första i Sverige med det som kom att kallas participatorisk kultur. Men vi har ändå varit en hybridfestival. Vi levererar en upplevelse och samtidigt en deltagarkultur i det. Det har inte alltid varit lätt”, säger Johanna.

Men gänget i Skankaloss var heller inte riktigt överens vad "Nya Gagnef" skulle vara. De har ju själva blivit 17 år äldre, sen där mytomspunna födelsedagen.

Nu är sista Gagnef över. Skankaloss finns kvar och lär återvända till Gagnef och hänga, precis som förr. Årets festival blev precis det som kompisgänget alltid velat skapa. ”Vi lyckades skapa just den här respekten för platsen och för varandra. Det har känts som förr, som gamla Gagnef. Sista året har nog blivit bästa året”, berättar Johanna, några dagar efter festivalen.

Och mystiken i festival-Sverige är ändå långt ifrån död. Samtidigt som Gagnef lägger ner finns det ett gäng som vill fortsätta att överraska. Där naturupplevelsen och deltagandet står i centrum.

PLX Translunar hålls på Tjärö i Blekinge Skärgård. Foto: Jonathan Helgesson

PLX Translurar anordnas för andra året på Tjärö – en ö och ett naturreservat i Blekinge skärgård. “På PLX är naturen en aktör. Vi ser gärna att artister och konstnärer kommer någon dag innan och låter Tjärö sjunka in. Att de gör ön till sitt hem och anpassa sin konst efter den. Vi vet inte exakt vad alla ska göra. Vi vill bli överraskade. Det är så man gör något på riktig”, berättar Alexander Höglund och Alexandra Karpilovski från PLX.

PLX är Gagnef lillasyskon, berättar Johanna. “Vi är goda vänner och har inspirerats av varandra. PLX hjälpte till exempel oss att bygga om scenen Wasteland och skapa scenen Dalen”, säger hon.

Scenen Klyftan på PLX 2017. Foto: Adam Qudwa.

PLX tar plats på vackra Tjärö i Blekinge skärgård. Foto: Adam Qudwa.

Festivalbesökare på PLX 2017. Foto: Andréas Thorstensson.

Coco Zodiac gjorde entré på Tjärö simmandes från vattnet. Foto: Jonathan Helgesson.

Naturen har en särskild plats i svensk danskultur, menar Johanna, Alexander och Alexandra. Vid Dalälven med Skankaloss. I Blekinge skärgård med PLX. Och inte minst på alla hundratals open air-fester under den svenska sommarhimlen.

“Folk som inte upplevt en sån här festival eller ett open air har en bild av att det handlar om att ta droger. Det är inte sanningen”, säger Johanna och fortsätter: “Det handlar väldigt mycket om magin i naturen. Om att ta hand om varandra. Om gemenskapen. Vi hade inte haft festivalen i 17 år om vi inte ville åka tillbaka till just den här platsen för att skapa konst i den här naturen”, säger Johanna.

Naturupplevelsen skapar snälla människor som tar hand om varandra, menar de. “Det händer något, när man inte behöver en överman som styr och säger åt en var man ska gå eller stå. Naturen är allas. Med den skapas en respekt. Sådana fester blir alltid mycket snällare. Det händer sällan något dåligt, för det finns en förståelse. Vi är där tillsammans, och gör de här festerna ihop”, säger Alexandra.

Så… Vad vet DJ Assault om Tjärö?

“Han har fått bilder skickade till sig och verkar se mycket fram emot det. Det kommer helt klart bli en annorlunda klubbupplevelse. Något ingen är van vid”, säger Alexandra.

Den tidigare lagstiftningen krävde bevis för att offret utsatts för fysiskt våld eller hot, eller varit i ett sårbart tillstånd. Men efter år av påtryckningar röstade Sveriges riksdag för att ändra lagen. Den nya samtyckeslagen trädde i kraft 1 juli och säger att allt sex måste ske frivilligt. Annars är det vid första anblick betraktat som våldtäkt.

VICE News berättar historien om hur lagändringen kom till. Hur fyra kvinnor slöt samman 2013, i uppror mot att en svensk domstol frikänt tre män från att ha våldtagit en 15-årig flicka med en vinflaska. Ett fall de ansåg var ett tydligt bevis för att Sveriges rättssystem inte fungerar.

VICE News möter gruppen Fatta, som sedan dess kämpat för samtycke och utmanat könsnormer. För Fatta har lagändringen varit en första seger, berättar organisationens ordförande Elin Sundin i dokumentären. “Vi måste gå från en våldtäktskultur till en samtyckeskultur. Vad vi verkligen behöver är en förändring i manligt beteende”, säger hon i inslaget.

VICE News har också träffat Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund. Hon har inga problem med grundtanken att ändra attityder runt sex, men säger att den nya lagen lämnar för mycket utrymme till tolkning och riskerar att ge offren falska förhoppningar.

“Jag är övertygad att domstolarna kommer ha stora problem med det här”, säger Ramberg. “Du utvidgar det kriminaliserade området. Genom att göra det får folk idéen att vi kommer få fler domar. Vi är övertygade att det inte kommer bli så”, fortsätter hon.

Ramberg är inte den enda som ser problem med den nya lagen. VICE News är med under en utbildning för svenska åklagare och poliser, där många deltagare har frågor hur lagen ska tillämpas.

“Du måste få de inblandade att beskriva hela situationen. Det är väldigt många detaljer för personerna i fråga att komma ihåg. Där tror jag det kan bli väldigt svårt för oss… det kommer vara svårt att verkligen veta var gränserna går.” säger Anna Hugosson, förundersökare på Polisen i Stockholm.

Tony Halldin Hultkvist säger att män måste börja ifrågasätta vad de själva har för del i det här. Han är styrelseledamot i Fatta och arbetar för organisationen MÄN som ordnar workshops bara för män runt om i Sverige, i syfte att utbilda om samtycke. “Jag tror att den stora uppgiften framöver är för män att börja lyssna och tänka på deras egna beteende. Det är en bra start”, säger Hultkvist i inslaget.

Inslaget sändes första gången 2 juli, 2018 på VICE News Tonight på HBO.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE US.

Den här artikeln publicerades ursprungligen hos VICE Italien

Andante är en utställning med 250 bilder som firar den italienska dokumentärfotografen Alex Majolis 20 år långa karriär. Den visades nyligen på konstmuseet Ravenna i staden Reggio Emilia i norra Italien, som en del av festivalen Fotografia Europea 2018.

Magnum-fotografen spenderade en stor del av 90-talet med att dokumentera kriget i Kosovo. Efter att ha gått med och blivit en del av den högt ansedda bildbyrån Magnum under 2001 har han bevakat krigen i Irak och Afghanistan. Men hans arbete har också handlat om mycket mer än konflikter.

Majolis projekt Leros från 1994 visade nerläggningen av ett känt mentalsjukhus på den grekiska ön med samma namn.

Enligt Majoli själv försöker han att sudda ut gränserna mellan verklighet och fantasi, ofta genom att komponera bilderna på ett sätt som får betraktaren att behöva kämpa för att förstå om det de ser faktiskt är på riktigt. "Allt jag har sett i mitt liv spelar roll i sättet jag bemöter mitt arbete", säger Majoli. "Jag tror Andante reflekterar det här".

Scrolla ner för att se fler bilder från Majolis senaste utställning, Andante.

"Wounded soldier", Kosovo, Padesh, 1999

"Child in Santeiro", Roque Santeiro, Brasilien, 1999.

"Arab spring", Tunis, Tunisien, 2011.

"Gheddaffi’s desk", Tripoli, Libien, 2011.

"Scene #0435", https://www.vice.com/it, 2013.

"Scene #1888", Orleans, Francia, 2017. Giovanna d'Arco.

"Scene #3959", Brazil, 2014.

"Brazil. Serra de Santana", 1995.

The programme for Andante.

Den här artikeln publicerades ursprungligen hos VICE Italien

Sommaren jag var 16 ramlade jag och mina kompisar in på vår första campingfestival med packning som om vi skulle tågluffa i månader, burkmat och gummistövlar. Min kost bestod av två skogaholmslimpor som blivit missformade av att jag sovit på dem, burkbönor och kanske 2 kg chips. Dagarna gick ut på att gå på konserter och effektivt försöka dölja att jag inte duschat på fem dagar.

Men i takt med att campingfestivaler byts ut mot dyra stadsfestivaler försvinner också möjligheten att ens besöka en festival för många unga musikintresserade. Ju mer jag tänker på det desto uppenbarare blir det, 16-åriga jag hade nog inte kunnat åka nånstans:

Hultsfred, Arvika och Bråvalla har gått i konkurs eller tvingats lägga ner. Peace and Love har återuppstått som en stadsfestival. Emmaboda har 18-årsgräns. För att gå på festival i Sverige måste man i många fall nu vara vuxen och villig att betala för ett boende som inte är tält, mat som inte är på burk och alkohol som inte släpats in på campingområdet på flak.

Foto: Theo Cottle

Istället bor man i ett airbnb en spottloska från parken som under några dagar agerar festival. Flera månader innan spektaklet äger rum börjar jakten på rvsp-länkar som kan hjälpa en in på klubbar, dagsfester, events och företagssponsrade häng. Istället för att ägna festivalen åt att silvertejpa fast en kompis i en brassestol och kicka igång dagens första dricklek vid 09.40 är man fullt upptagen med att hinna med ett fullspäckat schema med yoga, föreläsningar och ibland kanske lite musik om det finns tid över. Festivaler som Way out West är ett branschmingel. En gymnasiemässa för de som haft en blogg, jobbat med media eller vill släppa en egen ep – en plats dit du åker med en nyputsad Linkedin-profil och förhoppningar om att bygga kontakter.

Festivaler kändes som en plats där man oavsett ålder, kontakter eller social status kunde lyssna på musik, umgås och träffa likasinnade – eller för den delen personer som inte alls var som en själv. Det var liksom det som var grejen, man kunde inte nödvändigtvis betala en dyrare biljett för att få sitta i ett inhägnat VIP-område med höga mingelbord och vita soffgrupper för att slippa interagera med de som inte såg ut som eller lyssnade exakt på samma musik som en själv.

