Välkommen till 'Låt oss äta'. Artikelserien där vi hänger med artister, snackar om sånt som är viktigt och delar mat på deras favorithak.

Musikkollektivet TRE60 är en spännande blandning artister och producenter på ett uppdrag: att förändra den svenska musikscenen och de musikaliska normerna som håller ett hårt grepp om soundet just nu.

Det är inte så svårt som det låter. Tyvärr. Att bara att gå ihop och göra musik tillsammans från varsin sida av tunnelbanans röda linje är normbrytande idag.

Vi lyckades samla alla åtta i det här härliga gänget för en takeaway i Hornstull. Vi snackade om vad som saknas inom svensk hiphop idag och varför det är så unikt med ett kompisgäng som sysslar med musik, där inte alla har sina rötter i ett och samma område.

Men först… Alla ska äta!

VICE: Vad är TRE60?
Tusabe: Vi är ett kreativt kollektiv. Vi kommer från olika bakgrunder.
Ness: Sanningen är att många av oss kanske aldrig hade umgåtts eller varit vänner om det inte vore för musiken.
Nebay Meles: Vi hade nog aldrig sett varandra på fest. Vi hade nog aldrig stött på varandra…
Ville Hasselberg: Vi hade inte haft möjligheten. Alltså, var hade det hänt?
Isidor Xavier: Ja precis, när man var yngre så var det Gröna Lund och kanske något köpcentrum. De var typ de enda platserna i Stockholm där alla möttes oavsett vilken del av stan du var ifrån.

Det säger mycket om Stockholm...
Khan-Ji: Man fastnar om man inte vågar ta sig utanför sin crew och krets. Det speglar också musiken idag.
Isidor: Det är en norm vi vill bryta. Segregationen i musikbranchen och samhället.
Nebay: Det finns ett sound nu som nästan alla kör. Vi vill stimulera folk att utmana, våga gå längre.

Soundet är segregerat, precis som våra städer?
Nebay: Det som är uppenbart och förväntat är att de som är från förorten gör musik till förorten. De från stan gör musik till stan. För man gör det man identifierar sig med. Vilket är synd.
Ness: Vi bor 20-30 minuter ifrån varandra med tunnelbanan. Trots det influeras vi av helt olika musik i vardagen. Så ja, det är klart. Segregation leder till att man gillar en viss typ av musik och gör en viss typ av musik.
Tusabe: Soundet är segregerat vilket har sina för och nackdelar. Men egentligen bör det inte spela någon roll, särskilt för folk i vår generation. Man kan säga att allt är en fasad. Alla i vår generation har typ lyssnat på samma grejer när vi växte upp, eller man har i alla fall blivit influerad av samma saker.
Isidor: Kolla när till exempel Yung Lean och Sad Boys slog igenom… hur många som hatade. Deras sound var helt annorlunda. Alla hatade på dem. Det är fett synd att det ofta är så.
Nebay: Det är den svenska mentaliteten. Jantelagen. Man vågar inte sticka ut. Publiken också, sättet de lyssnar. De kollar höger vänster och vågar inte ta upp en ny artist. Soundet är fett segregerat.
Robin: Går du emot normerna blir du typ utanför. Men när vi gör det tillsammans i TRE60 blir det ingen jobbig sak. Man får uppbackning att göra vad man vill göra.

"Vi har folk från förorten. Vi har folk från stan. Vi har folk från utanför Stockholm."

Hur är TRE60 annorlunda?
Ness: Bara att vi är så blandade gör oss fett annorlunda. Folk kan säga er musik är fett annorlunda och banbrytande. Men det är inte som att vi gör alien-musik.
Isidor: Den musik vi har gjort är verkligen inte konstig. Än…
Eren January: Precis. Att det här kan uppfattas som konstigt och att den här grejen ska vara normbrytande – DET är konstigt.
Alla: DE DEN!
Nebay: Det är där vi kommer in i bilden. Vi har folk från förorten. Vi har folk från stan. Vi har folk från utanför Stockholm. Bara grejen att vi finns gör att kids kan se att det finns en enhet, oavsett var du kommer ifrån. Vi bygger broar.

Ville: Det slog mig nu, jag hade aldrig varit i Skärholmen innan. Första gången var igår.
Ness: I år?
Ville: Igår...
ALLA: IGÅR?
Ville: Haha, ja. Jag hade aldrig åkt så långt på röda linjen söderut förut. Jag växte ju upp på andra sidan linjen. I Danderyd.
Robin: Det är ändå sjukt. Och vi i förorten ser inget annat än det som finns där.
Robin: Jag har fått så mycket att vara med i TRE60. Nu ser jag vad mina vänner missat. Vad de missar, hela tiden. Jag skulle aldrig fått livemusik på min musik om du inte hämtat dina bröder Ville. Jag har åkt med Ville till landet. Jag skulle aldrig fått åka till landet annars. Jag menar vems landställe, förstår du?
Isidor: När vi är gamla har det här förhoppningsvis ändrats. Det är så vi tänkt med TRE60 i framtiden. Vi ska normalisera det här. Normalisera oss. Alla kan komma till oss och göra musik och connecta.

"Om musiken är blod är det någonting som blöder."

Vad saknar ni i svensk hiphop?
Robin: Alla är så hårda nu. För 20 år sedan var det inte så här. Ta Ken Ring som exempel. Hur hård han än var i musiken… Han visade ändå känslor. "Okej, jag är gata, men det är jobbigt. Jag är ledsen." Han kunde göra en sån låt. Nu gör vi inte sådana låtar. Idag är det "Jag är gata och jag är arg." Varenda låt. Från början av ens karriär till slutet.

Känslor har blivit tabu?
Robin: Du får bara vara arg, lack och tuff. Egentligen, jag skiter i vad du pratar om. Men visa alla sidor av det. Alla känslor. Du kan inte säga att du går runt och är helt maxad 24 timmar om dygnet. Då är du en bluff.

Vad får det för konsekvenser?
Robin: Jag kan se på en person om den lyssnar på ortenrap, rock eller punk. Musik är en livsstil. Man lever som man lyssnar. Det är det som är problemet när unga växer upp till gangstermusik 24/7. Du går runt och lyssnar till bara en känsla. Du låter inte andra känslor komma till dig. Då blir det som det blir. Kaos.
Nebay: Många bär på fasader. Man går under till slut om man inte visar känslor...
Tusabe: Det är svårt att göra det livet ut, att bara göra en form av känsla.

Ness: Lyssna. Om musiken är blod är det någonting som blöder. Nån måste skadat någonting. Det finns ett sår i förorten, det kommer inte från ingenstans. Det är samhällets ansvar. Varför gör du ens sån musik? För du hatar samhället. Varför? För du aldrig fått komma in. Och du kommer aldrig få komma in. Det är skitjobbigt. Och när du accepterar det blir det så här.
Nebay: Don’t hate the player, hate the game. Det är ett samhällsproblem. Samtidigt som man själv är en player. Därför vill vi göra det lite annorlunda.
Ness: Om du kommer med låtar och säger som det är... Fan vad skönt det kommer vara för så många som känner som dig. Förra generationen hade det bättre. Att Ken Ring gjorde de där sorgliga låtarna gjorde att fler vågade.
Tusabe: Ja, däremot tror jag att det kommer att ändras för vår generation, vi kommer gå tillbaka till ärlighet.

Hur träffade ni alla varandra?
Eren: Robin och Nebay gick på dagis tillsammans i Sätra. Khan-Ji och Tusabe är syskon från Örebro. Nebay var med i RMH en lång period. Första mötet mellan Örebro och Stockholm? Khan-Ji och Ville träffas på Reddit för att spela GTA.
Khan-Ji: Jag frågade om det fanns några producenter på Reddit. Ville svarade. Vi började spela GTA. Sen producerade vi vår första EP.
Eren: Fast forward några månader. Khan-Ji söker till nästa nivå och kom vidare. Han blev bjuden till Silvana Imams releasefest, där han träffar Nebay. Under den här tiden gör Robin musik med Ness och Isidor i en studio i Årstaberg. Jag och Khan-Ji blir inbjudna till en svartklubb i Hornstull. Lokalen som svartklubben var i hade en studio, i den studion träffar vi Robin.

Reddit, GTA, nästa nivå, Silvanas efterfest och en studio i en svartklubb… Got it.
Tusabe: Vi möttes på mitten av linjen och satte oss på Därmedpasta i Hornstull och bestämde då att starta ett kollektiv. TRE60.

Vad är ett musikkollektiv egentligen?
Nebay: En annan familj, som man inte är blod med.

