Den 1 oktober 2017 valdes Ulf Kristersson till ny partiledare för Moderaterna. I sitt installationstal ondgjorde han sig över det politiska samtalsklimatet, som "plågas av gnällighet, ängslighet och stingslighet" och lanserade uttrycket "det vuxna samtalet". En vecka senare stämde Stefan Löfven in i god ton-kören genom att hävda att han länge efterlyst ett vuxnare och "mindre käbbligt" samtal.

Det låter naturligtvis bra och värdigt med en dialog som inte utgörs av medvetna missförstånd, förvridningar och ordmärkeri, men frågan är om någon minns hur ett vuxet samtal går till eftersom vi inte haft några sådana sedan Twitter gjorde entré: Med tanke på hur den efterföljande valrörelsen sett ut verkar statsministerkandidaternas ambitioner onekligen ha gått förlorade.

Expressen rapporterade igår om att Socialdemokraterna i Sävsjö har spridit falska påståenden om Moderaterna via en arabisk Facebooksida. De påstår att Moderaterna (och Sverigedemokraterna) vill förbjuda halalkött, stänga moskéerna och förbjuda slöja för personer under 18 år. Vidare menar de att partierna försöker "så konflikter och panik mellan muslimer och svenskar" – till skillnad från vad en S-driven Facebooksida som sprider lögner på arabiska försöker göra, alltså.

Moderaterna reagerade genom att polisanmäla Socialdemokraterna, men de lyckades tyvärr inte överträffa Socialdemokraterna i valrörelsens onödigaste polisanmälan om vållande till annans död på grund av haveriet på Karolinska

I början av året avslöjade SVT Nyheter att två S-medarbetare drivit trollkonton på Twitter där de spridit satirbilder på politiska motståndare. Det är, förutom ett ovuxet samtal, en bedrift i sig att lyckas bli avslöjad med att driva ett anonymt konto. Dessutom vet väl alla att de enda som är någorlunda bra på att få spridning på meme-politik tyvärr är nazister – DN och SVT larmar typ månatligen om nya grodor som blivit föremål för nazistmemes.

Ebba Busch Thor sjungandes Carola i sann frikyrklig anda.

Den 2 februari 2018 publicerades Moderaternas valfilm ”En hoppfull framtid för Sverige”. ”När svensk politik är som sämst låter den som en raspig skiva. De medvetna missförstånden är för många, medan de vuxna samtalen är för få”, upprepade Ulf Kristersson som en raspig skiva.

I början av april släppte LO valfilmen ”Trygghet för vanligt folk”, där en orolig sjuksköterska (som även är handledare på LO-förbundet Kommunal och förtroendevald för Socialdemokraterna) uttryckte oro för att hennes lön kommer att sänkas med 30 procent. Hon talade naturligtvis om valrörelsens mest populära missförstånd efter Miljöpartiets lådcykelförslag, alltså Moderaternas förslag om sänkta ingångslöner. I en tid av förvridningar och vantolkningar ges inget utrymme till att tala om att förslaget inte alls handlar om att sänka lönerna för de som redan har ett jobb, utan att hjälpa nyanlända och unga under 23 år att komma in på arbetsmarknaden.

Gustav Fridolin gör ett plågsamt försök till en busringning.

Den evige tonårsrebellen och polariseringsivraren Hanif Bali skapade stor debatt förra veckan på grund av en tre veckor gammal (och uppenbart skämtsam) Instagrambild där han förklarade krig mot DN efter att de faktagranskat hans påstående om ”abnormt höga asylnivåer”. Han twittrade också ut en bild där han poserade med ett vapen på en skjutbana som han menade låg i en skola.

Balis kritiker bemötte honom på samma nivå av smaklöshet som hans ursprungliga skämt genom att välja att tolka inläggen som att Bali med tillhörande hatsvans var på väg att gå Charlie Hebdo på DN:s redaktion.

Och som att det sinnessjuka debattklimatet inte vore tillräckligt för att köra våra politikers dignitet i botten försågs vi också med det regelrätta tramset – under valrörelsen har Gustav Fridolin busringt, Stefan Löfven deltagit i sketcher, Ebba Busch Thor sjungit (igen), och samtliga partiledare har dansat med en 7-årig reporter.

Sveriges partiledare shufflar av okänd anledning.

Underhållningskravet på politiken är överordnat sakfrågorna, och statsministerkandidaternas önskningar om det vuxna samtalet är långt ifrån att gå i uppfyllelse – framför allt så länge de båda fortsätter att motverka det genom att shuffla i intervjuer och hålla sina sandlådekrigare om ryggen.

Moa Wallin finns på Twitter.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland.

Joe Bayer drar upp några tre meter höga hampaplantor ur marken. Han gör det så pass entusiastiskt att man skulle kunna tro att det är olja han han letar efter i jorden. En stund senare när han ger mig en guidad tur på hans farm märker jag att han verkar vara alldeles förundrad över sin egen odling – som om han knappt han tro att farmen ens existerar och att det är hans. "Det är helt galet, eller hur?"

Joes hampaodling är nästan fyra hektar, vilket motsvarar ungefär tre fotbollsplaner storleksmässigt. Hans föräldrars hem ligger på en kulle med utsikt över åkern. De har perfekt utsikt över vad deras son har för sig. Och vad han faktiskt har för sig är att sköta om Tysklands första hampaodling där kunder ska kunna komma och plocka på sig grödorna på egen hand.

Joe har spenderat runt 6500 euro (knappt 70 000 kronor) på att anlägga sin odling. De största kostnaderna har varit juridiska kostnader.

De senaste 30 åren har Joe och hans familj bott utanför staden Kronach i Bayern, där de livnärt sig på att sälja jordgubbar som de odlat på sitt nästan 200 hektar stora landområde. Deras kunder kan antingen köpa en korg med jordgubbar direkt från familjen eller själv traska rätt in i odlingarna och plocka på sig så mycket bär de känner för. Så egentligen fortsätter Joe med familjetraditionen, bara att han bytt ut frukt mot hampa.

"Folk tror ofta att hasch och hampa är samma sak", berättar Joe. "Men skillnaden är att man blir hög av den ena och inte den andra." Det är en distinktion som han behövt upprepa många gånger, speciellt till sina föräldrar.

Som 17-åring greps Joe för innehav av cannabis och dömdes till att utföra 80 timmars samhällstjänst. Det tog tre veckor innan han vågade komma hem igen och bemöta sina föräldrar. "Mina föräldrar trodde att jag var beroende och behövde hjälp."

Sedan han var liten har Joe lidit av irritable bowel syndrome (IBS) – ett kroniskt tillstånd som påverkar matsmältningsystemet och kan innebära att man får svåra magkramper. "Det kan kännas som det brinner i min mage", förklarar han, och ofta kan stress, långa arbetsdagar och höga temperaturer förvärra symptomen. I flera år åkte han in och ut ur sjukhus och fick prova nya mediciner för att försöka få bukt på sin IBS.

På det här viset fortsatte det till 2015, då han snubblade på ett potentiellt botemedel när han letade efter alternativa mediciner. Joe hade hört talas om att cannabidiol (CBD) skulle kunna användas för att behandla inflammationer, så han beställde hem lite över internet. Kort efter att han testade det blev hans symptom mildare – hans kramper blev lättare att utstå och inflammationerna avtog. Joe berättade inte om sin nya medicin för sina föräldrar förrän en doktor skrev ut CBD till honom 2017. Joes föräldrar kunde se tydligt hur mycket CBD hjälpte deras son, så utöver att inte ha några som helst problem med att han tog det hyrde de även ut lite av sin mark till honom där han kunde börja odla själv.

Hampaodlingen täcker nästan fyra hektar land, vilket ungefär motsvarar storleken av tre fotbollsplaner.

För drygt två månader sedan planterade Joe 43 kilo hampafrön. Nu växer där stora, gröna hampaplantor högt under solens ljus. Längs vägen som leder upp till odlingen växer tre och en halv meter höga "Santhica 27"-plantor, och bakom dem några "Finola" – den mest CBD-rika av alla strains som godkänts i EU. "Den har förnimmelser av gran, mossa och gräs", säger Joe, som om han vore en sommelier. "Och ja, även söt persika. Allt detta helt utan gödsel. Min pappa sa att han trodde inte det skulle gå utan gödsel."

Joe tar med mig kors och tvärs över odlingen och berättar ivrigt om hur olika saker och ting påverkar kvaliteten av hans skörd, men jag har svårt och hänga med i alla detaljer. Det märks i alla fall att hans odlingsteknik fungerar – tidigare idag bekräftade den senaste kemiska analysen av hans odling att hans plantor innehåller 0,17 procent THC, vilket är precis under den lagliga gränsen för hur mycket av den psykoaktiva ämnet en planta får innehålla, som ligger på 0,2 procent.

"Även när jag inte är ute på odlingen är hampan allt jag tänker på", berättar Joe. Hans tankar kretsar inte bara kring hur man bäst använder skörden – hur man gör te, oljor och krämer av den – utan även problemen med polisen. I början av juli i år gav lokala myndigheter Joe tillstånd att skörda sin hampaodling. Kort därpå började en del vänner, familjemedlemmar och nyfikna grannar komma över och plocka sin egen hampa. Men för några veckor sen fick Joe ett samtal från polisen som ifrågasatte hans tillstånd. Om de kommer fram till att han haft igång sin verksamhet utan lämpligt tillstånd skulle Joe kunna åtalas för narkotikabrott. Han säger dock att han inte är arg på polisen för deras missförstånd, utan skyller på Tysklands komplicerade lagar när det gäller CBD.

CBD-produkter är lagliga i Tyskland så länge som de innehåller mindre än 0,2 procent THC. Att Joe inte bara kan sälja sina plantor till kunder är ett resultat av en ändring i landets narkotikalagar. Nu kan en person endast arbeta med rå hampa om det tjänar "enbart kommersiella eller vetenskapliga syften, vilket exkluderar syftet att missbruka eller bli berusad". Det innebär att Joe måste vara säker på att hans kunder inte har för avsikt att bli hög på hans produkter.

Med en maxgräns på 0,2 procent THC är det nästan garanterat, men inte omöjligt. Det vore tekniskt sett möjligt att koka hampa i stora mängder alkohol för att separera och extrahera THC:n. Men även om man gick så långt skulle man bara komma upp i en styrka på 0,5 procent, säger Joe.

VIDEO: Laga mat på weed med Abdullah Saeed

Det vore lättare och billigare att bara hitta en langare istället. Men för närvarande låter Joe endast kunder med företagslicens att köpa och plocka hampa hos honom – som teproducenten som nyligen köpte tre kilo för 30 euro av honom. Men eftersom myndigheterna vet väldigt lite om CBD hamnade dessa tre kilo i slutändan inte i tepåsar.

Joe fick nyligen ett samtal från en narkotikapolis som hade hittat teproducentens köpta hampa i en razzia och frågade Joe vad han visste om det. Efter att Joe bekräftat att han sålt "EU-godkänd hampa till företag, ordentligt vägt, med kvitton och betalad skatt", var polisen fortfarande inte nöjd och anklagade Joe för att ha sålt det illegalt. Joe försökte förklara skilnaden mellan sin verksamhet och illegal försäljning, men polisen vägrade lyssna.

Ända sedan 1996 har man kunnat odla hampa lagligt i Tyskland. Av slutprodukten framställer man bland annat förnybar plast, papper och kläder. "Hampa används för att tillverka mer fiber och mindre harts, så beslutsfattare vill inte att du tillverkar CBD-olja, krämer, och te", förklarar Joe. Eftersom han vill kunna ge sina plantor direkt till sina kunder har han varit tvungen att ta hjälp av en advokat. Efter att hans verksamhet blir granskad borde han få rätt att fullfölja sin dröm om att lagligt ha en odling där vem som helst kan komma och plocka på sig så mycket hampa som man vill. Därefter kan Joe bearbeta växten och framställa den produkt kunden vill ha. "Det är så mycket möjligheter här", säger han, medan vi kommer ut från odlingen och han låser grinden bakom oss.

Vi går in i ett kök där Joe häller upp kall hampa-lemonad åt oss och berättar om att han tror att hans odling kan komma att användas för att hjälpa patienter med allvarliga sjukdomar, till exempel en vän till honom som bekämpar en del av sina cancersymptom med CBD. Att sådan här typ av behandling potentiellt kan komma att användas i framtiden för att behandla cancepatienter är inte bara tomma ord från en snubbe som vill göra sig av med 13 ton hampa, utan även en åsikt som han delar med amerikanska myndigheter, som nyligen publicerade en studie som kom fram till att cannabinoider kan stoppa tillväxten av en del cancerceller hos råttor.

Samtidigt som Joes sexåriga dotter springer runt oss i cirklar börjar han berätta om sina framtidsdrömmar. Han ser framför sig att hans verksamhet i slutändan kommer leda till att han kan öppna barer och restauranger. "Jag hade en fästing en gång", utbrister hans dotter plötsligt. "Och vad använder vi mot festingbett?" frågar Joe henne. "Hampaolja", svarar hon. Till och med Joes pappa, berättar han, gör nu sallader och pesto på oljan och dricker te gjort på hampa.

Nyligen var Joe i Berlin på festområdet RAW. Han berättar att han kände sig obekväm när han befann sig bland langare och personer som ville köpa weed av dem. Det var inte hans värld. I Joes värld sitter han i sitt kontor på en kulle, omgiven av hampa. När folk kommer för att plocka på hans fält får de göra vad de vill med sin skörd. "Precis som med jordgubbarna."

I början av året kom nyheten att regeringen skulle fatta ett beslut gällande ett nytt lagförslag om tobak. För feströkare var det en tragisk men knappast förvånande nyhet, med tanke på att socialminister Annika Strandhäll verkar ha gjort det till sin hjärtefråga att avnormalisera rökning helt och hållet och göra Sverige hundra procent fritt från cigg.

Förslaget skulle bland annat innebära att man inte längre fick röka utomhus på offentliga platser, till exempel busshållplatser, idrottsplatser, lekplatser, entréer till lokaler och – mest provocerande av allt – på uteserveringar.

Lyckligtvis för oss som uppskattar öl-cigg-sol-kombinationen kom beslutet att skjutas upp efter invändningar från EU-kommissionen, vilket nu har lett till att frågan inte kommer behandlas förrän efter valet.

Men förr eller senare kommer ett beslut fattas. Och om vi inte passar oss kommer vi inte kunna sitta och unna oss cigg på diverse sunkiga utomhusbarer nästa vår. Därför är valet 9 september viktigare än någonsin.

För att du ska kunna göra ett informerat beslut på valdagen frågade vi alla våra riksdagspartier om hur de faktiskt ställer sig i frågan. Alla partier fick via mejl besvara följande frågor:

1. Vad är ert partis hållning i frågan om rökförbud utomhus? Är ni för eller emot?

2. Om ni är för ett förbud – varför ska det inkludera uteserveringar? Varför inte låta uteserveringar själva bestämma kring förbud?

Så här svarade partierna.

CENTERPARTIET

1. Att minska tobaksrökningen är en viktig folkhälsofråga. Vi vill se fler rökfria miljöer, bland annat på perronger, busshållplatser och lekplatser.

2. Vi ställer oss inte bakom ett rökförbud på uteserveringar

MODERATERNA

1. Vi är för ett utvidgat rökförbud gällande lekplatser, idrottsplatser, busshållplatser och perronger.

2. Vi anser att undantaget i nuvarande tobakslagstiftning ska vara kvar, nämligen att rökning även fortsatt ska kunna vara tillåten när servering sker utomhus. Samtidigt välkomnar vi att restauranger erbjuder rökfria miljöer även utomhus.

KRISTDEMOKRATERNA

Vi anser inte att det finns tillräckliga skäl att via tvingande lagstiftning förbjuda rökning på uteserveringar, eller på andra i lag specificerade platser utomhus. En restaurangägare kan redan idag göra sin uteservering rökfri och ha "rökning nej tack" på sin uteservering. Däremot, ska man i lag förbjuda rökning utomhus bör det finnas vetenskapliga belägg för att passiv rökning utomhus är hälsoskadlig.

Enligt Folkhälsomyndigheten som haft i uppdrag att utreda frågan finns inga sådana belägg. De inleder sin sammanfattning i utredningen med att konstatera "Det finns i dag inte tillräckligt vetenskapligt stöd för att säga att en reglering av rökfria utomhusmiljöer leder till minskad ohälsa." Vi tycker att det är självklart att människor ska visa varandra hänsyn och inte röka i närheten av dem som mår dåligt av det, men allt som är dumt kan inte förbjudas.

LIBERALERNA

Vuxna människor har frihet att göra också dåliga livsval. Varje förbud och begränsning måste vägas mot om det verkligen är nödvändigt och rimligt. Nya rökförbud utomhus, till exempel på idrottsplatser eller på busshållplatser, tycker vi ska bestämmas lokalt – inte av riksdagen. Vi vill inte införa rökförbud på uteserveringar, det bör den som driver restaurangen få avgöra.