På Way out Wests hemsida under fliken “vänner” listas de företag som sponsrar festivalen på ett eller annat sätt. SJ informerar att “Du är välkommen till vårt trapptorn där vi erbjuder den bästa utsikten över de två största scenerna Flamingo och Azalea. Vi bjuder på äkta kranvatten”. Sist jag var där behövde man vara prio-kund för att få vistas på trapptornet. Det står även att ett hotell i stan har 20 procent rabatt för de som reser med SJ:s “Way out West-tåg”. Väl på hotellets egna hemsida blinkar erbjudandet om rabatt för de som går med i “Scandic Friends”. Det man kommer hem med efter en festival är sju nya medlemskap i diverse kundklubbar och inte en enda ny mänsklig kompis.

Överallt på området går människor runt med tygkassar, gnuggisar, kepsar och vattenflaskor med företagsloggor.

Foto: Emil Nordin

Konsumtionshetsen och megaindustrin varken startar eller slutar under själva festivalen såklart. Redan 1996 skrev danska forskaren Rolf Jensen i sin artikel The Dream Society:"In 25 years, what people buy will be mostly stories, legends, emotion, and lifestyle".

Det verkar dock inte räcka med att bara köpa en upplevelse – de tillhörande kläderna, accessoarerna och prylarna verkar också vara obligatoriska. Hos klädjättar som Asos finns det en egen kategori på hemsidan som heter ”festival”. Där säljs skira tyger, fransar, stenar att klistra fast i ansiktet och kritvita sneakers. Ingenting som faktiskt skulle vara praktiskt eller användbart på festival. Klädbutiken Na-kd gör gör facebookreklam om hur man kan shoppa instagramvänliga outfits till sin nästa weekend-resa. För att fullt ut kunna njuta av och ha kul på spelningen, stranden och festen borde du såklart konsumera mer än bara upplevelsen.

Tidigare i våras släpptes nyheten att festivaljätten Lollapalooza kommer till Gärdet i Stockholm. Till årets upplaga i Chicago går det att betala sig till en instagramvärdig och helt fomo-fri festivalupplevelse. De som betalar för VIP-biljetter får transport med golfbilar mellan scenerna, massage och hårstyling på plats. Om man köper den uppgraderade versionen av uppgraderingen, platinum experience, får man allt det där och dessutom mat lagad av kändiskockar och tillåtelse att vistas i luftkonditionerade “lounges”. Allt för det blygsamma priset 36 800 kronor (om det låter lite väl saftigt går det självklart att betala på avbetalning). Är den här typen av all-inclusive charter verkligen ett uppfriskande och välbehövligt tillskott i festivalsverige?

I en upplevelseindustri där man är en kund istället för besökare betalar du för en skräddarsydd och färdig upplevelse. Tjusningen med festivalerna jag besökte när jag var 16 var en pirrande känslan att vad som helst kan hända när dygnet är vänt, musiken är hög och omvärlden i alla fall lite bortglömd. I ärlighetens namn: om du skjutsas runt i en golfbil på festivalområdet, laddar mobilen i ett luftkonditionerat uppehållsrum och sover på hotell – hur mycket utrymme finns det för vad som helst att hända?

Foto: Ylva Lundberg

På stadsfestivalen är du fast i en Hunger Games-liknande arena där det är totalförbjudet att ta med sig mat, vatten, paraplyer, stolar, filtar eller vad som helst som inte är en varm tröja och en plånbok. För att ens klara sig igenom en dag blir du utelämnad att ta del av reklam och sponsorers aggressiva marknadsföring. Kom och häng hos SJ för att se en skymt av dina största idoler. Blir du törstig bjuder de på äkta kranvatten med sin logga på. Annars kan du ju köpa ett glas mineralvatten för 50 kronor i baren.

Det är så plågsamt uppenbart att stadsfestivaler blivit en plats där människor konsumerar en upplevelse istället för att vara en del av den. Du är ingen deltagare. Du är inte ens konsumenten. Du är slutprodukten. Du, och alla andra som vistas på festivalområdet har sålts in till sponsorer som en ung, urban och köpstark målgrupp som de gör allt för att nå. Och du har betalat för det.

Med detta sagt: vi ses på Way out West!

(Här är min Linkedin-profil)

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Frankrike.

I VM-finalen i söndags besegrade Frankrike Kroatien med 4-2 och fransmännen kom ut på andra sidan av mästerskapet med den åtråvärda pokalen i sina händer. Det var tredje gången på 20 år som Frankrike tagit sig till final och deras andra gång att vinna VM. Segern innebar att Didier Deschamps blev den tredje personen i världshistorien som vunnit fotbolls-VM både som spelare och som tränare. Det måste kännas fint...

Till skillnad från alla franska fans i Ryssland som fick festa i regn var vädret i Paris perfekt för att fira. Efter deras vinst i semifinalen mot Belgien var det så många fans som klättrade upp på stadens bussar att polisen beslutade att ställa in alla bussresor genom Paris på finaldagen. Men det var inget som hindrade alla tusentals fans att hitta ett fordon att klättra upp på efter matchen blåstes av och fira långt in i natten.

Eftersom vi helt och hållet har kommit över det faktum att Sverige inte kom lite längre än till kvartsfina har vi inga som helst problem med att titta på dessa foton av lyckliga fans i Paris. Vi är hundra procent glada för deras skull. Inte alls bittra faktiskt.

Peter jobbar som kock på en lyxig italiensk restaurang i Zürich. Han heter dock egentligen något annat. Han har bett om att få vara anonym så att han kan prata fritt om exakt hur mycket droger han tar på jobbet, allt han lärde sig av att jobba i köket på ett kryssningsfartyg, och hur man kan göra för att lura livsmedelsinspektörer.

Jag snackade lite med Peter för att ta reda på om han någonsin spottat i någons mat, vad han egentligen tycker om matskribenter och kändiskockar, och om kockar verkligen går runt och är arga konstant.

VICE: Hur gör du för att lura livsmedelsinspektörer?
Peter: Det är näst intill omöjligt att lura dem här i Schweiz; de blir inte distraherade så lätt. En gång erbjöd jag en av dem en kopp kaffe, men han bara gav mig en blick och sa att han visste vad jag höll på med. När jag jobbade på ett fartyg var det dock en annan femma. När en inspektör kom försvann alla förutom kökschefen. Om inspektionen började på första våningen sprang resten av personalen upp för att börja gömma smutsiga tallrikar och diska allting supernoga.

Tvättar du händerna varje gång efter du varit på toa?
Ja, och det gör alla jag jobbar med också. Jag är väldigt noggrann med det på grund av att jag blivit matförgiftad tidigare. Det var dock på en festival, inte på min restaurang. Det var så hemskt och jag hade så ont, så det är inget jag skulle önska ens min värsta fiende. Det är därför jag är så strikt med hygien nu.

Skriker du lika mycket i ditt privatliv som du gör i köket?
Nej, och saker och ting har förändrats i köket. När jag först började jobba som kock rådde det en strikt hierarki, typ lite som i militären. Men nuförtiden skriker vi bara om någon verkligen tabbar sig. Vi försöker att inte göra köket stressigare än vad det redan är.

Tar du droger i köket?
Ja. I den här branschen gör nästan alla det. Jag tror det är för att ens kreativitet ökar och det blir inte lika jobbigt att stå upp i ett kök 15 timmar i sträck. Vi håller oss mest till weed, ecstasy, MDMA och då och då kola. Men vi gör det mest på helger och inte nödvändigtvis på jobbet. Det var en kort period då några av oss tog LSD, men det var inte så kompatibelt med stressnivåerna i köket. Vi slutade med det efter en månad eftersom vi inte kunde sova längre.

Hur straffar du en gäst som beställer en trerätters en kvart innan stängningsdags?
Jag gör det bara tydligt för dem att jag inte är glad över deras beslut. Först går jag till baren och tar en öl så att de är fullt medvetna om att mitt skift snart är över och att jag inte kommer stressa med deras middag.

Jag är inte den som tvekar med att visa en gäst att han eller hon irriterat mig. Igår bad en kvinna tre gånger om att få en större portion pasta och många fler grönsaker. Jag sa åt henne att om hon var så hungrig borde hon beställa en separat portion. Våra portioner är ändå alltid stora, vilket jag inte tycker är mer än rimligt när någon betalar mycket pengar för det.

Hur ofta använder du dig av färdigmat?
Jag använde det mycket förr i tiden om det gjorde mitt jobb enklare, eller om min arbetsgivare uppmanade mig att göra det. Jag tillagade obegripligt mycket pulvermos på stora hotell, eftersom jag var tvungen att tillaga maten så snabbt. Det är bara att hälla i lite pulvermjölk, röra om, så är det färdigt. Jag gjorde så mycket pulvermos att jag till slut började förlora mitt intresse för matlagning. Men jag känner inte så längre. Idag när jag lagar mat gör jag det med kärlek.

Hatar du personer som skriver krogrecensioner?
Ärligt så bryr jag mig inte riktigt om vad de tycker, och jag skulle aldrig fjäska för dem. En skribent har ingen aning vad som är viktigt på en restaurang eller i en viss rätt. Det finns så många självutnämnda experter nuförtiden, så det är svårt att veta vilka som är de riktiga konnässörerna. Bara ungefär två procent av alla är duktiga, resten gör det bara för att de själva inte kunde få jobb på en restaurang. Sen har vi TripAdvisor-recensenterna. Jag jobbar på en berömd restaurang som har öppet sju dagar i veckan och det är alltid fullbokat. Men trots det har vi en av de lägsta betygen i Zürich på TripAdvisor. Enligt mig är det ett misstag att låta människor som inte vet någonting om industrin ha så mycket makt.

VIDEO: Hur jag gjorde mitt skjul till Londons främsta restaurang

Av alla rätter du lagar, vilken skulle du själv aldrig äta?
Där jag jobbar nu har jag och en kollega tillsammans utformat menyn, så jag skulle såklart äta alla våra rätter. Men när jag jobbade på kryssningsfartyg fick jag laga enorma bufféanpassade rätter som inte alltid var jättegoda.

