Välkommen till "Ursäkta?" där vi tar upp allt du älskar och berättar för dig hur det förstör planeten. Varsågod!
Vad är grejen? C2H5OH, eller etanol, a.k.a. alkohol. Vad är det för nåt? Vätskan som kan kosta allt från 20 spänn till 10 miljoner kronor flaskan och har en lång historia av att få människor att göra saker de sedan ångrar bittert.
Hur illa är det?
Som så många andra snubbar har jag byggt min personlighet kring hur jag dricker, vad för typ av sprit jag dricker och framför allt var jag dricker. På det stora hela har det här varit dåligt. Det är inte en jättebra metod för att bygga upp sitt personliga varumärke. Men den senaste tiden har jag undrat om alkohol inte bara är dåligt för mig, utan även för miljön?
"Det första man behöver titta på när det kommer till hur olika typer av alkohol påverkar miljön är odlingsprocessen för de viktigaste ingredienserna: korn för öl, druvor för vin, sockerrör för rom, äpplen för cider, agave för tequila och så vidare", säger Tom Cumberlege, chef på företaget Carbon Trust som mäter företags koldioxidutsläpp. "Då tittar man ofta på användning av gödselmedel, vattenbruk och konstbevattning; eventuella konsekvenser för den biologiska mångfalden när det skövlas för att skapa jordbruksmark; och hur mycket resurser som krävs för att skörda, bearbeta och transportera produkterna."
Och det slutar inte där. Tom fortsätter: "Efter allt det här måste man titta på processerna för att framställa dryckerna. Att brygga öl och destillera sprit kräver ganska stora mängder energi, speciellt för värmen."
Den kanske sämsta med framställningsprocessen är paketeringen, förvaringen och kylningen som används för att du ska kunna gå och köpa en vinare. "Dessa saker kan faktiskt ofta utgöra den största miljömässiga inverkan när det kommer till alkohol."
Faktum är att när man undersökte Carlsberg kom man fram till att paketering står för 40 procent av den genomsnittliga ölens totala koldioxidavtryck. Detta jämfört med de 17 procent som odlingen av ingredienser står för. Bryggerier och distribuering utgjorde 14 procent vardera, kylning nio procent, och bearbetningen av säd sex procent.
"Tumregeln är att ju högre alkoholhalt en dryck har desto högre blir koldioxidavtrycket per liter – så öl har lägre än vin, vilket i sin tur har lägre än sprit", säger Tom. "Det finns även en del väldigt specifika avfallsproblem kopplade till produktionen av vissa alkoholsorter. Med tequilaproduktionen till exempel får man mycket avfall när man mosar agaveväxten, något som kallas vinazas, vilket är surt och kan förorena jord och grundvattenytan om den inte tas hand om ordentligt."
Det är alltså bevisat att folk som har "Gin<3" i sin Tinderbio verkligen är hemska. Inte bara för att de är störiga som fan, utan för att de även förstör vår planet.
Hur kan alkoholen bli mer miljövänlig då?
"Många internationella alkoholproducenter börjar sätta väldigt höga mål om att börja använda förnybar energi och miljövänliga kylningsmetoder, samt kraftigt förminska sin vattenförbrukning och samarbeta med bönder för att effektivisera produktionen och anpassa sig efter klimatförändringens inverkan", förklarar Tom. "Det här är goda nyheter, i och med att det innebär att mycket av den alkohol du kommer dricka blir allt mer miljövänlig utan att du själv behöver göra någonting."
Så du kan ju bara sitta där och ta det lugnt med din öl. Men om du är schysst kan du ju panta åtminstone.
"I takt med att vi fortsätter implementera mer miljövänliga odlingsprocesser, använder förnybar energi för produktion och transport, ökar återvinningen och återanvändning av förpackningar och att vi introducerar nedkylningsprocesser som inte bidrar till den globala uppvärmningen, då kommer alkohols negativa inverkan på miljön fortsätta minska."
Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.
Det tog mig två utekvällar och tjugo år att skriva den här krönikan. Vi kan kalla honom Anders. En vit medelålders homosexuell man med glasögon, glesnande hår och en öl i handen. Med förväntansfull blick hade han satt sig framför mig och initierat ett samtal som på något sätt styrts in på invandring. Hans ståndpunkt var klar. Sverige hade tagit emot för många. Invandrare ville inte integreras. Invandrare kostade alldeles för mycket. Det gick tjugo minuter av munfäktande mot dåligt underbyggda argument, undanflykter och frustrerade suckar innan vi skildes åt. Hans förväntan hade då bytts ut mot nervositet och mitt festsug mot ilska. Det blev likväl fest den kvällen och jag vacklade hem sent i sommarvärmen men dagen efter hängde Anders kvar som en oönskad bakfylla.
Jag var 14 år när jag som en stapplande liten Bambi började gå på bögklubb i Stockholm. Det är många år sedan nu men jag minns fortfarande hur jag vid nioslaget på TipTop smet in på toaletten för att undkomma vakten. Jag satt tyst på toalocket och lät minutrarna gå. När sådär en halvtimme tickat förbi och festsorlet tagit sig smög jag ut och blev en del av natten.
Som det garderobshomo jag då var så blev bögklubbar mer än bara ett sätt att få vara mig själv. Det blev ett utforskande av mitt jag, en uppgradering av ett skört självförtroende måhända ytlig men likväl effektiv och inte minst ett sätt att träffa andra likasinnade. Under mina äldre flatkompisars beskyddande överseende, som antagligen präglades av mer omtanke än utbyte, dansade jag loss i klubbmörkret på TipTop, Lino och Patricia. Jag drack, raggade och kände mig coolast i stan. Det var här jag hörde hemma, här jag kunde vara mig själv. Det här var min nya familj.
Men även i familjer finns det skillnader. Skillnader på mamma och pappa, på vuxen och barn, på flicka och pojke och så vidare. Den familj jag tillhört fram tills dess, förutom min biologiska, var den grupp pojkar och flickor som utgjorde mina skolkamrater. En kontext där ”bög” fortfarande användes som ett skällsord och vi killar fåfängt blåste upp oss i testosteronstinn grabbighet. Här var det ingen som var bög. Här var det ingen som var fjolla. Här fanns det ingen plats för en sådan som jag. Här gällde det att smälta in.
Så i dansgolvets mörker var varje blick, varje hand, varje ord välkommet. De symboliserade så mycket mer än bara ett försök att få mig i säng. De sa åt mig att jag tillhörde något. Men även i familjer finns det skillnader. Med några få ord skulle mitt fjortonåriga jag bli väckt ur denna rosapuffiga dagdröm. ”Gud vad det stinker svartskalle här, ring Invandrarverket. Skämtet hade säkert skördat ett par skratt och såna där höjda gud-att-du-vågar-ögonbryn men jag undrar om dessa hånflinande killar var medvetna om till vilken pris.
Att gå på gayklubb blev aldrig detsamma för mig. Inte för att jag råkade vara en överkänslig ”PK-fjant” utan snarare för att detta inte blev sista gången som kommentarer kring mitt ursprung loskades i mitt ansikte. Jag vet, det var säkert bara ett skämt, det var väl inget att bry sig om, vi bögar har ju en sådan rå humor. Allt det må vara och ha varit sant men det blev aldrig detsamma att gå på gayklubb för mig.
Några månader senare skulle jag bli utdragen ur garderoben av min mammas homofoba ex och tvingad att bikta min innersta hemlighet för familj och vänner. Jag var bög. Och nu var jag det på riktigt. Inte bara de kvällar jag tagit mod till mig att gömma mig i klubbmörkret. Inte bara de gånger jag smygtittat på killen jag var kär i på skolan. Inte bara de gånger jag runkat till killarna på QX tidningsomslag. Nu fanns det ingen återvändo. Jag hade abrupt bytt en familj mot en annan utan att egentligen veta om det var det jag ville. I en sågs jag som en äcklig bög medan jag i den andra var en stinkande svartskalle.
Att minoriteter till skillnad från vad många tror och hoppas, ska ha en inbyggd medkänsla för andra i samma situation är en myt som sedan länge slagits hål på. Snarare är det tvärtom. Vi tycks bli härdade och hårdare i hur vi behandlar andra. Idag vet jag det. Jag har varit allt från ett exotiskt inslag i människors fördomsfulla sexfantasier till ett blatteluder när jag sagt nej. Jag är inte fjorton längre och livet har lärt mig ett och annat. De där hånflinande bögkillarna har lärt mig ett och annat. Anders har lärt mig ett och annat. Ska vi alla få plats i regnbågsflaggans ABC är det dags att vi börjar prata om våra egna fördomar.
Missa inte Amnesty & VICE Talks goes EuroPride. Ett samtal om "minoriteter inom minoriteten”. Torsdagen den 2 augusti klockan 18.00 på Södra teatern i Stockholm. Mer information finns här.
Det här är en riktigt härlig härva om konst och musik, kriminalitet och censur. Var går gränsen för konstnärligt skapande? Vad får man i en låttext säga om en namngiven person? Är det polisen eller domstolarna som dömer? Äntligen händer nåt kul i vårt lilla land. Låt oss börja med att välkomna dramats huvudpersoner och händelser.
Frej Larsson. Rappare, entreprenör och en av skaparna bakom humorprogrammet Samhällsjudo. Jag träffar Frej på en restaurang på Söder och han berättar vad som hänt. Vi hoppar mellan hans olika liv: den fattiga uppväxten i Ronneby, privilegierat liv på Södermalm, sparken från TV4, rättegången mot ryska staten. Jag har nästan svårt att hänga med i svängarna. Men vi tar det från början.
Allt började med gayklubben på Putins tomt för tre år sedan. Som en del av programmet Samhällsjudo på TV4 bygger rapduon Far & Son (Frej Larsson och Simon Gärdenfors) en bar på rysk mark på Åland. Händelsen polisanmäls, det blir åtal och i januari nu i år var det rättegång. “Kommer inte Putin, kommer inte jag”, kontrade Frej och höll fest istället. Både Frej och Simon frias.
Festen äger rum på Södra Teatern i Stockholm med hiphop-gruppen ODZ och Frej Larsson som kvällens liveakter. Polisen kommer också. De griper flera ungdomar och beslagtar droger. Polisen kritiserar Södra Teatern och menar att sådana här typer av konserter sänder en “bedrövlig signal till unga”.
Här kommer nästa huvudperson in: chefen för narkotikagruppen inom Södermalmspolisen (vars namn jag inte nämner av pressetiska skäl) uttalar sig i pressen att Södra Teatern inte ska boka sådana spelningar, då polisen vet av erfarenhet att det lockat till sig sådan publik.
“En stor del av publiken var påverkade. Det snortades kokain helt öppet och folk rökte cannabis överallt”, sa polischefen till StockholmDirekt efter spelningen på Södra Teatern och fortsatte: “Jag tycker inte Kägelbanan ska boka sådana här typer av spelningar. Vi vet sedan tidigare erfarenheter vid liknande konserter att det har lockat till sig sådan här publik.”
Johanna Carlberg, kommunikationschef vid Södra Teatern, menade att polisens kritik var orättvis och problematisk. “Vi samarbetar för att skapa en trygg miljö, inte för att polisen ska ha åsikter om vad som ska pågå på våra scener”, sa Johanna i en intervju till SVT Kulturnyheterna och fortsatte: “Det är artisten Frej Larsson vi arbetat med här. Vi vill uppmärksamma och stötta honom i hur han utmanat Rysslands syn på hbtq-frågor”.
Det är inte första gången polisen lägger sig i kulturbokningar. Framförallt inte inom genren hiphop. 2011 publicerades en artikel i Aftonbladet signerad av bland annat hiphop-artisterna Petter, Adam Tensta och Timbuktu angående inställda spelningar runtom i landet. De ifrågasatte censuren som bedrivs av poliser, politiker och andra maktutövare. 2014 kritiseras Linköpings kommun av JO efter att gruppen Kartellen avbokats till festivalen Keep It Loud. Kommunen ska ha kontaktat arrangörerna och hotat med att festivalens finansiering skulle dras in om inte bandet avbokades.
I början av februari, kort efter händelserna på Kägelbanan, instagrammar Frej en bild på en guldfisk. Fisken döper han efter polischefen och ska enligt bildtexten “filéas på valborg”. Alltså, nu blir det problematiskt, det förstår ju vem som helst. Polisen tolkar bilden som ett hot.
Foto: Polisens skärmdump från Frej Larssons instagramkonto
Frej har en historia med våldsironi i sina verk. År 2015 åkte han och Simon till Kambodja och filmade när de låtsades skjuta ett barn. Det hela var egentligen ett iscensatt socialt experiment för att uppmärksamma Kambodjas skeva lagar samt kritisera arbetsvillkoren vid H&M:s fabriker i landet. Det fick såklart en stor backlash och tolkades mest som ett osmakligt skämt.
Polisen funderar inte utan griper Frej i hans hem och beslagtar hans dator och annan elektronik. Brottsanklagelsen är olaga hot alternativt hot mot tjänsteman, och han hamnar i arresten med fulla restriktioner.
Från polisen förundersökning
Enligt Viktor Banke, Frejs advokat, är handlingen inte brottslig, utan håller sig inom ramarna för konstnärligt skapande.
“Jag refererar hela tiden till fiskar genom hela låten”, förklarar Frej under polisens förhör. “För att det inte ska vara några tvivel. Om du lyssnar på hela låten och texten det blir tydligt att jag har fisken i åtanke hela tiden.”
Ett par dagar efter att Frej släppts ur häktet lägger han upp två låtar på Spotify. Nu blir det ännu mer personligt. Båda låtarna namnger polischefen. En av låtarna heter “Då Ska Hon Skjutas”. Polisen kritiseras för att prioritera att anhålla personer som dansar och knarkar istället för att gripa mördare på fri fot. Guldfisken med samma namn som polischefen kallas för en “ful fisk” som kommer att lida om hon inte lämnar tillbaka Frejs dator. Den andra låten är mer av ett öppet personligt brev till polischefen, där rapparen förklarar att det inte ingår i hennes jobb att ringa runt till ställen och avråda dem från att boka honom.
I ett uttalande till Dagens Nyheter säger polisen Peter Ågren att de ska uppmärksamma Spotify om låtarna. Strax därefter tas båda låtarna ner. Frej berättar för mig att han skickar en censurerad version till Spotify, men den går inte upp. Kompisen Sebastian Andersson kontrar med Spotify-spellistan “Rape Hit Wonders”, med musik skapad av åtalade sexbrottslingar såsom Gary Glitter, R Kelly och Bill Cosby. Listan har nästan 800 följare.
“Spotify har äntligen bestämt sig för att rensa ut smutsen från listorna”, säger Frej sarkastiskt. "Artister som begått grova brott, exempelvis hotat en guldfisk eller testat hasch är inte längre välkomna! Artister som begått mer socialt accepterade brott (läs sexbrott) är dock, givetvis välkomna."
Den 10:e maj kommer faktiskt en pressrelease från Spotify där en ny “Hate Content Policy” introduceras. Spotify kommer inte längre att aktivt promota artister som har begått våldsbrott. I ett uttalande till Billboard berättar Spotify att de tar bort R. Kelly och XXXTentacions musik från alla spellistor skapade och kontrollerade av Spotify. Artisterna går fortfarande att lyssna på men Spotify kommer inte aktivt att promota deras musik. Men knappt en månad senare, efter en våg av kritik, dras policyn tillbaka. Flera artister hotade att ta ner sin musik från streamingtjänsten och bland annat rapparen Kendrick Lamar ringde upp Spotify för att uttrycka sin frustration.
En tid efter att Frej släppts ur häktet får han också tillbaka sin laptop. Dessvärre har polisen förstört den i jakt på innehållet, enligt Frej, som berättar att den nya skivan med kärlekslåtarna till hans käraste är för alltid borta. Jag frågar om han är ledsen.
“Jag hade hellre släppt en kärleksskiva än låtar om hat mot polisen. Men dom kan sätta mig i arresten och ta bort mina låtar och jag kommer ändå aldrig ta av mig mina tramsbyxor."
Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite jobbigt. Att en av Sveriges mest streamade rappare inte har en säkerhetskopia är bortom min förståelse, men visst svider det.
Frej kommer på bättre tankar och instagrammar polisen. Nu vill han ha dialog.
Skärmdump
Det blev tyvärr ingen sushi-dejt.
Jag har själv blivit censurerad ett flertal gånger med mitt gamla band Cupid Kidz. Våra musikvideos togs ner från Youtube och bokade spelningar blev inställda runtom i landet. Vi sjöng om diverse ovanliga sexuella läggningar, bajs och knark. I själva verket var vi bara två små tonårstjejer med sjuk humor. Och ja, det kanske var osmakligt, men vi var långt ifrån “Sveriges farligaste band” som TV4 så gärna kallade oss i ett nyhetsreportage. Andra hyllade oss som tuffa feminister som mixade satir och humor med trallvänlig musik. Vissa politiker på yttersta högerkanten ondgör sig över hur Liv Strömquists konst visar tjejer med mens på Slussens tunnelbanestation. Lika upprörda var SD över Carolina Falkholts blåa jättepenis på Kungsholmen. Personligen blir jag mer upprörd över valpropaganda från ett främlingsfientligt parti i tunnelbanan. Yttrandefriheten ger utrymme för det mesta, eller hur?
Och så gled låten “Knulla Barn” in på en ettaplats på Sveriges Viral 50-lista. Efter att diverse mediepersoner (bland annat Elaine Eksvärd, Cissi Wallin, Bianca Ingrosso) uppmuntrat sina hundratusentals följare att anmäla låten får den en enorm uppmärksamhet. Upphovsmännen Mr Cool och tidigare nämnda Simon Gärdenfors blir polisanmälda. Låten tas till slut ner från streamingtjänsten. Spotify vänder kappan efter vinden, artister och motståndare blir mordhotade och pk-Sverige får panik över en tre år gammal satirisk humorlåt av två gubbar som vanligtvis ingen lyssnar på. Samtidigt får en nazistisk organisation – ett riktigt hot mot vår demokrati – hjälp av handlingsförlamade poliser att missbruka yttrandefriheten.
Jonas Westman som är redaktionschef för populärmusiken på Sveriges Radio berättar i en intervju i PP3 om hur det väljer vad som får och inte får spelas på radion. “Låttexter är konstnärliga verk och det ser vi som fiktion. De ska inte uppenbart bryta mot våra sändningstillstånd och programregler, vara rasistiska eller peka ut folk som mindre värda eller så”.