Ni släppte precis er första EP, Silverring. Hur skulle ni beskriva musiken?
Tusabe: Just för den här EP:n ville vi åt den där känslan av det man fick när man lyssnade på musik förut. Vi gjorde EP:n på fyra dagar och fokuserade på att ha det kul bara. Vi försöker vara så genre-bending som möjligt i vårt skapande, man ska höra olika flavors av det vi inspireras av men det ska presenteras i nutida former och ljud.
Eren: Exakt. Jag och Robin gjorde en svensk folkvisa för några veckor sedan till exempel.
Isidor: Jag, Hugo och Khan-Ji har gjort punklåtar.
Robin: Vi är musiker. Det vi vill skapa, skapar vi. Vi bara gör.
Eren: Det som uppskattas av publiken är låtarna där vi faktiskt vågar fucka ur. De som är lite mindre kommersiella, enligt normerna. Som Soléa. En nio minuter lång låt där vi bara vibear, uppskattas också men inte åt samma syfte.
Nebay: Jag släppte en singel, "Wagwan", i januari. Den var lite mer kommersiell. Jag fick mer feedback på den. Men jag fick bättre feedback på EP:n. Vågar man göra någonting nytt ger man också något mer till människor.

Men att vara kreativ ger inte lika många streams?
Hugo: Nej, Spotify gillar inte det. Du lägger inte en nio minuter lång låt i din playlist.

TRE60 är aktuella med EP:n Silverring. Kollektivet består av Nebay Meles, Khan-Ji, Robin Nazari, Ness, Ville Hasselberg, Isidor Xavier, Eren January, Tusabe (Kris Adamah).

Sitta i fängelse under minst ett år och segla jorden runt. Ett axplock av punkterna på min icke nedpräntade bucketlist. De flesta har den. Mer eller mindre formulerad. Ofta stannar just drömmarna vid drömmar. Själv är jag inget annan än en hycklare på den punkten. De lagöverträdelser jag hittills gjort mig skyldig till skulle, i bästa fall, på sin höjd resultera i någon genant dagsbot. Och om målet att segla runt jorden kändes orealistiskt när jag i fjol paddlade en skakig kajak genom skärgården och kände döden flåsa mig i nacken av blotta tanken på den mikroskopiska chansen att råka hamna i Silja Lines körbana – bleknade den förljugna drömmen om livet på de sju haven till en allt suddigare hägring när jag i helgen blev sjösjuk av att åka Gotlandsfärjan. Annat är det med Marco Briland.

69-åringen ska just kasta loss från bryggan nedanför Färgfabriken och den gamla kolsyrefabriken vid Liljeholmen i Stockholm, där han bott på sitt livs kärlek, segelbåten Lina, i 16 år. Siktet mot horisonten – med planen att aldrig mer återvända. Marco vill slå sig till ro i Sri Lanka. Hikkaduwa Beach har god mat, vackra sköldpaddor och när de firar nyår drar de fram två Toyotabussar med ett knaggligt men ändamålsenligt ljudsystem och samlar unga och gamla framför ett stort bord fullt med sprit. Vad mer kan man behöva? I Sri Lanka är de lite friare, lite coolare. De har inte så jävla mycket blanketter och skit, krav man måste uppfylla för att få vara en del av samhället, som här i Sverige, menar Marco.

Eller så slår han rot på Raroia. En av Tuamotoöarna i Franska Polynesien i östra Stilla havet, med bara 340 invånare. Det var hit den norska upptäckaren Thor Heyerdahl ledde sin våghalsiga KonTiki-expedition för 70 år sedan.

"Den kallas ju för den lyckliga ön. När de spelar fotbollsmatcher där blir det alltid oavgjort för att alla ska vara glada. Det låter bra tycker jag", säger Marco medan han läppar på en Norrlands Guld vid sitt köksbord.

Det är natten innan avfärd. Natten innan resan han planerat i 25 år äntligen ska bli av. Som med många drömmar är det svårt att urskilja när den här egentligen började. Var det när han som 14-åring storögt såg en 17 meter lång yacht i Mälarbaden? Var det den där natten på Strömbron, när han av misstag i fyllan och villan råkade skjuta sin vän till döds? När han lärde känna psykfallet “Sjukan” och började sälja koks och spränga banker? Eller när han rymde från Österåkeranstalten till en strand i Phuket?

En sak är i alla fall säker: det skulle aldrig blivit av om det inte vore för Jeff. Det är den 32-åriga sonen med fäbless för raggarbilar, plåtslagare till yrket som sin far, som hälsar oss välkomna när vi kommer. Marco är sen. Han är iväg för att i sista stund klara det test som krävs för att få använda sig av VHF-radion till sjöss – den enda länken mellan ett ensamt skepp på Atlanten och omvärlden. Någon timme senare har Marco ännu inte dykt upp. Jeff ringer. Marco har inte tagit testet. Han har fastnat på kvarterspuben.

"Det här är typiskt farsan. Det där stället kommer konka när han åker iväg", muttrar Jeff.

Dagen efter vårt möte är det faktiskt dags att ge sig iväg.

Sedan han var fem år gammal har han hört sin pappa prata om den kommande resan på de sju haven. “Nästa år seglar vi iväg med Lina” sa Marco till Jeff och hans syster Ida. Året därpå samma sak. År efter år. Jeff säger att han pendlat mellan att tro på att det faktiskt kommer att bli av till bemöta det med en axelryckning så många gånger att han tappat räkningen.

Knappt tre decennium senare kan han konstatera att det inte blivit så mycket av den där drömmen. Därför har Jeff nu beslutat att hjälpa sin far att uppfylla den, vare sig han vill eller inte, genom att själv följa med.

"Händer det inte nu så händer det aldrig. Vi behöver vara minst två för att det ska fungera att segla. Jag har hört talas om den här jävla drömmen hela mitt liv. Jag vill att han ska få uppleva den också. Och så hoppas jag att det blir så fint som han alltid föreställt sig det när han väl är där."

Själv har Jeff fått äventyrsådran med sig med modersmjölken. Många långa ensamma mopedturer har bland annat tagit honom runt om i Kina och ned till Mallorca. Han är en öppen person, nyfiken på andra människor och alternativa levnadssätt. Något han fått från sin far, säger han tvärsäkert.

"Skillnaden med honom är att han inte behöver anstränga sig så mycket. Han är en man som går sin egen väg. Folk drar sig till honom för att han är en så intressant person."

När Marco väl kommer, börjar han med att skaka hand. Han säger att han nog känner sig lite pirrig inför resan. Sedan kommer det nästan direkt: “utan Jeff hade det inte blivit av”.

"Jag har blivit äldre och latare. Man tappar balansen och man tappar orken. Och så dricker jag mer öl nu, det gör en ju inte mindre loj precis", säger Marco och fortsätter:

"Du vet, man tänker varje dag att asch, det kan väl vänta några dagar till. Men Jeff sa nej, nu jävlar farsan så drar vi. Och med honom med ombord så känns det roligare. Han är duktig och stark, och kan otroligt mycket om teknik och el, sånt där som jag inte förstår mig på".

Det stora intresset för båtar har Marco haft sedan han 14 år gammal mumsade på korv och pommes frites med en polare i Mälarbaden – när han fick syn på skönheten som skulle få honom att återvända gång på gång. En 17 meter lång smäcker yacht.

Den gången fick han nöja sig med en liten jolle. Men ett brokigt liv som ung vuxen och en mångårig fängelsevistelse senare, skulle han till slut lägga beslag på lotsbåten Lina, som under Marcos hand förvandlats till den imponerande segelbåt som nu ska ta honom jorden runt.

Marco har själv inte svårt att sätta fingret på när det gick snett. I slutet av 70-talet levde han ett ordnat liv som plåtslagare med sin sambo i Eskilstuna. Men den stora kärleken lämnade honom. När den nydumpade Marco återvände till Stockholm sket han i allt. Och det var då Sjukan klev in i bilden.

"Han var psykiskt störd, sjuk i huvudet alltså, så det är Sjukan jag alltid kommer att kalla honom. Han kom med en massa kokain som han både sålde och tog själv, och jag hängde på. Jag var ledsen och brydde mig inte om någonting överhuvudtaget."

Marco och Sjukan behövde snabba pengar och började spränga bankboxar runt om i Sverige. På den tiden var det plättlätt. Folk lämnade sina stålar och dagskassor i den tidens insättningsautomater, som man utan större besvär kunde knöka ner lite sprängladdning i, som kopplades till en vajer. Några jugoslaver var först med metoden, förklarar Marco, som inte var sen att snappa upp tricket. Om natten återvände de båda kumpanerna till bankboxarna, kopplade kablarna till bilmotorn så att boxarna sprängdes och sedlarna sprutade ut.