VÄNSTERPARTIET

1. Vi är för.

2. Det skulle bli lite uddlöst om varje uteservering själv skulle bestämma om ett förbud och dessutom svårt att upprätthålla. Rökförbudet inomhus var inte jättepopulärt när det infördes, men idag har nog många svårt att tänka sig en återgång till hur det var innan. Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att införandet av rökfria inomhusmiljöer har minskat rökningen och risken för skador och sjukdomar relaterat till rökning och passiv rökning. Ett rökförbud på vissa platser utomhus, såsom uteserveringar, räknar vi därför med ska få motsvarande effekt.

VIDEO: Kolla in vår nya videoserie 'Valjidder'

MILJÖPARTIET

1. Vi är för. Vi står som regeringsparti bakom regeringens proposition om bland annat rökförbud på vissa platser utomhus.

2. Att ha fler rökfria miljöer, även utomhus, är viktiga för att "avnormalisera" rökningen och göra det rökfria till normen i samhället. I grunden handlar det om att minska rökningen och de sjukdomar och ohälsa som rökningen resulterar i. Det är även viktigt att man även utomhus ska vara skyddad från passiv rökning, inte minst på platser där det vistas barn. Det känns för oss självklart att man inte ska behöva avstå från att sitta på en uteservering på grund av andras rökning.

SOCIALDEMOKRATERNA

1. Vi är för ett förbud utomhus på vissa allmänna platser. Det gäller utomhusserveringar, utanför entréer till flerbostadshus och offentliga byggnader samt på allmänna platser såsom busshållplatser, tågperronger, lekplatser och liknande.

2. Uteserveringar ska kunna nyttjas av alla människor, även de som har astma eller som av andra medicinska skäl inte kan vistas i miljöer där det förekommer tobaksrök. Här tycker vi att restauranger och barer får ordna särskilda rökrum.

SVERIGEDEMOKRATERNA

1. För.

2. Man ska inte behöva utsättas för passiv rökning. Fastighetsägare ska kunna söka dispens på avskilda platser, rökrutor. Vi tror att det ger en bättre effekt om det finns särskilda platser för rökare.

SÅ???

Det är rätt uppenbart att rökning utomhus är en vattendelare för de två blocken, och eftersom även Sverigedemokraterna vill förbjuda det ligger vi rätt pyrt till. Det bästa vi kan hoppas på är att sossarna överger sina forna vänster- och miljöpartistvänner och skapar en koalitionsregering med Liberalerna och Centern, vilka då (förhoppningsvis!) skulle tvinga sossarna att lova att rökförbudet ej blir av om de ska ingå i regering tillsammans.

Ciggfrågan är också en rimlig anledning för Kristdemokraterna och Moderaterna att inte ingå i ett konservativt block tillsammans med Sverigedemokraterna.

Kan det vara så... att det här blir en avgörande fråga när det kommer till kritan? Förmodligen inte. Men förhoppningsvis tar sig förespråkarna av det här förbudet sitt förnuft till fånga och inser att vi måste inte förbjuda allting som är bara det minsta otrevligt. Det är som Kajsa Ekis Ekman uttryckte det: "Räcker det inte med alla förbud som redan finns i utelivet?"

Benjamin Wirström finns på Twitter.

Under de senaste månaderna har solljuset och avsaknaden av en ordentlig dygnsrytm fått många att förtränga att livet har sin gång och att vuxenlivet tyvärr inte väntar på någon. I takt med att uteserveringsmöbler buntas ihop och bärs in och jackor plockas fram ur garderoberna sköljer den där stämningen sakta men säkert bort.

Kvar blir en bitterljuv känsla av att hösten är en nystart för många, även för de som inte valt det själv. Plötsligt ska ens kompis åka och plugga i Umeå, en annan ska gå på folkhögskola i en skog, en tredje ska jobba på café och “syssla med konst” i Berlin. 20-åriga Gustav Bondeson från Halmstad har gjort kortfilmen We Belong Together som handlar just om det. Om att växa upp, att längta bort och kanske samtidigt längta hem, att söka nya vänskaper men önska att gamla aldrig dör.

Den handlar om att ständigt bli påmind om var man skulle kunna ha varit om man hade valt att stanna, eller inte stanna. Om den ibland jobbiga insikten att oavsett om man själv väljer att stanna på en plats eller i en viss sinnesstämning betyder det inte att andra gör det.

We Belong Together har redan hunnit spelas på filmfestivaler runt om i världen och idag har filmen officiellt premiär här på VICE, och hela filmens soundtrack finns ute att lyssna på här. Kolla på hela filmen här nedanför!

Inför premiären träffade jag Gustav för att prata om hur han och hans vänner under tre dagars inspelning lyckades fånga känslan av en hel sommar.

VICE: Hej Gustav! Vad skulle du säga att We Belong Together handlar om?
Gustav Bondeson: Jag skulle beskriva det som en person som tar sig tillbaka till sina vänner och sin hemstad för att för att en sista gång se om det är där han verkligen vill vara eller om han har hamnat rätt i den nya staden. Det är en hyllning till vänskap. Det har aldrig funnits så mycket djup eller jättemycket tanke bakom det egentligen, och jag hoppas det är så man ser på filmen, att den väcker egna tankar och minnen hos tittaren. Det kändes som det bästa sättet att göra det på – att man berättar om något och låter tittaren själv få fundera, och att slutet ställer frågor mer än ställer svar.

Foto: Gustav Bondeson

Jag började själv åka upp till Stockholm väldigt mycket eftersom jag jobbade här och jag hade polare som började flytta. Det var lite då som jag började fundera på vad som skulle hända om jag vände på konceptet. Ofta brukar ju coming of age- eller generationsfilmer handla om ett gäng som är tvungna att splittras, men det har man sett så många gånger. Så jag funderade på vad som skulle hända om man har en person som redan har splittras lite från sitt gäng och vill komma tillbaka och man hade den utgångspunkten istället.

Foto: Sebastian Sandblad

Hur länge har du jobbat på det här projektet?
Det var runt 2014 som jag började vilja göra en film om kärlek. Jag hittade aldrig riktigt rätt manus som jag ville berätta, så det liksom sköt på sig lite lite hela tiden. Så det var inte förrän i slutet av gymnasiet som jag hade ett manus och idéer som jag kände att jag ville berätta. Jag tror det gick lite hand i hand med att under gymnasiet var jag med om en massa olika grejer som ledde till att jag kom fram till vad filmen egentligen skulle handla om och vad det var jag ville berätta – och framför allt vad jag ville göra.

När jag var liten gjorde jag alltid film med polare för att det var kul, och jag ville liksom hålla fast i den grejen – att göra världens roligaste grej men samtidigt berätta den här filmen. Alla vi som var med och gjorde den är i samma ålder och vi är själva i det stadiet. Någon bor i Paris, någon flyttar till Stockholm, någon är på väg ner till Malmö. Vi kände att det skulle vara så kul om vi bara kunde samla oss alla och göra den här grejen, samtidigt som man berättar en historia om personer som reflekterar över det.

Foto: Gustav Bondeson

Kände ni varandra sedan innan? De här bilderna från filmen får det nästan att kännas som en dokumentär om ett riktigt kompisgäng.
Vissa av oss gjorde det. En av mina bättre vänner som jag har känt jättelänge har alltid varit med när jag har bollat idéer. Han är en av dem som varit med mycket, och sen är det många andra som jag känt väldigt länge. En kompis till mig har gjort mycket av musiken, och jag gjorde hans första musikvideo när han började spela musik. Sen var det någons polare som jag inte riktigt kände men hade träffat någon gång och kände skulle passa bra för en av rollerna. Så det var verkligen inte som en stor filmproduktion där man söker skådespelare. Jag tänkte bara: Vilka vänner har jag som skulle kunna göra det här till det bästa? Det var både väldigt nära vänner och nya vänner. Men det är rätt roligt för idag sammanstrålar vi alla så ofta vi kan, oavsett om det är i Malmö, Halmstad eller Stockholm. Det har blivit till ett gäng efter filmen.

Foto: Gustav Bondeson

Som när man får kompisar på kollo! Ingredienserna intensivt häng + utlämningen till varandra.
Ja, det var verkligen så. Framför allt de tre som spelar huvudrollerna, de kände inte varandra så väl. Så vi bara träffades en dag tillsammans och lärde känna varandra. Jag själv kände alla hyfsat bra, men de gjorde inte det och då förväntades de bara bli vänner direkt. Det hade ju kunnat gå skitdåligt, men det var så fint att när vi kom till inspelningen så var vi alla bästa vänner utan att vi egentligen var det.

Det var väldigt viktigt för mig att alla som var med verkligen ville vara det och att de själva fick ut något av det. Jag ville inte att det kändes som att de var där för att göra min film, utan för att ha kul samtidigt som vi skapade något där alla kunde vara nöjda med sin insats och göra sitt bästa. Samtidigt hade vi så sjukt roligt mellan tagningar. Jag tror det bidrar med att sätta stämningen på inspelningen.

Foto: Gustav Bondeson

Var spelade ni in någonstans?
I och runt Halmstad. En del av platserna som är med är ställen som jag och andra i gänget har hängt mycket på och växt upp kring. Man kan tänka sig att om man ska göra en sådan här film och porträttera den svenska sommaren så ska det alltid vara jättefint och jättehärligt. Men jag insåg någonstans på vägen att det inte alltid är så.

Det finns en scen där jag hade föreställt mig att det skulle vara jättemycket sol, men väl på inspelningen ösregnade det. Min första tanke var fan också, men sen när man tänkte på saken och började reflektera över scenen så är det ju något väldigt fint med att det regnar och är svensk sommar på riktigt. Och mitt i filmen är det lite grådaskigt, det blir något fint med att man ändå drar sig ut och filmar, eftersom det handlar mer om att vara med sina vänner än att fånga strålande sol.

Foto: Gustav Bondeson

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland.

Andreas Kraniotakes är en 36 år gammal barnboksförfattare med en filosofie doktor och är den nuvarande tungviktsmästaren i Tysklands MMA-mästerskap (GMC).

Det var 2009 som Andreas började träna och tävla i Mixed Martial Arts (MMA) under sitt alias "Big Daddy". Han är en av flera tusen andra MMA-brottare runt om i världen, och idag omsätter industrin flera miljarder dollar årligen – främst tack vare hur populär sportens största tävling har blivit, den så kallade Ultimate Fighting Championship (UFC).

Jag träffade Andreas och frågade honom om han tycker om att göra så att motståndare hamnar på sjukhus, hur det känns att bli knockad och om det är värt pengarna att bli konstant nitad i ansiktet.

Andreas Kraniotakes firar efter att ha knockat sin motståndare. Foto: Tim Leidecker

VICE: Började du med MMA bara för att få slåss på ett lagligt sätt?
Andreas: Även om det vore sant, skulle det vara så dåligt? Om någon vill slåss kan kampsport vara ett bra alternativ. För mig handlade det om att jag ville lära mig mer om mig själv – till exempel hur jag skulle reagera i en extrem situation, som när man blir knockad. Tack vare MMA har jag lärt mig att jag bara fortsätter kämpa i det läget, även om jag ligger ner på marken.

Hur känns det att krossa någons käke?
Jag har inte gjort det än, käkfrakturer är faktiskt inte så vanliga. Vi har på oss rejäla tandskydd, så man skulle behöva dra till med något riktigt hårt för att bryta någons käke. Traumatiska hjärnskador är dock vanliga när någon blir knockad. Jag har även gett ut blåtiror och några brutna näsor, vilket låter hemskt när det händer. Folk svimmar ofta när jag tar strypgrepp på dem för att de inte ger upp fort nog. De flesta strypgrepp blockerar både luft- och blodtillförseln, vilket gör att ens kropp börjar stänga av och man svimmar. Om man släpper på greppet är motståndaren dock snabbt på banan igen. Bortsett från det blir det mest riv- och skrapsår.

Blir du glad när din vinst innebär att någon hamnar på sjukhuset?
Man blir alltid glad när man vinner, men inte på grund av att man skadat någon. Jag har sett väldigt många matcher, men jag har aldrig varit med om att någon blivit glad om man skadat sin motståndare allvarligt.

Händer det att kriminella grupper försöker rekrytera en för att man sysslar med MMA?
Jag har aldrig hört talas om att någon aktivt försöker rekrytera MMA-brottare, men jag har såklart mött en del gangsters i ringen. Jag tycker det är nice att man har den typen av människor i gymmet som tränar tillsammans med poliser, advokater och universitetsstudenter.

Oavsett vilken bakgrund man har följer vi samma etiska kod – det handlar inte om att bara godtyckligt gå och slå ner någon. Det kanske verkar ostrukturerat och laglöst, men det är inte det när man tränar eller när man har en match. Det är såklart en del som släpper ut sina aggressioner i en match men det går aldrig överstyr. Vi har alla gått med på vilka typer av sparkar, slag och grepp som är tillåtna och vilka som inte är det. När det kommer till grepp till exempel går jag med på att någon får strypa mig, men inte till den grad att jag kvävs.

Stämmer det att de flesta inom MMA är högerextrema?
Man ser väldigt många olika samhällstyper på mattan. Vi har många idioter bland oss, men även många väldigt smarta. Om man är i ett område som är ökänt för att husera många nynazister kommer det såklart vara en del av dem som hänger på gymmet. Men jag kan inte dra till med en gissning på hur många de är inom sporten. Jag har invandrarbakgrund och jag har aldrig någonsin blivit diskriminerad i ett MMA-sammanhang. Det är en sport som handlar om att vinna; politiska åsikter spelar ingen roll. Om någon skulle ha på sig provocerande symboler skulle de inte tillåtas delta i de evenemang där jag tävlar.

Är det värt att konstant bli nitad i ansiktet för pengarna?
Nej, det är inte värt det bara för pengarna. Jag tjänar tillräckligt för att klara mig på min inkomst, men om jag var hälften så bra på boxning som jag är på MMA hade jag tjänat fem gånger så mycket pengar. Om någon börjar med MMA bara för att tjäna pengar har de valt fel sport. Man börjar med det för att man vill slåss, och för att man älskar sporten.

Foto: Artur Lik

Hur pass förstörd är din kropp?
Den är rätt okej för någon som har tävlat i tio år. Vi skiljer på ens faktiska ålder och ens ålder i ringen. Det är skillnad på någon som precis börjat när den är 30 och någon som är 30 men redan har 40 matcher på nacken. Och en som är bra på att ge någon en riktig omgång och som kan ta många smällar har en högre ålder i ringen än andra. Inom boxning är tungviktare som bäst i slutet av 30-årsåldern, så jag kommer ge upp när jag inte längre kan hålla samma tempo som grabbarna och när jag slutar att utvecklas.

Hur har det påverkat dig att bli slagen i huvudet så mycket?
Om jag sparrat mycket märker jag dagarna därpå att jag har svårare att tänka.

Hur känns det att bli knockad?
Det känns inte så mycket. Det svartnar för ögonen och sen vaknar man med minnesförlust. Den första gången jag blev knockad vaknade jag och frågade domaren om jag vunnit. Jag hade ingen aning om vad som hänt. Efteråt när jag såg videon insåg jag att jag hade sänkt min gard och gått rätt in i min motståndares knytnäve. Jag har sett personer i matcher som vaknar upp och frågar när matchen ska börja.

Slåss du bättre när du är aggressiv?
Jag tror att människor – oavsett social status, kön eller ursprung – är naturligt aggressiva. Och när vi inte får ett utlopp för den aggressionen kan det leda till problem. Adrenalinet påverkar verkligen vissa, gör att de ryter och vrålar i ringen. Det hjälper dem, men det är inget jag själv gör. Om det inte är en titelmatch varar en match tre till fem minuter, vilket är rätt länge om man ska vara arg hela den tiden. Om någon beter sig så i två minuter är han slutkörd. Jag behöver inte slå honom, det räcker med att bara blåsa ner honom. Blind okontrollerad ilska gör en motståndare lättare att vinna mot.

Ibland är det inte alltid så lätt med familj och vänner. Trots att man älskar varandra är det omöjligt att undvika de där fullständigt meningslösa bråken man har. En skidbacke i osten leder till en brusten föräldrarelation som tar flera dagar att riktigt läka. Syskonet som kommer hem sent och klampar lite för hårt i trappan och därmed väcker halva huset leder till blod, svett och tårar för alla inblandade.

Sen hjälper det inte heller när personerna man älskar tycker exakt tvärtom än en själv politiskt.

Psykologen och relationsexperten Liria Ortiz säger i en intervju med DN att hon tror det är "ganska vanligt" med bråk på grund av skilda politiska åsikter i kärleksrelationer specifikt. "Politiska värderingar är ofta så mycket mer än bara en åsikt”, säger hon. "De präglar ofta ens liv, vad vi väljer att göra och inte göra."