Han går vidare med Post Malones “Rockstar” som exempel. “Popping pills, fucking hoes like a rockstar. Detta är fiktion – han beskriver hur en rockstjärna beter sig och det får man göra. Jag förstår att en del blir upprörda över vissa textrader men vi måste ha en ganska hög ribba och inte själva tolka vad låtar handlar om. Om vi nu tittar på R Kelly och Xxxtentacion. När ska man i så fall sluta spela dom? När de är misstänkta, när de är häktade eller när de är dömda? Skulle man börja plocka bort en låt skulle lyssnare undra varför vi inte plockar bort en annan. Det är inte en helt lätt fråga”, säger Jonas Westman i PP3.
Den 28:e mars tas Frejs album Livin La Vida Larsson ner från Spotify. När fansen klagar läggs albumet upp igen. Spotify ger inga förklaringar. Rensar de sitt låtbibliotek helt godtyckligt, eller är det på polisens order? Hur vet musiker vad de får sjunga eller ej? Med 157 miljoner användare har Spotify blivit ett självklart sätt att streama musik. Jag har knäppt nog känt samma förtroende för appen som för ett statligt bolag. Men sanningen är att Spotify är ett börsnoterat företag som knappast känner sig skyldiga att förklara varför de rensar ut bland sina artister.
Jag har förgäves sökt Spotify för en kommentar om varför låtarna försvann, det enda jag hittar online är ett uttalande via tidningen Gaffa: “Efter klagomål har låtarna tagits ned för vidare undersökning”.
Nu har Frej åtalats för hot mot tjänsteman. Enligt kammaråklagare Zilla Hirsch har Frej gjort sig skyldig till hot på ett sätt som “ägnat att framkalla allvarlig fruktan” för polischefens personliga säkerhet. Bland åklagarens bevis finns låttexter samt inlägget på Instagram med guldfisken som ska filéas på valborg.
Frejs roll är ju rätt klar: han vill provocera. Går han för långt? Det ska nu avgöras i domstol. Men vad är egentligen polisens roll? Att häkta de som hotar och begår brott är rätt självklart. Men att ha åsikter om vad kulturbokare ska och inte ska boka? Och Spotify, ska de porta sina musiker utan att ställas till svar?
Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Arabia
För många är Gazaremsan synonym med konflikt och lidande. Men fyra unga fotografer från området försöker förändra uppfattningen som folk har om regionen.
Sanad Abu Latifa (22), Abdel Karim Hana (23), Mahmoud Khattab (26) och Mariam Abu Daqqa (26) visar genom sina fotografier att även om Gazas två miljoner invånare står inför en del utmaningar är deras vardagsliv inte konstant präglat av konflikten. Alla dessa fyra fotografer jobbar individuellt och väljer att fokusera på vad de gillar mest med regionen. Tillsammans erbjuder de en mer nyanserad bild av hur det är att leva, jobba och leka där.
Foto: Mahmoud Khattab
Enligt Mahmoud Khattab är det bästa med Gaza stränderna. "När det blir strömavbrott under somrarna, vilka kan vara i upp mot 16 timmar per dag, går folk ofta ner till stranden för att komma undan hettan och svalka sig", berättar han. "Det ger vuxna en chans att slappna av och glömma bort vardagen i Gaza, och det ger barnen ett ställe att leka på. Det är verkligen så vackert att se."
Abdel Karim Hana tycker om att promenera i kvarter och fånga detaljer av vardagliga upplevelser på bild. "Det som fascinerar mig med de här kvarteren är hur simpla de är, och skönheten i dess invånare, som när man träffar dem ofta håller humöret uppe trots allting som sker runt omkring dem", säger han. "När man går runt där inser man att det är människorna som definierar området, inte det oändliga konflikten."
Foto: Abdel Karim Hana
För Sanad Abu Latifa handlar det om att dokumentera folk på jobbet. "I slutet av 2017 tog jag några bilder av Rashah al-Hissi som tillbringar sitt liv ute till havs eller med fisknäten som han har tillverkat och lagat i över 60 år", säger Sanad.
"Varje gång jag åker till hamnen ser jag Rashad där. Han är 76 nu, och även efter alla dessa år säger han att han älskar sitt jobb nu precis lika mycket som han alltid gjort."
Rashash al-Hissi. Foto: Sanad Abu Latifa.
Det bästa Mariam Abu Daqqa vet är att fotografera glada barn som är ute och leker. "För mig är deras leenden hopp", berättar Mariam. "Trots alla svårigheter som kommer med att bo i den här farliga remsan kan man fortfarande finna så mycket lycka. Och när jag ser det måste jag stanna och föreviga det på en bild."
Scrolla ner för att se fler av Sanad, Abdel, Mariam och Mahmouds foton.
Att det finns rasism inom hbtq-communityt är ingen nyhet. Drömmen om att queerklubbar ska vara ett safe space för alla, oavsett sexualitet, könstillhörighet och hudfärg är tyvärr inte mer än det – en dröm. Olika typer av exotifiering är ett vanligt inslag i många hbtq-personers vardag. Samtidigt är det inte heller sällsynt med personer som är öppna med att de har en preferens för en viss hudfärg, inte minst på dejtingappar som till exempel Grindr.
Är vita hbtq-personer själva medvetna om sitt eget problematiska beteende? Och vilken roll har Pride i det hela? För att synliggöra de rasistiska strukturer som finns lika mycket i queera rum som utanför pratade jag med fem hbtq-personer om deras egna erfarenheter och syn på diskriminering inom rörelsen.
Jon, 21, aktivist/konstnär
Foto av skribenten
Jag tänker att ett av grundproblemen är hur vita queers inte ser sig själva som en del av problemet. Att de har vitas privilegier och rasistiska föreställningar, även om de aktivt kämpar emot dem. Det har jag också eftersom jag har vuxit upp i den här världen. Man tror att för att man utsätts för ett förtryck kan man inte utsätta andra för andra förtryck, vilket blir väldigt farligt. Man försvarar sig med att man har ju en vän som är asiat eller svart, eller ännu värre: "Jag har ju legat med en [insert race]." Då bevisar den personen exakt det jag försöker säga med att hen är en del av problemet.
Det var en "intressant" upplevelse att bli över 18 och börja gå ut i Stockholms nattliv. Som en ickebinär transperson med ett väldigt varierande könsuttryck blev jag ibland läst som tjej, ibland som bög. Man får den här blicken som frågar: "Vad är du egentligen?". Om jag ses som kvinna ses jag som östasiatisk kvinna och därmed ett översexualiserat objekt, och då var det mycket folk som närmade sig på klubben. Men sedan om jag presenterades som kille är jag inte bara kille, utan en östasiatisk kille och därmed väldigt avsexualiserad, och då var det ingen som flirtade eller ingen som såg på en alls. Det är jobbigt att i vita queera sammanhang får man aldrig vara ickebinär eller aldrig vara queer, utan man är först och främst östasiat, eller först och främst något annat.
"Man försvarar sig med att man har ju en vän som är asiat eller svart, eller ännu värre: "Jag har ju legat med en [insert race].'"
Jag har blivit inbjuden till många olika panelsamtal på Pride genom åren. Men då är det ofta för att prata om rasismen inom hbtq-communityt, mellan- och utanförskapet, hotet från högerextremism. Man får inte vara med i sådana samtal som vita är med i och prata om till exempel polyrelationer, eller frågor som rör transpersoner eller bisexuella personer. Man har blivit tillskriven att man är en del av det här communityt på vissa villkor. För två somrar sedan satt en helvit panel och skulle prata om huruvida det är rasistiskt att ha olika preferenser kring hudfärg/etnicitet eller inte, vilket då denna helvita panel kom fram till att nej, det var det inte enligt dem.
Shadedbynature, 23, klubbarangör/dj
Foto av skribenten
Att växa upp som svart i Sverige innebär att en hela tiden tvingas se sig själv med en blick utifrån och kärnan i mitt motstånd har alltid varit att verka mot det i den mån jag orkar. Även om det är tröttsamt med exotifierande meddelanden i appar och att som ung behöva hantera personer som tror du signat upp för "race play" enbart genom din blotta existens, har jag främst agerat mot den här maktordningen genom att skapa mötesplatser i form av klubbar med ett tydligt tilltal mot queer persons of color, innehållsmässigt och när det gäller representation.
Likt resten av samhället så står inte hbtqia+-communityt fritt från strukturella maktordningar. Både internt och externt finns det en bild av ett fördomsfritt sammanhang med en ökad förståelse för olikheter och intersektionalitet. Speciellt när jag var yngre hade jag svårt att känna mig tilltalad eller överhuvudtaget tänka mig att mina allierade skulle finnas på mötesplatserna jag såg. En nattklubb är by default en passiv plats som innehåller samtliga maktordningar tills du aktivt väljer att arbeta mot dem. Vi som rasifieras bär på så många erfarenheter och referenser att det i princip är omöjligt att stöpa om mina klubbar till en avpolitiserad plats där enbart schlager, den gentrifierade formen av house- eller techno spelas av normkroppar som en majoritetskultur enkelt omfamnar.
"Det är tröttsamt med exotifierande meddelanden i appar och att som ung behöva hantera personer som tror du signat upp för 'race play' enbart genom din blotta existens"
Det blir lätt ensidigt fokus på exotifiering, typ "det här skrev den här personen till mig och jag kände såhär". Men i grunden är det en rasistisk struktur som vi alla tvingas förhålla oss till. Vissa gynnas mer av den och andra missgynnas av den. Personligen har jag lärt mig att leka med den svarta hypermaskulinitet jag ofta blir tillskriven, och det är inte en grej egentligen, men för resten av världen är normbrytande svarta kroppar ofta det. På mina klubbar erbjuds ett annat narrativ som mina besökare ryms inom, där man vet att pengarna man spenderar hamnar hos kulturutövare som utan klubbar som GAG inte hade haft en lika självklar scen att stå på.
Ruhani, 24, studerande
Foto med tillstånd av Ruhani
Som queer, rasifierad och muslim så stöter en ofta på fördomar, såsom att muslimer är väldigt våldsamma och hatiska mot folk inom hbtq-spektrumet. Sen är det många som även verkligen tror på att muslimer själva inte kan vara queera. Nuförtiden skrattar jag mest åt sådana kommentarer då det låter så löjligt och märkligt. Men ibland när man har ork kanske man försöker förklara. Men det är som det är, vissa vägrar lära sig om att folks kamper kan vara intersektionella.
"Som queer, rasifierad och muslim så stöter en ofta på fördomar, såsom att muslimer är väldigt våldsamma och hatiska mot folk inom hbtq-spektrumet"
För det första känner jag att alla organisationer endast bryr sig om den vita majoriteten, och då blir rummen automatiskt inte lika välkomnande eller inkluderande. De känns liksom som att de inte till för såna som mig. Sen under själva Pridefestivalen är det väldigt mycket fokus på just vita cisbögar, vilka det redan alltid kretsar kring i till exempel QX. Resten glöms bort och det är som att folk helt glömt bort att Priderörelsen faktiskt startades av rasifierade transkvinnor. Folk behöver gemensamt börja reflektera mer kring bredare hbtq-frågor, så att de inte faller på platta analyser med ett så vitt cisfokus.
Jag tror att de som arrangerar Pride känner att det är enklare att göra Pride till en fest än till en protest. Det är enklare att bara ha lite temporärt skoj än att ta upp viktiga frågor och faktiskt bemöta dem. Med det temporära så kan en till exempel kolla in i innerstan i Stockholm, där de dekorerat med Pridegrejer överallt. Hornstull är dränkt i regnbågsfärger och alla bussar har Prideflaggor. Tänk om man istället skulle ha satsat de pengarna på RFSL Newcomers istället? Eller på någon annan organisation som arbetar för hbtq-personers trygghet och rättigheter. Tänk hur mycket mer det skulle hjälpt i praktiken om pengarna hade gått till att faktiskt göra hbtq-personers livssituationer lite enklare i ett samhälle som är väldigt heterocentriskt, istället för att lägga pengar på att utsmycka staden för att skryta om hur hbtq-vänligt Sverige är. Det är helt enkelt pinkwashing.
Mia*, 20, studerande
Det är sällan som andra hbtq-personer är öppet rasistiska, det handlar snarare om mikroaggressioner. Frågor som "Var kommer du ifrån?" är vanliga. Om jag nämner att någon inom min familj har fällt homofobiska kommentarer måste jag alltid förklara att det är min vita familj som gjort det. Man antar alltid att om man är homofob är man inte heller vit.
Rent generellt inom the community finns det ett antagande om att folk som är arbetarklass eller folk som inte är vita är mer homofobiska än vita medelklassmänniskor, vilket jag kan bli ganska upprörd över. Dessa typer av mikroaggressioner är ofta så pass “små” i sig själva att man inte kan göra en stor grej av det där och då. Men om man lägger ihop allting som sägs över tre, fyra år, då blir det en större grej att behöva bemöta.
"Om jag nämner att någon inom min familj har fällt homofobiska kommentarer måste jag alltid förklara att det är min vita familj som gjort det"
Men ibland bemöter jag ändå sånt, antingen med ett skämt eller genom att göra det tydligt att jag inte tycker det är okej. Om jag inte känner den personen är det inte sällan som hen reagerar med ett: "Nej, men det var inte så jag menade!". Speciellt vissa personer inom hbtq-communityt. För de är ju medvetna. De har gått på demonstrationerna, så de behöver ju inte lära sig något tycker de. Det här är en ganska utbredd attityd, speciellt bland cispersoner verkar det som, eller i alla fall de mest privilegierade. Det är det här antagandet om att "jag kan ju allt för att jag har en marginalisering, och då vet jag ju det mesta om de andra".
*Mia heter egentligen något annat.
Timimie Märak, 26, queeraktivist
Foto: Alice Marie Johansen
Som queer och som same är bara ens själva existens normbrytande. Bara att överleva är ett motstånd i sig. Som queer same kan en sällan spegla sig själv i andra eftersom jag många gånger är ensam att vara det i ett rum. Folk förstår sig inte på kläderna eller språket, och även om de vill respektera en kan det vara väldigt svårt för folk att verkligen förstå.
Många gånger finner jag styrka i att se Black Queer Sweden-rörelsens kamp, i och med att de fått arbeta så fruktansvärt mycket hårdare än oss och utsätts för ett extremt mycket hårdare rasistiskt tryck även i sin vardag. Trots att samers utseende kan vara utmärkande passerar majoriteten som vita. Men rasismen finns såklart där även mot samer, och det handlar framför allt om en extrem okunskap och många gånger en exotifiering – en typ av rasism som folk ibland vill påstå är positiv. Att jag ska ta det som en komplimang att jag har ett så vackert ansikte med mina kindben. Sen får man även kommentarer kring huruvida man är samisk nog och ser samisk nog ut.
Jag tror det finns någon slags idyll om att hbtqia-världen inte går att köpa, och det hade ju varit underbart, men kapitalismen tar ju sig in verkligen överallt. Så bara det faktum att det är dyra samtal i Pridepark och dyra band som folk faktiskt inte har råd att gå på är bisarrt. Allt i Pride kostar – att delta med accessoarer, komma in i Pride Park eller andra platser där livsviktiga seminarium och samtal förs. Pride har inte kontaktat oss angående en samenärvaro i paraden, så vi har själva organiserat ett eget queersamiskt block i år som vi kallar Pride-rajd. Med tanke på att det är Europride i år som ska vara inkluderande och representativt för Sverige känns det tråkigt att representationen av urfolk inte verkar vara intressant för dem.
"Som queer same kan en sällan spegla sig själv i andra eftersom jag många gånger är ensam att vara det i ett rum"
För att vi ska gå i rätt riktning behövs fler betalda samarbeten – många gånger vill folk att vi ska föreläsa och prata gratis. Det är underbart att de är intresserade av att lära sig mer, men folk är redan utbrända av att konstant behöva titta sig över axeln på grund av kombinationen av utsatthet eller ensamhet, och tomheten man kan uppleva som queer same av att konstant bli ifrågasatt. Så kom och lyssna på samtal under Prideveckan, stötta gärna Sápmi Pride och kom ihåg att ni sitter på privilegier och kom ihåg att använda dem.
Missa inte Amnesty & VICE Talks goes EuroPride. Ett samtal om "minoriteter inom minoriteten”. Torsdagen den 2 augusti klockan 18.00 på Södra teatern i Stockholm. Mer information finns här.
Två veckor efter att Renard Matthews blev tragiskt skjuten till döds i närheten av sitt hem i New Orleans såg 18-åringen exakt ut som han gjorde i livet. På sin minnesstund satt han tillbakalutad framför en tv och "spelade" NBA2K med sina händer runt en PS4-kontroll, iklädd solglasögon, strumpor, tofflor och ett basketlinne med en påse Doritos och root beer inom räckhåll. Precis som hans familj ville minnas honom.
Renards något annorlunda begravningsceremoni är den senaste i vad amerikanska begravningsentreprenörer kallar för "icke-traditionella" minnesstunder. Istället för att den avlidna presenteras i en öppen eller stängd kista väljer en del familjer att positionera kroppen i verkliga scenarion för att kunna presentera dem så som de såg ut i livet innan det var dags att bli begraven. Det här började man göra redan 2008 i Puerto Rico som ett mer festligt alternativ för att fa farväl av nära och kära. På begravningsbyrån Marín Funeral Home placerade man kroppar gränslande motorcyklar eller stående i en provisorisk boxningsring.
Foto: Ricardo Arduengo / AP
Några år senare nådde "extreme embalming"-trenden New Orleans, då familjen till musikern Lionel Batiste bad en begravningsbyrå att ha honom lutandes mot sin bastrumma, med handen vilandes på käppen han alltid gick runt med. När Mickey Easterling dog 2014, en kvinna känd för sina extravaganta fester i New Orleans, såg hennes familj till att hon fick ett allra sista kalas, och lät henne sitta på en bänk med sin typiska fjäderboa, med cigg i ena handen och ett glas skumpa i andra. Döttrarna till Miriam Burbank lät sin begravningsentreprenör få henne att se ut så som de var vana vid att se henne: sittandes vid ett bord klädd i svart och guld, med en mentolcigg mellan fingrarna och en burk öl vid sin sida.
I en tid då det är fysiskt möjligt att flyga ut sina kremerade rester i rymden är dessa nya sätt att minnas människor bara ytterligare ett kreativt sätt för människor ett hylla en människas liv och förändra narrativet kring döden. Jag pratade lite med begravningsentreprenören Patrick Schoen som erbjuder den här tjänsten, för att ta reda på varför familjer väljer att göra det här, hur det går till rent praktiskt och varför de börjar bli allt vanligare i New Orleans.
VICE: Berätta lite om hur Mickey Easterlings minnesstund gick till. Patrick Schoen: Hon var ett societetslejon i New Orleans och alltid i mitten av allting. Hon älskade livet och anordnade ofta extravaganta fester. Hon hade berättat för sin dotter om hur hon ville bli ihågkommen, så efter hennes bortgång ringde dottern mig och berättade om hennes mors intressen. Tillsammans kom vi fram till att minnesstunden skulle kretsa kring att hon var värdinnan på en champagnefest, och gick ut och satte sig på en bänk i trädgården efteråt, med ett champagneglas i ena handen, en cigg i andra, och en rosa fjäderboa runt axlarna, klädd i sina finaste kläder. Det var första gången vi gjorde en minnesstund av det slaget.