Hur mycket pengar det rörde sig om totalt minns inte Marco. Nån gång var det runt 300 000, pengar de gömde i skogen medan polissirenerna flåsade dem i nacken, för att återvända och gräva upp dem igen några dagar senare. Visst blev sedlarna ibland nedfläckade med färg, men det var inget som lite klorin inte kunde lösa. Eller genom att helt sonika knalla in på en bank i Indien och växla in dem där istället – “inga problem alls”.

"Även checkar som inte lösts in hängde med av bara farten, pengar som folk var skyldiga banken. Så lite Robin Hood var man ju", skrattar Marco.

När Marco var yngre levde han hojlivet med MC-klubben Sofia Hogs.

Men så kom kvällen i Göteborg. Det var efter ännu en stöt som Marco skulle skriva in den yviga och narkotikastinna duon på ett hotell under falskt namn – när en pistol flög ut ur Sjukans väska och gled iväg över det glatta golvet i foajén. Tiden stod stilla medan portiern höjde på ögonbrynen. När de kom upp på hotellrummet skällde Marco ut Sjukan. Hur fan kunde han vara så klumpig? Och Sjukan, tja, han reagerade som någon med ett sådant smeknamn gör: han blev galen. Gardiner, kuddar, täcken, ja, allt som kom i Sjukans synfält i hotellrummet strimlades till slamsor med hjälp av en stor kniv. Marco stack så fort han kunde, till ett motell utanför Örebro.

"Jag visste att han planerade att mörda mig, han tyckte att jag svikit honom på något sätt. Så då tänkte jag att det, det ska vi bli två om."

En natt, 1981, hade Marco bestämt sig. Han lämnade sitt hem med ett mål i sikte, Sjukans lägenhet i Vällingby. Planen: plinga på och vänta på ljudet av tassande fotsteg på andra sidan, för att då skjuta honom till döds genom dörren.

Men Marco kom aldrig till Vällingby. Han fastnade på Viktoria i Kungsan istället, med flera gamla vänner, och ännu fler liter öl. Lillan var med, Pinglan och så Kjelle. På väg därifrån, bra druckna, råkade sällskapet i bråk med ett annat gäng på Strömbron. Marco mindes pistolen i fickan och tog upp den för att skrämmas.

"Men i fyllan så slant jag till och ett skott brann av. Se här, man kan fortfarande se krutet."

Marco visar ett brunt buckligt ärr i handflatan. Skottet gick igenom hans egen hand, och fortsatte vidare in i magen på vännen Kjelle. Han avled i ambulansen. Domen: åtta års fängelse. Hade kulan träffat den person den var avsedd för hade Marco kunnat gå rakryggad in och tjänat sitt straff, säger han.

Istället blev det en stor sorg, svår att komma över. Vid sin första permis tog han sitt pick och pack och rymde till Thailand. Han kände sig feldömd och tänkte bli buddhistisk munk, säger han. Men efter fyra månader utsträckt i sanden på Mayhem Beach fattade han sitt livs viktigaste beslut.

"Jag insåg att jag inte ville leva ett liv på rymmen. Jag skulle tillbaka till Österåker och avtjäna mitt straff. Och sen. Sen skulle jag bygga mig en båt, segla till Sri Lanka och aldrig mer återvända. Jag skulle visa att jag inte var någon dumskalle, utan faktiskt kunde göra något av mitt liv."

Efter att ha införskaffat böcker om träbåtskonstruktion och navigation återinstallerade sig Marco på fängelset igen. Trots rymningen fick han bara en dags extra påbackning på straffet, “jag hade ju bara brutit mot reglerna den dagen jag rymde” som Marco säger med ett leende.

Han började rita omsorgsfulla båtskisser, varav vissa skänktes till fängelsedirektören.

När Marco muckade träffade han en ny kärlek och flyttade till Skogås i södra Stockholm. Där byggde han två hus och en verkstad, levde nyktert och skaffade två barn. Sedan la han vantarna på den gamla lotsbåten Lina från 1956. Med tiden kom båten att ta Marcos hela fokus och relationen gick i kras. I dag bor sonen Jeff i det ena huset, Marcos exfru i det andra.

Den 24 ton tunga Lina blev Marcos stora kärlek, konstaterar sonen Jeff. Sedan 16 år tillbaka har Marco och Lina levt i symbios vid bryggan nedanför Färgfabriken. Alldeles gratis, med gratis el. Att han är en försigkommen man råder det inga tvivel om. Hur annars lyckas man övertala tre norska chefer från byggjätten Veidekke om att behålla gratisdealen, när de för tre år sedan köpte marken inför kommande bostadsbygge på platsen?

"De tyckte det var bra att någon är här och håller koll fram tills de börjar bygga. Det har varit mycket spring här, folk som snor koppar och allt möjligt. Inte för att jag brytt mig så mycket om det i och för sig, men det är väl bra att någon är här."

Lika oklart som det är att slå fast när det första fröet till drömmen om att erövra världen med Lina först såddes – lika oklart är det hur den ska sluta. Första anhalt är Kalmar. Där ska duon bunkra upp med mat och skaffa en apparat som omvandlar saltvatten till färskvatten. Och så ska Marco se till att klara det nödvändiga VHF-testet, för att kunna meddela sig med omvärlden om något går snett på båten. Men innan den en månad långa färden över Atlanten ska de mellanlanda vid Kap Verde utanför Senegal någon månad. Njuta av livet och vänta in de rätta vindarna någon gång i mitten av december.

Jeff själv ska tillbaka till Sverige en sväng när de nått Kap Verde. Han är nykär, har sitt hus och förstås sin älskade Buick Electra -64. Men han ska återvända för färden över Atlanten.

Marco och Jeff.

De flesta skulle förmodligen få krupp vid blotta tanken på att en spendera en månad instängd på en båt med bara sin förälder och en vidsträckt horisont som sällskap. Och visst kan de tu gå varandra på nerverna ibland, medger de. Men ingen av dem är särskilt långsint. Mer oroade är de över vädret.

Den längsta tid som de varit ute på sjöss tidigare var nämligen under de två dygn som de åkte med Lina till Estland för två år sedan. Då fick de soppatorsk just när de började ana kustlinjen. Jeff beskriver det som en nära-döden-upplevelse. Han stod fastkedjad vid ratten med linor och en krok i den becksvarta natten, båten krängde häftigt i vinden och vatten forsade in i botten på grund av en läcka vid ankarsättningen. Elkablar som låg löst dränktes i vattnet och pumparna gick inte igång som de skulle. De klarade sånär som på en hårsmån att segla i land.

"Om vädret blir riktigt jävligt därute är det läskigt. Men när allt gungar har man inte så mycket val mer än att gunga med", konstaterar Jeff.

Marco säger att det inte är omöjligt att han en dag återvänder till Sverige ändå. Men det ger Jeff inte mycket för. Om två år har Veidekke påbörjat omvandlingen av plätten där Marco hållit till gratis. Han har helt enkelt ingenting att komma tillbaka till.

Och så är Marco också, som han själv uttrycker det, “en chansare”.

"Gillar jag inte en plats kan jag ju bara sticka till en annan. Det finns många fina öar i Söderhavet. Jag behöver äventyret trots allt, det måste hända något utöver det vanliga va. Många har drömmar men få uppfyller dem."

Han tystnar.

"Jag har varit nära döden många gånger. Den skrämmer mig inte. Så jag sticker, så får det bära bäst det vill."

Sophie Stigfur finns på Instagram.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland.

I rum 111 på ett populärt hotell i Friedrichshain i Berlin står en gummidocka iklädd en helkroppsdräkt i latex, tyllvolanger och en tajt korsett. Rummet luktar så som jag föreställer mig att det skulle lukta om världens största burk med babypuder exploderade i en däckfabrik. "Borde jag ha mer volanger?" undrar dockan och inspekterar sig i spegeln.

När hen har på sig dräkten kallar sig personen därinne för Die Gummipuppe (Gummidockan). (Vi har kommit överens om att inte undanröja hens identitet och könsidentitet.) Die Gummipuppe är relativt känd inom dockfetisch-scenen och har ungefär 30 000 följare på sociala medier. Hen har laddat upp fyra videos på en porrsajt som har fått över 75 000 visningar.

Det är svårt att identifiera exakt vilken fetisch Die Gummipuppe tillhör eller vilken plats hen har inom scenen. Men på sin profil på porrsajten står det: "Jag vill inte leva utan känslan av att varenda centimeter av min kropp alltid är täckt med åtsittande gummi."