Så vad gör man egentligen om ens bästa vän, ens partner eller föräldrar meddelar att de tänker rösta på Moderaterna i valet, när man själv är inbiten vänsterpartist, eller vice versa?

För att försöka förstå hur folk löser såna här situationer snackade vi med fyra personer och bad dem berätta om de politiska bråk de hamnar i med sina nära och kära.

Sofia, 23

För mig blir det att jag ofta hamnar i hetsiga diskussioner med mina bästa kompisar när vi pratar om politik. De är lite mer vänster och tänker på ett ganska "gemensamt" sätt som jag inte håller med om, vilket är svårt, för jag var vänster förut men tänker lite mer höger nu. Häromdagen blev det lite för hetsigt. Jag tror det är för att de tycker på samma sätt, och då kan de tillsammans trigga varandra lite.

"De säger att det är okej att rösta på vad man vill, men tydligen är det inte det om man inte gör det inom deras ram."

Jag är inte riktigt påläst, medan mina vänner har väldigt bra meningsuppbyggnad och har läst på mycket sedan innan. Men jag känner att det är svårt i och med att de är för jämställdhet, men de är emot vissa partier, som M, KD och SD, precis som de flesta är i min omgivning. Och då förstår inte jag riktigt mig på jämställdhet. De säger att det är okej att rösta på vad man vill, men tydligen är det inte det om man inte gör det inom deras ram. Det är som att de säger emot sig själva när det kommer till just jämställdhet.

När det blir så får jag försöka bromsa situationen lite. Än så länge har det inte blivit så att vi fortsätter vara irriterade på varandra efter bråket är slut. Men det är ändå väldigt känsligt för mig att prata om politik. Häromdagen bad jag faktiskt dem att lägga ner och sa att vi bara borde skippa det ämnet när vi träffas.

VIDEO: Kolla in vår nya videoserie 'Valjidder'

Anna, 32

Jag själv står för en antirasistisk feministisk vänsterpolitik, medan min förälder känner samhörighet med och upprepar budskap från Europas rasistiska auktoritära höger. Jag och mitt syskon upplever att vår förälder i ökad utsträckning med åldern mer och mer har börjat repetera sådant som sägs på statlig tv i hemlandet Ukraina, och i takt med den auktoritära högerns tillväxt i hela Europa också mer öppet sympatiserar med denna.

"När andra pratar om att 'ta debatten' tänker jag mest på 17 år av meningslösa bråk."

Det uppstår konflikter förhållandevis ofta – främst när min förälder slentrianmässigt häver ur sig fruktansvärda påståenden i vardagliga samtal. Det kan vara homofoba, sexistiska eller rasistiska uttalanden och grova skämt. En tröst i är väl att hen mest sitter hemma och tjurar framför tv:n och inte uttrycker dessa åsikter på gator och torg, eller ens på internet, och knappt röstar.

Det känns för det mesta helt meningslöst att diskutera. Oftast går det till så att hen häver ur sig ett påstående som inte går att låta stå oemotsagt, vilket leder till hårda ord, skrik och ibland tårar. Det är inte tal om en argumenterande diskussion utan det blir konfliktläge i princip omedelbart, även om relationen i sig är lättreparerad men med dålig smak efteråt. När andra pratar om att “ta debatten” tänker jag mest på 17 år av meningslösa bråk. Känslan blir alltid att det hade varit skönast för alla inblandade att undvika ämnena.

Martin, 41

Jag kan hamna i bråk med min sambo – min framtida fru. Hon brukar rösta vänster och jag på Centerpartiet. Det blir mer bråk än jag vill faktiskt. Ofta handlar det om jämställdhet, typ ekonomisk jämställdhet. Jag vet inte, men det känns som det finns många här i Sverige som klagar. Det finns en klyfta mellan de som tjänar för lite pengar och de som tjänar för mycket. Så ofta handlar det om att jag inte håller med om hennes åsikter.

Men det påverkar egentligen inte vår relation negativt. Det brukar vara ganska konstruktiva bråk. Vi pratar och kanske försöker se om vi kan få upp ögonen för nya åsikter, i slutet säger vi typ "agree to disagree”" Ibland kanske vi inte snackar med varandra i några timmar efter vi haft såna bråk. Men vi undviker inte att prata om ämnet. Det är bättre att prata om politik, eftersom det är så viktigt. Speciellt nu inför valet.

Lisa, 35

De jag bråkar med är mina föräldrar och syskon. Jag har alltid haft vänsteråsikter och de mer borgerliga åsikter, men det har spetsats till nu mellan oss – dels på grund av valet såklart, men också för att det känns som att allting dras lite mer åt extremer nuförtiden. Jag märker att de blir påverkade av mer rasistiska strömningar och konservativa idéer. Jag jobbar inom skolan och möter politiska frågor på olika sätt i mitt arbete, så jag ser på riktigt vad det är som händer medan de inte alls ser det på samma sätt.

"Jag vill inte försämra mina relationer med min familj på det sättet, så jag har fått gå med på att inte prata lika mycket om det som jag är intresserad av."

För mig känns det lite som att de bekräftar sin världsbild med varandra. De tycker inte själva att de påverkas av rasistisk retorik, och de tycker Sverigedemokraterna är dåliga, medan jag kan se att Moderaterna och andra har börjat föra ganska lik politik som SD. Om jag påpekar det blir de förnärmade, för de ser sig inte alls att deras sätt att prata om kultur eller religion kan ha rasistiska utgångspunkter.

Förra helgen sa mitt ena syskon ifrån och sa att vi inte borde prata mer om politik, vilket jag – som kanske är den som varit mest politiskt engagerad – tog ganska personligt. Då blev det världens konflikt som slutade med att pappa fick ringa mig och försöka medla så att det inte blir att vi inte ens kan umgås som en familj. Jag vill inte försämra mina relationer med min familj på det sättet, så jag har fått gå med på att inte prata lika mycket om det som jag är intresserad av. Så jag känner mig censurerad, och i slutändan känns det som att vi riskerar att komma längre ifrån varandra.

De intervjuade heter egentligen något annat.

Ett utegångsförbud för unga som hänger i centrum – skulle det funka för att öka tryggheten? Ja, det hoppas i alla fall Moderaterna, som vill införa möjligheten för polis att på stående fot besluta om något de kallar för ett "zonförbud".

Det innebär att den som är "kriminell" kan portas från ett förortscentrum, ett torg eller annan plats under vissa tider. Men möjligheten att sätta ett zonförbud på folk ska inte bara gälla kriminella, menar partiet. Även personer som polisen anser uppvisat "ett särskilt otrygghetsskapande beteende" ska kunna portas.

Förbudet ska alltså sättas in mot personer som gjort något straffbart, som att sälja droger. Men också vid ”ordningsstörande handlingar som inte är brottsliga”, menar Moderaterna.

Även Kristdemokraterna i Stockholm har talat om liknande åtgärder. "Jag tycker att det är förfärligt att 12- till 15-åringar kan sprida skräck och otrygghet i bostadsområden. Att små pojkar säljer droger för att finansiera äldre mäns försörjning. Att detta får fortgå och att det inte finns verktyg att förhindra det", sa Erik Slottner, Kristdemokraternas gruppledare i Stockholm i en intervju i Dagens Nyheter under rubriken "Inför utegångsförbud för unga i riskzonen i förorten". Lösningen? ”Man skulle kunna införa utegångsförbud eller vistelseförbud under vissa tidpunkter i vissa områden. Det tror jag vore bra”, fortsatte han.

Så här i valtider är det många partier som gör utspel om hårdare tag. Särskilt i Sveriges utsatta områden. I VICE miniserie Valjidder hänger Nattalie, även känd som rapparen Thailee, i Stockholms förorter och pratar med unga om politikers snack om orten i valrörelsen.

Hur ett utegångsförbud eller ett zonförbud skulle fungera i praktiken, eller för den delen vara förenligt med konstitutionella lagar är oklart. Precis som många liknande politiska utspel i valet som handlar om trygghetsproblem i förorter. Som att sätta in militär eller att riva hela förorter.

Foto: Michael Hoffman

Yahya i Tensta menar att det får unga att tappa hoppet om politiken. “Riktiga lösningar finns inte. Ungdomar behöver arbete. Ungdomar behöver hopp. Ungdomshus måste öppnas. De har stängt ner fyra skolor i Tensta de senaste åren. Istället för satsa på skolor satsar de på våld, militär och vapen”.

Tomas, också från Tensta, menar att utspelen gör att politikens lösningar inte känns verklighetsförankrade. Risken är då att politik blir irrelevant för de unga väljare som bor i förorterna som politikerna pratar om. Han efterfrågar bättre dialog:

“Det har blivit att de pratar om oss, för oss, åt oss, istället för med oss. Jag tycker det är dåligt såklart. Eller så här: det politiska språket, jag tycker det kan bli bättre”.

Se hela avsnittet ‘Valjidder: Utegångsförbud för unga’ här.

Det här är en debattartikel. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

Vi är Förorten Mot Våld (FMV), en folkrörelse som bildats i samband med det ökade våldet som drabbar familjer och hela områden.

Vi anser att skjutningarna är en nationell kris och angelägenhet som inte kan reduceras till ett “förortsproblem”. Vi ser ingen skillnad på liv när de förloras i Vivalla, Angered och Rinkeby än i andra delar av Örebro, Göteborg och Stockholm. Det är människor av kött och blod. Som du och jag. Som dör. Vissa är barn, vissa ungdomar, som har föräldrar, syskon och vänner. Barn och ungdomar som någon gång haft drömmar om livet och framtiden.

Samtidigt som unga dör och familjer sörjer tävlar politiker i vem som kan ta hårdast tag mot förorterna. En populistisk retorik har blivit norm i det politiska samtalet.

I den politiska diskussionen återupprepas förslag som militär i förorten, övervakningskameror och fler poliser – men som väljare kan det vara svårt att hålla reda på vilket parti som tycker vad. Om våldet är en av dina viktigaste frågor i årets val, är denna lista till för dig. Vi har nämligen gått igenom partiernas förslag för det dödliga våldet.

Moderaterna (M) föreslår:

• 10 000 fler anställda inom polisen samt höjda löner
• Skärpa vissa vapenbrott
• Straffskärpning som kan leda till dubbla straff för vissa brott som kan kopplas till gäng
• Utvisning om man begår brott
• Avskaffa tillståndsplikten för polisens kameraövervakning
• Sätta upp övervakningskameror i samtliga socioekonomiskt utsatta områden i Sverige
• Zonförbud för personer som uppvisat ett otrygghetsskapande beteende
• Slopa ungdomsrabatten för gruppen 18-21 år
• Införa visitations-zoner

Förorten Mot Våld analyserar:

Moderaterna är ett av de partier som starkast har förespråkat hårdare tag i årets val. Intressant nog sträcker sig inte den retoriken till skattesmitare och ungdomarna i Danderyd som finansierar droghandeln i våra områden. Hårdare tag verkar framförallt gälla folk i orten.

I sitt kriminalpolitiska program beskriver M att de vill höja vissa straff och underlätta för polisen att övervaka torg och andra offentliga platser med kamera. Enligt många forskare finns det dock svagt stöd i forskning att höjda straff minskar brott. Kameraövervakning av torg har liten eller ingen effekt för att klara upp eller lagföra brott i tidigare försök och verkar istället flytta brotten till annan plats snarare än minskar dem. Förslaget om visitationszoner innebär i praktiken att polisen får möjlighet att visitera personer i ett visst område utan skälig misstanke. Vi ser stora risker med att ett sånt förslag blir ett sätt att legitimera rasprofilering.

Det stämmer att polisen behöver bättre förutsättningar för att kunna genomföra sitt uppdrag. Men utifrån ambitionen att stoppa skjutningarna är vi kritiska till att politikerna enbart fokuserar på dem när vi vet att rättsväsendet i sin helhet brister. Att enbart stärka ena änden av en kedja utan att stärka de andra delarna kommer inte vara hållbart. I landet finns exempel där extra resurser till polisen istället lett till att socialtjänsten blivit överbelastade och har svårt att genomföra sitt uppdrag.

Socialdemokraterna (S) föreslår:

• 10 000 fler polisanställda till 2024
• Utöka polisens kamerabevakning
• Höja straffet för grova vapenbrott
• Polisen får möjlighet till avlyssning
• Automatisk häktning i väntan på rättegång
• Straffskärpning för mord – livstidsstraff ska vara standard
• Ta bort straffrabatt på grova brott som skjutning och mord
• Husarrest och fotboja för unga som begår brott
• Snabbare lagföring för unga

Förorten Mot Våld analyserar:

Löfvens numera ökända citat att partiet inte utesluter militära insatser mot gängkriminaliteten finns lyckligtvis inte med som förslag. Däremot ligger fokuset på hårdare straff och större befogenheter för polisen. I sitt kriminalpolitiska program lyfter S fram att en viktig del av brottsbekämpningen är att säkerställa att unga får en bra utbildning, en meningsfull fritid, ett första jobb och möjligheten att flytta hemifrån. Det gör oss dock oroliga att många av de uttalanden som gjorts av partiföreträdare inte andas den retoriken. Senast den 10 juli sa Morgan Johansson att de vill införa husarrest och fotboja på unga som begår brott. Man väljer alltså att spela vidare på retoriken om hårdare tag. För oss gör detta svårt att veta var partiet egentligen står i frågan och vilken politik man får som väljare.

Sverigedemokraterna (SD) föreslår:

• Restriktiv migrationspolitik
• Ge rättsväsendet utökade befogenheter till hemliga avlyssningsmetoder
• Större möjligheter att åtala gängmedlemmar för delaktighet i brottsnätverk
• Skärpta straff och höja minimistraffen för bland annat vapenbrott, narkotikabrott, våld mot blåljuspersonal och vapenbrott
• Utbilda fler poliser för att hantera effekterna av den växande kriminaliteten till följd av regeringens politik
• Höja lönerna för polisen
• Underlätta användningen av polisiära övervakningskameror
• Utreda möjlighet till utökad polisarrest för att tillfälligt frihetsberöva personer som stör ordningen och uppträder aggressivt mot polis
• Avskaffa straffrabatten
• Utredning för att kartlägga koppling mellan brott och invandring

Förorten Mot Våld analyserar:

Det som utmärker SD är deras uttalade koppling mellan våldet och migrationspolitiken. Vi menar att detta är en populistisk förklaring som blundar hur svenska samhället historiskt har sett ut. Kriminalitet och brottslighet är något som alltid funnits. Under 50-talet var narkotika och våldsbrott hög i stadsdelen Södermalm i Stockholm som då dominerades av en vit arbetarklass.

Vi vet att ojämlika samhällen leder till sociala problem och de senaste tio åren har skillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste i Sverige bara ökat. Lösningen ligger i att bekämpa ojämlikheten. Att försöka hänvisa människors etnicitet som orsak till kriminalitet menar vi är rasistiskt.

Miljöpartiet (MP) föreslår:

• Vapenamnesti och förhindra vapensmuggling
• Skärpa straffen för grova vapenbrott och vapeninnehav, så att polisen direkt kan häkta en beväpnad person som arresterats
• Öka straff för attacker mot blåljuspersonal
• Ökat samarbete mellan myndigheter för att förhindra och lagföra grovt kriminella
• Stoppa rekrytering till kriminella nätverk av unga personer genom satsningar på skolan
• Skärpa straffen för att rekrytera en ung människa in i kriminalitet
• Mer resurser till polisen och fler poliser närmare medborgarna
• Stärka avhopparverksamheten med mer pengar

Förorten Mot Våld analyserar:

Miljöpartiet är ett av de partier som varit mest passiva i den här frågan. Detta trots att de har flera förslag som vi tror kan ha positiva effekter i arbetet att stoppa våldet. MP ser skolan spelar en viktig roll i det förebyggande arbetet, vilket är en åsikt vi delar. Skillnaderna mellan skolorna i förorter runtom i landet och andra områden är fortfarande stora. Skolresultaten i våra förorter ligger på nivåer som aldrig skulle accepteras i andra områden. Som regeringens ansvariga för skolfrågan borde MP ha tagit på sig rollen att lyfta hur de sjunkande skolresultaten i förorten är direkt kopplade till förekomsten av det dödliga våldet. Men eftersom MP hittills har varit passiva i frågan tror vi inte att de kommer bli mer tongivande i debatten eller prioritera denna akuta fråga.