Hur reagerade ni när familjen frågade er om det vore möjligt att genomföra? Vårt jobb är att göra familjerna nöjda. I det här fallet var det hennes önskan, så vi gav henne och familjen vad de ville. Det viktigaste för oss var att se till att vi gjorde så gott vi kunde. Jag visste inte ens att det var möjligt. Jag kände bara att vi var tvungna att försöka. Och tillsammans löste vi det. Men det var en enorm utmaning för byrån.
Hur reagerade de som kom till minnesstunden? Det togs emot väldigt väl, tro det eller ej. Ingen var chockad eller tyckte det var opassande eller så, men folk blev definitivt överraskade. Vi ville se till att hennes minnesstund skulle bli en man kom ihåg, och det blev det. Den spred sig över hela världen. Jag parkerade en likbil framför lokalen så att man inte skulle bli så chockad och så att det faktiskt såg ut som en begravning. Allting förbereddes här på begravningsbyrån. Hon var såklart tvungen att åka dit i en vanlig bil, eftersom hon redan var placerad i sin position.
Fick ni någon kritik för det här, och vad hade folk för problem med det? Jag tror folk mest blev överraskade. Det var en del som reagerade på att det var väldigt annorlunda, men jag skulle inte säga att någon sa något negativt direkt. Poängen var att det här var Mickey Easterling. Det var så här hon levde sitt liv, och det här var hennes beslut.
Är det en större utmaning att planera en sån här typ av begravning jämfört med en traditionell? Om man utbildar sig till begravningsentreprenör får man inte lära sig i skolan hur man bäst placerar en död person på en bänk. Jag minns att jag fick ett samtal från en anställd som sa: "Är du galen? Hur har du tänkt att vi ska lyckas med det här?" Och jag svarade bara att vi ska se till att göra familjen nöjd så vi får helt enkelt lista ut det.
Är det någon särskild balsameringsmetod man använder? Det är inte riktigt en särskilt metod för det, utan det handlar mer om att hitta ett sätt för att stabilisera personen. Själva balsameringsmetoden är samma som vi alltid använder.
Foto via Marín Funeral Home
Hur skulle du säga att stämningen på en icke-traditionell gudstjänst skiljer sig från en mer traditionell? Det är inte lika dystert. Det är inte så att man går in på en lokal och bara ser kistan direkt. Stämningen blir gladare faktiskt. Med Mickey Easterling kändes det som att alla var på en fest tillsammans, vilket var hennes önskan. Hon ville ha en hyllning till livet.
Tror du att den här typen av begravningar kommer bli mer och mer populär? Det skulle kunna bli vanligare med tiden. Vi har det här nya alternativet som folk helt enkelt inte hade förut. För en del som vill hantera sin sorg på ett annorlunda sätt är det här en möjlighet för dem att kunna göra det. Jag tror väl inte att det kommer bli en fluga som alla kommer göra, det kommer fortsätta vara en viss typ av person. Personer som rent allmänt lever unika liv.
Foto via Marin Funeral Home.
Varför tror du att dessa tjänster har blivit så populära i just New Orleans? New Orleans har en annorlunda själ. Vi älskar att fira saker här, och bara för att det är en begravning betyder inte att man inte kan fira och ha det trevligt. Många av dessa begravningar kommer säkert av att personer som har bott här och sedan dött ville ha det på det sättet. De ville se till att alla fortfarande har det bra.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland.
Du är sjukt äcklig just nu. Utomhus är det mer eller mindre 3000 grader och solen lyser upp orättvist snygga människor som har sitt livs bästa sommar. Och sen har vi dig som ligger instängd i din lägenhet framför en fläkt, rädd för att det där skrämmande eldklotet i himlen ska förvandla dig till en ännu större äckelhög av vätska än den du redan är.
Så fort snön smälter och solen kikar fram på våren börjar eländet för dig. Din kropp börjar aktivt försöka sabotera för dig genom att lämna lökfläckar i armhålorna, på ryggen, under tuttarna. Men! Faktum är att svett är faktiskt helt naturligt, vackert och superviktigt, även om du har svårt att känna det just nu.
Förstår du hur du skulle se ut om du inte svettades? Gå ut och leta reda på närmaste hund och fråga den. Den har inte så jättemycket att säga, eller hur? Istället hänger dens tunga slak och overksam utanför dess käft, samtidigt som den står och flåsar kraftigt för att försöka rädda sin porlösa kropp från att bli överhettad. Är det så här du vill se ut?
Att svettas är helt fantastiskt av följande anledningar.
Varför svettas vi?
Låt oss ta den från början: kroppen måste svettas för att den inte ska bli för varm. När din hjärna får signaler från de ungefär 30 000 värmereceptorer du har på din hud som säger att det faktiskt börjar bli lite för varmt börjar dina 3 miljoner svettkörtlar att utsöndra svett. Detta saltiga sekret består främst av vatten, mineraler, protein, fett och urea. I snitt svettas du ungefär 200 till 700 milliliter per dygn, men det kan öka till ungefär en liter i timmen om du tränar eller när solen köttar på riktigt rejält.
Anledningen till varför du blir blöt i armhålan om du är nervös eller rädd är kopplat till det här. Då försöker hjärnan kyla ner kroppen i förväg för att den tror att du antingen kommer slåss eller (mer sannolikt) försöka kuta till säkerhet så fort du kan. Det är såklart ingen toppenidé att du klär av dig naken inför ditt nästa barslagsmål, men tänk på att svett gör kroppen hal och därmed svårare att greppa.
Svett luktar illa, men det är helt okej
Du har två olika typer av svettkörtlar, en bra och en dålig. Den bra typen, eckrina körtlar, finns det flera miljoner av och är ungefär 0,4 millimeter stora vardera. Deras enda syfte är att kyla ner din kropp.
Den dåliga typen, apokrina körtlar, börjar först fungera när du hamnar i puberteten. De är mycket större, mellan tre till fem millimeter vardera, och sitter runt dina armhålor, bröstvårtor, könsorgan och på din hjässa. Där utsöndrar de svett som är rikt på feromoner som reagerar med bakterierna på din hud, vilket producerar en särskilt lukt.
Och den särskilda lukten är ju så du luktar. Den är till för parning och är menad att hjälpa dig hitta en sexpartner, vilket kan vara en del av anledningen till varför du kände dig så ensam under de där stela åren då du tyckte att Axe fungerade som ett utmärkt substitut för att duscha. Vilket för oss vidare till nästa punkt:
Svett är sex
Inget svett = inget sex. Eller för att förtydliga: inget svett = mindre bekvämt sex. Om era kroppar inte vore åtminstone lite hala skulle du och din partner gnugga som sandpapper och lämna otrevliga brännmärken på varandra. Och som vi nämnde tidigare, om du är attraherad av personen du ligger med är det (åtminstone delvis) på grund av hens svett.
Hur mycket du svettas säger inget om dig
Bara för att du skulle kunna fylla en uppblåsbar pool med ditt ryggsvett betyder inte det att du ska ligga gömd i någon källare någonstans tills vinterns svala hand kommer och befriar dig. Alla svettas olika mycket beroende på ens gener och särskilda faktorer som till exempel stark mat, alkohol, tentaperioder, lögner, flirtande.
Och kom ihåg att det här är något som folk tampas med dagligen. En del människor lever med hyperhidros, vilket är relativt vanligt och innebär att man svettas extremt mycket oavsett situation eller lufttemperatur.
Det går att svettas till döds
Om man svettas extremt mycket kan man av uppenbara skäl få vätskebrist. Det är på grund av det som folk konstant gnäller på dig att du måste dricka vatten i sommarvärmen. Så om din hud börjar bli reptilliknande och ditt hjärta börjar bulta som om du precis shottat tio dubbel espresso borde du absolut uppsöka vård. Om du förlorat väldigt mycket vätska kan det i värsta fall leda till att du får cirkulationssvikt.
Även om du äter mat utan salt blir ditt svett saltigt
För det första är det praktiskt taget omöjligt att helt ta bort salt ur din diet eftersom det finns i nästan allt som är ätbart. Varenda växt som växer i jorden tar upp mineraler, av vilka ett är salt. Och det här är jättebra. Utan salt dör du.
För det andra består svett till 98 procent av vatten, resten är mineralerna som biprodukter. Saltet i ditt svett har inte jättestor inverkan på någonting, även om du skulle skära ner kraftigt på ditt saltintag. Men om du käkar mycket salt kommer du däremot svettas mer. Det här är på grund av att ditt autonoma nervsystem (som till exempel ser till att ditt hjärta slår) blir överstimulerat av saltet vilket i sin tur stimulerar svettkörtlarna.
Svett är bra för huden, men inte för håret
Om ditt hår är lite fuktigt av svett kanske det, om du har tur, ser lite sexigt ut. Men svett är annars inte speciellt bra för håret eftersom det torkar ut det. När det kommer till huden är det dock tvärtom, i och med att ditt svett innehåller särskilda fetter som fungerar i princip som en lotion för huden. Eftersom svettkörtlarna är utspridda över kroppen blir svettet jämt fördelat över all hud på kroppen.
Hur du gör för att svettas mindre
Om du inte är helt såld på att det skulle vara härligt att svettas finns det ett alternativ: botulinumtoxin, det vill säga botox.
Botox är ett nervgift som kan blockera nerverna som leder till svettkörtlarna om det sprutas in i armhålorna, vilket då hindrar dem från att skicka signaler till hjärnan för att sätta igång svettfunktionen. Men svettet måste ju ta vägen någonstans, så sätt stopp för det i armhålorna för att undvika jobbiga svettlökar om du känner för det, men vet om att det kan leda till att din rygg istället fuckar dig genom att den blir ännu svettigare än vanligt.
Lärdomen: gör inte det. Svettas bara. Det är meningen att din kropp ska göra det.
På morgonen den 5 oktober 2016 satte norrmännen müslin i halsen. I en artikel i tidningen Dagbladet meddelade hälsoministern Bent Høie, från det konservativa regeringspartiet Höyre, en fullständig omsvängning av narkotikapolitiken: Norge borde lämna sin alltför hårt bestraffande narkotikapolitik till något som liknar den portugisiska modellen som avkriminaliserat bruk.
Beskedet kom som en blixt från klar himmel, eftersom Høie och Norges högerregering inte hade visat några tecken på att vika av kursen från den kompromisslösa narkotikapolitiken som varit typisk för de nordiska länderna.
I artikeln, med rubriken "Hjelp, ikke straff, narkotikabrukere", medgav Høie att de 48 miljoner norska kronorna som norrmännen betalat ut i böter för narkotikainnehav de senaste fem åren var "skadliga och meningslösa" och har gjort mer skada än nytta, för både människor som brukar droger och för samhället. Inspirerad av situationen i Portugal, deklarerade Høie att narkotikamissbruk borde vara en fråga för hälso- och sjukvården. Inte rättssystemet.
Høies U-sväng startade en rörelse av förändring som kunde sluta med Norge blir ett av de fåtal länder som avkriminaliserar innehav av droger.
Innan Dagbladet-artikeln stöttade endast Miljöpartiet De Grønne och det liberala partiet Venstre en politik för avkriminalisering. Men inför förra årets val stödde sju av de nio huvudpartierna Høies avsikt, ivriga att hoppa på drogreforms-bandvagnen. I december röstade riksdags hälsokommitté för att förbereda en reform där "ansvaret för samhällets reaktion på användningen och innehav av olagliga droger överförs från rättsväsendet till hälso- och sjukvården".
Utskottet utsåg en arbetsgrupp med mandat att undersöka hur man bäst kan skifta drogbruk från en kriminell fråga till en hälsofråga och särskilt utvärdera om den portugisiska modellen är lämplig för Norge. Gruppen, som leds av en av landets huvudåklagare och består av personer från brukarföreningar och från hälso- och sjukvården, ska lämna sin rapport i december 2019. Legalisering däremot, ligger inte på bordet som ett alternativ.
Närmandet mot en avkriminalisering är en stor sak för Norge. Men samtidigt som världen tittar på, kan det också visa sig bli en modern lektion i hur en drogreform kan genomföras. Kanske kan Norge också inspirera andra länder att följa samma väg och överge sina gamla trötta krig mot droger.
Drogbruket i Norge är lågt enligt statens egna statistik. Men i undersökningar bland klubbesökare och genom avloppsanalyser i Oslo har man funnit högre nivåer av bruk av MDMA, amfetamin och metamfetamin än förväntat.
Norge är ett av de rikaste länderna på planeten. De har en av världens högsta levnadsstandarder för sina 5 miljoner medborgare och ett välfungerande välfärds- och hälsosystem, vilket gör det ännu mer överraskande att de har ett av de mest repressiva narkotikapolitiska systemen och en av de högsta narkotikadödsgraden i Europa. Det är denna motsägelse, tror experter, som har lett till Norges tvärvändning.
Norge är, precis som Sverige, ett av endast en handfull länder där narkotikabruk, snarare än bara innehav, är ett brott. Precis som i Sverige kan polisen stoppa folk och söka efter droger på dem eller i deras hem, om det så bara finns en liten misstanke om narkotikabruk. Misstänkta som verkar berusade kan anhållas och tvingas att urinera under observation. Att pissa positivt kan leda till böter på upp till 10 000 kronor, indraget körkort och, för föräldrar, inblandning från socialtjänsten. Användningen av narkotikahundar och "urin-kontrakt" för tonåringar som åkt fast för att ha rökt cannabis har också orsakat kontroverser i Norge.
Mest omtvistat är hur landets 12 000 injektionsbrukare har behandlats. Trots att det finns bestämmelser om substitutionsbehandling, säkrare injektionsanläggningar och utdelning av motgiftet naloxon, dör brukarna fortfarande i en oroväckande takt. Norge har den tredje högsta narkotikadödligheten per capita i Europa. Efter Sverige och Estland, där cirka 250 personer dör varje år.
Aktivister säger att detta beror på att landets mest utsatta narkotikabrukare existerar i stor utsträckning utanför det välrenommerade hälso- och välfärdssystemet. De säger att de mest synliga narkotikabrukarna arresteras och bötfälls som ett enkelt sätt för polisen att snygga till statistiken för lösta brott.
"Vi har ett bra välfärds- och hälsosystem, men droganvändare är inte önskade i det systemet", säger Arild Knutsen, chef för den norska föreningen för human drogpolitik, en av de mest outtröttliga och respekterade förkämparna för brukares rättigheter i Norge. "Du kan komma till ett sjukhus vid behov – om du inte är brukare. Du kan få hjälp med din psykiska hälsa – om du inte är brukare."
Det är dessa policys och deras stigmatiserande effekter som i slutändan skapade en så bestämd och framgångsrik kampanj för reformer i Norge. Frågan är, hur uppnådde en grupp icke-statliga organisationer detta i ett land som få gissade skulle bli Portugal 2.0?
"Det fanns i ett ögonblick en verklig möjlighet till förändring som kom av flera faktorer - Norges höga narkotikadödlighet, flytten av FN-organ till förmån för reformer och en växande bevisbas från länder som redan har avkriminaliserat. Icke-statliga organisationer lyckades greppa detta på ett briljant sätt", säger Steve Rolles, chef vid den internationella narkotikapolitiska tankesmedjan Transform.
De flesta observatörer är överens om att Norges brukarföreningar och har vunnit stor respekt bland allmänheten och politikerna för att hjälpa marginaliserade narkotikabrukare och har därför blivit en viktig röst i debatten. Knutsen är till exempel ingen offentlig outsider för att han står upp för heroinbrukare. Han utsågs till årets medborgare av läsarna till den största tidningen i Oslo och vann Amnesty Norges årliga pris 2014. Men Rolles säger att en organisation spelat en central roll för att övertala regeringen och allmänheten att ompröva narkotikaproblemet. Association for Safer Drug Policies (ASDP), grundades i början av 2016 och lyckades konvertera Høie på rekordtid.
"De är begåvade, professionella och passionerade. De bedriver politik och påverkansarbete med erfarenheter från hela världen och har skapat en mycket effektiv kampanj som levererat på mindre än två år", säger Rolles. "Jag antar att det hjälper att Norge är ett litet land, så det är kanske lättare att göra avtryck. Men ändå har många internationella reformgrupper som de hävdar ha lärt sig från säkert lära sig mycket mer av dem."
Association for Safer Drug Policies (ASDP) direktör Ina Roll Spinnangr.
Ina Roll Spinnangr, den 37-årige ASDP-direktören, påpekade tidigare i år att "medan det redan fanns några aktiva brukarorganisationer, var det vissa akademiker och äldre organisationer med rötter i nykerhetsrörelsen som dominerade debatten, och det fanns ett behov för en ny förening som kan omfamna fler röster från alla samhällsskikt".
Spinnangr arbetade inom kommunikation och marknadsföring för olika företag innan hon blev involverad i politiken eftersom hon ville förbättra psykisk hälso- och barnomsorgssystem. Hon hjälpte till att inrätta ASDP efter att ha blivit desillusionerad med hur "politik som skulle skydda de utsatta från skador, faktiskt ökade deras problem och skador från drogbruk".
Jag frågade henne hur hon lyckades omvandla ASDP till en så stor influencer.
"Under de senaste åren har vår organisation och några andra framträdande röster gjort narkotikapolitiska reformer till ett omtalat ämne i media", sa hon. "Vi har ändrat uppfattningen om frågan, från periferi till mainstream. Samtidigt tror vi att vi lyckats omformulera debatten från att vara en fråga om frihet till en om skadeförebyggande."
En av Spinnangrs främsta budskap var att systemet i huvudsak använde en slägga för att knäcka en nöt.
"Vi ville uppmärksamma allmänheten om att alla människor inte är utsatta. Att medan den nuvarande politiken kan avskräcka mindre utsatta individer från att bruka, gör det faktiskt mer skada än nytta för den verkligt utsatta minoriteten. I ett land som har en av Europas högsta narkotikadödlighet är detta ett starkt budskap."
Det som är unikt är hur snabbt hon lyckades övertyga Høie. Hur gick det till?
"När det gäller hälsoministern verkar han ha haft en personlig uppenbarelse vid något tillfälle. I vilken utsträckning vi direkt påverkat honom är oklart, men han använder nu exakt samma argument för avkriminalisering som vi skulle använda mot honom när han motsatte sig det. Framstegen skulle tagit mycket längre tid om hälsoministern inte ändrat sig."