Om dagarna jobbar Die Gummipuppe "inom politik", och hen berättar att så länge hen kan minnas har hen njutit av känslan att bli "fastbunden, sitta fast och bli objektifierad". Som tonåring på 90-talet köpte hen boken Female Rubber av Jo Hammer, en före detta Playboy-fotograf, vilket gjorde att hen fick upp ögonen för latexscenen. 2015 köpte Die Gummipuppe sin allra första catsuit efter att ha sett den i en reklam. Men det var inte förrän 2016 som Die Gummipuppe verkligen fann sitt kall när hen satte på sig helkroppsdräkten i latex. "Jag har inte en latexfetisch", säger dock Die Gummipuppe. "Det är bara att jag tycker om material som döljer allt som får mig att se ut som en människa."

Die Gummipuppe tycker om att klä sig i dräkter som döljer "allt som får mig att se ut som en människa".

Fetisch eller ej vill personen som precis sa att hen inte vill se ut som en människa nu veta om hen ser bra ut i sin outfit. Die Gummipuppe är inte helt nöjd, så hen lägger till lite volanger runt vristerna och sätter på sig en svart gasmask för säkerhets skull. Ögonen försvinner bakom två svarta glasskivor. Över munstycket har hen trätt en röd kondom som blåses upp med varje andetag. Till sist tar Die Gummipuppe på sig ett par tolv centimeter höga klackar och går mot hissen.

Vi är på väg till German Fetish Ball Weekend, en årlig mässa för BDSM-kläder och tillbehör som arrangörerna kallar för "Europas största fetisch-helg". Eventet som avslutas med en stor fest anordnas i en stor tegelbyggnad i Kreuzberg i södra Berlin. Där inne står bås uppställda för S&M-prylar, samtidigt som personer visar upp det senaste inom tortyrredskap på en stor scen.

Ett fan kommer fram för att snacka med Die Gummipuppe.

Så fort Die Gummipuppe kommer in i rummet vänder sig de flesta om och stirrar. "Vilka typer av masker tycker du mest om?" frågar jag och pekar mot ett av båsen. Die Gummipuppe svarar inte. Jag glömde att gasmasken och kondom-kombinationen innebär att hen i princip varken kan se eller prata.

Volangerna och kjolen hen har på sig är designade av Susanne Kaiser, ägare av fetischmärket Feitico som är baserat i Berlin. "Du ser fantastisk ut", säger Kaiser med ett leende när hon får syn på Die Gummipuppe, samtidigt som hon håller på att göra i ordning en mask för en kund.

Då och då träffas Kaiser och Die Gummipuppe på workshops som designern brukar anordna för att visa upp nya outfits och koncept. Die Gummipuppes outfit tog 20 timmar att göra, och är en av åtta catsuits, 15 masker och tre korsetter som hen äger, vilka tillsammans har kostat någonstans mellan 5000 och 6000 euro.

Vi tar oss fram genom mässan och blir konstant stoppade av besökare som ber om att få ta en selfie. Pitt, mer eller mindre Die Gummipuppes personliga fotograf, har slutit upp och fotograferar oss medan vi går. De brukar ofta gå på fetischfester tillsammans. "Die Gummipuppe är så autentisk", säger Pitt. "Det är ingenting med hen som är på låtsas. Man märker att hen njuter av att vara undergiven, att leva som en docka."

Gasmasken droppar nu av kondenserat vatten ner i dräktens byst. Det är bara ett fåtal på mässan som är klädda så här. En av dem är en schweizisk fetischkonstnär som är känd som Black Star, nu klädd i en helkroppsdräkt i latex med korsett, högklackade stövlar och (såklart) en gasmask. Die Gummipuppe och Black Star är inbokade för en plåtning tillsammans. De två går ut ur byggnaden tillsammans och vinglar försiktigt fram över kullerstenarna framför ingången. De går förbi två unga mammor som behöver förklara för sina barn att det är människor innanför dräkterna.

Die Gummipuppe poserar under plåtningen.

Under plåtningen kramar Die Gummipuppe och Black Star varandra och går ner på knä framför kameran. Vid ett tillfälle tar Die Gummipuppe Black Stars munstycke och suger på det med sin kondom-mun. Solen skiner och reflekteras på deras svarta latexdräkter. "Det är så jävla varmt", klagar Black Star.

Medan vi pratar råkar jag en gång nämna Black Stars riktiga namn, varpå Die Gummipuppe påminner mig att endast använda deras "avatarnamn" när de är i karaktär. Det är dock lite svårt att se dem endast som dockor och inte människor efter att jag behövt torka bort silikonsvett från passagerarsätet i taxin som tog oss till mässan från hotellet.

Black Star och Die Gummipuppe under sin photoshoot.

Die Gummipuppe har varit i sin dräkt i nästan tre timmar nu, och jag får höra att lager efter lager av svett har bildats innanför dräkten, så hen bestämmer sig för att det är dags att dra. Jag häller två glas vatten över Die Gummipuppes gasmask innan vi går, men det är bara några få droppar som tar sig igenom maskens andningshål.

Tillbaka på hotellet drar vi ner dragkedjan i nacken och knyter upp korsetten. "Ingen kan gå klädd så här 24/7", berättar Die Gummipuppe och tar av sig sina stövlar, vilket får en ansamling av vatten och svett att rinna ut. Hen är en människa igen.

Die Gummipuppes latexdräkt får hänga på väggen efter hen "blivit människa" igen.

Die Gummippupe har bestämt sig för att skippa festen ikväll, trött efter mässan och från att ha varit instängd i latexdräkten i hettan. Efter hen duschat, med händerna fortfarande fulla av silikonrester, berättar hen att idag ändå hade kunnat vara mer spännande. Die Gummipuppe hade föredragit att någon ledde henne genom mässan i ett koppel. Och helst "hade någon spontant tagit fram sin kuk och velat knulla mig i munnen" när hen var nere på alla fyra.

Under sina två år som gummidocka har det aldrig hänt, men Die Gummipuppe berättar att sitt mål är att göra folk kåta. "Jag vill att man tänker på mig när man knullar en sexdocka och när man kommer", säger hen. "En fetisch funkar inte riktigt utan lite fantasi."

Den psykiska ohälsan håller vårt samhälle i ett järngrepp. Förra året behandlades 975 000 i Sverige med antidepressiva preparat som till exempel selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), tricykliska (TCA) eller olika lugnande preparat.

Att ta dessa typer av mediciner är tyvärr inte lika simpelt som att sätta på ett plåster på ett litet skrapsår – antidepressiva är ingen dunderkur som fungerar mot alla psykiska sjukdomar och kan påverka patienter på olika sätt. Det är därför inte mer än rimligt att forskare vänder sig till att undersöka alternativa behandlingsmetoder, såsom psykedelisk psykoterapi – det vill säga när psykedeliska substanser ges till patienter i en kontrollerad miljö i kombination med psykoterapi.

Även om fältet fortfarande är i ett relativt tidigt skede gör man många studier på ämnet världen över, i viss utsträckning även här i Sverige. Narkotikaklassade substanser såsom LSD, psilocybin, ketamin, MDMA och DMT undersöks allt mer för att fastställa deras potential att lindra åkommor som till exempel depression och PTSD.

Just nu tittar forskare i Lund närmare på huruvida ketamin är mer effektfullt än elektrokonvulsiv behandling (när man sövs ner och strömpulser skickas genom hjärnan via elektroder) för att behandla svåra depressioner. I Göteborg håller professorn Michael Ashton på Sahlgrenska på att undersöka den psykoaktiva substansen DMT i samarbete med ett universitet i London.

I ketaminstudien har man dock inte med den psykoterapeutiska aspekten, vilket är normen när man genomför studier av detta slag i till exempel USA. Samtidigt är DMT-studien farmakologisk, vilket innebär att man undersöker hur substansen bryts ner i kroppen, snarare än dess effekt på psyket. Svenska forskare har överlag svårt att få pengar för att genomföra studier på psykedeliska substanser.

Det finns alltså mycket utrymme för fortsatta studier på vad psykedeliska substanser har för potential inom psykiatrin och hur de fungerar i kombination med psykoterapi.

Några i Sverige som är på frontlinjen när det kommer till fortsatt forskning inom detta område är Nätverket för psykedelisk vetenskap. Ordförande Filip Bromberg jobbar som psykolog inom beroendevården och brinner för att sprida psykedelisk vetenskap och göra den mer tillgänglig.

Nu anordnar han tillsammans med sina kollegor inom nätverket en konferens, Colloquium on Psychedelic Psychiatry, som kommer hållas i Stockholm 13-14 oktober, där ett trettiotal internationella forskare kommer föreläsa och presentera data från pågående studier inom psykedelisk vetenskap.