Hur hämnas du på störiga gäster?
Oftast gör jag ingenting. Jag skulle till exempel aldrig spotta i någons mat. Men ibland behöver folk som beter sig illa få höra att det inte är okej. En gång var det en stor grupp britter som var och åt middag på restaurangen. De blev bara fullare och fullare och jag blev mer och mer irriterad. Vid ett tillfälle började de vara otrevliga mot sin servitör, som råkar vara världens trevligaste person. Så jag fick gå ut och sa åt dem att hålla tyst eller gå härifrån, och så var det med det.

Är du avundsjuk på kändiskockar?
Jag var faktiskt med i ett matlagningsprogram en gång. Det var ett program där jag skulle laga en rätt med glutenfri pasta. Jag hade tyvärr haft den lysande idén att gå på ett rave natten innan avsnittet skulle spelas in. När jag kom till studion på förmiddagen såg jag att producenten tittade på mig oroligt. De var tvungen att täcka mina mörka cirklar under ögonen med smink. Mina kompisar älskade dock avsnittet. De hade ingen aning om hur bakis jag var.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Schweiz.

Idag, 17 juli, firas World Emoji Day för femte året i rad världen över, eftersom det är viktigt att vi inte glömmer bort att hylla våra emojis som vi ändå ser och använder oss av 99,9 procent av vår vakna tid.

Emojis kan hjälpa oss uttrycka saker som vi annars inte pallar eller är bekväma med att uttrycka med ord. Vi kan slänga in ett uppochnervänt leende ansikte i gruppchatten i stället för att vara explicit passivt aggressiva. Vi kan ta nytta av grönsaker och frukter när vi sextar. Och vi kan använda emojin för att referera till specifika personer.

Typ som våra politiker.

Det är valår och det är World Emoji Day. Så vet ni vad? Låt oss ta två minuter och gå igenom vilken emoji som bäst stämmer överens med våra partiledare. Det blir kul.

STEFAN LÖFVEN

Stefan Löfven är vår statsminister, och vår statsminister är skräcködlan från Toy Story (där, jag sa det) om det inte vore för att dinosaurien i Disneyfilmen uppenbarligen gick på amfetamin eller liknande drog. Stefan är såklart varken ryckig eller väck som den tecknade ödlan i filmen, eller aggressiv och blodtörstig som den något verkligare motsvarigheten i Jurassic Park, men likväl är Stefan en tyrannosaurus rex. En t-rex i leksaksformat. Du begår mened om du försöker övertyga mig om att skräcködleemojin inte ser ut som Stefan. Kom inte och säg att du inte ser likheten.

Även om det inte vore så att Stefan ser ut som en t-rex (vilket han absolut gör) finns det även beteendemässiga aspekter som spelar in. Vår statsminister har ingen flera meter lång svans, men vi vet att han inte sällan råkar vända sig om på kontoret och välter ner exakt alla föremål som tidigare stod placerade på en partimedlems skrivbord. Det är något med denna väldigt ograciösa dinosauries koordination som stämmer överens med Stefan.

GUSTAV FRIDOLIN OCH ISABELLA LÖVIN

Gustav och Isabella är givetvis regeringens alver/magiker, som varje morgon måste iklä sig skepnaden av Den Moderna Människan och motsträvigt sätta sig i sin metallfarkost (bil) och ta sig till jobbet. Det är inte förrän de kommer hem på kvällen som de kan skala av sig sina lager av skjortor, blusar och kavajer och anta sina sanna former som fantasyvarelser.

På fritiden är de på hajk/lajv ute i skogen. Med mystiska ordkombinationer och magiska örter genomförs ritualer under månens ljus i syftet att bevara naturen, bringa kyla återigen över glaciärerna och för att få kräldjur att börja härja i Alliansmedlemmarnas kök.

ANNIE LÖÖF

Annie är den enda partiledaren man vill gå på fest med, don’t @ me. Hon är den enda partiledaren som har en egen banger i sitt namn. Hon har gått ut med att hon gymmat, dansat och haft kul till Aviciis “Wake me up” och “Waiting för Love”. Hennes fössta tossdan i mass-tal var… ikoniskt, och fick det att, vare sig man ville det eller ej, rycka i ens mungipor av tossdagsglädje.

När du trillar ut på rökrutan utanför klubben vid tresnåret en fredagskväll vet du att med Annie som festkamrat skulle hon stå där med dig och lyssna artigt på ditt innehållslösa sluddrande, badda sin svettiga panna med en ren näsduk och erbjuda dig lite vatten. Det är av dessa anledningar Annie förtjänar att bli representerad av konsertbiljetts-emojin, som är en emoji som finns på riktigt tydligen av en rimlig anledning förmodligen.

JIMMIE ÅKESSON

Jim “kryddar” sin mat enbart med salt. Varför förstöra maten med främmande kryddor som faktiskt smakar någonting när man kan fortsätta salta pastavattnet? En rätt som endast är saltad är tråkig, men för Jimbo är det ju en så bekväm och bekant smak, faktiskt den enda han känner till. Saltet behöver inte ens bara gå ner på tallriken utan funkar lika bra som tillskott i historier som matlagning.

Om Joomie inte fanns med i bilden hade man kunnat fråga sig varför ett saltkar, bland många andra tveksamma emojis, finns överhuvudtaget på våra mobiler. Men nu finns ju Jumbo, och vilken mer smaklös, ointressant och basic emoji än saltkaret vore bättre för att symbolisera honom?

ULF KRISTERSSON

Det är fredag eftermiddag. Ulf sitter på kontoret med huvudet lutat i ena handflatan och scrollar frånvarande genom redan lästa mail i sin inkorg. Han kastar en blick på klockan. 16.46. Suck. Bara lite till, snart är det dags, tänker han i sitt stilla sinne. Resten av arbetsdagen är inte produktiv, ty Ulfs kropp är redan inställd på att fredagsmyset snart ska infinna sig. Det blir några rundor Candy Crush, lite läsning på IMDB om trivia för Morden i Midsomer innan Ulf känner att han äntligen kan få åka hem till familjen utan att det skulle anses för tidigt.

Ulf är knappt medveten om sin bilresa hem. Han är alldeles inställd på vad som komma skall. Inom kort kan han slå igen bildörren bakom sig, och han småspringer fram till ytterdörren. Väl inne välkomnas han hem av sin hustru som slutat tidigt och deras barn. Doften från köket informerar honom om att allt är redo. Ritualen kan börja.

Alla tar sina platser kring middagsbordet. Ulf tar ton. “Tacofredag. Tacofredag, tacofredag, tacofredag”, mässar han. Hans familj stämmer in. Ulfs hjärta fylls med värme. Allt hårt jobb och långa möten han haft i veckan spelar inte längre någon roll. Stressen och pressen av att vara partiledare är som bortblåst. Allting är och var värt det. För tacofredagen.

EBBA BUSCH THOR

Med en pulserande elevrådsordförande-aura och en solklar övertygelse om att “rätt ska vara rätt” är Ebba Sverigepolitikernas snitch som aldrig fick en stitch. Drack Ebba en droppe alkohol innan dagen hon blev myndig bortsett från vinaren under nattvarden? Tveksamt. Mailade hon svenskaläraren på gymnasiet när hon fick reda på att en klasskompis plagierat sin uppsats? Sannolikt.

JAN BJÖRKLUND

Jan är personen som i smyg har svart bälte i typ karate men som valt att hålla det hemligt för att det inte ska måla upp bilden av honom som något annat än politiker. Jag säger inte att Jan under ett intetsägande alias står och sparkar och hugger med näven med ett gäng ungar i en svettig källarlokal några dagar i veckan, men jag säger inte att han inte gör det. Det var aldrig så att Jan vid något tillfälle i sitt liv hittade karate – karate hittade honom.

JONAS SJÖSTEDT

Månemojin är vänligt inställd och den tittar alltid åt vänster (självklart inget sammanträffande). I ansiktet går det att utläsa en vishet, som att den vet vad man är på väg att säga innan man ens hunnit få ur sig första ordet. Men bakom ansiktsuttrycket vilar även något vassare – något som är lite mer på hugget. Det är denna motsägelse som gör att månemojin inte sällan anklagas för att vara creepy. Och precis som månen har Jonas en annan sida bakom sitt varma leende som han är redo att plocka fram när det behövs.

Min allra värsta avtändning fick jag efter att ha supit och tagit e under tre långa dagar på en festival 2015. Efter att ha kommit tillbaka till verkligheten igen blev min sömn bara en hemsk blandning av svett, brain zaps och obehagliga mardrömmar. Det hela nådde sin peak när det började kännas som att jag flöt runt i ett orange drömlandskap och hade en konversation med mitt eget samvete, som sa åt mig att jag var en riktigt dålig människa. Jag kastade mig upp ur sängen, dyvåt av svett, och tittade på klockan. Jag hade bara sovit i en halvtimme, vilket innebar att jag fortfarande hade en hel natt kvar av ren och skär skräck att uthärda. Det var ett lågvattenmärke.

Det var tredje kvällen efter att jag kommit hem från festivalen, och för inte första gången undrade jag i mitt stilla sinne om jag en gång för alla råkat haft det lite för kul, om jag faktiskt höll på att bli AT:ad till döds. I efterhand har jag funderat på om det är möjligt att råka ut för AT-döden, så jag ringde upp några experter för att försöka reda ut saken.

"Först måste man ha i åtanke skillnaden mellan en avtändning och abstinenssymptom", säger Rick Bradley, verksamhetsansvarig på Addaction, en brittisk välgörenhetsorganisation som jobbar med problem relaterade till droger, alkohol och psykisk ohälsa. "Folk blandar ofta ihop dem. Abstinens från droger som alkohol och bensodiazepiner kan vara riktigt problematiska och farliga om de inte behandlas ordentligt."

För att komma till den punkt då man är i riskzonen för att utsättas för abstinenssymtom för att man tagit någon av dessa substanser krävs det att man haft en utdragen period då man brukat det dagligen och kraftigt: exempelvis en flaska sprit om dagen. Det skulle inte vara den som kanske festar till det rejält på helgen, utan någon som är allvarligt beroende.