I Norge har reaktionen i media varit mycket positiv till omarbetningen av narkotikareformen. Flera av de största nationella tidningarna har tagit en stark ställning för, med några som även förespråkar legalisering. Men trots hur säkra människor än är på att regeringen kommer att vända narkotikapolitiken, finns det fortfarande oro för att förslagen kan bli urvattnade eftersom alla inte är sålda på tanken om avkriminalisering. De största motståndarna är Narkotikapolisföreningen och det kristna konservativa partiet, såväl som några icke-statliga organisationer som är baserade inom nykterhetsrörelsen. Det är dock polisen som utgör det största hindret för en avkriminalisering i portugisisk stil.
Bård Dyrdal, en senior kriminalare i Oslo, bildade den skandinaviska grenen av LEAP (Law Enforcement Action Partnership), ett globalt nätverk av personer som jobbar med brottsbekämpning som motsätter sig kriget mot drogerna. Han säger att den nuvarande strategin inte fungerar: "Vi jagar människor runt om i staden, konfiskerar deras droger och de skaffar mer droger. Det är ingen lösning."
Men han har mött en vägg av motstånd från sina kollegor. Han grundade LEAP Scandinavia i fjol med full vetskap om att det skulle innebära att han aldrig skulle bli befordrad igen. Hittills har han samlat 20 poliser för att vara en del av LEAP, men bara han och en annan har varit villiga att avslöja sina identiteter.
"Den nationella polischefen har varit mycket tydlig med att han är emot avkriminalisering och de som inte håller med måste förbli tysta. Det är inte förvånande att polisen är emot reformer, eftersom polisen inte gillar de som tar bort deras makt" säger han. "Narkotikalagarna är ett kraftfullt verktyg och öppnar alla möjliga möjligheter för oss. Om vi vill kontrollera dig för något, är misstanke om droger ett sätt att genomsöka dig och ditt hem. Om vi går in i ett hus och det finns cannabis på bordet kan vi arrestera alla som är där som misstänkta för att ha brukat det."
Ett av de viktigaste resultaten för många politiker kommer att vara dominoeffekten som avkriminaliseringen kommer att ha på hur myndigheter, institutioner och allmänheten ser på narkotikabrukare. Att luttra upp tabuer är också en stor del av detta för Dyrdal. "Jag tror att avkriminalisering är en start, inte ett slut", säger han. "Det viktigaste är att det kommer att förändra människors tankesätt. Om du tar bort bestraffningen, tar du också bort stigmat."
Kanske kommer polisen att vara mindre av ett hinder för meningsfulla reformer än vad folk tror. Dyrdal säger att sedan polisen fick tillgång till Naloxon, motgiftet mot överdoser, har deras attityd till drogbrukare förbättrats: "Polisen lever inte i en bubbla, vi kan tänka om. Vi har kommit långt ifrån hur vi brukade behandla människor som ‘pundare’”.
Polisens exakta roll i ett eventuellt nytt system, som beslutas av arbetsgruppen, kommer att vara nyckeln till framgång eller misslyckande, säger John Melhus, en drogrättreformator från Norge som har arbetat många år i Nederländerna: "Det är viktigt att polisen inte fortsätter att förfölja och fängsla droganvändare för att överföra dem till hälsovårdsmyndigheterna. Det kommer att innebära att vi fortsätter att ha samma problem – vi kan fortfarande inte tala öppet om droger och den offentliga debatten kommer fortfarande begränsas av rädsla."
Melhus, som beskriver Høie som en "mycket engagerad och hårt arbetande minister", föreslår att Norge skulle kunna lära sig från Nederländerna, där brukarrum har minskat dödsfall och synlig narkotikamissbruk på gatorna: "De har också en annan 'policy', och det är att de inte låter polisen störa droganvändare – något som enligt min mening möjliggör en mer allmän debatt om droger, vilket i sin tur leder till praktiska lösningar."
Vad som är fascinerande med det som händer i Norge är att det sker vid en tidpunkt när drogpolitiska reformer står stilla på den globala agendan, ännu mer än hur det var för Portugal 2001 och nu i USA och Kanada.
Det är en lång väg att gå innan förändring kommer ske i Norge, men Spinnangr förblir övertygad om att Skandinaviens narkotikapolitik kan förändras.
"Det är mycket troligt att Norge kommer att se en portugisisk typ av avkriminalisering av bruk, inköp och innehav av mindre mängder runt 2021/22," sade hon till mig.
Men Norge räcker inte. Spinnangrs nästa mål skulle kunna vara Sverige.
"Sverige behöver ett effektivt community för att förespråka förändringar i narkotikapolitiken", sa hon tidigare i år. "För närvarande finns det inga riktiga organisationer som behandlar frågor om progressiva narkotikapolitiska reformer i Sverige. Vi tror att vi kan etablera en sådan grupp, och vi planerar ett evenemang om avkriminalisering i Stockholm. Men vi behöver all hjälp vi kan få, många fler medlemmar och mer resurser för att lyckas."
Förra året gick en ung man från Afghanistan på EMMAÜS Solidarité i Paris - ett humanitärt centrum som hittills har gett stöd till cirka 60 000 flyktingar som försöker göra sig hemmastadda i Frankrike. Efter att ha varit på resande fot i flera månader hade han behov av ett par nya skor - och hade en särskild begäran. Han bad om sneakers som "inte var för fula, mer som JAY-Z".
Volontärerna älskade att han frågade om detta, för det påminde dem hur lätt det är att undervärdera den sociala betydelsen av kläder för flyktingar - som av flera uppenbara skäl kanske överväger andra faktorer bortom en outfits grundläggande funktionalitet.
Från det ögonblicket beslutade volontärerna att fråga fler flyktingar exakt varför de valde kläderna de gjorde från lådorna fyllda med donerade skor, rockar och byxor. De arbetade med fotograferna Frédéric Delangle och Ambroise Tézenas och konversationerna de hade ledde till slut till utställningen "Sneakers Like JAY-Z's".
Bilderna och de tillhörande berättelserna - som först visas på EMMAÜS Solidarités väggar - ställs ut hela sommaren på Rencontres d'Arles fotofestival i Arles, en stad i södra Frankrike. Här är ett exklusivt urval av några av fotografierna och berättelserna.
Ibrahim, 23, Elfenbenskusten
"Jag valde den här svarta kappan eftersom svart funkar med allt, det symboliserar också mitt ursprung - jag är afrikan, min hud är svart och jag gillar allt som är svart. Som flykting är det väldigt viktigt att klä sig bra. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder: 'Det är bättre att få människor att tycka om dig istället för att tycka synd om dig.'"
Haroun, 24, Tchad
"Det är så här jag gillar att klä mig - det återspeglar min personliga stil. Även om du hade gett mig 5000 euro skulle jag ha valt samma kläder. Hemma i Tchad klädde jag mig precis så här - ja, förutom kappan. Jag skulle inte ha behövt den i det klimatet."
"Här i Frankrike klär folk sig liknande, men ändå annorlunda jämfört med mitt land. Det är svårt att förklara, men det är bara annorlunda. Och med den här kappan känner jag mig lik alla andra. När du kommer till någons land tror jag att det bara är naturligt att anpassa sig till sättet de lever på där. Det är också viktigt för mig att se bra ut så jag kan hitta ett jobb eller kanske studera. "
Idriss, 20, Elfenbenskusten
"För det första valde jag svarta kläder eftersom jag älskar mörka färger, eftersom det är svårare att smutsa ner dem, så du ser alltid bra ut. Mitt favoritmärke är Nike, och mina modeförebilder är Fally Ipupa den ivorianska sångaren Abou Nidal. Om du är välklädd kommer folk respektera dig, vilket också hjälper dig att vara säker.
"Om mina vänner kunde se mig nu, skulle de säga att jag är tillbaka till mitt gamla sätt att klä mig bra, vilket skulle vara lugnande. Jag var tvungen att lämna hela mitt liv bakom mig, allt togs från mig - mina kläder, födelseintyg, examensbevis. Allting. "
Lassane, 20, Gambia
"Jag älskar svart, och jag valde de här mjukisbyxorna eftersom Nike är mitt favoritmärke. Sättet jag klär mig på gör mig bekväm med att mingla med vem som helst."
"I Gambia bar jag nästan alltid äkta Nikekläder importerade från England. I Afrika är det lätt att stöta på fejkkläder, men du kan alltid se skillnaden mellan dem och de riktiga. Om du vill respekteras är det bara naturligt att klä sig bra. Men när du är flykting borde du vara nöjd med vad du än får."
Waqar, 23, Afghanistan
"Nu när jag är här klär jag mig ofta i jeans och T-shirts eftersom jag måste anpassa mig till kulturen. I Kabul kan du klä dig så här om du arbetar på ett kontor. Några kvinnor bär jeans där men inte många. Jag skulle vilja säga att 99 procent av dem bär traditionella kläder."
"Med det sagt är situationen i Kabul fortfarande mycket bättre än i resten av landet. Afghanistan är inte välutrustat med ett elnät, internet eller mobiltelefoner, så människor har inte tillgång till de senaste trenderna. Och talibanerna kommer inte att tillåta dig att bära vad du vill, de kan slå dig om du klär dig på ett visst sätt. Om du till exempel bär jeans skickar de ett brev som säger att du ska sluta. Om du bär dem en andra gång kan vad som helst hända - du kan till och med dödas. Och du vet aldrig riktigt vem som arbetar för talibanerna. Det kan till och med vara dina grannar, du vet bara inte."
Aboubacar, 21, Guinea
"Jag har inga egna kläder längre, för tidigare imorse fyllde polisen mitt tält med tårgas och skar sönder det. Jag sprang iväg, men när jag kom tillbaka senare var det inget kvar."
"Jag valde dessa khakibyxor eftersom beige är min favoritfärg. Jag tycker om att den är unik. Att vara välklädd betyder att locka människor runt dig och presentera dem med en bra bild av dig själv. Traditionella kläder i Guinea är mycket ljusa och färgglada - skjortor är inte riktigt en del av vår kultur. I stället har du flera outfits i tunika-stil.
"Även om de kan vara roliga att bära på en fest, är jag inte en stor fan av den traditionella stilen; det är mer för de äldre generationerna. Men här vill jag bara se ut som och leva som alla andra. Jag vill inte att förolämpa någon - jag kom hit för att försöka överensstämma med Frankrikes normer, jag vill inte ha några problem. "
Sharif, 24, Afghanistan
"Jag tror att om du är dåligt klädd, ser alla dig bara som ännu en flykting. Jag valde mörka färger som är svårare att smutsa ner eftersom vi inte alltid har tillgång till tvättmaskiner här. Skor är också mycket viktiga, särskilt när det är kallt. Jag har skor, men det är hål i dem, så när det regnar måste jag bära plastskydd."
Bilal, 24, Afghanistan
"Vi afghaner gillar att kopiera hur amerikaner och européer klär sig i sina jackor och jeans. Men hemma tillåter inte talibanerna dig att bära vad du vill, till exempel hotar de att döda människor för att de har på sig jeans. Så för mig symboliserar nya kläder ett nytt liv."
Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Frankrike.
"Aldrig tidigare har vi haft en sådan omättlig önskan att dokumentera våra semestrar. Vi spelar in vår semester, med kameramobiler i fickan och med Instagram, Facebook och tusen resebloggar nära till hands", säger Laurence Stephens, dokumentärfotografen bakom den nya fotoboken Bored Tourists. "Men läsarna av den här boken kanske börjar fråga sig hur njutbara dessa upplevelser verkligen är."
I Instagram-eran känns många av oss tvungna att projicera en version av våra coolaste upplevelser på sociala medier så att andra besatt kan följa och fundera över hur gärna de vill leva i våra liv. Det är ett fenomen som är unikt för vår tidsålder - fördjupar jag mig själv i ögonblicket, eller låter jag det vänta medan jag posar?
Turister tar selfies, Park Güell, Barcelona, September 2017
Stephens säger att de föreställningar som vi har om varandras liv "ofta kan få oss att känna oss besvikna över våra egna" och att de driver oss till att “konstruera allt mer smickrande minnen att posta online, ofta för att skapa illusionen att vi har det bättre än vad det faktiskt är”.
Detta, i kombination med det faktum att vi nu har en konstant ström av underhållning som drar oss från "verkliga" upplevelser, hämmar vår förmåga att vara nyfikna.
Jag träffade honom på Diddys, ett färgstarkt kvarter på Mare Street i östra London, för att ta reda på varför han gav sig ut på jakt efter den inte så svårfångade uttråkade turisten.
Man fotograferar tegelstenar, Via Laietana, Barcelona, Juli 2016
"Det är det här jag menar med att folk tar bilder som de inte kommer att ha någon användning för", säger Stephens. "Varför fotograferar någon tegelstenar? Vad skulle de eventuellt kunna behöva det fotot till? Ett stort antal turister investerar mycket pengar i utrustning som DSLR-kameror med stora zoomobjektiv, och jag kom ofta på mig själv med att undra över vad som hände med de tusentals likadana bilder som folk tar dag ut och dag in på hotspots för turister.”
Kvinna tittar genom stängsel, Bioparc, Valencia, Augusti 2016
"Zoot var svårt att fotografera, främst på grund av att jag inte fick lov att göra det”, förklarar Stephens. "Så jag vandrade runt med min kamera under armen och ett skarpt öga på övervakningskameror och säkerhetsvakter, samtidigt som jag höll utkik efter människor som gjorde oväntade saker.”
Man kollar på buske, Alhambra, Granada, Augusti 2016
"Det här är en av mina favoriter," säger Stephens. "Det är en situation där jag stött på en plats med potential för ett bra fotografi och stannat länge med den. Då och då gick folk fram och började interagera med busken, och stryka bladen eller dra av dem.”
"Jag fick några bra bilder, men sen dök den här mannen upp och lutade sig rakt in för att direkt stirra på den. Och det var det - ett ovanligt beteende i en vanlig situation."
Man tittar ner i hål, Park Güell, Barcelona, Juli 2016
"Jag lyckades bara ta den här på grund av det faktum att jag var intensivt inriktad på vad som hände runt omkring mig", säger Stephens. "Jag tycker att det är väldigt meditativt att jobba på det här sättet, i den meningen att du går omkring i flera timmar, ständigt medveten om din omgivning, med den enda avsikten att dokumentera något ovanligt som händer.”
Turist sovandes på övergiven madrass, Carrer de Fontanella, Barcelona, September 2017
"Jag såg mannen från andra sidan gatan och sprang rakt över för att ta bilden, ifall att han plötsligt skulle röra på sig", säger Stephens. "Efteråt väntade jag kvar i ungefär 15 minuter, övertygad om att han måste posera för någon, men till sist accepterade att han bara sov, så jag lämnade honom och lär honom göra just det.
"I relation till subjektet 'den uttråkade turisten’ överträffar den här bilden allt jag trodde att jag skulle kunna hitta. En turist med uppfällbara solglasögon och en neonrosa resväska sovandes på en madrass på gatan - det är svårt att övertyga människor att det inte var något jag iscensatt, men det är verkligen bara något jag råkade stöta på"
För tjugo år sedan förra månaden debuterade en ny sitcom. Serien med det ursprungliga namnet Insomnia Cafe var tänkt att fånga upp lite av hettan som Seinfeld hade genererat – lite av den där post-Woody Allen, New York-neurotiska humorn om relationer och vardagsliv. Men den ursprungliga pitchen som skickades till NBC avslöjade att det var en helt annan typ av serie:
"Den här serien handlar om sex personer i 20-årsåldern som hänger på ett café. Ett kvällsöppet insomnia-café. Den handlar om sex, kärlek, relationer, karriärer ... en tid i ditt liv när allt är möjligt, vilket är väldigt spännande och väldigt läskigt. Det handlar om att söka efter kärlek, engagemang och säkerhet ... och en rädsla för kärlek, engagemang och säkerhet. Och det handlar om vänskap, för när du är ung och singel och i staden är dina vänner din familj."
Till skillnad från Seinfeld och nästan alla andra sitcoms innan den, med deras ensembler av lata pappor, tjatande mammor, fulla präster, pundiga tonårssöner och perverterade grannar, var Vänner den första ambitiösa sitcomen. En komedi där den primära gruppen var unga, snygga storstadsbor utan alkoholproblem eller könssjukdomar.
Genom att anspela på våra önskningar om att vara precis som de här människorna var det en rungande framgång. Under följande åren blev Vänner ett internationellt fenomen. Karaktärernas "New York dating language" åkte raka vägen in i 90-talets populärkulturella lexikon på ett sätt som Bart Simpsons "eat my shorts" aldrig kunde. Ärligt, skulle den underliga syntaxen i Chandelers skämt KUNNA vara mer subtilt invävt i det naturliga talmönstret hos de flesta västerlänningarna i åldrarna 20 till 40? Överallt kände alla till "The Rachel"-frisyren. Och Matt LeBlanc spelade i en riktigt bra film om en baseballspelande apa. Det är löjligt hur mycket inflytande denna decennium-långa romantiska komedin hade.
Missförstå mig inte nu – Vänner är en okej serie. Den är engagerande, tröstande och absolut tittbar. Det känns inte rimligt att det sista avsnittet sändes för över ett decennium sen. Men i sin till synes oundvikliga och oändliga andra livstid av repriser har Vänner också haft en negativ inverkan på vår generation. Den har förvandlat oss till idioter, i grund och botten. Här är varför:
Karaktärerna är så medelålders
Okej, så sitcoms har aldrig handlat om "coola" människor (om du inte räknar Barley). Ja, George Costanza kläder kan oavsiktligt banat vägen för Wavey Garms generationen , men Seinfeld handlade om Larry David. Och Larry David har aldrig direkt varit någon Iggy Pop. Karaktärerna i Seinfeld var ungefär samma typer som i någon annan sitcom, folk som oroar sig för mycket och inte riktigt ser poängen i att stanna upp sent.
Skillnaden här är att karaktärerna i Seinfeld är menade att vara dysfunktionella och konstiga, men i Vänner ska de vara sexiga, unga stadsbor. Och ändå finns det ett avsnitt där de alla blir supertaggade av att se Hootie & Blowfish. Det är en indikation på det faktum att Vänners författare inte hade något intresse av att reflektera samtiden. I stället gav de karaktärerna en mysig, medelålders version av modern kultur som bara inte flyger. Karaktärerna bor i New York i mitten av 90-talet. Tiden för nattklubben tunneln, the Club Kids och Wu-Tang Clan. Trots detta är dessa 20-nånting-åringar som jobbar inom mode, TV och på trendiga restauranger kulturellt begränsade till radiorock, Die Hard och några skämt om att Chandler gillar musikaler. Jag har aldrig träffat någon i min ålder med så lite engagemang i världen runt dem.
De går nästan aldrig ut och klubbar, de pratar aldrig om Tarantino-filmer, eller rap eller Björk. Till och med våra föräldrar gjorde det. Phoebe blir dock överlycklig över att få träffa Sting. Varför? Det är svårt att säga om det är dåligt skrivande eller någon form av medveten ansträngning att göra karaktären så mellanmjölkig som möjligt.