Kristdemokraterna (KD) föreslår:

• 10 000 fler poliser för kontinuerlig polisiär närvaro i utsatta områden
• Porta kriminella från ett visst område
• Alternativa vapen som vattenkanoner, elpistoler och gummikulor till polisen
• Löneförhöjning för poliser på 4-5 000 kr
• Kompetenshöjande insatser i ledarskapsskikten inom polisen
• Skärpa straff för vapenbrott
• Se över bedömningskriterierna för fängelsestraff så att fler får längre straff vid ex vapeninnehav
• Förebyggande sociala insatser, såsom samarbete mellan skola och polis samt insatser i skola och socialtjänst för att fånga upp unga som är på väg in i kriminalitet

Förorten Mot Våld analyserar:

Likt föregående partier förespråkar KD hårdare tag. Ett av förslagen är att polisen ska använda sig av “alternativa vapen” som vattenkanoner, elpistoler och gummikulor, trots att polisen själva varit tveksamma till att använda sådana metoder tidigare. Skulle detta förslag bli verklighet riskerar det att öka spänningen mellan polisen och lokalborna.

Vidare föreslår KD 10 000 fler poliser, höjda löner och utbildningar. Den senaste tidens debatt har tyvärr blivit en budgivning om vem som kan föreslå flest antal poliser och störst löneökning. En effektiv kriminalpolitik behöver så mycket mer. Därför hade vi velat se att KD utvecklar sin sista punkt. Vi efterfrågar ett mer detaljerat förslag på hur samverkan kan gå till – men också att den punkten får lysa igenom mer i deras retorik och debatter de medverkar i.

Feministiskt initiativ (FI) föreslår:

• Stoppa vapenflödet
• Sociala insatsteam, mentorsprogram, lokala arbetsförmedlingar och stöd till det lokala civilsamhället
• Arbete mot droger och kriminalitet
• Åldersgränsen för häktning ska höjas till 18 år eftersom fängelsemiljöer delvis bidrar till att öka risken för upprepad brottslighet
• Närpolis
• Obligatorisk utbildning för alla inom rättsväsendet i könsmakt, antirasistiskt och hbtq-perspektiv
• Inrätta en fristående organisation för utredning av brott där poliser är misstänkta gärningsmän
• Polisen ska införa ett rapportsystem för identitetskontroller och visiteringar
• Ett intersektionellt perspektiv på de åtgärder som föreslås

Förorten Mot Våld analyserar:

Feministiskt initiativs kriminalpolitiska program sticker ut på flera punkter. De föreslår bland annat normkritiska utbildningar till alla inom rättsväsendet och en höjning av åldersgränsen för häktning. FI delar till stor del vår analys om att trygghet i våra områden skapas genom att motverka sociala orättvisor. Partiet har inte funnits så länge och vi ser att det fortfarande finns ett arbete att göra vad gäller den ekonomiska politiken och hur man tänker finansiera välfärden.

En kritik vi tidigare framfört är att partiet inte varit aktiva i frågan om skjutningarna varken på riksnivå eller i andra kommuner utanför Stockholm där skjutningar har skett.

Centerpartiet (C) föreslår:

• Satsa tre miljarder mer än regeringen på polis och rättsväsende
• Satsa på vittnesskydd
• Ge polisen rätt till att sätta upp övervakningskameror i brottsutsatta områden utan tidskrävande ansökningstider
• Förebyggande sociala insatser
• Se över straffrabatten för unga återfallsförbrytare och unga grova brottslingar
• Införa jourdomstolar
• Höja maxstraffet för synnerligen grova vapenbrott samt att fler vapenbrott ska anses vara grova
• Införa nolltolerans mot småbrott med start i vissa områden

Förorten Mot Våld analyserar:

Centerpartiet pratar mycket om att stärka hela rättsväsendet såsom åklagarmyndigheten och vittnesskyddet. Partiet ser även vikten av att stärka det förebyggande arbetet genom att man exempelvis satsa på avhopparverksamhet. En modell som C förespråkar är Falkenbergsmodellen. Det handlar om att kommuner erbjuds stöd för att få bättre skolresultat, satsa på civilsamhället och jobba aktivt med stadsplanering. Det betyder till exempel att skolor kan tas över av privata aktörer om resultaten är dåliga och att man uppmuntrar till en högre grad av ägt boende framför hyresrätter. Vår utgångspunkt är att grundorsaken till skjutningarna är ojämlikheten i vårt samhälle, vilket gör att vi inte kan ställa oss bakom denna modell.

Vänsterpartiet (V) föreslår:

• Vapenamnesti
• Tull och polis ska få mer befogenheten att hitta vapensmuggling
• Att kriminella måste punktmarkeras av polisen
• Utsatta områden får resursförstärkningarna som krävs för lokalt förankrad polis, av välfärdssatsningar och på skolan
• Tydligt regelverk som stänger dörren för skattefusk, felaktiga utbetalningar och svartjobb

Förorten Mot Våld analyserar:

I V:s kriminalpolitiska program framgår det att partiet vill fokusera på att stoppa vapensmuggling, satsa resurser på tullen och ha en lokal förankrad polis som stärker dialogen med civilsamhället. Partiet är emot hårdare tag och delar vår analys om att det behövs ett helhetsperspektiv där man bekämpar ojämlikheten som är grundorsaken till dagens utveckling. En kritik som vi tidigare framfört är att partiets ledning varit passiva i frågan och inte alltid vågat ge sig in i debatten för att nyansera hela diskussionen om hårdare tag. Vi ser dock en förbättring och hoppas på att partiet vågar fortsätta föra den debatten.

Liberalerna (L) föreslår:

• 100 miljoner extra till tullen för att öka förmågan att stoppa införseln av illegala vapen och handgranater
• Handgranater ska klassas som vapen och ge höjda straff
• Smugglingslagen ska skärpas
• 5 000 fler poliser inom sju år
• Minst 2 000 kommunala trygghetsvakter tills fler poliser är i tjänst
• Ta bort straffrabatten för unga återfallsförbrytare
• Stärka polisen för att stoppa polisavhoppen och öka förmågan i yttre tjänst
• Stärka tullens befogenheter att stoppa misstänkt utförsel av stöldgods
• Satsa mer på tidiga insatser för att nå unga på väg in i kriminalitet

Förorten Mot Våld analyserar:

I sitt kriminalpolitiska program framgår det att partiet tycker att det förebyggande arbetet är det allra viktigaste för att bekämpa brott. Vi delar den analysen men önskar se förtydliganden i vad detta innebär. L vill till exempel se ett förbättrat samarbete mellan polis, socialtjänst och skola. Hur skulle ett sådant samarbete se ut?

L menar att respekten för den personliga integriteten ska väga tungt i all brottsbekämpning. Det är förmodligen därför de är det enda allianspartiet som inte förespråkat kameraövervakning på offentliga platser. Vi menar att detta är en viktig princip att påminna om nu när politiker tar alltför lätt på den personliga integriteten i våra områden och föreslår insatser som riskerar att kollektivt bestraffa hela områden.

Så vad tycker vi?

För att stoppa skjutningarna måste vi ta itu med de sociala och ekonomiska orättvisor som är grunden till problemen. En ojämlik skola, nedskärningar av lokal samhällsservice, trångboddhet, psykisk ohälsa och trauma är akuta problem i många av de områden som drabbats av skjutningarna. Istället för att demonisera barn och unga, vill vi prata om en välfärd som inte längre fungerar och många gånger svikit familjerna den ska hjälpa.

Förorten mot våld vill ha en långsiktig lösning, där polis, socialtjänst och civilsamhälle samarbetar för att alla i förorten kan leva i trygghet. Vi är föräldrarna, syskonen och vännerna som organiserat oss för att föra vår egen talan och vara en del av lösningen på våldet. Men för att det ska ske måste politikerna börja prata med oss och inte om oss.

Förorten Mot Våld finns på Facebook och Instagram.

Valjidder: Militär i förorten?

Det här är en debattartikel. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

För en månad sen mördades en hemlös, rumänsk man i Huskvarna. En 16-åring har häktats på sannolika skäl misstänkt för mordet. Flera andra ungdomar tros ha varit inblandade. När statsministern bemötte detta hemska dåd gick han snabbt över till att prata om vikten av att få stopp på tiggeriet. Med de orden skuldbelade han offret och flyttade fokus till tiggerifrågan istället för att fråga sig hur detta kunde ske.

Hur hamnade vi här? Och varför har det blivit så vanligt att utsatthet bemöts med hårda tag, strikta lagar och inskränkningar av rättigheter?

Under de senaste åren har många politikers ton förändrats. Den har hårdnat. Blivit annorlunda. Från att ha pratat om öppna gränser, jämlikhet och solidaritet, benämns människor och grupper istället som problem och hot.

Under flera år har Amnesty och andra organisationer larmat om den allt hårdare tonen i media och offentlig debatt gällande just den grupp som mannen i Huskvarna hörde till. Men förskjutningen sträcker sig längre än så. I årets valrörelse har vi hört bostadsområden beskrivas som krigszoner, människor som ber om pengar som kriminella och personer på flykt som ett hot mot den svenska välfärden.

Historien visar hur politikers retorik bidrar till människors uppfattning om ett Vi och ett Dom.

Historien ger oss också vittnesmål om hur farlig denna världsbild är och hur många som mördats, torterats, förnedrats och diskriminerats. Just på grund av en sådan uppfattning.

Exemplena är många, bara under 1900-talet. Under 30 och 40-talets förintelse mördades miljontals människor för att de var judar, romer, funktionsnedsatta, hbtqi-personer eller oliktänkande. På 90-talet mördades tusentals människor i Bosnien för att de var muslimer. I Rwanda mördades nästan en miljon människor på grund att de var tutsier. Och - just nu pågår en etnisk rensning av muslimska rohingyer i Myanmar.

Därför är vi på Amnesty rädda. De senaste årens utveckling - i världen och i Sverige - oroar oss. När grupper ställs mot varandra och ett språk som gör skillnad på människor breder ut sig riskerar vi mycket. Vi vet exempelvis att hatbrotten ökar i takt med ett sådant språk. Studier visar att hatbrotten ökade markant i USA i samband med Trumps presidentkampanj och i Storbritannien i samband med folkomröstningen om Brexit. I båda de valrörelserna användes ett starkt polariserande språk där de grupper som beskrevs negativt var de vars utsatthet ökade. Vid flera av attackerna användes till och med direkta citat från politiker.

Även i Sverige märker vi av konsekvenserna. En fotbollsspelare som gör ett misstag utsätts för rasistiskt hat. Kvinnor i slöja attackeras i lokaltrafiken. Flyktingboenden sätts i brand. Hakkors klottras på både synagogor och moskéer. Personer som tigger blir förnedrade, spottade på eller i värsta fall mördade. Detta är ett människorättsproblem.

Vi är många som är oroliga över utvecklingen vi ser och för det samhälle vi håller på att skapa. Ett samhälle som är rasistiskt, polariserat och kallt. Där bara vissa av oss räknas och får våra rättigheter tillgodosedda. Som människorättsorganisation är det därför vårt ansvar att larma om utvecklingen och påminna våra politiker att stå upp för människovärdet och våra rättigheter.

Visst blåser det kallt i både vårt land och i vår omvärld men tillsammans kan vi förändra. Vänd din oro till engagemang och omvandla din frustration till kämpaglöd. Börja idag. Visa vad du står upp för. Det tänker i alla fall iallafall vi, och många andra, fortsätta göra.

Anna Lindenfors, generalsekreterare för Amnesty International Sverige.

Om man kikar närmare på vad människor har skrivit på handskrivna valsedlar kan ett viss missnöje uppenbara sig. Förra valet röstade någon på "Bara tomma jävla löften oavsett parti less!" på Värmdö, "Trött på pajasarna" i Lerum och "Lägg ner skiten" i Borås. Att vilja lägga ner hela skiten är inte väljaren i Borås ensam om, det finns faktiskt ett helt parti för det.

Satanistiskt Initiativ (S!) dök upp under förra valet och deras slagfärdiga slogan lyder: "Avveckla, utplåna, förtär". Och idag känner partiet medvind, då allt fler politiker snackar om mörker, kaos och kollaps i brist på framtidsvisioner.

Jag hörde av mig till partiet för att bringa reda i satanismens plats i svensk politik.

VICE: Många avfärdar er bara som roliga satiriker men hur allvarliga är ni egentligen?Satanistiskt Initiativ: Vi är lika allvarliga som Kristdemokraternas jämställdhetspolitik, som Moderaternas vårdsatsningar, som Socialdemokraternas folkhemsbygge och Sverigedemokraternas demokrati. Lika allvarliga som Vänsterpartiets försvarspolitik och Miljöpartiets skattepolitik, som Centerns landsbygdsstöd och Liberalernas skolpolitik. Det finns inget som är allvarligt i den svenska valcirkusen, så vi lyfter tidlösa och allmängiltiga frågor istället. Frågor om samhällets vara eller inte, om existensberättigande och att anamma mörkret som ändå kommer. Alla ska ned.

Inför förra valet pratade ni om att ni var en motreaktion till den fars som kallas valrörelsen. Har ni ändrat eller anpassat er politik inför den här, också rätt märkliga, valrörelsen?
Årets valrörelse ter sig bara märklig inom ramen för den livsbejakande politiska sfären. Med det sagt är vi såklart inte fast i våra spår. S! letar alltid efter nya infallsvinklar på livets totala förintelse. Undergångspolitik är inget statiskt. Det är speciellt svårt att ligga i misantropins framkant när samhället rör sig mer och mer mot dystopi, och då gäller det att inte bli bekväm. Det finns alltid mer att göra för att nå botten.

"Varför rösta på ett parti som bara halvhjärtat kommer förstöra världen, när vi lovar att göra det med passion och energi?"

Okej, men varför ska man ens rösta på er? Om ni bara är en motreaktion till valrörelsen – varför inte bara rösta blankt?
En röst på oss är en röst på en ärlig ondska som inte krusar och böjer sig för folkviljan, ett resolut och kraftfullt slag i det livsbejakande kadavret vi kallar svenska samhället. Varför rösta på ett parti som bara halvhjärtat kommer förstöra världen, när vi lovar att göra det med passion och energi?

Den här sommaren med skogsbränder och rekordvärme har nog fått en del att fundera på om domedagen kan vara här, tror ni att det närmar sig?
Det får vi verkligen hoppas! Nu är ju extremvärmen förhoppningsvis bara en förryttare till den permafrost vi hoppas skall svepa in världen i evig kyla, men vi är också pragmatiska, så vi nöjer oss med alla former av destruktion. Det är dock glädjande att så många av de svenska partierna rampat upp sitt arbete för en sämre värld och jag tror verkligen att vi kommer få se en mycket destruktiv och katastrofal politik de närmsta fyra åren, även utan Satanistiskt Initiativ på en riksdagsplats. Det är mycket lovande.

Tror ni att ni kommer växa i årets val?
Vårt mål är inte att växa, vårt mål är att avveckla allt, att alla andra ska minska.

Vilket parti i Sverige är mest satanistvänligt förutom ert?
Att singla ut ett enda parti i den gråa röra som är den svenska valrörelsen blir svårt, men om vi skall prata om sådant som ligger oss nära till hjärtat – massförstörelse, misantropi och låga framtidsutsikter – är de andra partierna oss verkligen hack i häl. Skillnaden är att vi inte klär upp vårt budskap i floskler eller färggranna kostymer. Men det finns väl ett antal partier där chansen att nån vräker på Immortals "Call of the Wintermoon" på valvakan är nästintill noll, och de partierna bör man nog undvika.

Ingrid Altino finns på Twitter.

På söndag är det äntligen dags för oss att avgöra vårt lands framtid. Detta är fantastiskt. Det är dock inte fantastiskt för att vi får tillfälle att utnyttja vår demokratiska rättighet att rösta, utan för att valrörelsen därmed är över och vi kan glömma att den någonsin hände.

Några som förmodligen sluppit åtminstone det mesta av allt "käbbel" denna valrörelse är alla svenskar som tagit sitt pick och pack och dragit härifrån. Enligt organisationen Svenskar i Världen bor över 660 000 svenskar utomlands som fortfarande har rätt att påverka hur vårt samhälle ska styras. Men hur lätt är det att vara insatt i svensk politik när man är hundratals mil från där det utspelar sig?

Vi snackade med ett gäng svenskar som lämnat Sverige bakom sig om hur mycket de bryr sig om det svenska valet egentligen.

DIANA, 27, PARIS

VICE: Hej Diana! Hur länge har du bott i Paris?
Diana: Åtta år! Jag kom hit direkt efter gymnasiet, jobbade lite som au pair och i klädbutiker. Sen slutade det med att jag gjorde hela min universitetsutbildning här, och nu jobbar jag på ett modeföretag sen tre år tillbaka.

Har du röstat?
Ja, jag poströstade!

Och det var aldrig en fråga om att du inte skulle rösta?
Nej. Jag är skriven här i Frankrike och fick röstkortet skickat hem till mig, så då var det väldigt enkelt att bara lägga det på posten. Om jag inte hade varit skriven som utvandrad hade det kanske varit lite krångligt. Vem vet. Men samtidigt vet jag ju hur viktigt det är att rösta såklart, så man hade väl gjort det där lilla extra i så fall.