Inför konferensen träffade jag Filip och pratade om behovet av en sådan här konferens i Sverige, hur forskningsläget ser ut i Sverige idag och vad vi kan förvänta oss av framtiden.

VICE: Kan du börja med att berätta lite om hur Nätverket för psykedelisk vetenskap kom till?
Filip Bromberg: Jag personligen kom in på psykedelisk vetenskap när jag läste psykologprogrammet och jobbade inom beroendevården. Jag förvånades över bristen på effektiva behandlingar och hittade information om hur ayahuasca kan hjälpa vissa. Men jag märkte att det här är ett ämne som man knappt pratar om i Sverige. 2015 kom jag i kontakt med några andra psykologstudenter som också var intresserade av ämnet, och det var så vi kom fram till att vi skulle starta Nätverket för psykedelisk vetenskap. Vi började träffas och anordnade filmvisningar. Varje gång dök det upp väldigt många människor som var helt lyriska. Nu fanns ett utrymme för folk att kunna prata om det här.

VIDEO: Vår dokumentär om ketamins potential att bota depression

Vi jobbar även mycket med att kontakta internationella forskare och försöka koppla ihop svenska forskare som har ett intresse för den här forskningen med dem. Vi försöker leta reda på var det finns öppensinnade personer inom akademin som är intresserade av det här, samtidigt som vi vill verka för att sprida vetenskap och göra den mer tillgänglig.

Varför anordnar ni konferensen Colloquium on Psychedelic Psychiatry?
Vi har besökt många konferenser utomlands och har alltid snackat om att vi borde göra något liknande här. Vi har aldrig mött något motstånd i Sverige, det är som om vi agerar i ett vakuum inom akademin. Det kommer aldrig någon kritik, men folk är väldigt avvaktande. Vi hoppas att konferensen ökar intresset för forskningen, så att vi får till fler studier i Sverige.

Det huvudsakliga målet är att främja forskning på psykedeliska substanser i Sverige och vi tror att det bästa sättet att göra det är att skapa kontaktytor mellan svenska akademiker och den internationella forskningen som finns. Vi vill visa att de här är möjliga nya psykiatriska behandlingar helt enkelt, och att den svenska sjukvården är i behov av de här innovationerna.

Ser man annorlunda på den här typen av forskning i Sverige jämfört med andra länder i världen?
Det beror nog på vem man frågar. Många svenska forskare känner inte till att det här existerar. Det är ett fält som växer väldigt snabbt, men som fortfarande är väldigt litet och okänt. Många tycker att det är spännande, men tror inte riktigt på det i större skala.

"Jag tror att det finns många forskare i Sverige som är intresserade men som vet att det skulle vara ett ganska dåligt drag för karriären."

Så det viftas bort lite grann, då det utmanar en del sanningar som finns inom psykiatrin om vad psykisk ohälsa är och hur man kan jobba inom psykiatrin. Vi har en psykiatri som är väldigt inställd på symptomlindring. Eftersom vi vet så lite om orsakerna till psykisk ohälsa fokuserar vi på det vi ser, och det vi ser är symptomen. Inom den psykedeliska psykiatrin försöker man titta mer på roten av problemet än själva symptomen.

Vilka restriktioner finns det på sådan forskning i Sverige?
Det finns väldigt få restriktioner för vad man får och inte får forska på i Sverige. I andra länder är det annorlunda, till exempel i England. Där har man ett klassificeringssystem som särskiljer mellan droger som anses vara väldigt farliga och inte har någon medicinsk tillämpning, och droger som anses vara farliga men som man menar har en medicinsk tillämpning. Det systemet försvårar forskning på ett annat sätt än hur det är här.

"Vi har en kultur i Sverige där man har en ganska ensidig bild av vad substanser kan eller inte kan göra. Vi är väldigt förtjusta i att sätta etiketter på olika substanser och säga att den här är dålig och den här är bra."

I Sverige är det helt upp till Etikrådet och Vetenskapsrådet att godkänna en enskild studie eller ej. Man skulle kunna säga att det är mer godtyckligt i Sverige, men det är också ett system som är mer öppet för innovation och för expertbedömning. Det finns inga tydliga juridiska hinder eller restriktioner för psykedelisk forskning i Sverige.

Så hur lätt är det att göra studier på psykedeliska substanser i praktiken i Sverige?
Det sker i nuläget inga studier med klassiska psykedeliska substanser på människor i Sverige. Det är ingen som har fått forskningspengar till det. Det har skrivits ansökningar, men för att få ett etiktillstånd i Sverige ska du först visa att du har pengar, och pengar är svårt att få om man inte är säker på att man kommer få etiktillstånd för det. Så det finns en bromskloss när det gäller nya, kontroversiella behandlingsmetoder. Jag tror att det finns många forskare i Sverige som är intresserade men som vet att det skulle vara ett ganska dåligt drag för karriären.

Vi har en kultur i Sverige där man har en ganska ensidig bild av vad substanser kan eller inte kan göra. Vi är väldigt förtjusta i att sätta etiketter på olika substanser och säga att den här är dålig och den här är bra; det här är medicin och det här är knark. Vi vill ge en mer nyanserad bild – visa att substanser kan vara väldigt skadliga i en miljö och samtidigt vara otroligt hjälpsamma i en annan.

Har ni inom nätverket någonsin blivit bemötta fördomsfullt av forskare som tycker att det här inte hör hemma inom forskningen?
Ja, det har hänt att vi inte fått ställa ut på olika mässor till exempel. Men generellt har vi inte fått så mycket kritik. Det märks att det här är kontroversiellt i mötet med vissa personer i akademiska sammanhang. Jag tror att eftersom vi har valt att bara inrikta oss på forskning är det svårt att kritisera det vi gör. Vi säger aldrig någonting som inte bevisats i studier. Det skulle vara en sak om vi förespråkade att man skulle använda det här i vården idag, men det gör vi inte, för det finns helt enkelt inte tillräckligt med forskning. Det enda vi förespråkar är mer forskning.

Det kanske är svårt för dig att säga, men kan vi inom en snar framtid förvänta oss att få till exempel ketamin utskrivet på apoteket eller liknande?
Nej. Jag tror det ligger väldigt långt fram i tiden. Däremot behandlingar för vissa patientgrupper som inte kunnat få hjälp på ett annat sätt – där är vi bara några år bort tror jag. Jag tror att MDMA-assisterad psykoterapi vid behandlingsresistent PTSD kommer godkännas i USA och i Europa 2021. Efter att det godkänts i USA kommer det nog bara dröja några år innan det också blir möjligt i Sverige. Även psilocybin för depression är något som kommer komma inom 5-10 år skulle jag säga. Men därefter är det väldigt svårt att säga, eftersom man alltid börjar med de allvarliga sjukdomstillstånden i forskningen när det gäller nya och riskabla behandlingar.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Roger Ballen blev känd för sina obehagliga svartvita foton på övergivna stadsmiljöer och människorna som levde där. Under loppet av 60 år, då han konstant har tagit bilder vid sidan av utbildning och sitt jobb som geolog, har han utvecklat en personlig estetik som går att känna igen direkt. Även när den kom att influeras av Zef i Die Antwoord i början av 2010 (om du sett videon till "I Fink You Freeky" har du sett hans verk) har Ballen fortsatt finslipa sin svårdefinierade stil, som han själv refererar till som "Ballenesque".

Den senaste uttrycket för hans psykologiska och lätt ångestframkallande konst är en serie bestående av 150 polaroider, som hade premiär på fotomässan Unseen i Amsterdam. Bilderna är ett stort kliv från hans prisbelönade, större svartvita verk som ställts ut på museum. Nu är fotografierna mindre i storlek, spontana, och mest anmärkningsvärt av allt: de är de första bilderna i färg han någonsin ställt ut under hela sin karriär.

De polaroider Ballen har tagit sedan 70-talet skiljer sig från hans senare verk, men samtidigt står de i skarp kontrast till de legendariska polaroider från den eran som togs av ikoner som Andy Warhol och Keith Haring. De använde polaroidkameran för att på en mer intimt sätt kunna fånga sina vänners ansikten och kroppar på bild, medan Ballen har tillbringat de senaste trettio, fyrtio åren med att fasa ut människor ur bilderna helt. Han väljer snarare att titta närmare på kulisserna, som inte sällan ser ut att vara i förfall, och gärna med råttor. Om en människokropp är med brukar den skylas med en mask eller ett låtsashuvud. I åratal har han åkt runt i Johannesburg, där han bor och jobbar, och letat efter övergivna lokaler och bostadsområden för att hitta den perfekta platsen där han kan förverkliga sina mardrömsliknande visioner.