Med allt detta i åtanke, skulle du säga att det var Kurt Cobains död, Rejvkommissionen och/eller internet som dödade alternativ ungdomskultur på 90-talet? Eller var det Vänner?
De löjliga bostadssituationerna Förutom Chandler och Ross kunde de andra vännerna inte ha tjänat mer än 15 000 dollar per år. Joey var en arbetslös skådespelare, Monica en deltidskock, Rachel en barista/aspirerande fashionista, och Phoebe en deltidsmassös – vilket är 100 procent den minst lönsamma karriären jag kan tänka mig. Det faktum att någon av dem hade panoramautsikt över Manhattans skyline med shabby chic-möbler och La-Z-Boy-soffor är löjligt.
Enligt berättelsen ärvde Monica sin lägenhet, vilket inte riktigt förklarar hur det kommer sig att inga pengar gick till hennes bror, Ross. Om vi verkligen gräver i bakgrundshistorien antar jag att Joey skulle kunna ha gått på bidrag. Hur som helst, hur hade de råd med det? För det är skitsnack utan förankring i den moderna världen.
Den obrydda, 15:e våningen-livsstilen som de stod för, som kom att definiera så många människors ambitioner i slutet av 90-talet och början av 00-talet, blev aldrig sant för resten av oss. Hur skulle det kunna? Hela grejen hade blivit uttänkt och genomförd 450 mil från Manhattan på Warner Bros studios i Kalifornien, där en livsstil är något som roddare kan flytta runt på hjul.
Män är patetiska; Kvinnor är bitches
Vänner målade inte upp sina karaktärers sexliv i ett speciellt tilltalande ljus. Ross och Chandler var frustrerade och ovilliga semi-celibater, medan Joey verkade tro att spela spel var det enda sättet att få kvinnor. Å andra sidan verkade Rachel, Monica och Phoebe's obevekliga ummande och ah-ande över de olika fördelarna med den här killens biceps och den där killens raggningsrepliker förena den idéen om att dejting var långt ifrån en naturlig process. Varför så neurotisk? Vänner var showen som förvandlade ligg till byråkrati.
Av någon anledning anser Match.com och alla andra dejtingsidor att det är nödvändigt att diskutera vett och etikett på första dejten i sina annonser.
Alltför många unga kvinnor spenderar sina liv på att dricka vin och tjata om opassande kärleksförklaringar från killar som – gud förbjude – tar dem på dejt till Jensens Bøfhus. Alldeles för många unga män verkar ha blivit cyniska av blotta tanken på kärlek. Män som transformerats till en armé av Joeys som saknar charmen som kommer från att vara en TV-karaktär med ett försonande manus och Matt LeBlancs idiotiska leende.
Vänner, i sin oskyldiga önskan att öka tittarsiffrorna, sålde på oss en återhållsam idé om könsidentitet som på något sätt har fastnat hos oss fram till idag.
Joey Tribbiani var världens första raggningskonstnär Har någon av ni damer möjligtvis drabbats av att en man i en tight T-shirt och en rolig hatt försöker stöta på er i mataffären, eller på gymmet, eller ett café eller var som helst egentligen? Du har Joey Tribbiani att tacka för det. Joey må ha varit en skojig TV-karaktär - och kanske den mest "verkliga" av hela bunten - men något med hans hypersjälvständiga offentliga raggningsrutiner var så trovärdigt att det inspirerade en generation av tjejtjusare att testa gränserna för trakasserier på egen hand.
Det födde kaffekedjor-idioterna
Skämt om att människor dricker kaffesorter med roliga namn är nu ännu tråkigare än personerna de riktar sig till, och Vänner ansvarar för båda dessa sociala problem. Rimligt ändå, när det först sändes måste kaffekedjor ha verkat sofistikerade och glamorösa. Till skillnad från barer eller fettdrypande syltor, är de en plats för både arbete och ro, en plats där du kan prata med dina kompisar utan att gamla gubbar ropar på TV-skärmar. Nu när du kan få en anständig espresso på flygplatsen eller McDonald's har de förlorat en del av den exotismen.
Kaffekedjor-idioterna finns ändå kvar. De suckar fortfarande dramatiskt åt barn som ger ifrån sig minst knyst, talar fortfarande om jobbintervjuer, läser fortfarande samma böcker och misslyckas fortfarande med att skriva slutet på samma hemska, hemska pjäs.
Alla känner en tråkig "Ross och Rachel" nu Detta är verkligen Vänners värsta arv.
En gång i tiden levde människor ganska lyckligt inom de enkla klassificeringarna "singel", "tillsammans", "gift" eller "skild". Om du inte var en total vilde eller fransk. Tills Ross och Rachel dök upp med sitt "vi var i en paus"-snack. Vilket gav människor fritt fram för att delta i all slags romantisk tvetydighet.
Det har skapat en generation med oändligt sms:ande fram och tillbaka om "var saker är på väg", som ligger med varandras bästa vänner med motiveringen att de bara "var på g" och i allmänhet vara så oengagerade och sårande som möjligt. Jag säger inte att vi alla borde gifta oss och skaffa barn när vi är 25 och ja, i viss utsträckning kan romantisk tvetydighet vara kul - men om vi hade stannat med tanken att en partner är en partner hade vi kanske kunnat sparat oss en hel del hjärtekross och telefonräkningar.
Vänners inställning till relationer var inte bohemisk eller befriad, den var bara irriterande. Det fanns inga stora teorier på plats om vad ett förhållande borde betyda; händelserna var bara symptomatiska av själviskhet. "En paus" betydde aldrig egentligen någonting, förutom att en person ville göra slut och inte hade mod nog att erkänna det för den andra. Sagan om Ross och Rachel legitimerade någonting som borde ha blivit borträknat som dumt från början: att fostra en hel generation som har pseudo-psykologiska relationssnack med varandra i över ett decennium.
I Baltimore skickas en ung svart man i fängelse för cannabisinnehav. I Malmö spanar polisen på minderåriga som säljer kokain till ungdomar från välbärgade områden. I Afghanistan förbränns ett vallmofält från luften. I Mexiko är korrupta poliser inblandade i försvinnande och massakrer.
Kriget mot droger presenteras ofta som ett globalt fenomen. Varje land har sina egna narkotikalagar och upprätthåller dem på ett sätt som man tycker funkar bäst.
Trots små regionala skillnader, har världen – får vi veta – alltid varit enig i att ta itu med farorna med olaglig narkotikamissbruk genom brottsbekämpning.
Det är en lögn.
När man tittar tillbaka och spårar historien runt det det vi idag kallar för kriget mot droger, upptäcker man att det har ett mycket specifikt ursprung: USA. Den globala utvecklingen av drogkriget går inte att skiljas åt från utvecklingen av den amerikanska imperialismen. Det är en direkt utväxt gren av imperialismen.
Före 1800-talet användes droger som nu är olagliga över hela världen som läkemedel. Biverkningar från opium och cannabis användes främst för smärtlindring och mindre för "rekreation". Drottning Victoria var själv förtjust i både opium och cannabis, innan hon introducerades till kokain senare i livet.
Sen kom de amerikanska järnvägarna.
Tusentals kinesiska arbetare migrerade till Amerika under mitten av 1800-talet för att bygga den transkontinentala järnvägen. När spåret var färdigt, blev de de omedelbart ansedda som ett hot mot vita amerikanska arbetare. År 1882 klubbade kongressen den kinesiska uteslutningslagen, den enda amerikanska lagen som någonsin framgångsrikt förbjuder invandring uteslutande på grund av etnisk bakgrund.
Människor som röker opium i Kina, cirka 1917 - 1923. Bild: CH Collection / Alamy Stock Photo
En metod för att röra upp anti-kinesiskt hat var att attackera opiumbruket. Även om morfin och laudanum var populärt som läkemedel i hela USA, sågs det kinesiska opiumet som ett hot mot amerikansk kristen moral. Särskilt för amerikanska kristna kvinnor.
Vid 1881, då uteslutningslagen debatterades i kongressen, började rapporterna svämma över från San Francisco om opiumrum, där "vita kvinnor och kineser sitter sida vid sida under effekterna av detta läkemedel - en förödmjukande syn för någon som har något kvar av sin manlighet.”
Tidningsredaktioner basunerade ut att den kinesiska opiumfaran måste utplånas för att inte "förstöra vår ungdom och försvaga männen i den kommande generationen, om inte fullständigt förstöra befolkningen". Man påstod att för vita amerikaner var opiumrökning "inte alls förenlig med deras uppgifter som kapitalister eller kristna.”
1898 erövrade Amerika Filippinerna i det spansk-amerikanska kriget. Charles H. Brent, den öppet rasistiska episkopiska biskopen i Filippinerna, föraktade opiumbrukare och vädjade till president Roosevelt att förbjuda denna "onda och omoraliska" vana. Vid 1905 hade Brent lyckats installera den första amerikanska förbudet - inte i USA, utan i Filippinerna.
Inte helt förvånande misslyckades förbudet. Biskop Brent bestämde att den fortsatt opiumanvändningen måste bero på den blomstrande handeln i Kina. Han skrev återigen till president Roosevelt och uppmanade att USA hade en plikt att "främja en rörelse som skulle samla representanter från alla länder där trafiken och användningen av opium var aktuellt". Idén om internationell kontroll av droghandeln var född.
I den amerikanska debatten hade narkotikamissbruk utformats som en infektion och förorening av det vita Amerika genom utländska influenser. Nu blev den idén internationaliserad. För att skydda “den vita amerikanska moraliska renheten” måste utbudet av droger från utlandet stoppas vid källan. Som amiralen och vapendragaren Richard P. Hobson uttryckte det, "som historiens invasioner och smittor, kom kampen mot narkotikamissbruk ur Asien."
En affisch för filmen 'The Cocaine Fiends' från 1936.
1909 lyckades Amerika sammankalla den första internationella kommissionen mot opium i Shanghai. USA representerades av biskop Brent och doktorn Hamilton Wright, som skulle bli en stor kraft i den amerikanska förbudsrörelsen. Det kommande århundradet bildades nästan varje större internationell konferens om drogkontroll genom amerikanska påtryckningar och inflytande.
Landet som erbjud den mest konsekventa och organiserade motståndet till den amerikanska linjen mot ett förbud var Storbritannien. Gång på gång lyckades Storbritanniens diplomatiskt frustrera Amerikanska försök att införa förbudsregler och upprätta internationella riktlinjer.
Det berodde delvis på att britterna själva kontrollerade lukrativa opiummonopol i sina egna utomeuropeiska kolonier, men också för att de motsatte sig "övertoner av högmodighet och överlägsen dygd". Storbritannien hade sitt eget system för att hantera narkotikamissbruk - där man behandlade det som en medicinsk fråga snarare än ett brottsbekämpningsproblem, och stod länge emot mot den amerikanska moraliserande strategin.
Men det var också svårt för USA att driva på förbudet mot droger i resten av världen, samtidigt som de själva inte tillämpade den. Wright gick i spetsen för att lansera en ny kampanj för fullt narkotikaförbud i USA- en kampanj som återigen byggde nästan helt på rasistiska fördomar.
Den här gången hade ett nytt läkemedel uppstått, med en ny etnisk minoritet att förfölja. Läkemedlet var kokain, och minoriteten var afroamerikaner. 1910 lämnade Wright en rapport till senaten där han konstaterade att "this new vice, the cocaine vice… has been a potent incentive in driving the humbler negroes all over the country to abnormal crimes."
Rapporten följdes med en explosion av rubriker som kopplade svarta människor till kokainbruk och kriminalitet. New York Times publicerade en typisk story med rubriken "NEGRO COCAINE FIENDS - NEW SOUTHERN MENACE".
Berättelsen handlar om en harmlös svart man som enligt uppgift hade tagit kokain och blivit rasande galen. Den lokala polischefen tvingades skjuta honom flera gånger för att få stopp på honom. Den medicinska tjänstemannen citerad i artikeln säger: "the cocaine nigger sure is hard to kill."
Hysterin resulterade i Harrison Narcotics Tax Act från 1914, som inledde förbudet mot droger över hela USA. Och under de närmaste 50 åren skulle Amerika aggressivt försöka internationalisera sin form av förbud över hela världen.
HL Sharman, chef för Canadian Narcotic Control, diskuterar kontroll av marijuana med Harry J Anslinger, från Federal Bureau of Narcotics, och assisterande sekreteraren från finansdepartement Stephen B Gibbons. Foto: Granger Historical Picture Archive / Alamy Stock Photo
Harry J. Anslinger utnämndes till chef för US Federal Bureau of Narcotics 1930. Alkoholförbudet skulle upphöra att gälla, och den här lilla avdelningen måste ha framstått som en sista ut stationering. Men Anslinger inledde en kampanj av politisk och medial manipulation som skulle bygga narkotikaförbudet till en grundsten i både amerikansk inhemsk och utrikespolitik. Han skulle vara chef för FBN i 32 år och tjänstgöra under fem presidenter och sitta längre på sin post än någon annan tjänsteman förutom Herbert Hoover.
Anslinger var på många sätt arkitekten för det moderna kriget mot droger - och arketypen av den amerikanska moraliserande drogkrigaren. Anslinger var hänsynslös i sitt korståg och drog sig inte för att använda metoder som var oetiska och ibland faktiskt olagliga - särskilt vid övervakning och förföljelse av artister, forskare och intellektuella som han såg som ett hot.
För att piska upp hysteri i pressen spelade Anslinger oavbrutet på rasistiska fördomar, som kopplade cannabis till latinamerikaner, kokain till afroamerikaner och heroin till den kinesiska minoriteten.
Kineser, varnade han, hade "en smak för de vita tjejernas charm", och använde opium för att tvinga dem till "ett otrevligt sexuellt fördärv." Ökningen av narkotikamissbruk, hävdade han, var nästan "100 procent bland svarta", som skulle festa med vita kvinnor och "fick deras sympati med historier om rasförföljelse. Resultat: graviditet".
Anslinger var inte nöjd att helt enkelt satsa på sitt korståg i USA. Under 1930-talet lobbade han till den amerikanska regeringen för att trycka på resten av världen att anta ett förbud.
Sedan kom andra världskriget. Varje land i världen kom ur kriget avsevärt fattigare, förutom ett: USA. Anslinger och hans underhuggare förlorade ingen tid på att utnyttja Amerikas nyfunna hegemoni för att tvinga FN: s andra nationer mot en förbudsmodell. De försäkrade sig om att versioner av Harrison Act var inskrivna i lagarna för de ockuperade Axelmakterna. Anslinger hade själv utsetts till USA:s representant för kommissionen om narkotiska preparat i det nybildade FN.
Varje aspekt av internationella relationer, från militärt skydd till handelstjänster till hjälpprogram, blev en morot eller piska för att tvinga andra stater att anta den amerikanska vägen. Charles Siragusa, en högt rankad FBN-agent, la uttryckligen ut dessa mobbningstaktiker: "Allt som oftast.. märkte jag att genom bara att nämna möjligheten att stänga ner våra utländska biståndsprogram ledde till en motvillig tillåtelse att genomföra våra operationer nästan omedelbart."
Ett kokain "kök" i en Boliviansk djungel. Foto: Jeff Rotman / Alamy Stock Photo
Från slutet av kriget 1945 tog det 16 år av amerikansk mobbning bakom kulisserna innan biskop Brents dröm om ett internationellt förbud mot illegala droger blev verklighet.
1961 års allmänna narkotikakonvention antogs, avsedd att få alla tidigare drogfördrag och konventioner att gå i linje med varandra. Detta var resultatet av en av USA utarbetad och sponsrad resolution. Det var amerikansk politik som tjänade amerikanska intressen.
Konventionen från 1961 är den enda konventionen i FN:s historia som använder ordet "ondska" och hävdar att "missbruk av narkotiska droger utgör en allvarlig ondska för individen och är fullt av social och ekonomisk fara för mänskligheten”.
Tortyr, apartheid och kärnvapenskrig beskrivs inte i dessa termer. Folkmord hänvisas till FN-dokument som en "olik plåga" eller "barbarisk handling", men aldrig som faktiskt "ond". Att FN, grundat i askan av världskriget och förintelsen, tycker att drogmissbruk är det enda fenomenet som är värdigt för detta ord, är ett testamente för hur starkt det amerikanska moraliserande påtryckningarna var.
Narkotikakonventionen fastställde den internationella standarden för att placera droger i olika "scheman" för att bestämma deras nivåer av fara, bestraffningarna för att handla dem och deras potentiella fördelar inom medicin och vetenskap. Denna konvention utgör grunden för nästan varje enskilt lands narkotikalagstiftning. När andra nationer har hotat att avvika från den amerikanska modellen är de automatiska sanktionerna som skrivits in i den gemensamma konventionen det som håller dem i linje.
En fullständig inventering över hur USA fullständigt militariserat drogkriget runt om i världen sedan undertecknandet av Narkotikakonventionen tog flera böcker att utforska. Från sponsrandet av dödpatruller i Latinamerika, till DEA:s specialförbands-liknande uppdrag i Afghanistan, till den gamla metoden att låta USA:s utländska bistånd och handel baseras på samarbetesviljan att utrota droger. Kriget mot droger har konsekvent fungerat med hjälp av den amerikanska militärens förlängda arm och landets ekonomiska dominans.
Regeringar runt om i världen - även i Storbritannien, som en gång motsatte sig nolltoleransen och erbjöd en alternativ modell - hävdar att det är rätt att de fortsätter "strida i kriget mot droger". När de säger detta, bör man aldrig glömma att de införde en amerikansk politik som tvingades på resten av världen. En politik som dessutom härrör från några av de fulaste och mest skamliga delarna i USA:s egna historia. Kriget mot droger är inte en global konflikt - det är en amerikansk konflikt som har blivit globaliserad. Vi bör alla undersöka dess misslyckanden och tänka två gånger om att fortsätta att bekämpa det.
Denna artikel innehåller utdrag ur boken Drug Wars , publicerad av Ebury Press.
Ingen kan ha missat hur ett gäng maskerade och svartklädda män tände eld på ett 90-tal bilar i Göteborg i måndags kväll.
Politiker och partiledare var snabbt på plats vid Frölunda torg. Och på sociala medier spreds sig konspirationsteorier från höger och vänster: Var bilbränderna en attack orkestrerad av högerextrema för att göra kaos i valet? En främmande makt som betalat unga lokala förmågor? Organiserad brottslighet? Hämnd och maktkamp mot polisen? Ett simpelt försäkringsbedrägeri? Unga vandaler, innan skolstarten?
Ingen vet. Mer än de inblandade.