Foto: imageBROKER / Alamy Stock Photo

Alkohol- och bensoabstinens är båda två väldigt obehagliga att uppleva för de som har svår beroendeproblematik. Vad gäller det tidigare kan man 24 till 36 timmar efter att man senast drack drabbas av symptom som skakningar, svettningar, ångest, sömnlöshet och delirium tremens, vilket innebär att man får hallucinationer, kräkningar, diarré, elektrolytrubbningar, krampanfall och i värsta fall kan man dö.

"Det är absolut inte säkert att sluta dricka helt om man är van vid extremt höga mängder alkohol. Avtändningen/abstinensen skulle kunna vara dödlig", säger Ben Sessa, beroendepsykiatriker och psykoterapeut. "Man behöver en medicinsk avgiftning och ge patienten höga doser benso för att skydda personens hjärna, eller göra en kontrollerad avgiftning och trappa ner över flera veckor eller månader."

Bensoabstinens kan, precis som med alkohol, i värsta fall leda till döden.

"Man riskerar att drabbas av krampanfall eftersom ens hjärna är vad vid att få höga doser av drogen och kommer bli hyperkänslig", säger Sessa. "Man måste trappa ner väldigt långsamt."

Abstinensen från opiater som heroin är plågsamt på samma sätt, då kroppens smärtreceptorer börjar banka på ens ben och leder. Däremot är det faktiskt inte farligt för en rent fysiskt. Men hur är det egentligen med de avtändningar som personer som gillar att festa hårt på helgerna drabbas av?

"Jag tror faktiskt att avtändningar är en produkt av hur personer som går på rave tar MDMA och andra droger", säger Sessa, som även leder kliniska prövningar där man testar hur MDMA kan användas för att bota psykiska sjukdomar. "Om du tar droger, dricker, knappt sover och äter dåligt på helgen är de hemska känslorna man har senare på jobbet inte på grund av låga serotoninnivåer: du är bakis."

Han påpekar att deltagare i hans prövningar, som får ta cirka 120 milligram MDMA i en lugn och kontrollerad miljö (vilket innebär att det aldrig slutar med att någon gör det där samtalet fem på morgonen för att köpa en sista påse), vaknar upp utvilade och ofta översköljda av vad som kallas för "afterglow" – när MDMA:s positiva effekter håller i sig långt efter man först tog drogen.

Det här fenomenet kan vara i upp till fem dagar, och internationellt finns det förhoppningar om att MDMA som behandlingsmetod för personer med PTSD snart kommer vara helt accepterat inom psykiatrin. Men för personer som lever med psykisk ohälsa och som tar MDMA och andra droger som leder till en avtändning i en okontrollerad miljö kan det finnas särskilda skäl att vara försiktig.

"Om någon är deprimerad eller ofta nedstämd och dessa känslor förstärks skulle det troligen göra att avtändningen blir starkare. Det kan vara ett orosmoment", säger Bradley från Addaction, som har 13 års erfarenhet av att arbeta med personer med beroendeproblematik.

För tre år sedan uppmärksammades ett fall i England där man menade att en utdragen avtändning var en sannolik orsak till en ung mans död. Han var 18 år gammal när han begick självmord en måndag efter att ha tagit MDMA tre dagar innan. Han hade sedan en tid tillbaka haft problem med psykisk ohälsa. Rättsläkaren Julie Knight skrev i sin rapport att hon trodde att hans sinnestillstånd påverkats av MDMA och den efterföljande avtändningen den orsakat.

Det här tragiska fallet är förvisso relativt sett ovanligt, men för de som har problem med psykisk ohälsa kan det vara värt att tänka på potentiella känslor av nedstämdhet efter att man tagit en drog som MDMA. Man kan dock förebygga AT-ångesten genom att vidta några logiska åtgärder: ta ledigt en måndag om du har möjlighet och du vet att du kommer festa hårt i helgen; gå ut på fredagen istället för lördagen; och försök få tillräckligt med sömn. Båda experter jag pratar med menar att sömnbrist potentiellt är en av de största bakomliggande orsakerna till en avtändning.

Rent praktiskt kan trötthet även vara farligt för dig om du ska köra bil eller sköta maskiner. Du kanske inte heller är 100 procent närvarande när du ska korsa den där gatan samtidigt som du lyssnar på Bon Iver och begrundar din existens flyktighet.

Så kort och gott: en avtändning i sig kommer inte döda dig. Men ta hand om dig själv, acceptera din situation för vad den är och lyssna på din kropp när du funderar på att dygna istället för att bara gå och lägga dig. Annars kommer du ligga där lika svettig och eländig som jag.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

Slutet är rysligt nära nu. Rysligt nära. Detta vet vi. Och det är inte för att i princip hela Sverige bokstavligen talat står i lågor. Inte för att majoriteten av alla bussar tuffar runt AC-lösa och eländiga och tvingar oss att sitta och koka i vårt eget svett som skrikande kräftor i en kastrull.

Domedagen är här för att i detta helvete finns det inga fläktar i huvudstaden. Inga fläktar finns det. Detta innebär att vi som inte var förberedda på den rådande värmekatastrofen går fläktlösa. Och att vara fläktlös är av uppenbara skäl farligt i dessa tider.

Aldrig tidigare i svensk historia har det heller funnits en rimlig anledning att äga en fläkt. Aldrig tidigare har utomhustemperaturer över typ 22,5 uppmätts i vårt land. Det är endast prylfantaster samt barn med färgglada leksaksvarianter som ägde en fläkt innan den stora fläktkrisen slog till.

Mitt i detta kaos träder det fram en person. En användare på Reddit som går under namnet “sodermalm” hittade en Erik. Erik har en fläkt till salu på Blocket – en livräddare och gudagåva. Detta kan göra oss utan fläkt lite mindre varma, vilket kommer leda till att vi förhoppningsvis vill fortsätta existera.

Men. Men! Det finns en hake. Utgångspriset är 1000 kronor.

Vad är det? Det är en fläkt. En bordsfläkt. Alltså: en fläkt som står på ett bord. En maskin som snurrar ut fantastisk färsk och sval luft över din blöta svettkropp när du halvligger på en möbel inomhus någonstans och mår så otroligt himla dåligt.

Bordsfläkten är enligt annonsen 30 centimeter hög, har tre hastigheter, och går på 40 watt. Den är vit. En simpel googling visar att en bordsfläkt av detta slag brukar ligga på ungefär 140 till 160 kronor. Detta innebär att det någonstans från tillfället då Erik förvärvade sin fläkt och till sekunden han la ut den på Blocket slog honom att fläkten minsann är värd 666 procent mer än sitt utgångspris.

Var är den? Huddinge, söder om Stockholm.

Varför behövs den? Den är det enda som hindrar oss alla från att ge upp helt och låta värmen en gång för alla vinna över oss.

StockholmDirekt rapporterar att det råder fullständig kaos ute i huvudstadens elektronikbutiker. Clas Ohlsons kundservice berättar för tidningen att “det är rätt kört tyvärr” om man är sugen på att skaffa sig en fläkt hos dem. Vidare håller den minimala mängd fläktar som finns kvar troligen på att bäras ut ur en butik as we speak. Eftersom det är en säsongsvara lär de inte få in mer förrän i höst.

Det är alltså fullt rimligt ur ett marknadsekonomiskt perspektiv att Erik tror att han kan sälja sin sketna fläkt för 1000 kronor. Utbud och efterfrågan och så vidare..

Men vid något tillfälle måste verkligheten ha gett Erik en tillrättavisande örfil.

Någon gång efter att Erik kastade ut sin fläkt på Blocket morgonen 18 juli har priset blivit nedsatt till 500.

Det är nästan som att man insåg att trots alla svenskars desperata behov av en fläkt är 1000 kronor inte ett värdigt pris på vad som för närvarande borde vara en grundläggande mänsklig rättighet att inneha i vårt land, på samma sätt som tak över huvudet och föda.

Unika chanser som denna kommer inte ofta i livet. Grattis till dig som lägger vantarna på den. Vi andra kommer fortsätta stå och vila våra kokta hjärnor mot kylskåpsfläkten. Men absolut, hoppas du blir nöjd med ditt köp. Vi kanske i alla fall kommer få lite tröstpengar på grund av våra lökiga lägenheter så det är ju alltid nåt.

Benjamin Wirström finns på Twitter.

Anthony Gignac har tillbringat större delen av sin tid som vuxen med att låsas vara en saudiarabisk prins, som hade för vana att snacka till sig gratis nätter på dyra hotell eller snatta lyxprodukter från överklassens butiker. Han fick till och med ett väl ansett universitet att föra över 150 000 kronor till honom. Men i mars 2014 hamnade den då 43-åriga colombianen i en rättssal, där han fick försöka förklara för domaren George Caram Steeh att hans tid som låtsasprinsen Khalid bin Al-Saud var över.

"Jag har förändrats. Jag utgjorde inget hot mot samhället", hörs Anthony säga i en ljudinspelning från rättegången. "Jag har en historia, ja. Jag har gjort många hemska misstag. Det värsta misstaget jag någonsin gjort var att jag hamnade i fängelse och inte var där för min mamma när hon gick bort. Jag lovade min mamma att jag aldrig någonsin skulle åka in igen för ett nytt brott."

Anthony, en rund man med pottfrisyr och mörka, uttrycksfulla ögon, hade kommit ut ur fängelset 2012 efter att fem år tidigare erkänt sig skyldig till bankbedrägeri och för att ha utgett sig vara en utländsk diplomat. Nu var han illa ute igen efter att ha brutit mot sin villkorliga dom genom att resa till Florida utan att ha kollat det först med sin övervakare.

Anthony hävdade dock att han åkt dit på semester för att lindra sin depression och hälsa på sin bror, hans enda släkting fortfarande vid liv. Men åklagaren Saima Moshin meddelade domaren i fallet att Anthony var ute och härjade igen, att han letade efter nya offer att scamma.