Ballen säger själv att hans mörka foton "inte har ett budskap eller projicerar ett känslotillstånd", utan är mer av en direkt koppling till hans undermedvetna. "Alla mina bilder har någonting djupt psykologiskt i sig, men jag försöker att inte utgå från ett ord och definiera det visuellt", säger han över telefon. "Bilderna borde ha en komplex psykologisk och visuell innebörd, men det borde inte vara alltför enkelt att förklara. Om en bild är lätt att förklara med ord är det förmodligen ingen bra bild."

Komplexiteten han pratar om är ofta ett resultat av noggrann planering, men han säger att med de polaroider han tagit har det varit annorlunda. "De är mer spontana", säger han. "De är mindre meditativa. De är mer som snapshots. Det handlar inte om lager efter lager. Det känns nästan som att ta bilder med en mobil. Det är lätt, men man kan inte förutse hur resultatet kommer bli."

Det är lätt att följa med i hans tankegång när man ser bilderna. På fotot nedan sitter den fotograferade med ett tupphuvud framför en målning av en liknande varelse samtidigt som en råtta tittar på. Det var en av Ballens första polaroider, som tog honom flera år att genomföra. Masken hade han fått av en vän, men han visste inte vad han skulle göra med den förrän han hittade tavlan när han var på besök i Kapstaden. Han tog med båda föremålen till en av hans lokaler och arrangerade dem som man ser nedan. Uppställningen var dock inte komplett förrän en assistent placerade råttan intill i ett nät av ståltråd. Med tanke på att det är en polaroidkamera har Ballen väldigt lite kontroll över hur det slutgiltiga fotot kommer se ut. Trots all planering känns slutresultatet i det här fallet som att han fångade ett extremt osannolikt sammanträffande.

Ballen har haft ett tydligt fokus på polaroider de senaste 18 månaderna. "Konceptet som jag utforskat i mina verk, om jag haft ett, är konceptet kring vad som är verkligt och vad som inte är verkligt", säger han. "Det här gränslandet mellan verklighet och fantasi, medvetandet och undermedvetandet, det konkreta och illusionen genomsyrar de här polaroiderna."

Scrolla ner för att se ett urval av bilderna nedan.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada.

Ibland kan den fullständigt oförståeliga alrgoritmen bakom Instagrams explore-funktion verkligen göra min dag. Häromdagen när jag tanklöst scrollade igenom den drogs jag plötsligt iväg till den ryska tundran där permafrost och gröna skogslandskap agerade kuliss till plåtningar för ryska kvinnor som poserar med björnar.

Ett förtydligande: de ryska kvinnorna poserar sensuellt och i sann skogsalvs-anda med vad som ser ut att vara en tam björn. Björnen är enorm. Kvinnorna, små. Bilderna är präglade av mystik, romantik och är onekligen märkliga. Ta en titt själv, det är lättare att se det med egna ögon än att få det beskrivet för sig.

Själva kontot som ledde mig till de här bilderna tillhör Svetlana och Yuri Panteleenko, ett ryskt par som bor i Moskva tillsammans med sin 24 år gamla tama björn Stepan. De verkar vara en normal familj. De tycker om att gå på promenad, äta god mat, spela sport och anordna plåtningar som antyder om någon form av ett förhållande mellan en kvinna och en björn.

Paret säger att de adopterade Stepan när han var tre månader gammal, efter att de fann honom väldigt illa däran. De har uppfostrat honom i sitt hem som om han vore vilken familjemedlem som helst, och Stepan bor med dem än idag. Enligt Svetlana och Yuri är Stepan en trevlig björn som älskar att leka. Som den hälsoguru han är äter Stepan 25 kilo fisk, grönsaker och ägg varje dag och håller sig i form genom att spela fotboll. Han sysselsätter sig även med diverse skådespelarprojekt och har varit med i ett tiotal produktioner. Han blev precis färdig med en julfilm med titeln Granen 4 där han spelar huvudkaraktären. För 10 000 rubler (cirka 1300 kronor) kan du anlita honom på nästa företagsfest där du kan "gå fram till honom och inte bara klappa, utan även sitta på hans stora rygg och hålla hans mäktiga tass".

Det är värt att notera att Stepans liv inte är helt okontroversiellt, då djurrättsaktivister menar att paret utnyttjar djuret för sin egen vinst och att han borde få leva i naturen där han hör hemma.

Enligt fotografen Olga Barantseva är plåtningarnas syfte att visa rovdjurets mjukare sida, som del av en kampanj mot jakt där man försöker visa på den naturliga harmonin mellan människor och björnar. Stepan trivs tydligen under dessa plåtningar, där hans tränare får honom att posera på olika vis genom att locka honom med mozzarella och kakor – hans favoritmat.

Listan på modeller som har poserat med Stepan är lång. Det är bland andra brudar och gravida kvinnor som inte verkat ha haft några problem med att skeda en björn som väger över 300 kilo. Andra gosar med den, ställer sig näsa mot nos eller lägger björnens tass runt omkring sig. Bilderna reflekterar tydligt någon slags iklädd femininitet sammanvävd med fantasy, och resultatet känns väldigt ryskt. Men det förklarar inte riktigt varför någon frivilligt klädd i underkläder skulle ge sig ut i vinterkylan för att mysa med en björn.

Björnar har en komplicerad historia i Ryssland. De är lite av en symbol för landet. Det ryska ordet för björn skulle direktöversättas till "han som tar hand om honung" och björnen var en maskot för sommar-OS i Ryssland 1980. Under Peter den stores tid hotades björnrelaterade aktiviteter då tsar Aleksej förbjöd gycklare och bestämde att deras björnar skulle dödas. Förbudet gick aldrig igenom i praktiken. Man försökte även få stopp på björnarna längre fram, bland annat på 1700-talet då myndigheter förbjöd tämjandet av björnar. Men samtliga försök misslyckades. Även Elisabet av Ryssland gjorde ett förbud mot att träna björnar 1752. Ett år senare lät hon två björnungar bli upptränade för sin egen underhållnings skull.

Samtidigt är människans kollektiva rädsla för björnar förståelig. När utbudet av bär sinar blir björnar retliga. Klimatförändringar gör dem vresiga och det finns teorier om att de föredrar kvinnor på grund av mens, men detta har senare motbevisats. Att försöka göra en koppling mellan björnar och kvinnor är inte helt lätt. I Ryssland säger man att björnar kan vara "lika surmulna som vackra kvinnor" och enligt ryska poeten Nekrosav kan en rysk kvinna "stoppa en galloperande häst och gå in i ett brinnande hus". Så på något vagt sexistiskt sätt är duon kanske passande.

Bildtexterna som medföljer fotografierna på Yuri och Svetlanas är också väldigt romantiska, till den grad att det blir helt absurt. "Ibland öppnar vi ögonen och glädjas över att vi var så nära. Och så mycket tillsammans. Berigite och jag uppskattar varandra" lyder en av texterna. ("Om Stepan var en man skulle han vara den bästa maken och familjefadern", har en person kommenterat på bilden.) Bilder där Stepan är själv brukar få runt 2800 likes, medan de som inkluderar modeller får upp mot 4000. Kommentarerna är överlag positiva, med allt från "så många ömma stunder" till "björnen ser drogad ut".

Kärleken mellan kvinna och björn har skildrats åtminstone en gång tidigare. En kontroversiell roman med den lämpliga titeln Bear publicerades 1976 av den kanadensiska författaren Marian Engel och berättar om en kvinna som älskar att läsa som blir förälskad i en björn och har sex med den. Boken vann det prestigfyllda priset "Governor General's award", den högsta äran för en kanadensisk författaren, året då juryn bestod av bland andra Mordecai Richler, Margaret Laurence och Alice Munro. I ett annat universum hade Marian och Stepan haft en ljuvlig plåtning tillsammans i pr-syfte. Om det går att föreställa sig har internet alltid ett svar för det.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.

Det finns en rättsskipare som tar sig fram i Rysslands tunnelbanesystem och häller blekmedel på mäns skrev. Varför då? För att få dem att sluta manspreada. Som hon själv uttrycker det: "Män som demonstrerar sig som alfahanar på tunnelbanan bland kvinnor och barn förtjänar förakt." Och för att hon personligen fått nog av ryska alfahanar och deras okontrollerade "könsagressioner".