Polisen jobbar med utredningen och är fåordig på grund av förundersökningssekretess. Men åklagaren har redan avfärdat politiska motiv: “Det finns ingenting i vår utredning som tyder på politiska motiv eller att det skulle ha med skolstart att göra. Jag såg till och med någon riksdagsman spekulera och det tycker jag är väldigt märkligt, sa åklagaren Mats Ihlbom till Aftonbladet.
En sak är ändå säker.
Bilbränderna visar hur enkelt det är för några få personer att påverka valet. Motiverat eller omotiverat – det går att göra ett avtryck på Sveriges framtid med en busshammare och en dunk bensin på en parkeringsplats, mitt i brinnande valrörelse.
Vissa partier och politiker har delat, kommenterat, sänt live och köpt räckvidd på sociala medier efter bilbränderna. Här är några exempel hur det såg ut i flödet, dagarna efter attacken.
På plats
Skärmdumpar från Facebook.
Stefan Löfven (S), Jimmie Åkesson (SD) och Ulf Kristersson (M) var snabbt på plats dagen efter bränderna för att synas i pressen. Men också i egna kanaler, med delningar som fick organisk spridning på sociala medier. Jimmie sände live på Facebook från Frölunda torg. Ulf och Stefan delade bilder och klassiska uttalanden.
Annonserna
Skärmdumpar från Facebook
Partierna betalade även för räckvidd med annonskampanjer på Facebook. Och den som googlat "bilbränder" i veckan har fått upp en länk till moderaternas sajt. Moderaterna har nämligen köpt google-annonser för sökningen på “bilbränder”, rapporterar Aftonbladet. “Tyvärr är bilbränder högst aktuella frågor. Vi har politik som rör det och som vi vill nå ut med”, säger partiets kommunikationschef Hampus Knutsson till tidningen.
Kommentarerna
Statsminister Stefan Löfven (S) tog på sig en nattvandrar-jacka, bjöd in media och gick ut och nattvandrade med boende. Inlägget delades såklart av partiet. Stefan Löfven i den gula jackan är troligtvis den bild på politiker som vi kommer minnas från denna vecka.
Även Ulf Kristersson (M) delade kvällspressens artiklar. En delning som också sponsrades av Moderaternas Facebooksida.
Skärmdump från Facebook
I torsdags publicerade Expressen en story om en anonym video som sänts till redaktionen strax innan brandattacken. Sverigedemokraternas officiella Insatagramkonto delade innehåll från artikeln med ett eget budskap om hur riksdagspartiet vill behandla kriminella: "Bete er som djur och vi kommer att behandla er som djur".
Inlägget togs ner efter några timmar under torsdag eftermiddag, rapporterar sajten Inte rasist men.
Skärmdump från Instagram
Även Kristdemokraternas ungdomsförbund lyckades tjäna en stor hacka räckvidd och över 2500 interaktioner med denna delningsbild som klumpar ihop bilbränder med våld, islamism och en svensk polis i kris.
Skärmdump från Facebook.
Konspirationerna
”Skulle inte förvåna mig om extremhögern var inblandade på något sätt”, twittrade riksdagsledamoten Daniel Riazat (V) på tisdagsmorgonen.
Centerpartiets rättspolitiske talesperson Johan Hedin (C) skrev på Facebook: ”Det kan bara finnas en agenda för detta beteende: de vill att valet ska handla om bilbränder”.
Inlägget tog Johan Hedin bort dagen efter, och förklarade i ett nytt inlägg på Facebook: “I ilskan över de hänsynslösa gärningsmännens framfart agerade jag i affekt och tänkte inte efter. Jag spekulerade fritt utan att ha fakta på bordet”.
Partiet som tjänade mest engagemang?
*Trummvirvel*
Facebook-ägda analysverktyget Crowdtangle visar hur Jimmie Åkessons (SD) Facebooksida peakar under veckan som gått.
Dagen efter branden, den 14 september, tjänade Jimmie Åkesson 27 270 interaktioner. På en andraplats finns Stefan Löfven (S) med 4 252 interaktioner.
Skrärmdump från CrowdTangle
Även bland partiernas Facebooksidor har Sverigedemokraternas engagerat flest under veckan. Dagen efter branden den 14 september tjänade SD 50 715 interaktioner, jämfört med Vänsterpartiet (som inte delade något om bilbränderna) på en andraplats med 9 550 interaktioner.
Valrörelsen det här året har varit… annorlunda. Istället för att peka finger åt meningsmotståndare i debatter och sakligt förklara sin egen politiska hållning är det inte sällan som politiker väljer att fokusera på helt oväsentliga saker. Typ som att försöka lära sig shuffla. Försöka övertala oss att all "genusflum" på förskolorna är ett reellt hot som behöver tacklas. Eller extraknäckainom serviceindustrin.
Det känns som att det är hög tid att våra politiker börjar ta tag i viktiga frågor som faktiskt betyder någonting. Typ som hur vi bäst kan rusta vårt land för att klara oss i den kommande zombieapokalypsen.
Herman Geijer är självutnämnd zombieöverlevnadsexpert. Han driver bloggen Nej tack zombies och har skrivit två böcker om ämnet, den ena inriktad på zombieöverlevnad och den andra om hur du allmänt överlever en katastrof. Herman såg den här luckan i den politiska diskursen och frågade samtliga riksdagspartier hur vi bäst förbereder oss för när de odöda horderna reser sig.
Herman Geijer. Foto: Jan-Åke Eriksson
Alla partier gav Herman utförliga svar, bortsett från KD som ville framhålla att "partipolitiken inte kan lösa alla tänkbara och otänkbara problem :-)" och SD som struntade i att svara helt, eftersom de inte alls är torra och tråkiga.
Det här är, kortfattat, hur de övriga partierna föreslog till Herman att vi ska skydda oss från de odöda. (Deras fullständiga svar finns att läsa här.)
VÄNSTERPARTIET "I princip samtliga trovärdiga zombiescenarier – inklusive de med snabba zombier – visar att den avgörande faktorn för att överleva och bekämpa de odöda horderna är att vi människor håller ihop och byggt upp ett starkt förtroende för varandra. Jämlikhet är det bästa sättet att bygga den sortens förtroende. Det är Vänsterpartiets väg framåt. Vi vill leva i ett samhälle där vi tillsammans bygger barrikader som är stora nog att alla får plats."
MILJÖPARTIET "Vi ser zombierna som en viktig del i att rädda klimatet. Med dagens klimathot så kommer vi behöva fler krafter i omställningen till ett hållbart samhälle och med zombiernas miljötänkande tror vi att samhället får ökade resurser i ett sådant arbete."
CENTERPARTIET "Vi är ett parti som är vana att ta ansvar och inför en framtida zombiekatastrof är det tydligt att Sverige behöver ett nytt ledarskap som är berett att visa handlingskraft också i krissituationer. Ett hållbart samhälle, ett Sverige som binds samman av en god infrastruktur, med ett starkt försvar och god beredskap kommer vara förutsättningar för att vi ska ta oss igenom en katastrof. Det är något som Centerpartiet kan bidra med."
SOCIALDEMOKRATERNA "Vi kan börja med att konstatera att i Sverige kremeras runt 70 procent av de avlidna (i storstäderna är siffran över 80 procent). Näst efter Japan är Sverige det land i världen som har störst andel krematorier per capita. Att kremera de avlidna torde i sig vara ett säkert sätt att skydda sig mot att de döda reser sig igen. Skulle de jordbegravna avlidna ändå resa sig så ser vi detta som en krissituation där olika myndigheter måste samordna sina insatser. Det kan röra sig om evakuering av de utsatta områdena eller insatser för att begränsa zombieinvasionens utbredning, Redan i våras skickades broschyren 'Om kriget kommer' ut till de svenska hushållen med handfasta råd om hur man hanterar en långvarig kris."
LIBERALERNA "Skolan först! Det finns gott om råmaterial i en skola – slöjdsalar är en guldgruva av spetsiga föremål. För att inte tala om alla gafflar i skolmatsalen, som kan användas till fällor för kringströvande zombies."
MODERATERNA "Moderaterna gör stora satsningar på att bygga upp Sveriges totalförsvar, inklusive en civil beredskap och effektiv krishantering. Det skulle tjäna oss väl om de odöda horderna angriper."
För att lära mig mer om hur partierna ser på zombiefrågan och reda ut om det är en fråga ens värd att fundera på ringde jag upp Herman och bad honom berätta mer.
VICE: Borde zombieapokalypsen vara en viktigare fråga i valrörelsen? Herman Geijer: Nej, egentligen inte. Däremot tänker jag att civil beredskap och katastrofberedskap är en viktig del av klimatfrågan. Zombier blir någon typ av metafor för det. Vi visste till exempel inte i våras att det skulle bli en massa bränder den här sommaren. Hade vi varit mer förberedda med ett starkt civilförsvar skulle det underlätta – oavsett vilken typ av kris det är.
Sen är det också ett sätt att visa att politik kan vara roligt, att det inte behöver vara superseriöst hela tiden.
Saknar du den här lättsamheten i politiken idag? Ja, ibland. Men det får inte bli för glättigt heller. Jag är för konflikter i politiken. Jag tycker det ska vara tydligt och polemiskt, att det finns en höger och vänster och två fundamentalt olika sätt att se på världen och hur vi ska gå framåt – vad som är bra för människor generellt. Det sopas ju lite under mattan i Sverige, en vilja att tillfredsställa alla. Att säga att ens politik är för alla.
Var det något av partiernas svar som förvånade dig? Jag blev ganska förvånad av att alla svar var så bra i år. Det var ju roliga svar och de utgick från sin egen ideologi ganska mycket. Jag skickade partierna samma frågor inför valet 2014 och då hade sossarna klippt och klistrat från sitt försvarspolitiska program, och det var lite så där tråksossigt som i för sig nästan blir roligt ändå.
Om det mot all förmodan skulle ske en zombieapokalyps, hur pass förberett är Sverige? Finns det några åtgärder som borde vidtas? Vi är ganska bra förberedda med tanke på att vi är förhållandevis få som bor på en stor yta. Sverige är ett ganska stort land med många områden utan många människor. Där klarar man sig bra för att det inte kommer finnas så många zombier. Men vi behöver stärka vår civila beredskap och få människor att engagera sig i större utsträckning. Det är något vi ser vid katastrofer – att människor engagerar sig och gör saker tillsammans. Om det redan finns sammanslutningar är det lättare, och de fyller även en viktig funktion när det är dags för återuppbyggnad.
Om man utgår från zombielitteratur, kan man se några tecken som talar för hur pass allvarligt zombiehotet är idag? Nej, egentligen inte. Zombieskildringar brukar alltid handla om de som får se det först. Men på sociala medier kommer det synas direkt om det skulle hända. Folk filmar nästan allting. Bilder skulle komma ut väldigt snabbt. Vi kommer inte vakna en morgon och så är zombierna bara här helt plötsligt. Vi kommer se små tecken först, sen kommer det eskalera och gå jäkligt snabbt. Vi kommer ändå ha tid att lämna städerna och sätta upp barriärer. Det är svårt men roligt att jobba med de här fiktiva scenarierna. Hur vi skulle jobba med evakueringar och avspärrningar? Vilka ingrepp på friheten skulle staten göra? Det är svårt att säga.
För att inte placera vårt öde helt i våra politikers händer: har du några tips på hur man på egen hand förbereder sig för en zombieapokalyps? 1. Börja fysträna. Det är någonting du har nytta av i alla typer av katastrofer. Du kommer behöva springa från zombier, ta dig ut ur byggnader och söka skydd snabbt. Så börja träna!
2. Lär känna dina grannar. Vid katastrofer är det inte räddningstjänsten eller blåljuspersonal som är först och sist på plats, det är ofta de vi har runt omkring oss, arbetskamrater eller grannar. Det här med att vi söker oss till varandra och vill göra saker tillsammans är en drivkraft. Känner du personerna i din närhet har du större chans att börja göra vettiga saker snabbt.
3. Håll huvudet kallt! Lär dig hantera väldigt stressiga situationer på ett rationellt sätt. Du kan till exempel jobba med andningsövningar för att lära dig fokusera vid läskiga och obehagliga situationer.
Det andra tipset känns orimligt i Sverige. Många har en obefintlig relation till sina grannar. Ja i städerna – på landet är det ju inte så. Nu har det blivit sånt tryck på bostäder och stort fokus på karriär att folk flyttar runt mycket, vilket gör det svårare att rota sig på ett ställe och därmed svårare att lära känna sina grannar. Men det går!
Man skulle kunna utgå från broschyren som kom i juni, Om krisen eller kriget kommer, och prata om den tillsammans med grannarna. Det är ett bra sätt att lära sig om civil beredskap men också för att lära känna sina grannar, vilket är en viktig grej i katastrofer.
Jag pluggade på universitetet och hade precis blivit av med mitt extrajobb på ett äldreboende. Jag behövde hitta ett nytt jobb där jag dels kunde vara flexibel, dels tjäna mycket pengar på kort tid. Lösningen blev eskortyrket. Jag hade tidigare jobbat som burleskdansös i Amsterdam, så jag var inte helt obekant med sexindustrin, och jag hade alltid känt mig dragen till den världen.
Eftersom jag är lesbisk ville jag jobba för en agentur som såg till att jag bara hade sex med kvinnor. Men samtidigt var jag inte säker på om det ens fanns agenturer som var inriktade på just kvinnor som har sex med kvinnor. Jag hade inte haft något emot att jobba på ett vanligt ställe, men jag kände att jag inte hade så mycket att erbjuda män – jag är inte attraherad av män och jag har aldrig haft sex med en man, så det skulle kännas lite orättvist att låta dem betala för att ha sex med mig, och jag är rätt säker på att jag själv inte skulle känna mig så bekväm med det.
Det visade sig vara väldigt svårt att hitta en sådan agentur här i Nederländerna, men till slut fick jag höra om ett företag grundat av två lesbiska kvinnor. När jag åkte dit för att träffa dem diskuterade vi sexindustrin och hur jag såg på den. Jag berättade om vad jag själv är bekväm med att göra och var mina gränser gick. De frågade mig om jag visste hur en strap-on fungerar. Innan jag visste ordet av hade jag fått ett nytt jobb.
VIDEO: Hur det är att vara drag queen i Kina
Min första kund var en kvinna som var på besök i Amsterdam med sitt jobb. Hon var otroligt nervös, men när jag märkte att hon var lite blyg såg jag till att göra mitt bästa för att få henne att känna sig lugn och trygg. Vi umgicks med varandra en timme, och på den korta tiden insåg jag hur mycket jag faktiskt tyckte om mitt nya yrke.
Jag har jobbat som eskort i ett och ett halvt år nu. Mina kunder har olika sexuella bakgrunder – jag har haft lesbiska och bisexuella kunder, men även straighta som alltid drömt om att ligga med en kvinna, fast som aldrig skulle våga gå på en gaybar och bara hooka med någon.
En gemensam nämnare med många av mina straighta kunder är att de verkar inspireras av lesbisk porr, vilket jag inte tycker stämmer överens med hur det är i verkligheten överhuvudtaget. Ett exempel: straighta kvinnor som aldrig haft sex med en kvinna vill ofta prova på allting direkt. Ena sekunden vill de slicka en, sen helt plötsligt står de framför en med en strap-on.
Den största myten är idén om att "scissoring" är huvudaktiviteten när kvinnor har sex med varandra, vilket absolut inte behöver vara fallet. Dessutom följer lesbiskt sex ofta ett annorlunda mönster jämfört med heterosexuellt sex – det brukar vara långsammare, börja med en massage och lite kyssar, innan man gradvis börjar klä av varandra. Det viktigaste att komma ihåg är att ingenting är obligatoriskt. Om du känner att du inte är sugen längre medan vi ligger och hånglar är det helt lugnt. Genom att jobba som eskort lärde jag mig direkt hur viktigt det är med kommunikation – både innan och medan man har sex. Jag vill att mina kunder ska känna sig så bekväma som möjligt. Det är faktiskt det som tilltalar mig med sexarbete – man hjälper någon att upptäcka en ny slags intimitet, samtidigt som den andra personen är den som får leda det.
En del av mina kunder försöker utveckla sin egen sexuella identitet. Andra träffar mig för att de har frågor om onani eller sina kroppar. Jag skulle rekommendera någon som är osäker på sina sexuella preferenser att experimentera med en eskort först, eftersom man då får tid och möjlighet att verkligen ta reda på vad man själv tycker om. Jag har haft kunder som efter vår tid tillsammans har berättat för mig att de nu insett att de behöver fortsätta utforska sin egen sexuella identitet.
Vad som är intressant är att jag även haft kunder som aldrig haft sex, men som vill öva innan de får chansen att ligga med någon med förväntningar. Min yngsta kund, till exempel, hade vetat om sedan länge att hon var lesbisk, men hon var fortfarande oskuld på grund av att hon helt enkelt inte visste hur hon skulle föra sig i ett sexuellt sammanhang. Min äldsta kund kom inte ut förrän hon var 89 år gammal, så hon kom och träffade mig för att hon ville äntligen få uppleva hur det är att ha sex med en kvinna.
VIDEO: Kampen om sexarbetares rättigheter
Jag hade en kund som jag aldrig kommer glömma. Hon berättade för mig att hon hade varit med om en våldtäkt. Med tiden började vi försiktigt utforska varandras kroppar. Jag försökte få henne att känna sig trygg, och jag förklarade att hon aldrig ska känna att hon behöver göra någonting hon inte är bekväm med. Jag märkte att hon till en början hade svårt att markera gränser, men efter att ha diskuterat det här vidare började hon svara på mina frågor, vilket ledde till att vi kunde ta reda på vad hon tyckte om och vad hon inte tyckte om. Hon öppnade verkligen upp sig för mig under vår session, och i slutändan blev det ett underbart möte för oss båda.
Att få vara med om ett så sårbart och speciellt ögonblick i en persons liv var otroligt stort för mig. Man kanske inte tänker på det, men de få timmarna man är med någon kan vara en otroligt intensiv upplevelse för båda parterna, då människors sanna känslor brukar komma fram under sex. Man kan verkligen lära känna varandra på djupet.
Till skillnad från vad jag hört från eskorter som jobbar med manliga kunder har kvinnor sällan särskilda önskemål gällande mitt utseende. Det brukar räcka för dem att bara läsa igenom våra introduktionstexter som står under våra namn på hemsidan, men om de vill kan de alltid be oss skicka ett foto eller fråga om vi kan ta på oss något speciellt under vår session, typ ett rött läppstift eller svarta spetsunderkläder till exempel.
Jag älskar mitt jobb på grund av intimitetsaspekten, men jag blir fortfarande bemött med mycket fördomar. Mina vänner och släktingar vet alla om vad jag gör om dagarna och är helt okej med det, men då och då kommer någon bekant som tycker det är helt okej att bombardera mig med extremt personliga frågor. Som en lesbisk kvinna är jag dock van vid det i viss mån, men det faktum att jag även är eskort gör att folk ofta tror att de kan fråga mig exakt vad de vill. Typ hur jag får kvinnor att komma, om jag använder sexleksaker och vad min timlön är.