"Han är där och träffar människor, presenterar sig själv som någon han inte är, går på möten och allt detta med målet att förhandla fram något slags falsk överenskommelse om att köpa fastigheter för flera hundra miljoner dollar", sa åklagaren vid ett senare tillfälle. "Han behöver fängslas. Från vårt perspektiv, inte för straffet i sig, men för att verkligen hindra honom från att fortsätta bedra och utnyttja människor."

Det visade sig dock att tanken på att vända uppochner på folks pengapungar i soliga Florida var allt för lockande att motstå. Till och med efter att han tillbringat ytterligare ett år i fängelse för att ha brutit mot sin villkorliga dom.

Det har nu gått fyra år sedan dess, och den professionella bedragaren är återigen åtalad. Nu i Miami. Han har erkänt sig skyldig till identitetsstöld, bedrägeri och att ha utgett sig vara en utländsk statstjänsteman, rapporterar Washington Post. Den här gången hade Anthony lurat ägarna på ett hotell på Miami Beach att överösa honom med dyra produkter och förmåner. Han hade även lyckats svindla till sig 70 miljoner kronor från 26 stackars människor världen över, enligt polisanmälan och åtalet. Några exempel på de saker som Anthony stoltserade med för att visa upp sin absurda livsstil var hans Ferrari som hade en fakeversion av den registreringsskylt diplomater har, samt inskriptionen "Sultan" på ytterdörren till hans ö-mansion.

För professionella scammers som Anthony har södra Florida länge varit den perfekta platsen för dessa typer av brott. Det finns en mängd andra uppmärksammade bedragare som varit där och fifflat, inte minst Jimmy Sabatino vars senaste påhitt landade honom i ett högsäkerhetsfängelse. Ytterligare en listig svindlare som hållit till i Miami är Haider Zafar, som utgav sig för att vara del av en rik och inflytelserik familj från Pakistan som ägde hotell, textilfrabriker och oljeföretag för att lura investerare på pengar. Bland hans offer var de dåvarande NBA-spelarna Mike Miller, James Jones och Rashad Lewis, som tillsammans blev av med knappt 70 miljoner kronor.

För Anthony och svindlare som han, har södra Florida varit ett område där de lyckats lura sig förbi vakter och avspärrningar tills de hamnat högst upp bland samhällseliten genom att visa upp ett sken av att ha en överflödig livsstil – för att sedan förlora allt.

"Miami har inte samma strikta företagskultur som Wall Street och New York", säger Roben Farzad som skrivit Hotel Scarface, en bok som skildrar dekadensen under 70- och 80-talet i Miami och stadens utbredda kokainhandel. "Om du är en fastighetsutvecklare och någon erbjuder dig cash utan belåning eller några pappersspår inblandat tar man mer än gärna de pengarna."

Den här laissez-faire-situationen gör att södra Florida blir särskilt lukrativt för de som vill utnyttja personer som är högt uppsatta i näringslivet, vilka i sin tur tjänar pengar på alla som investerar i fastigheter.

“Det här är en jättebra plats för att lyckas med konsten att lura människor som tror att de kan lura dumma utlänningar till att punga ut med pengar", förklarar Haider Farzad.

Det Anthony gjorde var att han fick hotellägare på Miami Beach att överösa honom med gåvor genom att övertyga dem att han var del av kungahuset i Saudiarabien, och att han ville investera 440 miljoner dollar för att bli delägare av egendomen. Några av offren inblandade ska ha kommit från familjen Soffer som äger det världskända hotellet Fontainebleau Miami Beach. Tydligen ska man ha insett att Anthony förmodligen inte var den han utgav sig för att vara efter att ett vittne såg "sultanen" äta bacon.

Floridas rykte av att husera alla möjliga typer av kriminella har inte bara att göra med ett gäng uppmärksammade fall. I snitt begås 993 fall av bedrägeri per 100 000 invånare i staten.

Florida, och specifikt ögruppen Keys utanför kusten, gör det möjligt för personer att smälta in utan att man får skeptiska blickar eftersom lokalinvånare egentligen inte är misstänksamma gentemot nykomlingar, menar Annette Robertson, en undervattensfotograf i Key West som hävdar att hon direkt fick uppleva Anthonys svindlande. "Du kan komma hit utan att någon skulle titta på dig konstigt om du på något sätt går emot normen", berättar hon för mig. "Det finns ingen norm här. Jag kallar det här för 'the Island of Misfits.'"

Annette var en av de affärsmänniskor som Anthony träffade 2014, enligt hans eget vittnesmål. I en intervju minns Anette att hon träffade Anthony i Detroit tillsammans med sin pojkvän Wyland. "Han sa att han var sultan och gav oss världens genomgång", minns Anette. "Han hade på sig en diamantring i nio karat och sa att han ville börja bygga hotell med oss."

Under loppet av knappt två månader träffade Anette och Wyland Anthony och åkte och tittade på tre fastigheter som han hävdade att han var intresserad av att köpa, bland annat det exklusiva hotellet Cheeca Lodge and Spa. "Han var helt otrolig som bedragare", säger Anette. "Hotelldirektören på Cheeca Lodge hade jobbat i Palm Springs i Kalifornien och hade känt en del shejker. När direktören nämnde dem visste Anthony allt om dem. Han hade läst på ordentligt."

Anette märkte dock en del märkliga saker med tiden. Hon minns till exempel gången då hon tog med sig en tavla som Wyland hade gjort till ett hus som Anthony hävdade att hans bror ägde. Anette uppskattade att tavlan skulle kunna säljas för runt 280 000 kronor till att galleri, men hon kände genast att verkets nya hem inte kändes riktigt bra. "Det fanns inga originalverk i det huset, bara en massa skit", säger hon. "Och trots att han hävdade att han var en shejk kunde han krama mig och skaka hand med Wyland. En shejk skulle aldrig göra det. Det är inte värdigt för dem att röra en. Han bara viftade bort det och sa att han inte förhåller sig till allt sånt."

Men Anette och Wyland fick inte reda på Anthonys riktiga identitet och hans kriminella förflutna förrän en kollega till dem googlade hans påhittade namn. Det senaste hon hörde om honom var att Anthony hade hämtats av FBI-agenter på en av öarna i Key West. Hon var inte medveten om hans senaste plan att svindla hotellägare i Miami Beach.

"Det förvånar mig inte", säger hon när jag nämner det.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Det var en sån utsikt som folk skulle betala pengar för att få se. Fahmi Basya hade lett ett tiotal personer upp för ett litet berg i Magelang, en stad i centrala Java i Indonesien, som såg ut över en stor dal nedanför. Det här kunde man se på ett klipp som laddades upp på Youtube. En kylig dimma vilade över marken borta i horisonten, och bortom den såg man Borobudur, världens största buddhistiska tempel som har stått där i dalen ända sedan 800-talet.

Utsikten var helt fantastisk, men det var inte skälet till varför någon av dem befann sig där. Fahmi och hans följare var där för att leta efter bevis som skulle styrka deras övertygelse om att allting vi tror vi vet om Borobudur är fel. Enligt dem var Borobudur inte ett imponerande tempel som Shailendra-dynastin lät konstruera, det vill säga kungafamiljen som härskade över delar av Java och Sumatra mellan år 650 till 1025, berättade Fahmi senare för mig.

Enligt honom är Borobudur inte ens buddhistiskt, utan är uppenbarligen byggt av en muslimsk härskare. Hans teorier tar det hela dock steget längre. Fahmi menar att Borobudur tillhör det uråldriga islamiska kungariket Saba, ett rikt och fredligt land där drottningen av Saba härskade (som anges som Bilqis i Koranen) och kung Salomo, en profet som omnämns i alla abrahamitiska religioner. Borobudur är tydligen ett tempel som byggdes åt kung Salomo – ett tempel som kunde flyga och korsa hav som någon slags urgammal variant av ett sånt där ufo från Independence Day.

"Jag har alltid trott att Borobudur är något slags ufo", berättade Fahmi för sina följare på ett seminarium för fem år sedan.

Det är sådana här uttalanden som skulle kunna få en att fundera på vad det är för typ av person som skulle kunna gå med på Fahmis åsikt. Och det är många som gör det. En guide på Borobudur berättar för mig att han ofta ser människor gå runt på templet med en av Fahmis böcker i högsta hugg.

"Jag har sett folk krafsa i springorna mellan stenskulpturer med vassa föremål för att se om det är en dörr till ett rum som bara går att öppna med en viss nyckel", berättar guiden för mig. "Det är så pass illa."

Det här var det som först fick mig att söka upp Fahmi. Han är inte den första att föra fram dessa typer av alternativa scenarion för Indonesiens historia. Ledaren för sekten Swissindo, en grupp som hävdar att de har tillgång till ett berg av guld och platina och lovar att de kommer göra sina följare fria från skulder, är inne på ett liknande spår som menar att Indonesien hade en central roll i varenda världshistoriska händelse i modern historia.

Andra, såsom den brasilianska författaren Arysio Santos, tror att Indonesien i själva verket är den förlorade staden Atlantis. Och Stephen Oppenheimer, en brittisk författare, har lagt fram teorier om att Indonesien, istället för Mesopotamien, är den mänskliga civilisationens sanna utgångspunkt.

Men av alla helt orimliga idéer är denna om att Borobodur faktiskt är kung Salomos ufo kanske galnast av alla. Det här är vad Fahmi tror: Saba, en nation som historiker tror låg i nutida Jemen, fanns i själva verket i mitten av ön Java, där den sträckte sig från Yogyakarta i söder till Wonosobo norrut, och från Boyolali i öst till Kulonprogo i väst.

Saba var jämfört med resten av världen på den tiden ett utopia. Det var ett fredligt land med otroliga rikedomar, där en drottning härskade tillsammans med en man som anses vara en profet av muslimer. Kung Salomo kunde tala med djur och hade kontroll över en armé av jinn (andar som det står om i Koranen) och människor.

Borobodur var hans tron, och kung Salomo förflyttade den till Magelang med hjälp av sina jinn, enligt Fahmi, och hela byggnaden ska ha flugit genom luften. Han gjorde detta för att det var där drottningen befann sig. Fahmi tar sedan och vänder upp och ner på vad som kan möjligen vara sant genom att hävda att det var jinn som faktiskt byggde Borobudur.