Paris är kanske inte sååååå långt bort från Sverige, men upplever du att det är svårare att vara insatt i valet när du inte är hemma?
Ja, lite kanske. Jag pratar ju med familj och kompisar och håller koll på nyheterna, men det är många frågor i Sveriges politik som inte påverkar mig direkt. Jag tror att jag blivit mer engagerad i stora politiska frågor här, som till exempel klimatet, jämfört med till exempel RUT- och ROT-avdrag och saker som inte påverkar mig direkt. Man får mer av ett makro-tänk, medan när jag tittar på den franska politiken är det de mindre frågorna som påverkar en lite mer lokalt som blir viktigare.

Så det känns inte som att Sveriges politik blivit mindre viktig för dig bara för att du bott utomlands så länge?
Nej det tycker jag inte. Jag har hela min familj och kompisar där och jag åker till Sverige ofta. En dag kanske jag flyttar tillbaka till Sverige, så det känns ändå viktigt att hålla koll och absolut att rösta. Speciellt nu. Det är obehagligt att se att det har blivit så stor förändring i det politiska klimatet i Sverige med migrationsfrågor bland annat. Det är någonting som jag såg i Frankrike för kanske fyra år sedan. Det var då som det började brista här och nu har det kommit till Sverige också. Då blir man extra engagerad.

JONAS, 35, VANCOUVER

Är du ute och backpackar eller vad har du för dig?
Jonas: Just nu är jag i Vancouver, men snart kommer jag resa ner till Burning Man-festivalen i Nevadaöknen, sen söderut till Mexiko och vidare genom Centralamerika och kanske ner till Sydamerika, beroende på vad som händer på vägen. Det här är första stoppet.

Har du röstat?
Ja, jag gick till det svenska konsulatet här i Vancouver och röstade. Det gick bra. Det var en ensam kanadensisk tant som tog hand om alla som stod i kö, så det gick fett långsamt. Köade nog minst en timme innan jag fick komma in. Men det kändes värt det, för det är ett väldigt viktigt val i år.

Hur pass insatt är du? Är det svårare att hänga med i politiken när allt bara är via internet?
Ja. Jag har bara varit borta i några veckor nu, men från och med att jag lämnade Sverige har jag inte hängt med så mycket längre. Däremot kollar jag fortfarande Facebookflödet när jag har uppkoppling och sådär. Och då får man alltid någon bild, i alla fall från människorna som är i sin egen bubbla, av vad de skriver och delar om vad som händer. Men jag har inte hängt med specifikt, och jag tror jag kommer hänga med mindre och mindre medan jag reser fram till valet.

Man har kanske andra saker för sig när man reser?
Det är ju så. Men jag har ju en ganska bra bild av var mina värderingar ligger och vad jag skulle rösta på. Det är inget som skulle förändras för att jag missar en valdebatt eller så.

SOFIA, 25, SYDNEY

Var gör du och var är du någonstans?
Sofia: Jag bor i Sydney, Australien och har varit utomlands de senaste sex åren. Blev nyligen färdig med min universitetsexamen i marknadsföring.

Har du röstat?
Ja! Förra veckan på konsulatet här. Men jag kan säga att först tänkte jag faktiskt inte rösta. Självklart har jag rätt att rösta, jag är ju svensk medborgare, men samtidigt bor jag inte där. Så jag funderade på om jag skulle låta de som faktiskt bor i Sverige få lov att välja vad de vill, eftersom jag inte kommer bli påverkad av valresultatet på samma sätt här. Men i slutändan kom jag fram till att jag kanske vill flytta tillbaka till Sverige i framtiden, och jag har fortfarande familj och vänner där. Så det blev lite att jag röstade för deras skull. Och jag känner att jag kanske har mer kunskap än många andra som röstar!

Hur mycket svårare är det att hänga med i svensk politik där borta?
Jag försöker ändå läsa nyheterna lite, men eftersom jag inte bott i Sverige på sex år så känns det givetvis väldigt långt borta för mig. Jag bryr mig typ mer om politiken här, även fast jag inte kan säga att jag är jätteinsatt i den heller. Å andra sidan vill jag ju fortfarande att Sverige ska vara ett bra land, för det är ju mitt hemland. Så det är klart att jag bryr mig på det sättet.

Har de frågor som är viktiga för dig ändrats sen du drog utomlands?
I grund och botten sitter stora frågor kvar ändå. Men det är väl klart att de ändrats, men det har väl också att göra med att man blivit äldre. En sak som har blivit jätteviktig för mig är miljön. Det var väl alltid varit viktigt, men ännu mer nu för att jag insett hur viktigt det är. Så det är verkligen någonting som jag tänkte mycket på nu när jag röstade.

Vore allting inte så mycket simplare om det bara gick att rösta på nätet?
Det hade det verkligen varit. För den här gången var det verkligen så här: "Suck, ska jag verkligen…?" Det tog ändå två timmar av min dag att göra det här och det låg mycket planering bakom det. Om det hade gått att rösta online tror jag många många fler hade röstat.

VICKY, 28, TORONTO

Var är du i världen och vad har du för dig Vicky?
Vicky: Jag flyttade ifrån Sverige efter gymnasiet och har bott utomlands i tio år. Först till London där jag bodde i fem år innan jag flyttade till Australien och tillbringade ytterligare fem år där. Jag bor numera i Toronto och kommer vara här året ut innan jag åker tillbaka till Australien.

Kommer du rösta?
Jag har redan gjort det!

Är Sveriges politik viktig för dig när du inte bott här på så länge?
100%. Sverige känns inte längre som det land jag föddes och växte upp i och varit så stolt över. Jag tror att något måste ske snarast innan världens syn på Sverige försämras – jag får nämligen kommentarer från folk utomlands som hört och läst negativa saker om Sveriges politik och nuvarande tillstånd.

Har frågorna som är viktiga för dig ändrats sen du flyttade utomlands?
Ja, absolut, speciellt angående migration, miljö, äldrevård, utbildning. Det känns som migrationsfrågan nuförtiden styrs mer av hat och segregation istället för att finna sätt att integrera nyanlända migranter i samhället. Och med miljön måste vi värna mer om den och investera mer i miljövänliga transportmedel och solenergi. Och efter att ha bott utomlands har det blivit mer och mer uppenbart för mig att Sveriges utbildningssystem är mycket mer avancerat än många andra länder.

Idag vaknar du upp till en ny dag, med den största baksmällan du någonsin haft sedan dagen efter veckans sista pubcrawl på Zakynthos sommaren 09. Till skillnad från den gången kommer tyvärr inga pizzor i världen räcka för att få din fruktansvärda post-val-baksmälla och relaterade ångest att avta.

Lyckligtvis vet vi precis hur just denna baksmälla kommer utspela sig, då den följer fem särskilda steg, som av ren tillfällighet råkar stämma överens exakt med sorgens fem faser.

Här följer en kort redogörelse av hur dessa steg kommer se ut och hur du hanterar dem och din totala post-val-ångest.

FÖRNEKELSE

Du vaknar och har för ett ögonblick glömt bort allting som hände igår kväll. Med darriga fingrar klickar du in dig på sociala medier och verkligheten träffar dig som ett pistolskott rätt i frontalloben. Det här var inte alls så hemskt som du minns det. Allting känns bara… surrealistiskt. Tiden börjar gå i slowmotion. Det enda du kan höra är ringandet i dina öron och Mmm Whatcha’ Say-slingan som av någon anledning går på repeat i ditt huvud. Utan att veta vad fan det är tänkt att du ska göra nu går du tillbaka till sängen, kurar ihop dig i fosterställning, och vaggar fram och tillbaka i takt med världens deppigaste låt.

När du ligger där och har ångest och mår förfärligt går du maniskt igenom de senaste månaderna. Du kommer fram till att det inte bara är själva valresultatet i sig som är svårt att begripa. Så mycket sjuka och absurda saker har hänt under hela valrörelsen som talar för att de senaste månaderna bara var en enda lång mardröm vi suttit fast i, alternativt ett parallellt universum som reflekterar den mörkaste av alla möjliga tidslinjer.

Bevisen: det faktum att Jan Björklund flossade på nationell tv är orimligt och overkligt och kan omöjligen ha hänt. SSU förstörde inte allas intresse för ASMR för all framtid genom att viskandes läsa upp hela sitt jävla valmanifest i 30 plågsamt långsamma minuter. Gustav Fridolin försökte aldrig vara allt annat än en politiker genom att praktisera som frisör och falafelkock. Inte heller var demokratin någonsin "hotad" av det simpla skälet att valaffischer blivit vandaliserade.

I samma träsk av förnekelse som Alliansen håller på att drunka i, då de försöker övertyga oss om att de minsann är vinnare i valet (trots att siffrorna i skrivande stund visar att de har en mandat mindre än de rödgröna) sitter nu även du. Du försöker snurra på en tärning för att Inception:a dig tillbaka till verkligheten utan framgång.

ILSKA

Efter ett tag sveper overklighetskänslorna förbi. Ur askan av dem föds ett pulserande och förblindande raseri som sprider sig genom hela din kropp. Du känner dig lika snuvad och snopen som rassarna i Alternativ för Sverige när de fick reda på att den persiska restaurangen de hade tänkt ha valvaka på igår avbokade i sista sekund. Det får dig att, precis som en treåring eller en AfS-medlem, att tappa det helt och hållet. "Ska jag bara packa väskorna och dra? Är det det du vill? Tro inte att jag inte kommer göra det", skriker du utmanande rätt ut i luften till ingen särskild och börjar demonstrativt kasta ner allt du äger i en IKEA-påse.

Mitt i pack-kaoset gör du det självskadliga misstaget att gå in på sociala medier igen, där du möts av självgoda statusar och hånfulla Twitterinlägg från politiska meningsmotståndare. Du skriker rätt ut och fylls återigen av vrede samtidigt som din mobil plingar till. En vän till dig har sms:at och undrar om du vill äta middag ikväll. Du skriver att du inte behöver mat och att du är upptagen med att packa samt skriva kilometerlånga utläggningar på Twitter som svar till troll, vilket är ett sunt och rimligt tidsfördriv, så idag passar inte. Du får inget svar.

Du försöker ta några djupa andetag för att lugna ner dig och stänger ögonen, men varje gång du blundar ser du Ebba Busch Thor framför dig. I denna vision står hon bredvid en gråtande liten pojke och håller en barbiedocka utanför hans räckhåll. "Genusflummet måste upphöra", säger hon och hånler ner mot barnet som gråtandes sträcker sig efter dockan. Det här är det sista ser innan du rosenrasande faller i sömn.

FÖRHANDLING

Precis som ett barn i trotsåldern som skriker i timmar utan att själv riktigt förstå varför rinner till slut ilskan av dig. I dess plats kommer en desperation istället. Det kan ju alltid bli omval? Kanske de till och med får räkna om rösterna? tänker du i ditt stilla sinne. Du klamrar dig desperat fast i det faktum att utlandssvenskarnas röster (över 50 000!) inte kommer vara färdigräknade förrän på onsdag. Och egentligen – bortsett från ett gäng lökiga män i Thailand är väl inte folk som reser utomlands så SD:iga?

Att Miljöpartiet lyckades med att hålla sig över fyraprocentspärren är ett konkret och obestridligt bevis för att övernaturliga fenomen är riktiga och inträffar när man minst anar det.

DEPRESSION

Sanningen börjar göra sig till känna i samma takt som depressionen infinner sig. Från att ha försökt hitta en väg ut ur denna nya hemska verklighet är du plötsligt helt likgiltig. Det enda du har lust att göra är att inta rödvin intravenöst och gå i ide permanent.

I detta steg börjar du förtvivlat konsumera sjukliga mängder memes som en copingmekanism. Inte ens kul memes, utan sådana som dina föräldrar brukar gilla på Facebook, typ en dålig ordvits eller ett lowkey sexistiskt skämt utsmetat på ett stockfoto.

En politisk depression är inte helt olik en gammal hederlig depression. Du är precis lika avdomnad, äter precis lika mycket Nutella (en halv burk dagligen) och duschar i snitt lika lite (en halvhjärtad och påtvingad gång i veckan). Skillnaden är att du vet precis varför du mår så hemskt.

Lika svag och skakig som Sveriges blockpolitik vacklar faller du samman inifrån.

ACCEPTANS

Till slut finns det inga mer tårar att fälla och inga fler memes att mata din depression med. Det är i detta uttorkade och deprimerade tillstånd då du plötsligt får en känsla av frid. Du inser att det är fyra långa år innan du kommer må så här pissigt igen. SD är ju egentligen inte alls valets stora vinnare – det är ju du! Eftersom nu slipper du tvingas bli tvångsmatad med populistisk BS varje gång du sätter fot utomhus. Du kommer inte längre behöva se partiledarna försöka bete sig som riktiga människor i störiga pr-kupper. De kommer vara alldeles för upptagna med att bråka om regeringsbildning för att bry sig om hur vi vanliga människor kommer uppfatta dem.

Så du kan fortsätta gå runt med din vanliga ångest istället. Den är mycket mer uthärdlig när den åtminstone inte är en effekt av Sveriges politik.

Benjamin Wirström finns på Twitter.

I Rinkeby är gängrelaterat våld och dödsskjutningar en ständig del av massmedias bevakning. Senast 2017 listades området av polisen som ett av landets mest socialt och ekonomiskt utsatta, med en hög kriminell närvaro.

Efter att flera unga män och pojkar skjutits till döds har en grupp somaliska mammor bestämt sig att ta saken i egna händer. Ardo är lärare i grundskolan. Nyligen förlorade hon en av sina studenter i en skjutning. När arbetsdagen är slut börjar passet som nattvandrare.

Varje fredag och lördag kväll tar Ardo och de andra på sig sina orange jackor och patrullerar genom Rinkeby i grupper om två eller tre. De går och går i natten genom tomma tunnelbaneperronger, parker och lekplatser. Förbi platser där de vet att folk säljer droger. Om de träffar på någon går de fram och pratar. Varken köpare eller säljare känner sig bekväma när de blir igenkända. Mammorna vet ofta vilka deras föräldrar är.

Mammorna besitter en till synes oinskränkbar auktoritet. De bryter upp bråk, gör det obekvämt för de som säljer eller köper droger att stå på sina vanliga platser. Mammorna vet precis hur de ska handskas med ungdomar. "Du är fem år!" får en ung kille att skamset lägga benen på ryggen.

När omvärlden står handfallen kavlar Ardo, Nasteho och de andra mammorna upp ärmarna. De gör, som de säger själva, både polisens och statens jobb. Men arbetet går förstås bortom brottsbekämpning. Målet är inte att folk ska känna sig övervakade, utan sedda.

I den listigt namngivna dokumentären The Mothers of Rinkeby: Last Night in Sweden bjuds vi på en intim inblick i vad som faktiskt försiggår när natten lägger sig över ett av Sveriges mest utsatta områden.

Hjärnan bakom The Mothers of Rinkeby är den svensk-eritreanska journalisten Fatma Naib. Hon har en lång internationell karriär bakom sig och blev i år den första svenska vinnaren av det prestigefulla Peabodypriset för dokumentären The Cut, om kvinnlig könsstympning.

När Al Jazeera English ville producera en film om Rinkeby fick de höra av svenska produktionsbolag att det inte gick att filma där. Då vände de sig till Fatma.

"Jag sa: 'Då har ni kontaktat fel journalister. Teamet jag sätter ihop kommer att leverera rätt film åt er.'"

Fatma visste tidigt att teamet hon satte ihop skulle vara avgörande för att komma mammorna nära. Regissören Ahmed Abdullahi är själv somalier, och teamet bestod av personer med olika erfarenheter som lättare skulle kunna vinna tveksamma Rinkebybors förtroende.

Producenten Fatma Naib med de nattvandrande mammorna. Foto: Privat.

Relationen till massmedia återkommer i The Mothers of Rinkeby. Istället för att fråga de berörda tar media in experter som får föra förortsbornas talan, säger en av mammorna, sjuksköterskestudenten Fahimo, uppgivet i en scen. Upplevelsen är vanlig i Rinkeby. När Fatmas team var ute och filmade hände det att det kom fram negativt inställda personer som trodde att de var SVT-journalister. Folk fick gå fram och titta i ryggsäckarna, och när de såg att det stod Al Jazeera i dem förändrades reaktionerna, berättar Fatma.

SVT har sedan ett par år tillbaka en lokal nyhetsredaktion i Rinkeby. Men Fatma tycker inte att det verkar som om de lyckats etablera ett bra kontaktnätverk bland befolkningen. "Vad vi fick höra från vissa är att de (SVT) är här, men att de inte riktigt pratar med folk eller verkar ha koll på de rika berättelser de skulle kunna få tillgång till", säger Fatma och fortsätter:

"I andra delar i världen är det ofta farligt att jobba för Al Jazeera. Det är inget man kan säga till vem som helst. Det var en intressant omväxling att det var så populärt specifikt i Rinkeby", säger Fatma.