Å andra sidan kan jag inte riktigt klandra dem – kvinnlig sexualitet verkar fortfarande vara någonting som anses vara skrämmande i vårt samhälle. Jag är inte heller förvånad över att många kvinnor inte känner sig med bekväma med att åka till red light-distriktet för att betala för sex, då män kommer komma fram till dem och fråga om de får filma dem eller titta på medan de har sex. Det finns fortfarande en del människor tyvärr som ser lesbiskt sex som något exotiskt och konstigt.
Under en ganska lång tid försökte jag hålla isär "Velvet" – min karaktär som sexarbetare – och personen jag är i mitt privatliv. Men ju mer jag tänkte på saken, desto mer uppenbart blev det för mig att de här två olika karaktärerna har gått ihop och blivit en och samma. Förut var jag inte helt bekväm med det och undrade om jag kanske delade med mig för mycket av mig själv till mina kunder. Men till slut insåg jag att jag inte måste hålla isär mina två världar. Jag är den jag är, och Velvet är en del av det.
Titta på första avsnittet av vår nya mini-serie Valjidder, där vi pratar med unga i orten om politik och politikers snack i valrörelsen om hårdare tag. I första avsnittet hänger vår programledare Nattalie, även känd som rapparen Thailee, i Stockholms förorter och frågar: Om du var statsminister för en dag, vad skulle du göra?
Politik kan kännas klurigt ibland. Det är svårt att veta vad partierna faktiskt tycker och tänker när de tillbringar debatterna med att smutskasta varandra. Och att sätta sig in i en viss politisk fråga på egen hand kan vara komplicerat – speciellt om man har privilegiet att tycka att politik i slutändan inte kommer påverka ens eget liv särskilt mycket.
Du har säkert varit med om ett sammanhang där en person – kanske en smart kompis, en full morbror eller en ungdomsförbundare på en fest – börjat snacka politik med dig och du känt dig lite förvirrad.
Det enda folk snackar om för tillfället är vilket av våra riksdagspartier som är minst värdelöst och därför är det oundvikligt att den här situationen kommer uppstå igen. Därför kommer här en fiffig guide hur du, som inte vet någonting alls värt att veta, åtminstone kan låtsas som du gör det när det snackas politik. Det är inte svårt alls.
ANVÄND DIN EGEN SUBJEKTIVA UPPLEVELSE FÖR ATT BESKRIVA VERKLIGHETEN
Du läser inte tidningen alls, eller hur, och det lilla du vet om världen baseras på clickbaitiga rubriker som kommer upp i ditt Facebookflöde. Du tyckte det var sååå störigt att man var tvungen att lägga ner flera timmar på att skriva fotnoter och ha en referenslista i uppsatser på gymnasiet, och du fattade aldrig varför det var förbjudet att använda Wikipedia som källa.
Du tycker och känner väldigt mycket, utan att ha några faktabaserade grunder att spåra tillbaka dina tankar till. Men vad gör det? Dina känslor talar högre än fakta, och vi lever ju trots allt i en tid då det finns något som kallas alternativ fakta. Om du känner att det är på ett visst sätt måste det ju vara så.
Så även om du har noll vetenskapliga belägg för saker du tycker – vad spelar det för roll? Du besökte faktiskt ett område som du själv inte bor i en gång för tio år sedan och fick en olustig känsla i magen, så det är klart att kriminaliteten frodas där. Ett uttalande som "pojkar ska leka med bilar och flickor med dockor, allt annat är genustrams!" blir fullt rimligt eftersom du själv som pojke tyckte om att leka med bilar och inget annat. Se gärna ditt eget liv som ett praktexempel på hur verkligheten ska se ut.
TESTA SLACKTIVISM
Nuförtiden behöver du inte leva ditt liv längre för att det ska se ut som om du gör det. Du kan ligga på soffan med megaångest och lapa Nutella direkt ur burken samtidigt som du lägger ut en uppiffad selfie från förra veckan där du ser snygg och glad ut – ett tecken på att du är värd att leva och inte alls mår piss 24/7. På samma sätt kan du ge sken av att du bryr dig om något annat än att förgäves försöka komma etta på Fortnite, genom att praktiskt taget inte göra någonting alls.
Det enda du behöver göra är att gå in på Facebook och börja gilla saker som bara behöver vara vagt kopplade till politik. Beställ hem en totebag med något generiskt budskap. Skriv en statusuppdatering om att rasism faktiskt är fel, vilket inte bara kommer leda till att din sociala krets fattar att du har hästarna hemma, utan även botar världen från rasism på köpet!
GÖR ONÖDIGA STÄLLNINGSTAGANDEN I UPPENBARA FRÅGOR
Om det tidigare alternativet inte känns lockande – oroa dig inte. Du kan alltid plocka billiga poäng hos dina vänner och bekanta genom att ta ställning i uppenbara frågor som kräver minimalt kritiskt tänkande utan endast en gnutta sunt förnuft för att sätta sig in i.
I en hetsig politisk diskussion med dina vänner, testa att påminna dem om att det i Sverige faktiskt är förbjudet att begå brott och kommer fortsätta vara det, precis som Annie Lööf slog fast för oss 2012. Spotta ur dig tomma moderatfloskler som "Fusk ska inte löna sig!" med en sådan övertygelse att dina åhörare tillfälligt glömmer bort att fusk är ett koncept som de flesta nog kan hålla med om, rent generellt, inte bör löna sig. Eller ställ dig bakom sossarnas modiga ställningstagande om att skolor inte ska vara dåliga – de ska faktiskt vara bra.
Har du tänkt på det? Foto: Jonas Grönvik
HITTA PÅ SIFFROR? DET GÅR SÅ BRA SÅ!
Du är mitt uppe i ett superbra och väl genomtänkt argument varför sosseriet helt enkelt måste stoppas, när du plötsligt avbryter dig själv mitt i en mening. Du har glömt bort exakt hur mycket sosseriet kostar oss hederliga svenskar. Helvete! Men det är ingen fara. Siffror har inte längre någon som helst betydelse i den politiska diskursen. Detta bestämde som bekant sverigedemokraten Margareta Larsson (tidigare Sandstedt) i riksdagen 2011 då hon med allvarlig stämma meddelade att en kostnad på 400 000 euro motsvarar 40 tusen miljarder kronor.
Nyligen kom Svenska Dagbladet i en granskning fram till att Sverigedemokraterna har ett hål i sin budget på cirka 30 miljarder kronor. Det spelar alltså ingen roll om sosseriet kostar oss 40 tusen miljarder kronor eller inte ett endaste litet öre. Dra till med en summa som är tillräckligt hög för att folk ska förstå faran med sosseriet – oavsett hur orimlig den är. Om de som styr vårt land inte kan räkna behöver du inte heller kunna det.
VIDEO: Kolla in första avsnittet av vår nya serie 'Valjidder'
MISSKREDITERA KÄLLOR
När alla andra metoder misslyckas att få dina medmänniskor att inse att du faktiskt vet vad du snackar om är det bara att börja misskreditera alla källor som bidrar med information du inte tycker om och/eller inte själv har kunskapen för att kunna bestrida. Och även om du känner att du har kött på benen gällande varför en viss källa inte är trovärdig kan du skita i det. Det är mycket mer värdefullt att bara vara oseriös och hånfull och avla fram ett grupprunk av misstro som kan sprida sig genom sociala medier och vårt samhälle som en löpeld. Typ som Hanif Bali har för vana att göra när DN har gjort något aja baja mot honom igen. Låg humor kommer alltid gå hem hos massorna, uppenbarligen till skillnad från att sakligt och respektfullt kritisera något.
SÄG DET OM OCH OM OCH OM OCH OM IGEN
Ett klassiskt retoriskt grepp som kan tas till sitt yttersta i politiska samtal är repetitioner. I en analys i Språktidningen tittade de närmare på skillnader mellan Trump och Clintons tal inför det amerikanska presidentvalet 2016. Det man såg var att Trumps vana att upprepa samma ord och fraser om och om igen verkar vara en form av medveten övertalningsteknik från hans sida. I slutändan kan det till och med ha varit en av orsakerna till att det gick så bra för honom i valet.
Så här kan du tillämpa den här tekniken när någon till exempel börjar snacka om Sveriges försvar på fikarasten: "Jag tycker inte vi ska lägga mer pengar på vårt försvar. Vi ska inte lägga mer pengar på försvaret. Det är ingen bra idé! Det behövs inga pengar där! Och jag kan berätta varför – det är för att det finns annat vi bör lägga pengar på än ett försvar! Förstår du vad jag menar? Pengar + försvar = dåligt!!"
Med ett manus som detta behöver du inte bry dig om sånt trams som välgrundade argument och fakta. Låt bara retoriken göra sitt jobb.
HÅLL KÄFT
Ett sista alternativ är bara att hålla käft och lyssna på andra som kan mer än dig. Du gör nog de flesta en tjänst.
FN-soldater som patrullerar i Tensta och Norsborg?
Nej, det är inte en ny svensk dystopisk postapokalyptisk film. Det är ett förslag som Sverigedemokraterna återkommer till gång på gång, för att hjälpa polisen att bekämpa organiserad brottslighet och skapa trygghet i Sveriges utsatta områden.
Så här i valtider är SD knappast ensamma med utspel om hårdare tag. Redan förra hösten skrev 20 moderata riksdagsledamöter en motion i riksdagen att Sverige bör utreda möjligheten att sätta in militär under polisens ledning. “En polisbuss en kväll i Norsborg skulle till exempel kunna bemannas av fyra-fem militärer under ledning av en polisinspektör”, förklarade Mikael Cederbratt (M) till BotkyrkaDirekt.
Efter en partiledardebatt med Jimmie Åkesson i riksdagen i januari, fick statsminister Stefan Löfven en fråga om han var beredd att sätta in militär för att bekämpa kriminalitet: “Det är inte min första åtgärd att sätta in militär, men jag är beredd att göra vad som behövs för att se till att den grova organiserade brottsligheten ska bort”, svarade han TT.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) har sagt nej till militärer i förorter. Men, drygt en fjärdedel av hans parti har ändå lämnat en motion att utreda möjligheten att låta FN-soldater hjälpa svenska poliser i utsatta områden.
Och så händer det. Mitt i brinnande valrörelse: Ett gäng maskerade och svartklädda män tänder eld på 80 bilar och visar hur enkelt det är att påverka valet med hjälp av en busshammare och en dunk bensin på en parkeringsplats i Göteborg.
Partiledarna är snabbt på plats vid Frölunda torg. Än en gång blir det snack om militärer i förorten. “Vi är beredda att låta polisen ta hjälp av militära resurser i den mån man själv anser att man behöver, som ska stå under polisiärt befäl”, förklarade Jimmie Åkesson i en intervju i Aftonbladet dagen efter bränderna.
Hemvärnet övar strid i bebyggelse. Bilden är en pressbild. Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten
I VICE mini-serie Valjidder hänger Nattalie, även känd som rapparen Thailee, i Stockholms förorter och pratar med unga om politikers snack om orten i valrörelsen.
Hur skulle det egentligen kännas att möta en soldat på väg till tunnelbanan? “Jag skulle inte vara trygg. För det skulle kännas som jag är i ett land som krigar”, säger Adalet som vi träffar i Hjulsta. Noor vet hur det känns. “Jag kommer från Mellanöstern. Jag är från Syrien. Jag gillar inte tanken på militär alls”.
Politiker gör utspel om hårdare tag inför valet. Som att sätta in militär, utegångsförbud för unga eller att riva hela förorter, utan att riktigt förklara hur det ska gå till.
Yahya i Tensta menar att det får unga att tappa hoppet om politiken. “Riktiga lösningar finns inte. Ungdomar behöver arbete. Ungdomar behöver hopp. Ungdomshus måste öppnas. De har stängt ner fyra skolor i Tensta de senaste åren. Istället för satsa på skolor satsar de på våld, militär och vapen”.
Tomas, också från Tensta, menar att utspelen gör att politikens lösningar inte känns verklighetsförankrade. Risken är då att politik blir irrelevant för de unga väljare som bor i förorterna som politikerna pratar om. Han efterfrågar bättre dialog: “Det har blivit att de pratar om oss, för oss, åt oss, istället för med oss. Jag tycker det är dåligt såklart. Eller så här: det politiska språket, jag tycker det kan bli bättre”.
Lördag, två veckor kvar till valet. Alla partier är ute och kampanjar på gator och torg. Samtidigt har nazistiska Nordiska motståndsrörelsen samlats för att ta plats i huvudstaden. De demonstrerar under parollen "Nu tar vi tillbaks vårt land. Ut med förrädarna i riksdagen".
NMR kallar sig själva för nationalsocialister. De hyllar gärna Hitler och tredje riket. Biologisk rasism är grunden i deras politik och antisemitiska konspirationsteorier en del av deras ideologi. Men att bli kallade för nazister vill de inte gå med på.
"Nej, det är ju ett skällsord för nationalsocialist. Det är påkommet av en kommunist. Det är sydtyska för pellejöns. Det är en ordlek. Och inget som nationalsocialister använder, de gjorde de heller inte i Tyskland", säger NMR:s talesperson Per Öberg.
Idag har NMR slagit på den stora trumman och ordnat bussar med sympatisörer och anhängare från hela Sverige. Några har kommit från utlandet. Men någon vidare maktdemonstration blir det inte.
Det ekar när trumpojkarna trummar samtidigt som en arg kille ropar ut namn på partiledarna och politiker från höger till vänster. De som NMR kallar för "folkförrädare". Torget är glest. NMR hade fått polistillstånd att marschera en sväng runt i kvarteret. Men promenaden ska inte bli längre än till och från tunnelbanan.
Enligt ännu en arg kille på scen är NMR missnöjda att de inte fått tillstånd att gå i centrala Stockholm. Därför tänker de stå kvar där de står. Och inte gå alls.
Skönt, tycker Lars Byström, polisens presstalesperson på plats. "Det blir lättare då", säger han.
Gatorna runt Kungsholmstorg är ändå avspärrade och belägrade av poliser, motdemonstranter och nazister med egna kravallsköldar. Vi hängde i kvarteret och pratade med människor vi träffade, både innanför och utanför avspärrningarna.
Barristorna
Stämningen har varit tryckt hela morgonen, berättar Alexandra och Ebba som jobbar på ett café innanför avspärrningarna. "Det kändes som lugnet före stormen när vi gick till jobbet i morse. Klockan var väl halv åtta och poliser gick runt och kollade i soptunnor och buskar", säger Alexandra.
Folk som bor här har varit rädda, berättar de. "Alla kunder som köpt kaffe nu på morgonen har sagt åt oss att ta hand om oss. Alla har också väldigt tydligt visat sin ståndpunkt mot NMR", säger Ebba.
Barristorna Alexandra och Ebba. Foto: Hampus Andersson.
För två timmar sedan tågade NMR förbi caféet och de två barristorna. "Det var obehagligt. Jag undrar verkligen vad som har gått fel i de här människornas liv", säger Ebba. "Vi läste på om vad NMR står för i morse. De ligger bakom många brott, även mord och misshandel. Jag förstår inte hur det kan vara okej att organisera sig rasistiskt och nazistiskt. Det är tydligt att de vill nå sina mål med våld", fortsätter hon.
Nu står Alexandra och Ebba och hejar på motdemonstranterna som har samlats på andra sidan kravallstaketet. "Om vi inte jobbat hade vi stått med dem", säger de.
Hur ska samhället bäst handskas med nazister då? "Polisen gör ett fantastiskt jobb, tycker jag. Men i min värld vill jag inte tillåta nazister att demonstrera. Vi har demonstrationsfrihet och organisationsfrihet. Men här står rättighet mot rättighet. Yttrandefrihet mot diskriminering", säger Alexandra.
"Som demokrati måste vi också motarbeta de som vill avskaffa demokratin. Jag tycker att fler politiker borde ta sitt ansvar och sätta ner foten. Visa att den här typen av organisation inte är okej", säger Ebba och fortsätter: "Motdemonstranterna som kommit hit är så många fler än NMR. På något sätt ger det hopp. Man känner att det ändå inte är kört."
"Den här dagen visar ändå vad svensk demokrati går för. Till och med de som vill avskaffa demokratin får demonstrera, men folket står upp. Särskilt nästa generation, det är härligt att se att det är så många unga motdemonstranter. NMR kanske får tillstånd att demonstrera. Men vi ger er inte makt. Ni får ingen respekt av folket. Det är viktigt att visa", säger Alexandra.
Motdemonstranter. Foto: Hampus Andersson.
Foto: Hampus Andersson.
Grannen
Vipin sitter på en bänk utanför sin port. Han bor innanför polisens avspärrningar och har nu sällskap av ett gäng poliser på hästar som nu försöker hitta ro att äta lunch.
"Jag har två pojkar som sitter inne och spelar dataspel. De är oroliga. De är bara barn, 13 och tio år gamla och är rädda för vad som händer här ute. De har så många frågor. Vad är en nazist? Varför tycker de så?", säger Vipin.
Vipin bor runt hörnet från nazisternas samling, hela hans gata är avspärrad. Foto: Hampus Andersson.
Vipin säger att han ändå tycker det är rimligt att nazisterna får demonstrera. "Om du förbjuder dem kommer de gå under jorden och locka till sig ännu mer folk", säger han och fortsätter: "Men det är färre motdemonstranter än vad jag hade förväntat mig. Hela staden borde dyka upp och visa att vi inte vill ha sån skit här. Annars kan det gå väldigt snabbt och växa sig större och större".
Det är viktigt att protestera och visa motstånd, säger han. "Antifa-folket måste vara här och stå upp mot dem. På något sätt borde resten av demokratin också ställa sig upp och protestera. Kanske borde Socialdemokraterna och Moderaterna gå samman och ordna en stor protest. Jag tycker att fler politiker borde dyka upp här och visa att de inte accepterar deras beteende".
NMR:s talare pratar om "folkförrädarna" i riksdagen. Foto: Hampus Andersson.
Kortspelarna
På Kungsholmstorg där NMR har samlats ligger spelbutiken Dragons Lair. De har öppet som vanligt, men har en säkerhetsvakt i entrén. "Vi kan inte stänga bara för att några nazister har bestämt sig för att dyka upp", säger killen bakom kassan.
En trappa ner i butikens källare pågår uttagningar till världens största internationella turneringar i kortspelet Magic the Gathering. "Whatever, fuck nazis", säger en upptagen kortmagiker och kastar ut ett Mountain och en 1/1 creature på bordet.
Charlotte har åkt hit från Finland för att döma i turneringen och hörde om NMR:s demonstration utanför butiken först igår. "Vi håller vårt event ändå. Vi är inte rädda för nazister", säger Charlotte.