"Det finns bevis för att Borobudur inte byggdes av människor", berättar Fahmi för mig. "Det var omöjligt att rista ut relieferna. Endast jinn kan göra det."

Dessa stenreliefer, som liknade andra reliefer som skulpterats i andra tempel i andra länder under den här perioden, som Angkor Wat i Kambodja, spelar en stor roll i Fahmis teorier. Dessa reliefer, vilka historiker menar berättar om Buddhas liv, är enligt Fahmi i själva verket berättelser från Koranen. Detaljerna kring den här teorien har han tillsammans med ytterligare 39 bevis skrivit ner i tre böcker som han publicerat sedan 2012, vilka alla menar att relieferna berättar för betraktaren om kung Salomos gamla rike.

Ett kollage av utdrag från Fahmi Basyas böcker

Det faktum att ingen historiker verkar gå med på det här gör Fahmi frustrerad. I november förra året deltog han på en arkeologifestival i Yogyakarta, där han uppmanade akademiker i publiken att bevisa att Borobudur inte är kung Salomos flygande tempel.

Fahmi är själv akademiker. Han är professor i matematik på ett universitet i Jakarta, och han är bergsäker på att alla hans åsikter är baserade på vad som kallas för "Quranic Science", och på forskning som han själv genomfört mellan åren 1982 och 2012 på Borobodur. I videon på Youtube kunde man se Fahmi gå runt på det buddhistiska templet och peka ut flera olika reliefer som han ansåg skildrade olika berättelser från Koranen.

"Det finns även berättelser om drottningen av Saba", berättar Fahmi för mig. "Det ser exakt ut som i Koranen. Det är klart och tydligt att Borobudur inte är en buddhistisk relik."

Foto: Dwi Oblo/Reuters.

Till slut började jag tappa bort mig i alla hans förklaringar. De så kallade bevis han gick runt och snackade om var alltför långsökt för att jag skulle köpa det. Men jag lyssnade på allting han hade att säga. Det Fahmi tagit fram är inte en en konspirationsteori som någon skulle sitta och få ihop efter sex glas rödvin. Han har inte hoppat på den senaste vågen av pseudovetenskap som så många gjort i Indonesien med flat earth-teorin. Han har lobbat för den här teorin i nästan tio år, och han berättar för människor han träffade att tanken först slog honom i en dröm han hade i fängelset.

Fahmi blev fängslad under en period av hans liv då han var aktivist, och under tiden han satt i fängelset hävdar han att Indonesiens första president Sukarno träffade honom i en dröm. I drömmen gick Sukarno med på Fahmis teorier om att Borobudur inte var ett buddhistiskt tempel utan ett islamiskt ufo.

Men han höll sin dröm hemlig i åratal, kanske rädd att han skulle få ögonen på sig igen efter sin tid i fängelset. 2008 började han dock skriva ner sina idéer. "Till slut la jag ut det på internet", berättar han för mig.

Inom kort började hans idéer sprida sig genom Indonesien, och personer som var mottagliga för konspirationsteorier började acceptera hans idéer som fakta, oavsett hur långsökta de var. Det var som att människorna som en gång trodde att Indonesien var mänskliga civilisationens utgångspunkt eller Atlantis fick en ny teori att klamra sig fast vid, en som passade nog skrev om ett tempel som uppmärksammats som ett viktigt verk i världshistorien som en islamisk relik, istället för en buddhistisk.

Fahmi tog till vara på den nya uppmärksamheten och anordnade "expeditioner" för att "utforska Saba" på Java. I skrivande stund har han hållit i 15 av dessa sanningssökande uppdrag, vilka han har kostar 3 miljoner rupiah (1800 kronor) per person. Han blir regelbundet inbjuden som talare på moskéer och har över 18 000 följare på sin Facebooksida.

Men ibland blir hans försök att bevisa att allt det här är sant över från att vara absurt till det helt och hållet orimliga. Under en period försökte Fahmi hävda att Borobodur utöver att vara kung Salomos tempel även var hans mausoleum. Därför innebar det även att en del av profetens skatter och rikedomar troligtvis låg begravda där inne. I en video som tagits ner från Youtube, men som finns att se online, försöker hans följare dra ett plastkort i en skåra mellan reliefer som om det vore en bankomat. Sedan, med en extremt amatörmässig animation, tycks reliefen öppna upp som en låda full med vad man får anta ska föreställa en skatt.

Arkeologer har öppet förkastat Fahmis teorier. Om islam förbjuder sina anhängare från att skapa och dyrka statyer och idoler – varför skulle Salomo bygga ett av världens största tempel som är fullt av just detta?

Om "Quranic science" och islamisk matematik lägger grunden för hans teorier måste Fahmi ha glömt att både hinduismen och buddhismen har sina egna matematiska system också. Det här menar Niken Wirasanti, arkeolog på universitetet Gadjah Mada i Yogyakarta.

"Texterna i Borobodur är skrivna på gammal javanesiska", berättar Niken för mig. "Om Borobudur var en islamisk relik, borde inte texterna stå på arabiska då?"

Arkeologen Goenawan A. Sambodo, en expert på gamla javanesiska skriftspråk, håller med sin kollega. Det finns inget bevis som skulle styrka Fahmis teorier. Men det här har inte hindrat en del islamiska skolor i Indonesien från att lära ut hans idéer som fakta, berättar Goenawan.

"Det här är uppenbarligen en buddhistisk relik", säger han. "Även om det vore baserat på islamisk matematik eller forskning finns det många vetenskapliga referenser som visar att Borobudur är ett buddhistiskt tempel."

Jag försökte prata med Fahmi om några av alla saker som motsäger hans teorier, men han vill inte lyssna. Han stod fast vid sina idéer, och sa åt mig att jag bara behöver titta på namnet på distriktet som ligger precis norr om staden Yogyakarta.

Distriktet heter Sleman, vilket enligt Fahmi låter lite som Salomo om man säger det högt.

"Den enda muslimska profeten med ett javanesiskt namn är Salomo", menar han. "Den här platsen som heter Sleman är arvet efter honom. Det måste man komma ihåg."

Men Salomo blev omskriven även i Bibeln. Och det finns miljontals indoneser som har arabiska namn. Men sekunden jag försökte ta upp detta faktum la Fahmi på telefonen i örat på mig. Jag antar att för honom spelar det ingen roll vad resten världen tycker och tänker, åtminstone inte om det har att göra med att det faktum att tempel inte kan flyga.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Indonesien.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Frankrike.

Varning för starka bilder.

Peter van Agtmael är en amerikansk Magnumfotograf vars främsta intresseområde är historia. Hans senaste verk, A Brief Visual History in the Time of ISIS, är en samling av 40 fotografier tagna av 19 fotografer som skildrar terroristorganisationens historia. Det tidigaste fotot som är inkluderat togs redan 1941, medan det senaste togs 2017 under slaget om Mosul.

"Utan att förminska deras brotts inverkan gentemot miljontals människor ämnar detta verk att placera IS i en bredare historisk kontext", skriver Agtmael i förordet. Verket är den första delen i Magnums nya projekt Chronicles – en serie tidningsliknande broschyrer som var och en kureras av en enskild fotograf.

Jag träffade nyligen Peter i Paris för att diskutera hans senaste projekt och utmaningen med att dokumentera terrorism.

I Mosul. En man vars ögon skadats av granatsplitter väntar på en taxi efter att ha blivit vårdad på sjukhuset. © Peter van Agtmael/Magnum Photos

VICE: Hur fick du ditt stora genombrott inom fotografi?
Peter: Mitt första jobb var på skoltidningen på universitetet. Senare under min praktik på Europaparlamentet blev jag skickad till Rumänien för att dokumentera landets barnhem. Den upplevelsen lärde mig om fotografins makt och begränsningar. Jag lärde mig om etiska begränsningar, vilket hjälpte mig att bättre förstå mitt eget ansvar som fotograf.

Du har under större delen av din karriär dokumenterat terrorism. Vad fick dig att vilja skapa en mer övergripande samling av olika verk?
Under attackerna i Paris 2015 befann jag mig på en restaurang i staden, inte så långt ifrån Bataclan. Den erfarenheten var det som inspirerade mig att vilja göra en mer fullständig berättelse om hur vi kom dit vi är idag. Jag ville skapa någonting större än de simpla narrativ som skildrades i media, något som skulle kännas lättare att ta in.

Huvudfokuset verkar kretsa kring grundandet av IS.
Jag ville visa mer än våld och förstörelse, jag ville visa historien bakom IS och om hur gruppen inte bara formades helt plötsligt en dag ute i öknen. Det finns en historia där som går bak till det osmanska riket, vilket är anledningen till varför vi bestämde oss för att ha med en kronologisk tidslinje i början. Fotografer glömmer ibland bort att bilder existerar inom en mycket större historisk kontext.

Damascus, Syrien. Indiska officerare upptäcker Vichyfranska högkvarteret efter att de kapitulerat 1941. Foto: George Rodger/Magnum Photos

Det är inte många foton på IS-krigare med i samlingen. Var det ett medvetet beslut?
Faktum är att det bara är ett foto som direkt visar gruppen, och jag tvekade om jag skulle inkludera ens det. Vi ser inte många foton på dem eftersom de väldigt sällan går med på att bli fotograferade, såvida inte de själva får kontrollera narrativet.

Hur hittar du balansen mellan att visa för mycket och inte visa tillräckligt?
Jag försöker vara väldigt noggrann med det. Det finns ingen vits med att låtsas som att våldet och det brutala inte existerar. Men samtidigt kan man inte heller överösa sin publik med den typen av bilder. När man behandlar konflikter eller terrorism är det viktigt att visa dessa ämnens komplexitet genom att skildra en mer heltäckande bild av den värld som bilderna kommer ifrån. Att behandla ämnet på det här sättet gör att vi får blandade bilder. Vissa kan vara vackra, andra brutala eller surrealistiska, och ibland slutar det med att de är alla dessa saker på samma gång.