Även i samtalen med Al Jazeera blev medias bild av förorten källa till diskussion. För Fatma var det viktigt att skildra ett annat narrativ än det som oftast visas, och för regissören Ahmed Abdullahi var det viktigt att även jobba fram ett vackert bildspråk. När Fatma skickade in en första rough cut av filmen var det inte vad folket på Al Jazeera hade förväntat sig.

"De älskade filmen men de är inte immuna från de bilder och narrativ som massmedia har om Rinkeby och dess befolkning. De blev lite förvånade över att det inte såg ut som ett ghetto och tyckte att det var alldeles för rent. Då fick vi förklara att Sverige inte har samma ghetton som England och USA. Att man har utsatta områden betyder inte att det är smutsigt."

Foto: Al Jazeera English.

Sedan mammorna uppmärksammats i media har intresset för dem vuxit globalt. I England diskuteras det om man ska följa deras modell och ha föräldrapatruller i utsatta områden. Hemma i Rinkeby har mammorna blivit lokalkändisar, och de hoppas nu få stöd av kommunen för att utöka sina aktiviteter. Fler mammor vill ansluta sig.

"När folk ser den här filmen vill jag att folk ska bortse från mammornas hudfärg och klädsel", säger Fatma och fortsätter: "Se dem som mammor, och framförallt människor, som gör sitt bästa för att skapa förändring."

I en av filmens avslutade scener reflekterar Nasteho, ordförande för de nattvandrande mammorna över just det här. "Vem är jag egentligen?", frågar hon. "Vad är skillnaden mellan en etnisk svensk mamma som har barn, och mig? Jag tror jag gör allt hon gör. Och jag har drömmar för mina barn också, precis som hon har. Så jag gör. Ännu mer, tror jag till och med. För jag måste anstränga mig lite mer för att visa att jag bryr mig – fast jag vet att jag bryr mig. Men folk vet inte, så jag anstränger mig lite extra."

Det är helg igen och kring fikabordet lägger mammorna upp sin nästa plan. De är aktivister, strateger och diplomater. Kontakter med polisen måste stärkas, kommunen måste fås att förstå vad de behöver. De citerar Obama – yes we can. Sedan går de ut och går igen.

Erik Galli finns på Instagram

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Jag har antingen varit vegetarian eller vegan ända sedan jag var tonåring, på grund av att jag helt enkelt inte tycker det är schysst att döda djur för skojs skull. Det här har inneburit att jag konstant får höra hur mycket jag går miste om i livet för att jag väljer att inte äta saker som varit inuti djur.

Folk kan inte acceptera att jag inte har lust att äta på det där goda ramenstället där de använder köttbuljong, eller att jag inte är sugen på att glufsa i mig seniga revben. En del försöker övertyga mig om att min hjärna håller på att bli mos för att jag inte får i mig tillräckligt med typ omega-3.

I ett försök att få ett smakprov på det jag gått miste om bestämde jag mig för att testa en animalisk produkt som kommer från den enda acceptabla källan: mig själv. Det var dags att göra alkohol av mitt eget spott.

Salivbaserade drycker går tillbaka långt i tiden. Runt bergskedjan Anderna har man druckit chicha, som framställs genom att tugga majs och sedan låta det jäsa, i ungefär 7000 år. Det är svårt att föreställa sig hur man uppfann det här för så otroligt länge sedan, men samtidigt finner man liknande varianter i många andra delar av världen. Brasilien har cauim och Peru har masato, som båda två görs av tuggade rötter. I Japan kallas det för kuchikamizake och framställs genom att tugga och spotta ut ris, hirs eller kastanjer, vilket du kanske har sett skildras i filmen Kimi no Na wa, "Ditt namn", om du gillar anime.

Att det här ens är möjligt är på grund av att vi producerar ett enzym i vårt saliv när vi tuggar mat med mycket stärkelse som heter amylas, som sedan blir till alkohol när det får jäsa.

Jag valde att testa den japanska metoden – att dricka gammalt utspottat ris kändes ändå som det mest tilltalande av alla möjliga metoder. Oklart varför.

För att få lite hjälp med själva processen hörde jag av mig till Todd Bellomy, en självutnämnd sakenörd som driver en sakeblogg och har tidigare provat göra sin egen kuchikamizake.

"När jag lär mig om någonting nytt brukar jag börja att försöka ta reda på exakt var det kommer ifrån", berättade han för mig över telefon när vi började snacka om hans egna experiment med spottsake. "Så jag läste på om risets historia i Japan och vad som hände under den här delen av Japans historia som kallas för Jōmonperioden. Människor framställde alkohol innan de hade introducerats för ris. Och jag lärde mig att det har funnits en tradition av att göra alkohol av saliv på flera håll runt om i världen. Det visade sig vara vanligt bland människor som levde under yngre stenåldern."

Traditionellt sett har man framställt den här drycken genom att låta någonting som tuggats jäsa med de naturliga jästpartiklar som finns i luften. Eftersom jag bor i Los Angeles som antagligen har rätt mycket sämre luft än Japan eller Peru för flera tusen år sedan blandade jag även ner lite jäst som sake-experten Todd var vänlig nog att skicka mig. Han insisterade att jag skulle ta hans, då den jäst man kunde hitta i LA tydligen var "äcklig". Med tanke på att jag skulle hälla ner det i en burk med spott skulle det kännas äckligt oavsett, men jag uppskattade hans omtanke.

Det tuggade riset innan det fått jäsa

Han förklarade för mig att jag skulle tugga riset tills det började smaka sött, vilket skulle vara ett tecken på att man börjat producera amylas. Så under loppet av några timmar satt jag hemma och gjorde just det. Efter att ha tuggat på lite ris en stund tog jag en klunk vatten och spottade ner blandningen i burken. Vattnet la jag till för att saken inte skulle bli så pass tjock att den inte gick att dricka (traditionellt gjordes kuchikamizake till en tjock smet som man sedan åt med ätpinnar).

Medan jag satt där och spottade ut ris i en burk började jag fundera på om allt det här bara var världens myt och att Todd bara var så hjälpsam för att han tyckte det vore kul att få mig dricka en burk full med mitt eget spott. I så fall hade jag känt mig så ägd att jag inte ens hade blivit sur.

Efter att jag tuggat färdigt allt mitt ris och lagt till jästen täckte jag burken med lite plastfolie och ställde in den i kylen där den skulle stå och jäsa i två veckor och röras om dagligen.

Min spottsake efter den fått jäsa i två veckor

Innan jag påbörjade mitt experiment trodde jag inte att jag skulle ha några som helst problem med att dricka det. En gång under en utekväll när jag hade det lite knapert delade jag på en stulen slatt med sex kompisar. Men med tiden blev tanken av att hälla i mig denna brygd bara äckligare och äckligare. Varje gång jag öppnade kylskåpsdörren och såg burken vänta där på mig rös jag i hela kroppen.

Jag läste även en artikel om nappflaskor på 1800-talet som dödade bebisar på grund av hur mycket bakterier de ansamlade, vilket gjorde mig rädd att jag skulle råka förgifta mig själv och dö, bara för att någon lurat i mig att dricka mina egna loskor.

Risklumpar filtreras bort (vänster) och den färdiga produkten (höger)

När jag tog ut burken ur kylen efter två veckor kände jag lukten av alkohol och någonting sött, vilket gav mig intensiva kväljningar. Jag hade ingenting att mäta alkoholhalten med, men jag läste på en blogg för HB att om man är väldigt erfaren kan man avgöra styrkan på hur bubblorna ser ut när man skakar burken. Jag hade inget att jämföra med, så jag har ingen aning om bubblorna blev stora (vilket skulle tala för en hög alkoholhalt) eller små (vilket skulle indikera att den var svagare). Men det kom lite bubblor i alla fall, vilket gjorde mig lite mer säker på att det här faktiskt var på riktigt och att det här inte var den största myten någonsin. Todd berättade för mig att han testade sin kuchikamizake i ett labb, och den hade visat sig ha en alkoholhalt på sju procent.

Efter att ha silat min dryck ner i en karaff hällde jag upp lite i ett glas. Jag försökte lugna mina nerver genom att upprepa för mig själv mentalt att exakt all mat och dryck jag stoppar i mig är fullt av mitt eget spott när jag sväljer det.

Det smakade... faktiskt inte så illa. Lite som en väldigt vattnig sake fast mycket surare. Som du ser på bilden ovan var första klunken minst sagt omtumlande, men efter tredje klunken kunde jag fortsätta sippa på den som om det vore vilken drink som helst.

Efter att ha druckit upp hela karaffen var det dock oklart om jag var påverkad. Jag försökte koncentrera mig så pass intensivt för att lista ut om jag kände mig full att jag i slutändan inte kunde reda ut vad jag kände i kroppen överhuvudtaget. Att jag kände någonting var uppenbart, men jag var osäker på om jag var full, trött eller bara hade ångest för att jag precis druckit en karaff full med spott.

Jag tog mig nästan igenom hela burken utan några problem. Men av någon sjuk anledning var det en klunk som plötsligt smakade vitlök, vilket gjorde att jag fick ta en paus i ett par minuter och fokusera på att inte spy rätt ut.

Överlag skulle jag säga att den här upplevelsen kanske inte var värd mödan, med slutprodukten som blev fyra glas med tveksam sprit. Om jag till exempel satt i fängelse eller nåt skulle jag kanske testa det igen. Men i framtiden kommer jag nog fortsätta köpa min sprit från affären.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

Mitt bästa råd jag kan ge gällande att vara tillsammans med någon på universitet är följande: var inte det. Jag fattar att det låter cyniskt – vi har ju alla vid något tillfälle uttryckt vår gränslösa kärlek till en gymnasiepojkvän i soffan på en hemmafest och menat det med hela våra hjärtan – men jag lovar att det är en jättedum idé, eftersom en av följande saker definitivt kommer hända:

– Din partner kommer vara otrogen mot dig.
– Du kommer vara otrogen mot din partner.
– Du kommer försöka få det att funka under loppet av tre till fyra år, för att sedan göra slut ögonblicket efter ni tagit examen.
– Du kommer utan några som helst problem balansera ditt förhållande med vänner och personlig tid på ett sätt som får alla i din närhet att känna sig avundsjuka och otillräckliga. Du och din partner blir sambos efter examen, förlovar er i slutet av 20-årsåldern och lägger endast ut bilder på Instagram när ni är på en gemensam familjesemester i södra Frankrike. Två veckor innan bröllopet kommer ni båda panikviska till varsin nära vän om "tvivel" och "problem i sovrummet", men ni gifter er ändå, fortsätter vara tillsammans för alltid och tillbringar större delen av er lediga tid med att fantisera om att flytta utomlands med den gulliga barristan som jobbar på Espresso House bredvid kontoret.

Jag, en person som under universitetstiden både såg slutet av en relation som hade varat i flera år och början av ett nytt förhållande skulle säga så här: låt det vara. Njut av den enda perioden i ditt liv då det faktiskt är okej att vara lite självisk och fri. Med det sagt är det samtidigt viktigt att kunna begå misstag för att lära sig av dem. Och om du läser detta och genuint behöver råd om det här är du förmodligen i den åldern då du inte är speciellt intresserad av att höra vad andra tycker och tänker om dina beslut – speciellt när du får höra "gör inte den där grejen som du vill göra" och det kommer från en 29-årig idiot som tjänar pengar på att skriva om dina problem på VICE.

Så visst. Gör som du vill. Det här är mina råd i alla fall.

TA INTE ETT LIVSFÖRÄNDRANDE BESLUT BASERAT PÅ DESS POTENTIELLA EFFEKT PÅ DITT FÖRHÅLLANDE

Mina föräldrar tvingade aldrig på mig saker och ting, det ska de ändå ha. Om de hade gjort det hade jag pluggat juridik, förmodligen aldrig slutat med piano och garanterat mått skit. Istället gjorde jag som jag ville och pluggade kreativt skrivande på en skola som var hur lätt som helst att komma in på och som låg i en stad ännu mindre än den jag växte upp i – eftersom jag bara var en timme bort från min pojkvän där. "Gud vad härligt det ska bli att tillbringa mina första år som vuxen med att sitta i parken och läsa poesi helt själv", intalade jag mig själv första skoldagen, väl medveten om att jag skulle tillbringa de kommande 18 månaderna på Facebook messenger och bränna halva mitt studentlån på tågresor. Åh, vilka fina minnen.

Det var inte ett hemskt beslut. Resan på en timme blev aldrig för lång, och det känns ändå rimligt att inte vilja ta sig allt för långt bort från den plats där man fram tills nu har levt hela sitt liv. Vad man däremot inte bör göra är att åsidosätta sina egna planer helt för att följa efter sin pojkvän/flickvän från gymnasiet och söka sig till samma skola som hen. Också: strunta inte i att åka på en utbytestermin på grund av att man har känslor för en kursare och man vill se om det ~kan bli~ nåt med den personen. Samt: planera inte de kommande fem åren av ditt liv runt en person som du lärde känna dyngrak under nollningen.

LÄR DIG HUR MAN SEXTAR

Kritiskt tänkande kan slänga sig i väggen – att kunna sexta väl är den viktigaste färdigheten du* kommer lära dig i 20-årsåldern. Du kan börja med att utgå från en mall om du behöver – alla stora konstnärer har satt igång sina karriärer genom att kopiera verk som andra har skapat, innan de själva börjar finna sin egen kreativa röst och blir originella. Var modig, testa nya grejer. I slutändan kommer du förhoppningsvis bli belönad med högsta betyg i Introduktionskurs i hur man filmar sin röv på Insta och endast få den att visas en gång innan den försvinner från konvon för alltid.

*Jag pratar givetvis främst till dig som är en man som ligger med kvinnor här. På grund av bristen på sexuell representation i populärkultur och att vi behövt utforska vår sexuella identitet genom att chatta med potentiella sexualbrottslingar på internet är vi andra redan kunniga i ämnet och kan därmed bidra med något mer än ett osmickrande foto på en kuk som kikar fram genom att par fula kalsonger.

TILLBRINGA INTE ALLA HELGER OCH LOV BARA MED VARANDRA

Minst hälften av alla fördelar med att plugga på universitet är allting du får vara med om – vilket särskilt är fallet om du pluggar humaniora. Och även fast en fest på en studentnation där en gammal PH-deltagare kommer dj:a inte känns särskilt lockande jämfört med 48 timmars garanterat ligg med din partner kommer du oundvikligen ångra dig när nån du snackade två gånger med på nollningen berättar en spännande anekdot om nåt som hände på [vad du antar är en klubb?] vilket involverade [flera namn du inte känner igen men känner att du borde minnas, så du kisar ögonen och nickar igenkännande], varpå den personen frågar dig vad du haft för dig på sistone och du inser att du tillbringat 107 lördagar i rad i din partners studentkorridor i en annan stad.

GÖR ÄNDÅ VAD DU VILL TBH

Fungerande kommunikation och omtanke är de två viktigaste byggstenarna i ett hälsosamt förhållande, men för fyra månader sedan hamnade du med jämna mellanrum i skrikbråk med din morsa för att du petade dig i näsan och torkade av fingret på din sovrumsvägg, så låt oss titta närmare på alternativa och mer realistiska sätt för dig att bli självständig:

SCENARIO 1
Din partner: *ser ner på drogbruk och försöker tvinga på dig sin åsikt genom att vara onödigt dömande*
Du: *är ändå ganska sugen på att testa lite MDMA som nån lyckats få tag på från en snubbe som heter Adde som fortfarande bor i sitt studentrum trots att han blev färdig med plugget för fem år sedan*
Lösning: Gör vad du själv vill gumman. Om nån inte accepterar dig när du står och klunkar vatten och får käkmassage av en vänlig främling i toakön förtjänar inte den personen dig när du bara vill ligga och mysa och titta på Vines That Cured My Depression på Youtube. Kom ihåg att ta säkerheten först bara. Om tre år kommer du ändå ha tröttnat på det medan din partner kommer fly den trista vardagen och sitt sketna grafisk designer-jobb genom att dyka huvudstupa ner i ketamin.

SCENARIO 2
Din partner: *tycker du borde läsa den här boken eftersom den tar upp en del intressanta teorier om motkultur och andsasiufhkjwsdfjwndskjhfablah*
Du: *orkar inte riktigt*
Lösning: Skit i det? Läs nånting du faktiskt är intresserad av och säg åt din partner att ta diskussionen på lämplig subreddit istället.