Charlotte, domare i kortspelet Magic.
"Det här är sista chansen för att avancera till de större spelen imorgon, där vinnaren kommer kvalificera till årets största turnering i Atlanta om några månader", berättar Charlotte.
Idag har det ändå kommit färre än väntat. Troligtvis på grund av svårigheterna att ta sig till Kungsholmen, då både buss och tunnelbanan är inställda på grund av demonstrationen. Några har också varit rädda för att behöva gå igenom ett gäng nazister, berättar en av de svenska domarna.
"Jag förstår inte vad nazister gör här. Visst, vi har yttrandefrihet. Men när de saluför hat och säger att vissa människor inte ska existera i Sverige tycker jag nog att det får gå lite för långt", säger Charlotte och fortsätter: "Folk har kommit hit för att spela spel och ha kul, vet du. Och det är väl ändå det bästa sättet att stoppa såna här människor? Att leva och njuta av livet".
Nazister behöver också pengar.Foto: Hampus Andersson.
Aktivisten
Plötsligt kastar hästpoliserna sina lunchlådor och gör sig redo. Något är på gång. Det visar sig att några poliser gått med på att ge ett gäng nazister poliseskort ut från torget. Nu står de ett par meter ifrån en av de större avspärrningarna där flest antifacister har samlats. Nazisterna hånler. De ska bara ta ut pengar ur en bankomat.
Tre motdemonstranter som var tidigt på plats och blivit tilldelade en lucka innanför den första avspärrningen ställer sig nu framför med en prideflagga. En av motdemonstranterna heter Cornelia. Hon är 19 år och står öga mot öga med NMR. Arga leken börjar nu, men Cornelia viker inte blicken. Nazisterna vänder om och får poliseskort tillbaka. På andra sidan staketet jublar antifacisterna.
Allt har gått lugnt till. Men poliserna är stressade. Cornelia ska avisas från platsen, säger de. Det blir gräl. Och Cornelia, hennes mamma och två andra motdemonstranter blir bortsläpade från platsen.
"Jag var inte rädd", säger Cornelia efteråt.
"NMR gjorde ingeting mot oss. Vi gjorde ingenting mot dom. Jag blev rädd först när polisen högg tag i mig. Polisen lät NMR gå tillbaka, men vi släpades iväg för att vi nyttjade vår demokratiska rätt att visa motstånd genom att hålla upp en flagga."
Foto: Hampus Andersson.
Foto: Hampus Andersson
Mamman
"Prata med din dotter om vad hon har gjort", ryter en polis.
"Ja, jag är stolt över mitt barn", svarar Cornelias mamma Bente som också blir avvisad från platsen.
"Cornelia visar motstånd. Det gör jag också, men nu har jag blivit utslängd. Nertystad från min rätt att tala. Samtidigt har nazisterna lagt till med en båt utanför regeringskansliet. De blir inte stoppade. Det handlar om vem som ges rätt att ta plats. Och det är verkligen illa".
Motdemonstranterna stod i var och varannat gatuhörn och visade sin avsky. "Ni kan åka hem nu", skanderade de. Foto: Hampus Andersson.
Efter tre timmar av arga tal var det dags för mingel och fika. Foto: Hampus Andersson.
Vid 16.20 packar NMR ihop och tar tunnelbana från Kungsholmen. Foto: Hampus Andersson.
Den 13 augusti fick valrörelsen 2018 en brinnande start. Vid 21-tiden attackerade svartklädda maskerade personer människors bilar med påkar, molotovcocktails och bensindunkar. Ett eldinferno bröt ut mitt bland alla boende i Frölunda, Göteborg. Skräck. Handlingsförlamning. Panik.
Fast det var inte bara i Frölunda utan även på andra sidan stan i Hjällbo. Också i Trollhättan, Lysekil, Falkenberg och på den lilla orten Alafors i Ale kommun brann det bilar. Totalt skadades drygt 100 bilar av bränder eller skadegörelse. Synkroniseringen skapade snabbt misstankar om att det fanns ett samband. Frågan var bara vad?
Jag var med och rapporterade under ”breakingläget”, men när allt lagt sig och övrig media försvunnit hängde jag kvar i jakten på sanningen. Eller så nära det går att komma.
Frilansjournalisten Cecilia Vaccari har följt nyhetshändelsen på nära håll. Foto: Tomas Ohlsson.
En av personerna jag träffar dagarna efter bränderna kallar vi för “Samir”. Han och hans familj har tidigare bott i Biskopsgården, men mamman tog beslut om att flytta till Frölunda i hopp om ett lugnare liv. Samir är själv ostraffad, men har vänner och anhöriga som är kriminella.
“Vi kollade ut genom fönstret och såg att det var rök överallt. Min mamma bad mig kolla så att inte vår bil hade stuckits i brand”, berättar Samir och reser sig upp för att visa hur han och mamman tittade ut genom fönstret:
“När vi kommer ner så ser vi flera personer med huvtröjor som sätter eld på bilar. Men det är nåt speciellt”, säger han och sätter sig ner igen. “Det är nåt konstigt. Jag kollade ifall jag kände igen någon, men det gjorde jag inte.”
När allt väl lagt sig gav han sig ut på gatorna för att titta på förödelsen. Skräcken, handlingsförlamningen och paniken som tidigare rått hade bytts ut mot ilska i området. Poliser fanns överallt. “Jag träffade massor av mina vänner. Alla undrade vad som hänt, alla var nyfikna”.
Vännerna gick tillsammans till det kafé som är den centrala punkten för umgänget i Frölunda. “Alla pratade om det. Alla sa: Akta er, det finns poliser överallt, de har span överallt – ta inte på er keps så ni ser ut som att ni döljer nåt.”
Jag och Samir kommer att fortsätta hålla kontakten. Däremellan kommer hela Sverige att prata om bilbränderna som förändrade Sverige.
Den koordinerade attacken skedde lagom till den där veckan när alla barnfamiljer och viktiga vuxna var tillbaka från semestern. En del hade redan hunnit gnälla i sociala medier om att det varit ”för mycket politik” i flödet. De hade ingen aning om vad som väntade.
Dagen efter brandattackerna skulle nämligen Expressens partiledardebatt hållas i just Göteborg. Partiledarna och hela journalistkåren från Stockholm var på plats. Statsminister Stefan Löfven (S) meddelade att han skulle besöka utbrända bilar i Frölunda, som blev centrum för rapporteringen. Utöver svenska så fanns finska, danska och tyska medier på plats. En total mediecirkus.
Foto: Tomas Ohlsson.
"Varför skulle polisen lyssna på folk som förstör?"
En vecka senare. Samma tid och samma veckodag som den samordnade attacken skett. Frölunda torg är nästintill tomt. På kaféet där alla brukar samlas gapar de flesta stolar tomma. Jag pratar med Samir och han rekommenderar att jag ska komma tidigare på kvällen, men att det kan bli svårt att hitta folk som vill prata om det som hänt.
Dagen därpå, vid 19-tiden, är många på väg hem. Det stämmer att det är svårt att få folk att gå med på en intervju. Fast många har både åsikter och teorier om bränderna.
En ung kille som stannar och pratar nämner den video som skickades till Expressen en timme före bränderna, där en maskerad man säger att attacken är ett meddelande till ”polisen, politikerna och samhället” och kritiserar polisbrutalitet, att socialtjänsten omhändertar barn och att övervakningskameror sätts upp.
“Jag tänker att det var därför man eldade upp bilarna, om det finns nåt annat vet jag inte”, säger han.
Tycker du att det är rätt sätt att protestera på?
“Nej, det är ingen bra taktik. Varför skulle polisen lyssna på folk som förstör? Jag tror bara att de blir hårdare.”
Foto: Tomas Ohlsson.
"Polisen kommer och är ännu jobbigare än förut"
Dagen efter bränderna greps och anhölls en 19-åring och en 20-åring i Göteborg, misstänkta för grov mordbrand. Senare på kvällen greps en tredje misstänkt i Turkiet. Han är 18 år och anhållen av svensk polis i sin frånvaro, även han misstänkt för grov mordbrand. Enligt åklagaren förs han i skrivande stund mot Sverige och befinner sig för stunden i Danmark. Samtliga tre bor i en triangel mellan bränderna i Frölunda, alldeles vid det lokala shoppingcentret.
“Polisen var på folk väldigt mycket innan det här hände. Unga som hängde här fick skit för ingenting. En kille fick en örfil av en polis. De hade muddrat honom och hittat handskar och en bandana i hans fickor”, berättar den unge killen för mig och pekar på betongsuggorna där gänget ska ha suttit när polisen gick på.
Så tillägger han: “Han var en av killarna som greps sen. Polisen tog honom för att han hade gjort nåt dagarna innan. Men han hade ingenting med bränderna att göra”.
Han syftar på ”19-åringen” som greps på tisdagen, dagen efter bränderna. Både 19-åringen och 20-åringen var frihetsberövade fram tills torsdagseftermiddagen då åklagaren var tvungen att ta beslut om häktning. Åklagaren valde att släppa 19-åringen, även om han fortfarande är skäligen misstänkt – alltså den lägre misstankegraden. 20-åringen begärs häktad för mordbrand och våldsamt upplopp.
På fredagen efter bränderna häktas 20-åringen på sannolika skäl misstänkt enbart för mordbrand. I skrivande stund sitter han fortfarande häktad.
“Så nu undviker de unga att visa sig. Polisen kommer och är ännu jobbigare än förut”, säger killen.
Vi pratar vidare om förtroendet för samhället. Samtalet landar i det stundande valet. “Jag kommer personligen inte slösa tid på att rösta. Inget parti är riktigt bra”, säger han och ursäktar att han måste lämna oss.
En stund senare kommer en man i 30-årsåldern ut från en affär med en dricka i handen. Han är övertygad om att något större ligger bakom bilbränderna. “Det är konstigt att det hände på så många olika ställen samtidigt. Framför allt att det hände en månad innan valet. Det gynnar helt klart SD och Moderaterna”, säger han.
Han berättar att han försökt byta lägenhet för att han vill flytta till ett bättre område. Hyresvärden nekade initialt flyttning eftersom det måste finnas specifika skäl.
“Jag kom ut från fängelset i april. Jag vill flytta till ett annat område för att få ett nytt liv och komma in i samhället”, säger han.
30-åringen. Foto: Tomas Ohlsson
Hans fru har hunnit ansluta till samtalet. Hon håller dottern i sin famn och fyller i: “Det är så många sysslolösa tonåringar här. Man känner sig inte trygg”, säger hon, och går tillbaka till kvällen då alla bilarna sattes i brand:
“Folk gjorde inget, alla tittade bara på. Vi alla skulle gått ner och gjort nåt”.
Mannen börjar prata igen. Han menar att lösningen är att polisen måste bli hårdare. Han är kritisk till att man bara sätts i fängelse och får komma ut igen. “I mitt hemland slår polisen kriminella.”
Han berättar att han själv lämnade kriminaliteten bakom sig 2011. “Det går inte att lita på folk som är kriminella, polisen jagar en hela tiden. Jag började bli paranoid.”
Att han fälldes igen och har suttit fängslad fram till i april i år beror enligt honom själv på att han var hotad av folk från det förgångna och därför bar vapen. Han dömdes till grovt vapenbrott. “Jag som gammal kriminell gillar inte det här området. Det är nåt skumt som ligger bakom bilbränderna.”
Vem tror du ligger bakom?
“Jag vet inte vem, men även om det är ungdomarna som gripits som blir dömda för det så tror jag i slutändan att det kan finnas nåt mer bakom”, säger han och tillägger: “Där jag är ifrån händer det alltid konstiga saker innan valen. Nu börjar det bli så här i Sverige. Med internet sprids allt dessutom mycket snabbare, vare sig det är sant eller inte.”
Vi tar farväl av den lilla familjen och blickar upp. Ett gäng högljudda tonårskillar närmar sig. Efter en del dividerande börjar den lille alfahannen i gruppen snacka. En av kompisarna drar upp en bandana över munnen medan vi pratar.
“Bilbränderna kommer påverka valet mycket, men om vi inte gör nåt så bryr sig ingen. Orten är bortglömd! Det som hänt väcker folk.”
Åt vilket håll tror du att händelserna påverkar valet?
“Det kommer hjälpa SD”, svarar han tvärsäkert och fortsätter: “Jag är född och uppvuxen här. När jag var liten sa man att alla var lika värda, men nu vill SD stänga våra moskéer och ta ifrån oss rätten att ha niqab. Vi är invandrare, tror du vi kan det här spelet? Vi har inte gjort nåt, men jag tror inte att personerna som faktiskt gjorde det här förstår vidden av deras handlingar.”
Vårt samtal avbryts av att en vuxen man cyklar rätt in i gruppen och skäller ut killen som dragit upp bandanan över munnen.
“Vad håller du på med? Varför gör du så där? Det här är ingen lek, varför håller du på så? Det här är också människor som försöker göra sitt jobb. Journalister är inte fienden”, säger Bobby Ghosh.
Bobby Ghosh. Foto: Tomas Ohlsson.
“Det ligger nåt i att det här valet kommer vara riktigt smutsigt"
Han jobbar inom skolan och är fritidspolitiker för Moderaterna. Varje kväll cyklar han omkring för att hålla ordning och skapa bra stämning. “Jag ger mitt hjärta för ungdomarna här. Jag vågar bemöta dem, med kärlek och tydlighet. Alla killar har varit mina elever och det jag ser är att många inte förstår lag och ordning.”
“Jag tror självklart att det är ett annat parti som tjänar på det”, säger Bobby utan att vilja peka finger: “Det ligger nåt i att det här valet kommer vara riktigt smutsigt.”
Även han vittnar om hur bränderna påverkat området. “Många av mina vänner är fruktansvärt ledsna och det är jag med. Det är vanliga arbetare som påverkas, man gör inte så”, säger Bobby och betonar: “Fast jag tror inte att killarna går på sina egna.”
Ett par killar går förbi. Bobby hälsar och önskar trevlig Eid, den muslimska högtid som inleds samma dag. ”Du ser killarna där, idag jobbar båda. De var struliga ett tag, men nu är det bra. Problemet är att många föräldrar inte förstår kulturen. Man måste gå i skola och man måste jobba. Många föräldrar kan inte ens skriva sitt eget namn.”
Finns det något hopp då?
“O ja, men det krävs mer tydlighet! Vi daltar för mycket, istället måste vi tala om hur det funkar. Därtill krävs hårda straff och hårda lagar.”
En av tonårskillarna fyller i: “Och man måste ha fina kläder på sig!”
Bobby och killarna skrattar. Vi tar farväl.
Foto: Tomas Ohlsson.
"Om du bränner folks bilar utan order kan du själv bli klippt"
Ytterligare en vecka går. Det blir söndag. Två veckor kvar till valet och det är dags att prata med Samir igen. Jag undrar hur han tycker att bilbränderna skildrats i media.
“Det var speciellt. Jag har sett många händelser beskrivas i media, men inte som den här. Exakt alla partier tog chansen och utnyttjade läget. Alla gjorde utspel om att öka antalet poliser, mer övervakningskameror och att landet är kaos. Framför allt SD”, säger han.
Vad gav det för bild av Frölunda?
“Det beskrevs som en krigszon; att polisen inte vågar komma hit, invandrare styr gatorna och att Sverige tappat kontrollen. Det var det sjukaste jag hört”, säger Samir och fortsätter: “Men på gatan ifrågasatte folk hur vi skulle kunna ha gjort det här? Det var en röst i media, men en annan på gatorna.”
Skärmdumpar från Ulf Kristerssons (M), Stefan Löfvens (S) och Jimmie Åkessons (SD) Facebooksidor.
"Nu är det span överallt så man förlorar mer i slutet av dagen"
Teorierna om vilka som kan ligga bakom brandattackerna är många. Från högerextrema som betalar för att skapa kaos till organiserad brottslighet.
“Skitungar har utfört det, men de har fått order. Ingen gör så annars, för om du bränner folks bilar utan order kan du själv bli klippt”, säger Samir och fortsätter: “Du får inte göra sånt i din egen ort. Om man däremot fått en order så har man fått klartecken och då har man backning.”
Lokalpoliserna i området känner till de misstänkta, men det är inga av de mest kända, enligt kammaråklagare Mats Ihlbom. Men Samir tror inte på åklagarens spår att det är några småkillar från orten som ligger bakom. Bränderna skapar bara problem för områdets kriminella, menar han.
“När det blev mer poliser på gatorna så kunde man inte sälja och göra sin grej på gatorna. Nu är det span överallt så man förlorar mer i slutet av dagen.”
Foto: Tomas Ohlsson.
"De utnyttjade det bra och deras följare spred vidare överallt"
Samir tror att bilbränderna kommer att ha stor betydelse för utgången i valet.
“Än idag pratar alla om det. Det blev ju en internationell nyhet. I partiledardebatten var bränderna det första som togs upp. SD kanske inte blir störst, men de kommer tveklöst bli vågmästare”, säger Samir.
Vad tänker du om det?
“Det är konstigt, men samtidigt så kändes det som att SD:s inlägg om bränderna i sociala medier dominerade flödet. De utnyttjade det bra och deras följare spred vidare överallt. Det var omöjligt att gå in på Facebook utan att lägga märke till händelsen.”
Så om SD blir vågmästare eller största parti, vad tror du konsekvenserna blir för alla oss invandrare i Sverige?
“Helt ärligt, du kanske inte känner så, men jag känner mig inte lika välkommen. När jag blir färdig med min utbildning, kommer jag ha bra relationer på jobbet eller kommer jag känna mig utanför? Jag upplever att rasismen doldes mer förr, men nu är alla trygga med att uttrycka sin rasism öppet”, beklagar sig Samir och poängterar:
“Jag förstår det på ett sätt. Jag hade också undrat vad är det som hänt i landet. Men om du tror att en invandrare på 18, 19 år är kapabel att göra det här är det nåt fel i din hjärna. Här blir du själv klippt om du gör sånt. Man skiter inte där man äter.”
Foto: Tomas Ohlsson.
Exakt två veckor efter bilbränderna är hela Frölunda torg fyllt med valaffischer.
Livet ser ut att ha återvänt till det normala, men enligt två tjejer vi möter vid 7-Eleven är det fortfarande några personer som lyser med sin frånvaro. “De unga killarna som brukade vara här och jiddra har försvunnit. De var helt galna, körde in med moppe i butiken och skrämde kunderna. Det är bara bra att de inte är här”, säger Angelika Trikilewicz.
Foto: Tomas Ohlsson.
Enligt snacket på gatan i Frölunda kommer de riktiga förövarna aldrig att straffas.
“Killarna som brukar ställa till problem är inte så dumma att de gör skit i sitt eget område, men de får skulden. Nu är de jätterädda och kommer inte ens hit.”