Scrolla ner för att se fler foton från "A Brief Visual History in the Time of ISIS"

Aurora, Illinois, 2015. Mahmud Al Hajali i en mataffär. Familjen Al Hajali är del av en liten grupp på 2200 syrier som flytt från inbördeskriget i sitt hemland och har fått asyl i USA. Foto: Peter van Agtmael/Magnum Photos

Mosul, Irak, maj 2017. Foto: Lorenzo Meloni/Magnum Photos

Aleppo, Syrien, 2013. En soldat från Assadregimen avrättas av Islamiska staten i staden Ehtemlat i norra Syrien. Foto: Emin Özmen/Magnum Photos

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Grekland.

På tisdag morgon bekräftade man att minst 60 omkommit och cirka 150 personer skadats i de skogsbränder som härjar i den grekiska regionen Attica, precis utanför Aten. Lokala myndigheter och räddningstjänst tror att dödssiffran kommer stiga, då ett tjugotal människor i området fortfarande saknas.

Greklands premiärminister Alexis Tsipras har utlyst undantagstillstånd och tre nationella sorgedagar, samtidigt som myndigheter försöker reda ut vem eller vad som ligger bakom bränderna.

De flesta som omkom befann sig i hamnstaden Rafina, där 26 personer hittades avlidna på en och samma tomt i närheten av en strand. Polisen misstänker att offren blev instängda av den kraftiga rökutvecklingen innan de kunde fly till havet. Brandmän, räddningstjänsten och frivilliga har än så länge lyckats rädda ungefär 700 personer som har flytt till stränderna längs Attica för att komma undan elden.

I morse spärrade polisen i Rafina av området där offren hittades, men från där jag stod utanför avspärrningen kunde jag fortfarande se vita lakan som täckte kroppar på marken. "En del av offren kom från samma familj", berättade en volontär vid namn Nikos Andiopoulos för mig. "De dog kramandes varandra."

För att komma dit jag stod passerade jag ett tjugotal nedbrända hus, av vilka det fortfarande rykte om några. "Det här är min kusins hem", sa Spyros Hatziandreou, strax efter att ha anlänt till scenen. "Jag har försökt ringa henne men hon svarar inte."

På vägen som ledde in till området var brandbilar tvungna att åka runt nedbrända bilar som kraschade under kaoset när folk försökte fly. I närheten satt Theodoros Zouzoulas i trädgården utanför sitt hem som det fortfarande rykte om. "Allt är förstört", berättade han för mig. Costas Boufi, precis som Zouzoulas, lyckades fly till stranden innan det var för sent. "Det verkade som att mitt hem brann ner på kanske tio sekunder", berättade Boufi.

Savina från Tyskland äger fyra stora hus i området. Tre av byggnaderna brann ner helt, men den fjärde klarade sig helt oskadd från flammorna. "Jag kan inte ta in vad som har hänt här", sa Savina, fortfarande i chock. "Jag har sagt till mina grannar att de är välkomna hem till mig, men jag är orolig för att synen av mitt hem som fortfarande står kanske skulle göra dem upprörda."

Scrolla ner för att se fler foton från Rafina i morse.

En invånare i Rafina ser ut över förstörelsen.

Savina

Costas Boufi lyckades fly till stranden i tid.

Japansk bondage, även kallat kinbaku eller shibari, är en flera hundra år gammal form av BDSM som bygger på skönheten i att bli fastbunden med rep och spänningen i att någon annan har full kontroll över en. Med shibari är det som att man blir gjord till en mänsklig skulptur samtidigt som man stimuleras sexuellt – det är i alla fall tanken. Det är konst... fast för sex!

Jag har alltid varit fascinerad av tanken på att vara fastbunden, men jag har aldrig på riktigt gått så långt att jag funderat på att be någon att binda fast mig och hissa upp mig i luften. Jag tycker att en bunden naken kropp kan se sexig ut, men samtidigt känns det som att det måste vara extremt smärtsamt för personen som dinglar uppe i repen. Kanske för smärtsamt för att göra en tänd överhuvudtaget.

För att ta reda på varför folk dras till shibari hörde jag av mig till Bob Roos som driver fetischsidan Ropemarks. Han är 48 år och kommer från Amsterdam, och de senaste 20 åren har han anordnat BDSM-workshops. Hans specialitet är japansk bondage.

Steg ett.

Några dagar efter att jag tog kontakt med honom befinner jag mig i Bobs lägenhet i Amsterdam. På väggarna runt omkring mig ser jag uppsatta bilder på fastbundna superhjältar från serietidningar. Innan vi kör igång sätter vi oss på hans balkong, och han ger mig en kort historialektion om hans favoritfetisch. "Japansk bondage började faktiskt med att poliser behövde binda fast personer som blev gripna", berättar Bob. "För flera hundra år sedan behövde japanska poliser använda rep för att förflytta brottslingar, och man var tvungen att lära sig komplicerade knopar för att hindra dessa från att kunna fly. Samma poliser tog sedan med sig sina färdigheter till sovrummet."

Bobs partner, Spring, kommer och gör oss sällskap på balkongen. Jag känner direkt igen henne från foton publicerade på Ropemarks. De råa bilderna på hemsidan fick mig att inse hur mild den BDSM är som skildras i filmer som Fifty Shades of Grey. Bob berättar för mig att han ogillar att mjukporr har gett en så falsk bild av vad bondage faktiskt är. "Man tittar på det och går därifrån och vill binda fast och hissa upp sin partner i taket, men vad man inte inser är att det är mycket svårare än vad det ser ut att vara. Repen går sönder lätt", förklarar han.

Bob känner då att det är dags att börja berätta om alla gånger folk har skadat sig efter att rep brustit, och jag börjar fundera på om det var en så bra idé att jag ens kom hit.

Tydligen är nervskador den största risken med japansk bondage. Bob berättar att när det kommer till andra typer av BDSM kan det vara lättare att märka om något går snett, medan det ofta kan vara svårare att lägga märke till att en shibari-knut inte sitter bra förrän det är för sent.

Bob binder fast mig.

"Men säkerheten är viktigast av allt", försäkrar han mig, kanske eftersom han känner av min nervositet. Speciellt för nybörjare är det "viktigt att se till att ingenting stryps åt helt", fortsätter han. "Varje sekund som man slösar bort genom att inte kommunicera att en del av ens kropp har somnat riskerar man allvarliga nervskador."

Det är dags att sätta igång. Först börjar Bob med att testa min vighet genom att dra båda mina händer bakom ryggen på mig. Jag frågar försiktigt om det här kommer kännas skönt överhuvudtaget. "Nej", svarar han skrattandes och berättar att "suspension bondage" (när någon binds fast ovanför marken) främst handlar om smärta – inte nödvändigtvis från repen, utan även från ställningarna man placeras i. "Man måste bara fortsätta andas och ta sig igenom det", säger Spring. Genom att göra det kommer jag tydligen vid något tillfälle hamna i vad som kallas för "rope space" – en slags trans som kommer av att endorfiner pumpas ut i hjärnan.

Med några riktigt EDM-bangers som bakgrundsmusik börjar Bob binda fast mina händer bakom ryggen på mig på ett kontrollerat och rytmiskt vis. Jag lägger märke till att han nu står i en mer dominant ställning. Jag kan inte se vad som försiggår bakom mig, men jag kan känna att repen spänns åt hårdare och hårdare.

Till slut har Bob bundit fast hela min kropp så att jag bara kan röra mitt huvud. När jag står där, nästan helt orörlig, börjar han lugnt berätta om hur han utvecklade sin fetisch. Allting började med hans intresse för superhjältar. "När jag var åtta fick jag en serietidning av min mormor som hade en bild på Spider Woman fastbunden på framsidan", säger Bob. "Sedan dess har jag varit på jakt efter serietidningar med kvinnor som är fastbundna." Det förklarar alla bilder han satt upp i lägenheten.

När han fick sin första tidning var Bob för ung för att förknippa sin fascination med sex, men efter att han började titta på porr som tonåring fick han upp ögonen för BDSM-kategorin. Ända sedan dess har han varit öppen med alla sina partners om sin förkärlek för bondage.

Jag kan inte röra mig alls, men jag står och lyssnar intresserat på vad Bob har att säga. Plötsligt drar Bob i ett rep, och jag lyfts upp så att jag nu hänger sidleds. Jag skriker. Min största rädsla vid det här laget är att jag ska göra illa min axel som gick ur led när jag var 14. Men lyckligtvis sitter min arm som den ska. Jag börjar känna mig snurrig och Bob uppmanar mig att fortsätta röra mina fingrar, för att han ska kunna se att blodtillförseln inte stryps åt någonstans.

Kort därefter, utan någon som helst förvarning, börjar han vrida min kropp i flera olika positioner. Plötsligt lyfts jag högre och högre upp i luften tills mina fötter knappt nuddar marken längre, för att sekunden senare bli nerhissad igen. Jag känner mig som en antik möbel som hissas upp och ner under en flytt. Det är som om jag är en karaktär i Bobs spel, och jag kan inte bestämma mig för om smärtan känns bra eller dålig.

"Just den känslan är det som jag gillar med det", berättar Spring som står bredvid oss och dricker te. "När jag håller på att bli fastbunden överlämnar jag mig åt smärtan, och till slut accepterar jag den."

Bob drar upp mig i luften.

Jag frågar Bob om allt det här inte blir lite opraktiskt ibland, typ om de bara är sugna på en snabbis. "Vi är inte alltid sugna på bondage, men vårt sex är alltid rätt kinky", svarar han.

Bob binder fast ytterligare några rep runt mina axlar. Smärtan och trycket börjar sakta men säkert bli mer uthärdlig. Det börjar kännas lite som en väldigt hård massage på en spänd muskel. Bob lägger märke till detta faktum och frågar om jag gillar det. Jag svarar ja, vilket han verkar ta som ett tecken på att det är dags att dra upp mina ben i luften tills jag hänger helt uppochner. Blodet väller in i min hjärna. Smärtan kommer tillbaka.

Jag blir röd som en tomat i ansiktet, och Bob är inte min partner så jag skulle inte säga att stämningen är sexig direkt, men vi har det ändå rätt trevligt. Nu när jag är fastspänd med hela min kropp uppe i luften förstår jag varför vissa tänder på att vara helt maktlösa. Man måste ge över full kontroll till någon som kan göra vad som helst med en, eftersom det gör fysiskt ont att streta emot.