Min poäng är: you do you! Det kommer alltid vara en som är den Större Personen™ i förhållandet, och den personen får ofta som den vill på grund av ren självsäkerhet, men du behöver inte uppmuntra din partner till det. Eller gör det om du vill. Allt kommer ändå falla samman när du börjar växa ur kläderna som tillhör den person du oavsiktligt gjort dig själv till för att försöka passa in i den andras liv, varpå du reagerar genom att typ skaffa en jättekonstig frisyr eller försöker starta ett memekonto på Insta. MEN –

LIGG INTE MED ANDRA, IDDI

En bra tumregel att minnas för alla monogama där ute som ändå tåls att hamras in som ett mantra man kan förlita sig på när man kastas in i ett socialt sammanhang som i princip är som ett Paradise Hotel-avsnitt fast med tusentals fler personer som är mycket mindre snygga – men som du ändå vill ligga med av det simpla skäl att de inte gick på ditt gymnasium.

LIGG INTE MED DEM DU BOR MED HELLER, IDDI

Föreställ dig vilken makalös blandning av skräck och stelhet som uppstår när man stöter på ett engångsligg på en mataffär. Det obekväma nej-men-hej-haha-hur-är-läget-då; pillandet i håret och kläderna; förhoppningen om att den andra inte ska inse att det är eftermiddag och du har fortfarande inte kommit hem från gårdagens utekväll; det överdrivna skrattet; den överväldigande känslan av skam som uppstår av att du tvingas möta personens blick samtidigt som du själv håller i en falukorv i vardera hand och luktar förfärligt illa. Föreställ dig nu att du får genomlida det här varje gång du ska gå på toa i ditt eget hem.

FÖRSÖK ATT INTEGRERA DIN(A) PARTNER(S) I DITT NYA KOMPISGÄNG SNABBT SOM FAN

En persons vänner säger allt som finns att veta om hen. Om du inte kommer bra överens med din partners vänner eller vice versa är det förmodligen... kört. Det är väldigt lätt att begränsa ett förhållande till den bubbla ni etablerade tillsammans i början, när ni lärde känna varandra bara ni två på cafér och i era sovrum. Nu är hela din bild av den personen uppbyggd på hur han eller hon är i förhållande till dig, utan att du har någon aning om hur hen fungerar i samhället överlag, och du vet inte alls hur du ska reagera när ni går på en fest och din partner av någon anledning hamnar i en hetsig diskussion om Facebook med din rumskompis.

FÖRSÖK INTE AKTIVT HINDRA DIN(A) PARTNER(S) FRÅN ATT GÖRA NÅT FÖR ATT DU ÄR RÄDD ATT DE SKA LÄRA SIG NÅT OM SIG SJÄLVA OCH LÄMNA DIG

Om du älskar nån måste du låta den få vara fri. Om den sen kommer tillbaka är det förmodligen för att den glömde sin favvotröja hemma hos dig.

VAR INTE ETT AS; MEN JA, DU KOMMER NOG VARA ETT AS IBLAND

Realistiskt sett kommer man förr eller senare i ett förhållande som fötts ur en gymnasie-/eller universitetsromans växa ifrån varandra, eftersom det är vad som händer när man skapar relationer innan ens egen personlighet är riktigt utformad. Det är dock väldigt svårt att inse det här på egen hand utan särskilt mycket livserfarenhet eller med hjälp av en psykolog. Detta innebär att du när detta väl sker kommer reagera destruktivt, typ att du börjar ragga på din partners vänner eller plötsligt bestämma dig för att du avskyr exakt alla band som han eller hon gillar. Längre fram inser du att det är här de allra flesta förhållanden hamnar i slutändan, oavsett hur gammal man är, eftersom människor förändras konstant under sin livstid, och det är väldigt svårt och sällsynt att man lyckas med det i harmoni tillsammans med någon annan. Så det bästa är kanske att inte vara i ett förhållande? Överhuvudtaget? Kanske det bara är bäst att adoptera en gammal blind katt som är helt beroende av dig och lägga all din känslomässiga energi på den varelsen, samtidigt som du blir intresserad av en superspecifik porrgenre som leder till att sex som koncept nästan blir något rent vetenskapligt? Jag vet inte riktigt. Tänker bara högt här.

MEN! FÖLJ DITT HJÄRTA OCH GÖR VAD DU TROR ÄR BÄST FÖR DIG! DET ÄR DITT VAL!

Om du behöver mer tips inför livet på universitetet kan du läsa VICE Guide Till Studentlivet som vi skrev ihop förra året.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Italien.

För åtta år sedan dömdes min pappa både för mord och för att han gömde liket. När jag tänker tillbaka på allt som hände känns det avlägset, som ett annat liv.

Innan min pappa blev ett "monster" och innan mina vänner och min utökade familj konstant började se på mig antingen med medlidande eller förakt hade jag en bra barndom. Som liten fick jag och min syster alltid de bästa leksakerna, perfekta julfiranden och semesterresor till exotiska platser. Det kändes som ett ganska vanligt och alldagligt liv; jag minns dagarna i skolan och glädjen av att komma hem på kvällarna till doften av mammas matlagning.

På den tiden trodde jag att för att vara kapabel att mörda en annan människa måste man vara en konstant våldsam och grym person, med ett hett temperament. Min pappa var inget av det. Han var en respekterad affärsman som brukade leka med mig efter jobbet och spela en massa olika roller i olika sagor som jag hittade på, som utspelade sig i fantasifulla världar och riken.

Han höjde aldrig rösten mot oss, han var aldrig elak och skällde aldrig på oss – inte ens när han borde ha gjort det.

Men samtidigt som jag kom in i tonåren förändrades saker och ting. Han började förändras. Min pappa blev mer och mer frånvarande. Hans skämtsamhet byttes snabbt ut mot långdragna tysta perioder. En gång skrattade han åt mig för att jag grät när jag hörde en nyhet om ett djur som farit illa. Jag minns än idag hur chockad och arg jag blev.

Längre fram skulle jag få reda på att den här plötsliga förändringen kommit av en mörk hemlighet: för att vår familj skulle kunna fortsätta leva det livet vi blivit vana vid hade han dragit på sig en stor skuld. Jag tror det var ren stolthet som fick honom att gå så långt som han gjorde. Att bära en så stor hemlighet kan praktiskt taget förstöra en – göra en avskärmad från resten av världen. Några år senare avslöjade min pappa att han till och med försökt ta sitt eget liv. Han berättade dock aldrig hur stora skulder det rörde sig om.

Dagen som helt vände uppochner på våra liv var en måndag. Det började med att jag gnällde om att jag inte ville gå till skolan. Den eftermiddagen åkte jag och farfar till min pappas affär för att hämta våra hemnycklar och sen gå och köpa glass. Jag kommer aldrig glömma hur pappa såg ut när vi gick in i hans butik. Han var högröd i ansiktet med uppspärrade ögonen. Han såg elak ut. "Du hade rätt!" skrek han till farfar. Jag ryggade tillbaka, rädd för denna person jag inte längre kände igen.

Jag visste inte då att bara en kvart tidigare hade min pappa mördat en människa. Senare den kvällen hjälpte farfar honom att gömma kroppen.

Vi visste inte att offret hade varit en del av våra liv under en väldigt lång tid, ända sedan han lånade ut en massa pengar till pappa. Tidigare under eftermiddagen hade mannen som mördades hotat att mörda vår familj om min pappa inte betalade tillbaka sin skuld.

Jag har intalat mig själv att pappas handlingar var ett resultat av en kort stund av galenskap. Jag vet inte om det faktiskt var så, men det är så jag har förklarat det för mig själv. Men oavsett skälet var han tillräckligt motiverad för att slakta sitt offer. Alla fruktansvärda detaljer rapporterades det senare om i media för alla att läsa.

Min pappa greps dagen därpå, men det fick jag först reda på efter flera dagar av lögner och bortförklaringar om varför han plötsligt var borta.

I hopp om att försöka skapa en bra framtid för oss bestämde sig min mamma för att flyta flera mil bort. Vi flydde från journalister och allmänhetens nyfikna ögon, samtidigt som vi letade efter svar på frågor som tycktes omöjliga att reda ut.

Med tiden har jag kommit att byta ut mina känslor av ilska och sorg med en känsla av likgiltighet. Till slut vänjer man sig vid tanken. I mitt huvud har jag delat upp bilden av min pappa i två delar – kanske som ett sätt att skydda mig själv. Den andra delen av honom, den som begick brottet, är en främling för mig. Jag känner honom inte och vill inte göra det heller. Och för att slippa människor som tycker synd om mig har jag lärt mig att berätta om det neutralt och känslolöst, som om vi pratade om vädret.

De senaste åtta månaderna har fängelset varit en ständigt återkommande del av mitt liv. Jag visar mitt leg i receptionen och får en nyckel till ett skåp där jag kan låsa in mina saker. Två visiteringar på rad tillsammans andra besökare som släpar sin egen smärta efter sig. Vi får passera genom flera säkerhetsgrindar. Man pratar inte med någon som inte är del av ens egen familj. Det är tydliga regler för hur man beter sig här som alla förhåller sig till.

Ofta vet jag inte vad jag ska säga till min pappa. Det är inte att jag inte har något att prata om – jag är 20 år gammal, har ett aktivt socialt liv och saker jag vill göra i framtiden – men han är för långt utdragen ur min värld. Våra samtal är bara långa perioder av tystnad.

Jag älskar honom fortfarande, för den han var och allting han gjorde för oss innan han försvann. Men nuförtiden är min kärlek till honom annorlunda – den är mer av en plikt. Han kan inte finnas där för mig längre, och för mig räcker det inte längre att bara älska honom för tiden vi delade tillsammans i det förflutna.

Förra månaden, efter flera år då jag bara kunnat träffa honom mellan fyra kalla väggar (dåligt målade för att dölja deras dysterhet) i ett rum där ens röst drunknade i ett hav av andras, började ett nytt kapitel. Han blev villkorligt frigiven, vilket innebär att vår familj nu kan umgås med honom hela dagar.

Med hans "frihet" känner jag delvis en rädsla för att han aldrig kommer bli en del av mitt liv på det sättet som jag skulle vilja. Det har varit svårt att läka efter det trauma som uppstod av allt som hände, och jag har återfunnit en balans i mitt liv som inte inkluderar honom. Att öppna upp de såren igen och släppa in honom i mitt liv är otroligt skrämmande. Men samtidigt vill jag ha samma relation med honom som jag ser pappor och döttrar har i min omgivning. Jag hoppas kunna få tillbaka det som jag förlorade för så många år sedan.

Jag kan i alla fall säga att jag har fått starkare band till de som funnits där för mig och som älskar mig. Jag har lärt mig att uppskatta dem mer och förbise deras dåliga sidor. Jag har också lärt mig att aldrig gå runt och bära på ett problem helt själv, för då riskerar man att det problemet växer och växer inombords till den grad att det tar över en.

Jag var tvungen att växa upp mycket snabbare än jag hade önskat. Det som hände förändrade mig på så många sätt, men jag har insett att man behöver inte vara den där starka personen för att klara sig igenom tuffa utmaningar i livet. Man bara fortsätter framåt av det simpla skälet att man är tvungen.

Idag försöker min pappa sona för det han gjort. Han har tagit sig an uppgiften att motivera sina vänner i fängelset att jobba med rehabilitering och få dem att inse att de själva kan vara bättre än sina värsta handlingar. Han har precis skrivit färdigt en bok om sin tid i fängelset, för vilken han vann första pris i en skrivtävling. För vår familj, men även för offrets familj, hade livet onekligen varit mycket bättre om min pappa blev berömd för sitt författarskap istället för hur han valde att lösa ett bråk.

*Skribenten heter egentligen något annat.

Det är svårt att tillhöra en förtryckt etnisk minoritet. En som har kämpat för sin rätt att existera sen Babylon föll. En som har utsatts för förföljelse. Likt många andra grupper i Mellanöstern. Likt många andra grupper i Irak.

Assyrierna kämpar. Där och här. Uppskattningsvis bor 120 000 syrianer och assyrier här i Sverige. Jag kom hit med min familj, 1990. Jag med många, många andra. Här har vi etablerat oss, mer eller mindre. Vi har kyrkor och språket talas, om än bara bland de som är införstådda. Vi har föreningar, och tv-kanaler, engagerade unga och kloka äldre. Vi har bröllop och åter bröllop. Och vi har MC-klubbar. Tydligen.

Första gången jag såg en svart läderväst med det vita trycket på ryggen, Assyrian Riders, var bara för några dagar sen. En väst, sen kom två, sen kom tre, sen var de en trupp på 60 starka. Och ljudet öronbedövande men nästan inbjudande.

Vid första anblick kan de verka läskiga, MC-klubbar. Men inte för italienska turister i 70-årsåldern. Två äldre damer går fram och frågar vilka de är och vad de gör här. 70 hojar intar Mynttorget mitt i Stockholm och den vita, blåa och röda flaggan vajar från flera håll. ”We are Assyrian Riders and today we ride for Seyfo”, får damerna till svar. Seyfo, svärdet, folkmordet som blev två tredjedelars assyriers död år 1915 i dåvarande Osmanska riket.

Tomas Rhawi, president för Assyrian Riders MC. Foto: Hanna Richter.

Tomas Rhawi har en vit och svartrutig flanellskjorta under den svarta lädervästen, en svart bandana runt pannan och ett stort leende som smyger fram bakom skägget. ”Tjenare!”, ropar han över den stora parkeringsplatsen vid Kaknästornet. Han är president för klubben och en av the first five, som ett emblem på jackan visar. Det var Tomas pojkdröm att åka hoj. Idag åker han tillsammans med klubben så ofta han kan.

"Vi gör det här för att hedra de som dog, och för att se till att det aldrig händer igen", säger Tomas.

“Vi är bara ett gäng människor som älskar hojar, åka tillsammans och ha kul. Folk kanske har fördomar om oss men vi är vanliga människor. Jag är kirurg, han där är journalist, hon är trafiklärare”, säger Ninos Oussi, en rider.

Foto: Hanna Richter.

För fyra år sedan gav Sverige ett löfte till assyrierna, ett som inte infriades.

“Stefan Löfven lovade att han skulle arbeta med folkmordsfrågan när han blev vald sist. Men vi har fortfarande inte fått ett erkännande och därför gör vi det här idag”, säger Tomas.

Kortegen åker från Kaknäs till Mynttorget, från Mynttorget genom Botkyrka, för att sen landa utanför S:t Jacobs kyrka i Södertälje. Assyrian Riders vill uppmärksamma Seyfo, inte bara för assyrier, syrianer, keldéer och andra som fick erfara det hemska, utan för etniska minoriteter överlag.

”Vi gör det här idag för att uppmärksamma folkmordet, för att få ett erkännande men också för att stötta och visa andra etniska minoriteter och folkgrupper att vi står enade”, säger Ninos Oussi i ett brandtal.

Ninos håller tal. Foto: Hanna Richter.

Kortegen som går från Stockholm till Södertälje för att uppmärksamma folkmordet på bland andra assyrierna år 1915. Foto: Hanna Richter.

Sen bär det av. Motorcyklarna är uppradade, flaggor viftar och motorljudet ekar mellan träden och betongen på Gärdet. Snart störs lugnet på Mynttorget när hojarna kör in, en efter en, och smidigt parkerar på torgets kullersten. Alla tittar, fotar och undrar. 70 riders ställer sig bakom en vit banderoll på torget med texten ”Löfven svek folkmordets offer. We survived Seyfo 1915”. En tystnad infinner sig.

“Min morfar var sju år när han miste hela släkten i Turkiet. Han såg hur hela hans familj brändes inne i ett hus. De låste in dem och kastade in eldfacklor i huset. Skulle de lämna huset blir de skjutna. Och de som lyckades fly slängdes ner i vattenbrunnar. Det här är personligt för mig”, berättar Tomas.

Det handlar inte om ekonomisk ersättning. Som många berättar handlar det om upprättelse, och att göra rätt för familjen som gick förlorad.

“Det står inget i historieböckerna om Seyfo. En del länder har kanske skrivit in det men vi vill få det officiellt. Det var uppemot två miljoner människor som blev utsatta. Om man inte erkänner Seyfo nu så kommer man inte heller erkänna det pågående folkmordet som IS utsätter assyrierna och de andra minoriteterna för just nu”, säger Tomas.

Protest utanför riksdagen. Foto: Hanna Richter.

Socialdemokraterna gick framåt i Södertälje för några år sedan, då Stefan Löfven (S) gav besked att folkmordet skulle erkännas av regeringen. Men något erkännande blev det aldrig. Enligt Boel Godner (S), kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, tappade S röster och backade i årets val i Södertälje på grund av statsministerns agerande, rapporterar P4 Stockholm.

Idag finns ungefär två miljoner Assyrier spridda över världen. En ursprungsbefolkning som lever i diaspora. Som kämpar för de som inte kunde och för sig själva. Min familj flydde förtrycket i Irak. Idag är vi svensk-assyrier, idag utövar vi en annan slags kamp i vårt Sverige. Kampen om att fortsätta finnas.