Anna Dovgalyuk, 20, bleker mäns skrev "för alla de som behövt stå ut med mäns machoegenskaper i kollektivtrafiken". Den självutnämnda aktivisten anser att det inte görs tillräckligt för att få bukt på de som har för vana att ta alldeles för mycket plats på bussar och tåg. Så nu har hon tagit saken i egna händer.

Anna har producerat ett så kallat "videomanifest" med titeln "Sära på benen? Här får du!" som är tillägnad de "för vilka manspreading är normen". I videon får vi se juridikstudenten hälla vatten utspätt med blekmedel (vilket ska vara "30 gånger mer koncentrerat" än den lösning som man brukar använda när man tvättar) mellan benen på 70 oförberedda män på St Petersburgs tunnelbana.

Lösningen ska "lösa upp färg i tyget på bara några minuter och lämnar fläckar som inte går att få bort", säger Anna, som menar att dessa fläckar agerar som "identifikationsmärken" för att alla ska kunna "förstå direkt vilken kroppsdel som kontrollerar det här beteendet hos dessa män".

Videon tar upp en del tveksamma påståenden om manspreading, som att det ofta utförs av män med låg social status och att "det finns en koppling mellan frekvent alkoholbruk och önskan att sitta med benen särade". Och trots att ryska tidningen Rosbalt hävdar att hela grejen är påhittad insisterar Anna att inspelningarna är verkliga.

Det här är inte första gången som hon tagit sin unika typ av aktivism till Rysslands kollektivtrafik. För knappt ett år sedan försökte 20-åringen uppmärksamma landets problem med män som tar foton i smyg under kvinnors kjolar genom att själva visa sina underkläder för resenärer.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland

Varje morgon vaknar Alva* vid sex på morgonen bredvid sina tre barn, som är tre, nio och tio år gamla. De sover på golvet på tunna gula liggunderlag. 36-åriga Alva går upp och täcker för fönstret med en röd filt för att inte barnen ska vakna av solen som lyser in.

Familjen bor för närvarande i två små rum som är fulla av kartonger och plastpåsar. Lådorna är fulla med olika dokument, kläder och deras ägodelar – allt från barnböcker till köksredskap. "Det är inte värt att packa upp allting", berättar Alva för mig.

Familjens ägodelar förvaras i kartonger.

Även om de hade velat packa upp skulle de inte ha någonstans att förvara sina saker – det finns bara en garderob i varje rum, och inga hyllor. De kommer dessutom behöva flytta snart igen, förhoppningsvis så snart som möjligt.

I maj förlorade Alva sitt hem. Sedan dess har de bott i tillfälliga bostäder i norra Berlin, som de blivit tilldelade av välgörenhetsorganisationen Caritas. Det fuktiga, gråa lägenhetshuset står inklämt mellan två höghus och är egentligen ett äldreboende. Men bakom en röd dörr på bottenvåningen erbjuder Caritas husrum åt de som inte har någon annanstans att ta vägen.

Alva berättar att tidigare i år gick det tre månader då hennes make inte betalade hyran. Hon hade själv ingen aning om det här fram tills att familjen blev vräkta utan förvarning. De försökte förgäves övertyga sin hyresvärd om att låta dem stanna. Alva tror nu att hennes gamla hyresvärd kommer renovera lägenheten och hyra ut den för ett mycket högre pris som de aldrig hade haft råd att betala själva.

Efter att ha lämnat av sin son tar Alva en kopp te hos SOS Barnbyar. Det kostar 50 cent. Sippandes på te småpratar Alva med andra kvinnor där som har svårt att klara sig i samhället. "Myndigheterna, staten – ingen hjälper en", säger en av kvinnorna. "Man måste ta hand som sig själv." Alva nickar instämmande.

Ett av villkoren Alva gått med på med Claritas för att få hjälp med bostad är att hon måste träffa en socialarbetare minst en gång i veckan. Hennes socialarbetare hjälper henne att leta efter en permanent lägenhet och lägger upp en återbetalningsplan för hennes skulder. Alva berättar för mig att hon inte vet exakt hur stora hennes skulder är, men hon gissar att det är några tusen euro. En del av den summan är hyran som hennes familj fortfarande är skyldig för hennes förra lägenhet. Bortsett från det är det även andra kostnader för barnomsorg och undervisning.

VIDEO: SHELTER

Idag ska Mira, Alvas tioåriga dotter, träffa socialarbetaren samtidigt som hennes bror är och spelar fotboll några kvarter bort. Mira, med helt nedbitna naglar, besvarar socialarbetarens frågor med en mogenhet som får henne att framstå som mycket äldre än vad hon egentligen är. Hon säger saker som: "Ibland känns det som myndigheterna leker med människor som om vi vore dockor", och: "Det finns ingen man kan lita på längre." Senare berättar hon att hon blev mobbad i skolan, och om hur förkrossad hon kände sig när hennes föräldrar separerade. Men hon säger även: "Nu förstår jag varför min mamma gjorde det."

En kvart senare är Alva och Mira på väg ut därifrån. Nu har Alva först ett möte på arbetsförmedlingen, senare på polisstationen och till sist ännu ett samtal med en socialarbetare. "Jag är så trött", säger hon. "Det är för att du dricker för mycket svart te", svarar Mira.

Alva och hennes tre barn sover på tunna liggunderlag på golvet.

Utan deras tillfälliga lägenhet de fått via Caritas skulle Alvas barn placeras i akutboenden, vilket skulle innebära att de behöver bära med sig sina ägodelar varje morgon ifall att de blir omplacerade. Alvas familj skulle också behöva dela rum med främlingar.

Det finns 140 av dessa akutboenden i Berlin. För ungefär ett år sedan öppnades ett nytt center specifikt för familjer, med plats för 30 familjer, ett gemensamt kök, vardagsrum och socialarbetare som hjälper till med matlagning och familjernas sociala liv. Efterfrågan är så pass hög att myndigheterna har meddelat att man planerar att utöka dess kapacitet för att kunna rymma ytterligare 100 familjer, men man har ännu inte kunnat hitta en byggnad som är tillräckligt stor för det.

Klockan är tolv på dagen och Mira och hennes mamma går förbi ett bageri då Mira säger att hon är hungrig. "Du har redan ätit en smörgås och ett plommon, du kommer inte svälta", svarar Alva frustrerat.

"Ibland blir jag för arg på barnen och säger saker jag inte menar", berättar Alva senare. Hon förklarar att hon alltid känner sig trött, att hon ofta har nätter då hon inte sover alls, och att det kliar så mycket i hennes hårbotten att hon brukar klia tills det börjar blöda.

Mira, 10, säger att hon aldrig berättat för sina kompisar var hon bor någonstans.

Idag har Alva en enda euro i sin plånbok. Hon berättar att hon kanske kommer ringa en vän senare som lånar ut pengar till henne ibland. "Jag betalar alltid tillbaka till henne fort", säger hon. Alva insisterar att hon är försiktig med pengar, och säger att hon föredrar att handla mat på helgerna när det är bättre erbjudanden i affärerna. Till och med hennes nioåriga son vet att barnbidraget kommer den 20:e varje månad, säger Alva. När han påminner henne om det säger hon åt honom att inte oroa sig över pengar och att njuta av sin barndom.

Alva kom till Tyskland i början av 20-årsåldern med drömmar om ett bättre liv. Hon växte upp i en liten by i Makedonien tillsammans med åtta syskon. Hon säger att hon var först i sin by att gå färdigt gymnasiet, och att lokaltidningen till och med skrev om det. Sedan blev hon kär i en tysk man som var på besök hos sin familj i Makedonien.

"Jag hade sett för många filmer", minns hon. "För mig var Berlin som New York." Men istället för den där takvåningen hon alltid drömt om hamnade hon i en liten lägenhet med begagnade möbler. Hennes man var kock. Hon själv var städare på kontor, vilket innebar att hon var tvungen att gå upp fyra varje morgon för att tjäna 1300 euro i månaden.

Sen kom barnen, och med dem kom bråken. Hennes man jobbade natt och spenderade större delen av sin inkomst på casinon och skickade resten till sin familj i Makedonien. "Han byggde ett ett hus åt sin familj i Makedonien medan hans egna barn sov på golvet", berättar Alva. "Om vi får en lägenhet och allting lugnar ner sig kommer jag ta ut skilsmässa."

Det kan dock ta ett tag innan familjen får den där lägenheten. "Många bor på härbärgen i flera månader", berättar Kai-Gerrit Venske, socialarbetare på Caritas. "Ibland upp till ett år." Tidigare var majoriteten av Berlins hemlösa migranter. Nu är allt fler som kommer till Caritas tyska medborgare. "De senaste sju, åtta åren har bostadssituationen i Berlin försämrats drastiskt", fortsätter han. Hyresvärdar är mindre tillmötesgående nuförtiden eftersom de vet om att de kan fylla tomma lägenheter snabbt med personer som är beredda att betala mer.