Bob berättar att i det här läget kan man välja om man vill ta det steget längre. "Sex kan vara en viktig del av bondage", säger han. "Den som binds fast kan till exempel be om att få sina ben bundna på ett visst sätt så att de kan bli knullade medan de hänger där. Det finns även speciella japanska bondage-lekar, där till exempel en kvinna placeras i vad som traditionellt anses vara en förödmjukande ställning, som när hennes armar binds bakom ryggen och hennes bröst skjuter fram. Den ställningen är inte så speciell här i väst, men generellt anses det vara en förnedrande position i Japan."

Bob vänder på mig igen. Jag börjar vänja mig vid hans manövreringar och börjar känna att det är rätt nice igen. Bob lägger märke till mitt lugn och släppar på repet som håller upp mitt huvud, vilket leder till att jag är upp och ner igen.

Jag blir återigen snurrig, men den här gången försöker jag slappna av i kroppen, vilket gör att jag gradvis börjar känna mig lättare. Jag kan inte röra mig alls, men till skillnad från tidigare då jag kände mig orolig känner jag nu en känsla av frihet. Jag är medveten om att det finns andningsövningar som man kan tillämpa under sex vilket kan förlänga och förstärka en orgasm. Jag känner på mig att orgasmer säkert blir starka när man befinner sig i "rope space", men personligen känner jag mig inte speciellt kåt just nu.

Märkena på huden efter sessionen.

Bob tar det hela ett sista steg längre. Han släpper ut mitt hår och binder fast det med ett rep. Sedan drar han så att mitt hår spänns åt, vilket gör att min nacke dras med och hamnar i en spänd position. Nu när jag inte ens kan röra mitt huvud längre blir jag hypermedveten om mitt hår och mina muskler. "Jag måste erkänna att jag verkligen gillar att ha kontroll", kommenterar Bob.

Det är dags för Bob att släppa mig fri. Jag känner bördan tas av från mina axlar – både bildligt och bokstavligen talat. Jag kan äntligen röra mig och blir lättad över att ha fast mark under fötterna igen. Repen lämnar märken efter sig på min hud, märken som dagen därpå blir blåmärken.

Det är ganska enkelt att förstå hur bondage kan förbättra ens sexliv. Det är utmanande, oförutsägbart och förutsätter att man helt och håller underkastar sig sin partner. Och det ser riktigt fint ut rent estetiskt. Jag tror dock inte jag kommer bära med mig den här erfarenheten in i mitt eget sovrum. Även fast jag gillade att märkena på min hud och min spända nacke kändes lite som ett kärleksbett tror jag att jag är för otålig för shibari. Det tar en stund för att få alla rep på plats, så när jag väl var där uppe skulle jag ha förlorat all sexlust.

Det var en kul grej att testa på, men i framtiden när jag blir sugen på sex tror jag inte att jag kommer vara sugen på att göra konst av det.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Nederländerna.

Koreansk popmusik, k-pop, har blivit en mångmiljardindustri och låtarna, artisterna och det typiska modet har tagit hela världen med storm. Men trots att det nuförtiden finns fans över hela världen är de flesta k-popartisterna fortfarande från Sydkorea. Så vad händer när ett gäng amerikaner plötsligt försöker bli k-popstjärnor?

I detta avsnitt av 'MINORITY REPORTS' skickade VICE Lee Adams till Seoul för att träffa de fyra medlemmarna i gruppen EXP Edition, världens första icke-koreanska k-popgrupp – Koki Tomlinson, Frankie DaPonte, Hunter Kohl och Šime Košta – som anser att man inte behöver vara korean för att kunna göra k-pop. När gruppen startades fick EXP Edition hård kritik från en del k-popfans (av vilka de flesta inte var koreaner själva) som menade att gruppen approprierade koreansk kultur. Men enligt EXP Edition är den här typen av motstånd naturlig när man försöker få in foten i en musikgenre som börjat bli stor internationellt.

Vi snackar med EXP Edition själva, deras manager, fans och skeptiker och djupdyker ner i den enormt populära genren k-pop. Var drar man egentligen gränsen mellan kulturell uppskattning och kulturell appropriering, och vilka är det som ska dra den gränsen?

Janice Kavander är 23-åringen från Stockholm som förmodligen är musiksveriges mest lovande stjärna just nu. Efter att hon släppte megabangern "Don't Need To" 2016 har hon gjort ett tydligt avtryck inom scenen, vilket ledde till att hon nominerades till "Årets nykomling" på grammisgalan i år. I februari släppte hon sitt debutalbum Fallin Up.

Och ikväll uppträder hon på Trädgården i Stockholm tillsammans med Olsson! Släpp alla andra tråkiga planer du har genast och pallra dig dit.

För att tagga inför spelningen ringde vi upp Janice och snackade med henne om helt andra saker. Typ som varför hon gråter av Harry Potter och vad som är så nice med 70-talet.

VICE: Om du var en wrestler, vilken låt skulle spelas när du gick in i ringen?
Janice: Gud vad svårt. Jag måste nog säga "Level Up" med Ciara som släpptes för typ en vecka sedan, för den låten är så jävla fet. Det som fångade mig först var musikvideon, för den är så otroligt fet med sjuk koreografi och sjuka dansare. Folk har sågat henne på sistone och så kommer hon med den här låten och den videon och bara slaktade allt och alla. Så jag fick bara en så bra känsla och jag vet inte, den är också stark. Det är bara kvinnliga och kanske ickebinära dansare, så det känns jävligt empowering på något sätt.

Kommer du ihåg din första mejladress?
Jag tror janicekattis@hotmail.com måste ha varit den första. Min bästa tjejkompis hade sandrakattis. Sen när jag blev lite äldre och ville vara lite cool bytte jag till endastnis@hotmail.com.

Varför gjorde du slut med din första flickvän eller pojkvän?
Jag gjorde slut med mina första kille för att han var tillsammans med en massa andra samtidigt, och det tyckte jag var askonstigt. Folk får ju såklart leva som de vill, men jag ville inte ha det så. Så då kände jag nej, nu får det vara nog!

Kommer du ihåg någon gång du känt dig livrädd?
Det är många gånger. Man är ju en liten räddis. Jag minns när jag var ganska liten, sju kanske och vi hade några familjevänner över. De äldre syskonen gjorde en spökrunda till oss som var lite mindre. Och jag är ett: mörkrädd och två: allmänt rädd för det mesta och allt som har med skräck att göra. Jag minns att jag definitivt var livrädd. Mina föräldrar blev så sura på dem för att de hade gjort det så läskigt. [skrattar]

Hur många har varit kära i dig?
Gud vilken hemsk fråga. Jag skulle väl vilja dra till med kanske…tio?

Det låter väl lagom?
Ja men kanske? Det är väl mer eller mindre så många som jag vet eller trott och känt. Sen finns det några som jag garanterat vet. Eller som man kan väl hoppas att man vet i alla fall.

Om du kunde leva i en annan tidsperiod, vilken skulle du välja?
Det finns så många tidsepoker som känns så jävla nice på många sätt, men för mig som svart är det ju faktiskt inte det. Kanske 70-talet då, när folk började bli lite mer liberala. Och det var discomode! Fast jag dör samtidigt för 90-talet. Jag missade det precis, eller jag var ju liten då. Jag fick liksom inte leva ut det själv. Men jag säger 70-talet, för jag får bra vibes från det.

Senaste filmen du såg?
Truth or Dare var den senaste filmen jag såg förra veckan. En jätteobehaglig skräckfilm. Men jag tog ändå igenom den faktiskt och jag är ändå väldigt rädd av mig.

Är det inte lite masochistiskt att titta på skräckfilm om man är så rädd?
Haha kanske det. Det har nästan varit så ända sedan jag var tonåring. Men så länge jag sitter längst in – jag får inte vara längst ut i sängen eller soffan. Och någon måste skydda eller ge någon slags trygghet. Då är det oftast fine.

Vilken film eller tv-serie får dig att gråta?
Herregud vad man har grinat. Det jag kollar på lever jag mig in i och tror liksom att jag är en del av. Och då blir jag extra påverkad på något sätt. Men det är många. Orange is the New Black har man ju bölat till. Harry Potter har man bölat till en del också. Jag är ett Harry Potter-fan och vet ju alla dödsfall som sker för jag har läst böckerna många många gånger, men ändå när det kommer i filmerna finns det inget slut på mina tårar, alltså jag bryter ihop helt. [skrattar]

Läs mer av the VICE Interview:

Kornél Kovács

Parham

Alma

Vi flög till Ryssland för att heja på landet som inte vill veta av oss

Sista Gagnef är slut, men det finns ett syskon som fortsätter

Berättelsen om självmålet som slutade med ett mord

Hon fotograferar den smärtfyllda verkligheten av BDSM

Gagnef lägger ner, men det finns en festival som tar över mystiken

VICE News om hur den svenska samtyckeslagen blev till

Krig, desperation och hästar: foton från Alex Majolis karriär

Den svenska festivalupplevelsen: Från utopi till kapitalistisk dystopi

Foton på Paris fotbollsfans i extas efter Frankrikes VM-guld

Tio frågor du alltid velat ställa en kock

Ett djupdyk i vilka emojis som bäst representerar våra partiledare

STEFAN LÖFVEN

GUSTAV FRIDOLIN OCH ISABELLA LÖVIN

ANNIE LÖÖF

JIMMIE ÅKESSON

ULF KRISTERSSON

EBBA BUSCH THOR

JAN BJÖRKLUND

JONAS SJÖSTEDT

Kan man dö av en avtändning?

Unik chans: en fläkt för det rimliga priset 1000 kronor

Den här snubben låtsades vara en Saudiprins för att lura rika på pengar

Mannen som tror att världens största buddhisttempel egentligen är ett ufo

Hur man fotograferar terrorism

Foton på förstörelsen som orsakats av skogsbränderna i Grekland

Jag testade japansk bondage för att lära mig om konsten att bli fastbunden

VIDEO: Världens första icke-koreanska k-popgrupp

Janice om vilken film som garanterat får henne att gråta