Att vara svensk-assyrier är för mig att gå en komplicerad balansgång mellan två ganska olika kulturer. Ett mellanförskap. Men också en rikedom, och mycket däremellan. Det är att dricka chai med min mormor på balkongen i Skärholmen och ta en öl på Söder med Max, Lina och Olle. Men det är svårt att inte assimileras helt, att släppa det som varit och förlora sig själv i lockelsen av att höra till en majoritet där allt tycks vara enklare. Där du tillåts vara en individ för att din kollektiva identitet alltid står på stadig mark. Därför är jag tacksam för assyrierna som organiserar sig. Som Assyrian Riders.

Foto: Hanna Richter.

Petra Ghanno står i helsvart mundering i läder. Hon är trafiklärare och en rider.

“Jag är här för Seyfo, för ett erkännande och för gemenskapen.”

Det är fjärde året i rad som Assyrian Riders organiserar Ride for Seyfo. Pengar som de får in går till välgörenhetsorganisationen Assyrier Utan Gränser. Trafiksäkerheten är också viktig. ”Folk får inte tro att vi är några ligister!” ropar en rider när de går iväg för att snacka om vilka som ska vara stoppers, de som styr kortegen och stoppar trafiken i vägkorsningar.

“Vi diskriminerar ingen, så länge man gillar att åka och hänga med oss”, säger Tomas.

Foto: Hanna Richter.

Kulturen har spridits. Idag finns Assyrian Riders i flera städer i Sverige, i Frankrike, i Tyskland och i USA. Och kanske snart i Australien. Ashur David har rest runt i Europa i snart 13 månader. Han är aussie och assyr. Och han kör hoj.

“Jag kom hit för att jag saknar mitt folk, och för att kolla in det här. Det här är grymt”, säger han och filmar. Han har hyrt bil och följer kortegen hela vägen till Södertälje.

Klubben startade med the first five. Många hade bakgrund i andra assyriska föreningar. Många släppte sitt intresse för motorcykeln när de fick familj och barn. Andra fokuserade på karriärer. Men nu har de hittat tillbaka och varje år växer klubben.

“Det här är ett sätt för oss att kombinera nytta med nöje, genom att göra våra röster hörda men också åka hoj. Det är också ett sätt för oss att fortsätta vara en grupp fastän vi inte har ett land, inte ett geografiskt land i alla fall”, säger Tomas.

Anledningar till varför idag är en fantastisk dag: sommaren är cancelled och vår kollektiva psykiska ohälsa får äntligen en konkret orsak; jag har druckit fyra koppar kaffe idag utan att få hjärtklappning; men framför allt (!!!) för att vi på VICE har äran att presentera Jëllys nya musikvideo till bangern "Dö ung" som släpptes tidigare i somras.

Den 25-åriga Malmöbon skrev låten i slutet av förra året samtidigt som hon var inne i en tuff period, då hon nyligen drabbats av en allvarlig sjukdom. "Musiken har satt mycket press på mig att spela och åka runt mycket – en helt ny livsstil – och det går inte riktigt ihop med min sjukdom", berättar Jëlly över telefon. "Så jag har haft något jag älskar att göra samtidigt som jag haft något som ibland hindrat mig från att göra det – något som jag inte riktigt kunnat göra någonting åt." Därav kom budskapet med låten om att man bara får låta det som händer hända – att inte gå runt och ångra eller älta saker, utan istället ta allting som en lärdom.

Själva musikvideon är ett samarbete mellan Jëlly och regissören John Columbus. I den får vi följa den bitterljuva kärlekshistorien mellan två unga personer. Jëllys budskap med videon är tydligt: "Vad den betyder för mig kan jag kortfattat säga så här: kärlek ska få vara kärlek. Jag tycker det är viktigt att visa det så mycket som möjligt."

Kolla på videon till "Dö ung" med Jëlly nu, som släpps via skivbolaget Järn.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada.

I början av gymnasiet fick den kanadensiska porträttfotografen Alia Youssef en uppgift i skolan att göra ett konstprojekt. Hon valde att fotografera en muslimsk kvinna som ser sig själv i spegeln och ser glad ut, vilket sattes i kontrast med ytterligare ett foto i svartvitt på en tyst muslimsk kvinna med målarfärg över munnen. Den första gav hon titeln The way I see me, den andra The way you see me.

"Ända sedan början av tonåren kände jag något slags behov av att använda konst för att dela med mig av en annorlunda verklighet", berättar hon för VICE.

Det var först flera år senare som Alia startade det så kallade "The Sisters Project" – hennes försök att förändra hur man ser på muslimska kvinnor.

Alia reste runt i tolv olika städer och fotograferade 85 muslimska kvinnor och deras vardag i hushåll och på arbetsplatser, med avsikten att visa för resten av världen hur de faktiskt ser sig själva.

Vi träffade Alia på hennes allra första utställning i Toronto och pratade med henne om hennes verk och hur det var att lära känna sitt eget community på djupet.

VICE: Hur var öppningskvällen för utställningen?
Alia Youssef: Den var rätt bra! Det var runt 400 personer som kom. Jag fick mycket positiv feedback från folk jag inte känner som på något vis hade hört talas om projektet. Jag kände mig verkligen stöttad.

Hur kom du på idén för det här projektet?
Det hela började för ett och ett halvt år sen under mitt fjärde år på universitetet, då jag gick en kurs som hette "Kvinnor inom islam". Jag är själv muslim, och tillsammans med många andra muslimska kvinnor började vi diskutera kring representation i dagens samhälle. En dag sa en av oss: 'Jag är så trött på att bli dragen över en kam, precis som alla andra muslimska kvinnor' och jag tror det var något som jag själv också hade tänkt på. Och eftersom jag är porträttfotograf fick jag då den här idén.

Och hur ledde det till utställningen?
Jag påbörjade det här som mitt slutprojekt på universitetet, och under den tiden började folk höra talas om det. Kanadas parlament fick nys om det på något sätt. Så när jag tog examen hade jag redan förstått att folk var positivt inställda till projektet, så jag fortsatte jobba på det. Jag insåg då att många av kvinnorna jag fotat bodde i Vancouver och Toronto, men mitt ursprungliga syfte var att göra ett projekt om kanadensiska muslimska kvinnor, så jag kände att det var dags att få lite andra perspektiv och höra om andra erfarenheter från muslimska kvinnor som inte bara bodde i storstäderna i Kanada.

Vilken är den falska stereotypen som du vill uppmärksamma?
För mig som levt större delen av mitt liv efter 11 september har det funnits två sätt att skildra muslimska kvinnor i media. Det ena är ett osynliggörande av muslimska kvinnor. Man publicerade aldrig artiklar som skildrade muslimska kvinnor som framgångsrika eller i positivt ljus. Den andra bilden av oss man fick se var den traumatiska, den full av sorg, den från utomlands i krigsdrabbade områden, den som pratade om våra kläder. De enda riktiga berättelserna man ser om muslimska kvinnor är de där hon är offret, där hon är tyst, utan kontroll. Hon är inte med i Teen Vogue, inte på tv, inte i filmerna. Jag tror att allt det verkligen påverkade mig och hur jag såg på mig själv under min uppväxt, och hur jag själv kände inför att vara muslim. Det hade definitivt en negativ inverkan, eftersom jag antog att folk bara skulle projicera de negativa stereotyperna på mig.

Hur fick du kontakt med kvinnorna i alla städer du åkte till?
Främst genom Facebook och andra sociala medier. Kanada är ganska litet om man ser på människors sociala kretsar. Men när jag väl kom till en stad fick jag ofta hjälp från folk som hjälpte mig att komma i kontakt med personer i sitt community som jag kunde fotografera. Jag blev verkligen överväldigad av hur vänliga alla var. Även fast det var skrämmande att ta mig an det här projektet helt på egen hand blev jag alltid stöttad av kvinnorna jag fotograferade, och de hjälpte mig så gott de kunde.

Är det någonting du lärt dig av Kanadas muslimska kvinnor som du kommer ta med dig?
Jag har lärt mig så många saker som jag fortfarande bearbetar. Men vad gäller likheter mellan de jag fotade tror jag att vi alla var i samförstånd. Jag antar att de som deltog i projektet var de som själva trodde på projektets budskap, vilket då innebär att även de känner av tyngden av stereotypen på ett eller annat sätt i sina städer. Jag kände verkligen att det fanns många som stod upp för vårt muslimska community, oavsett hur stor eller liten stad det var, och jag känner att muslimska kvinnor överlag är väldigt involverade. Det känns som att alla volontärarbetar eller jobbar med välgörenhetsorganisationer för att försöka förbättra sitt eget community eller förbättra livet för muslimska kvinnor i Kanada, så det var något som jag verkligen fick upp ögonen för.

Scrolla ner för att se fler foton av Alia Youssef.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Frankrike.

För några veckor sedan gick Jacqueline Jencquel ut offentligt med sitt beslut att hon kommer avsluta sitt liv i januari 2020. 75-åringen lider inte av någon allvarlig sjukdom och känner sig inte heller skröplig – hon vill bara ha friheten att få dö på sina egna villkor innan hon blir för gammal och "skriker av smärta".

I Frankrike antogs en lag 2016 som tillåter läkare att ge döende patienter sedativa läkemedel för att låta dem somna in. Jacqueline vill att myndigheter ska ta det hela ett steg längre och ge personer över 75 rätten att själva välja att dö, även om de inte är döende. Det här är en fråga som hon personligen drivit under en lång tid, som vice ordförande för dödshjälpsorganisationen ADMD och medlem i den schweiziska föreningen Exit som arbetar för människors rätt att få dö.

Jag pratade med Jacqueline för att bättre försöka förstå varför hon anser att äldre borde kunna få välja sin egen dödsdag och vad hon tror att många inte förstår om döden.

VICE: Ni har planerat er död till januari 2020. Men det som gör detta chockerande är väl det faktum att ni inte är sjuk. Ni har fortfarande många år kvar att leva, eller hur?
Jacqueline Jencquel: Varför är du så formell med mig? Är det för att jag är gammal? Du behöver inte nia mig. Jag har en pojkvän i din ålder ska du veta. Det som stör mig med din fråga är att du menar att jag ser kry ut och att jag inte lider, men hur kan du veta det? Du är inte 75. Du kan inte veta hur det är att vara i min ålder när det gör ont överallt. Jag kan inte springa som jag gjorde förut, jag blir trött enklare och får ryggvärk. Mina gester har blivit mindre precisa, jag har benskörhet och titta: jag skakar. Du kan inte se det, men jag lovar dig – jag skakar.

Det som gör folk mest chockade är att jag inte är döende. I Frankrike måste man vara precis på gränsen och skrika av smärta för att få rätten att dö. 2005 klubbades den så kallade Léonetti-lagen igenom. 2016 ändrades lagen för att tillåta döende patienter att somna in med hjälp av sedativa läkemedel, för att minska deras lidande innan döden. Men det räcker inte. Det är inte riktigt att ta itu med livets slutskede. Det nuvarande tankesättet är: först får du lida, sedan kommer vi hjälpa dig att stå ut med smärtan tills kroppen stänger av.

Hur är det tänkt att de som älskar en då ska hantera ens sakta resa mot döden? Hur ska man själv hantera det? Personligen har jag inget intresse av att någonsin komma till den punkten. Jag vill inte att någon annan bestämmer för mig när jag är redo att dö eller inte. Jag är inte ett barn längre – jag vet vad jag vill.

Det verkar som att det du är mest rädd för är att bli gammal?
Såklart jag är det! Är inte du? Jag tyckte jag var gammal när jag fyllde 30. Och även om man är rik, varför skulle man vilja vara en börda för sina barn och ge dem skuldkänslor hela tiden? Jag har två söner som bor utomlands, en på Bali, den andra i Berlin. De är underbara mot mig, men de har sina egna liv med jobb och barn att uppfostra. Jag vill inte att de ska behöva anställa en sjuksköterska för att ta hand om mig och småprata med mig med den där påklistrade artigheten som man endast tar till med när man pratar med gamla människor. Du vet den här: Sååå har vi sovit gott i natt? Har vi bajsat lite?

Det är enklast att bara skratta åt det. Jag är faktiskt helt för att avdramatisera döden. Det är bara en naturlig del av livet trots allt. Religion har gjort livet till något heligt och döden till den värsta tabun. Men låt oss vara ärliga: det faktum att vi här är på jorden är på grund av ett juck som var lite mer kraftfullt än de övriga.

Du säger det här nu, men just nu är ditt liv rätt kul – du har en pojkvän 30 år yngre än du, du har det bekvämt, du sportar, du reser, du har tre barnbarn du älskar. Varför vill du avsluta allt när livet har varit så bra för dig?
Eftersom förr eller senare kommer det komma en dag då jag inte kommer kunna leva det liv jag vill leva längre. Jag vill inte vänta tills jag är senil, i rullstol med blöja, för att det då ska kunna vara på tal att lämna det här livet med värdighet. Ja, många människor anser mig vara lyckligt lottad. Och jag har fortfarande så många bra år framför mig. Men jag hatar sådana klyschor. Vad har de för rätt att döma mig? Ingen av dem är i mitt huvud eller kropp.

Om om du frågar mig är ålder en obotlig sjukdom i sig själv – och den är alltid dödlig. Ta mig som exempel: jag ser bra ut för att jag tar hand om mitt yttre. Jag är smal för att jag går till gymmet. För tio år sedan gjorde jag ett ansiktslyft så att min haka inte skulle börja hänga. Jag gick på hormonterapi under klimakteriet så att jag inte skulle komma ut på andra sidan och se ut som en gammal gubbe. Visst, jag kunde åka paragliding i somras, men jag vet att snart kommer jag inte kunna göra det längre. Jag älskar att åka vespa med min kille, men jag kommer behöva sluta med det snart eftersom det pajjar min rygg.

För att inte tala om alla vardagliga eländen. Jag kan inte bli full längre – efter bara några glas får jag världens huvudvärk. Samma sak med mat, jag kan inte äta vad jag vill längre. Min matsmältning är dålig, och om jag äter sent sover jag inte bra. En gång gick jag upp mitt i natten för att kissa och råkade gå rätt in i dörren. Det kanske inte låter som en stor grej för dig, men jag började blöda i huvudet och fick ringa efter ambulans. Mina söner blev helt utom sig av oro. Kommer jag kunna resa mig igen nästa gång jag ramlar? Och vad händer om jag svimmar? De kommer hitta mig tre dagar senare, uttorkad eller död, efter att jag kvävts av mina egna spyor.

Man kommer till en punkt då ens liv inte är ett liv längre. Vad lever man för i slutändan? För att ligga? Till och med det blir komplicerat.

Är du rädd för vad folk kommer tycka om dig?
Jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Jag har funderat på det här i över 30 år. 2006, då jag bodde i Venezuela, skapade jag min egen organisation för att driva frågan om dödshjälp. Det är något som jag själv alltid tänker på. Min mormor dog när hon var 38, efter att ha lidit något fruktansvärt av sin bröstcancer som hon aldrig behandlades för. Det här var 1939, på Stalins tid, och det fanns inga mediciner för att lindra hennes lidande. Min mamma var åtta år gammal då. Hon glömde aldrig ljudet av sin mammas skrik, då hon bad sin man att få ett slut på det.

Direkt därefter flydde min morfar från förföljelserna mot de intellektuella i Ryssland till Kina, där jag föddes. När jag var liten såg jag soldaterna marschera i Saigon, permanent skadade efter indokinesiska kriget. Jag hörde människor berätta om att de blivit räddade från döden, men jag tänkte alltid i mitt stilla sinne att soldaterna hade haft det bättre om de vore döda.

Senare i livet fick min mamma bukspottkörtelcancer vilket hon led av i tre år. Kirurgen ville operera henne när hon var 74! Jag rusade in på läkarens kontor och krävde att han inte opererade henne. Sedan tog jag hem min mamma så att hon kunde leva sina sista dagar i frid. Några år senare fick min pappa Alzheimers – en hemsk sjukdom. Jag var tillsammans med honom ända fram tills slutet. Som du kan se har jag sett döden i vitögat flera gånger.

Är du inte orolig att dödshjälp kommer kunna tillämpas fel om det blir lagligt?
Löjligt. Eutanasi har varit lagligt i Nederländerna sedan 2001, i Belgien sedan 2002, och det är inte som om att det lett till en lavinartad ökning av fall med dödshjälp. Några hundra fall per år på sin höjd.

Det som vi föreslår är att man hjälper människor ta farväl medan de fortfarande är vid sitt sinnes fulla bruk. Men det här argumentet struntar de flesta i, eftersom det tvingar dem att se på livet i förhållande till sitt slut, och det är inte så vi är programmerade.