Alva sitter på en parkbänk. Mira sitter och gräver med fingrarna i en sandlåda några meter bort. Alva berättar för mig att hon inte dricker eller tar droger, och att hon ansökt för att få över 100 lägenheter men har bara fått gå på tio visningar. Ibland lägger hyresvärdar på direkt när de hör hennes utländska namn. Om några dagar har hon en ny visning: 2,5:a i Charlottenburg, ett distrikt i västra Berlin. Alva säger att hon tror hon kanske har en chans på den.

Det visade sig att Alva hade rätt som kände sig hoppfull. Några dagar efter vårt möte fick Alva och hennes familj med hjälp från en vän ett erbjudande på en lägenhet.

*Namn har ändrats för att bevara Alva och hennes familjs identitet.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Om du hängt en del på internet de senaste två åren har du förmodligen sett Andreas Wannerstedts animationer någon gång. Den 36-åriga svensken från Stockholm skapar nästan hypnotiserande digitala konstverk som spridit sig som en löpeld över internet efter att de repostats på superpopulära Instagramkonton som ifyouhigh och använts i en reklamkampanj för Google. Det räcker med att titta på några av hans verk för att förstå varför alla gillar dem så mycket.

De här perfekt loopade animationerna är en del av Andreas serie som heter "Oddly Satisfying", som han nyligen publicerade i en fjärde utgåva. De lanserades på hans Instagram och Vimeo och ser ut att bli en viral succé. Bara efter att ha postat 200 gånger på sitt Instagramkonto kom han upp i över 440 000 följare med miljontals visningar på sina videos.

De är speciellt trevliga att titta på nu när man lagt på David Camps ljudeffekter i "Oddly Satisfying Vol. 4", där slime, kulor och sand interagerar med olika pastellfärgade miljöer. Det skadar inte heller att Andreas estetik är tillfredsställande visuellt – en härlig blandning av metall, sten, trä och plastliknande föremål som ser ut att vara direkt hämtade från en designtidning.

Det är en sån grej man kan fastna framför i flera timmar när man är hög, men samtidigt skulle det vara lika passande att visa dem för din mormor över en fika. Eller ta upp på designkursen. Eller visa för en bebis. Typ vem som helst skulle uppskatta det.

Även om Andreas konst är 100 procent digital berättar han för VICE att han ofta hämtar inspiration från riktiga livet, som han sen ger en "abstrakt tvist, där saker trotsar gravitationen till viss del".

"Ibland räcker det att se en bild på ett vackert designföremål, eller bara en yta, för att jag ska bli inspirerad och börja visualisera olika sorters animationer som skulle kunna ge liv till kompositionen", berättar Andreas på mail. "Så fort jag får en idé brukar jag göra några snabba sketcher i mitt anteckningsblock innan jag tar in det i mitt 3D-program för att göra några snabba mockups."

"Allt började med en animation där olika objekt rörde sig runt varandra utan att nudda", berättar Andreas. "Det kändes hypnotiserande och tillfredsställande att titta på, så jag fortsatte att leka med det. Inom kort började mina verk få en massa uppmärksamhet på Instagram och även på en del forum på nätet."

Instagram har onekligen varit viktig för Andreas framgång, och han säger att han tror att plattformen kommer fortsätta ha stor potential för konstnärer. "Man ska inte underskatta hur givande det kan vara när folk delar saker", säger han. "Förr i tiden brukade jag lägga upp lite smågrejer från olika kommersiella projekt på min Instagram, men när jag slutade med det och bara började lägga upp personliga konstverk som var gjorda specifikt för Instagram blev allting på en helt annan nivå."

Kolla in Andreas animationer på hans hemsida och Instagram.

Skademinimering – den åtminstone i Sverige radikala idén om att vilja minska skadorna och i värsta fall dödsfallen som förknippas med drogbruk, som varken har någonting med legalisering eller drogliberalism att göra.

I ett land där 590 personer dog av narkotikarelaterade orsaker 2016 är det svårt att förstå varför många politiker väljer att så desperat och krampaktigt hålla kvar i nolltoleransen mot droger. Som i slutändan inneburit att man prioriterat ett narkotikafritt samhälle framför skademinimering.

Naloxon, läkemedlet som kan häva opioidöverdoser är en stor kostnad för beroendekliniker att köpa in och har bara börjat delas ut på vissa håll i landet. Droger späds ut med den livsfarliga substansen fentanyl, något vi rapporterat om tidigare, vilket kan få livsfarliga konsekvenser – speciellt när man inte har tillgång till att testa sina droger för att få information om hur rena de är. Injektionsrum finns inte i Sverige, vilket tvingar många brukare att ta sig över gränsen till Danmark, där brukare lagligt och under så säkra omständigheter som möjligt kan ta sina droger. Istället för att erbjuda personer med beroendeproblematik villkorslös hjälp och vård ses de i samhällets ögon som kriminella – så länge som eget bruk förblir olagligt.

Det kanske mest positiva som har hänt är att man 2017 klubbade igenom en lag som omöjliggjorde det för kommuner att säga nej till sprututbytesverksamheter, vilket nu är helt upp till landstingen att besluta om, samtidigt som man sänkt åldersgränsen från 20 till 18.

En av förkämparna inom skademinimeringsfrågan är Robert Sanderö, ordförande på Linköping Brukarförening. Tidigare har han och föreningen åkt runt på festivaler i Sverige och delat ut testkit gratis för att festivalbesökare ska kunna vara säkra på att drogerna de tar inte är utspädda med farliga substanser. "Jag brukar alltid säga att egentligen är det inte politiker som ska bestämma om det här, men nu lever vi i Sverige tyvärr", berättar han över telefon. "Det är fortfarande nästan ingen politiker som vill ta tag i skademinimering eller prata om det, för att man tycker det är så fel. Men det räddar liv. Det handlar inte om att man ska uppmuntra någon till att bruka mer."

VIDEO: Vår dokumentär om svenskarna brukare som bosätter sig i Köpenhamn

Kanske Robert har en poäng. Politiker bestämmer inte hur vi bäst bör behandla personer som lider av diabetes eller cancer – så varför ska de styra och ställa inom beroendevården?

I nuläget är dock de flesta riksdagspartier positiva till skademinimering i viss mån i praktiken, som att fortsätta utveckla sprututbytesverksamheter. Vilket såklart är positivt, med tanke på att sprututbyten förebygger spridningen av sjukdomar och smittor, samtidigt som det inte finns några studier som visar på att denna verksamhet skulle leda till ökat missbruk. 2017 var det endast Moderaterna som röstade mot slopandet av den kommunala vetorätten.

Inom partierna finns det en del riksdagsledamöter som är drivande i skademinimeringsfrågan. En av dessa är Hillevi Larsson (S), som tidigare skrivit motioner om att införa en nollvision mot narkotikarelaterad dödlighet, snarare än en nollvision mot droger överlag. "Kampen mot narkotika måste kombineras med skademinimering för att minska lidande och död", skriver hon i ett mejl till VICE. "Bonus är att vi kan bekämpa det tunga missbruket genom att människor med beroendeproblematik möts med respekt, erbjuds snabb, effektiv behandling och andra hjälpinsatser. Nollvisionen mot narkotika har gällt i många år nu, men den har misslyckats."

"Det ska inte spela någon roll var man bor i landet, alla ska ha snabb tillgång till rätt vård – inte minst läkemedelsassisterad behandling."

Hillevi är tydlig med att hon personligen kommer fortsätta föra kampen för en human och evidensbaserad narkotikapolitik. "Det ska inte spela någon roll var man bor i landet, alla ska ha snabb tillgång till rätt vård – inte minst läkemedelsassisterad behandling. Andra skademinimerande åtgärder såsom sprututbyte, naloxon och 'Bostad först' behöver tillgängliggöras för fler. Brukarinflytande ska tillämpas för de insatser som görs."

En annan politiker som ställer sig bakom skademinimeringsprincipen är Joar Forssell (L), ordförande för Liberala ungdomsförbundet och nyinvald riksdagsledamot. "Egentligen borde det vara helt okontroversiellt att målet för narkotikapolitiken ska vara att så få som möjligt ska dö eller ta skada av narkotika", skriver han i ett mejl. "Oavsett om man själv tror att en nollvision leder till färre dödsfall, borde fler kunna ställa sig bakom skademinimering. Det är uppenbart att något måste göras för att minska den höga narkotikadödligheten här i Sverige."

"Oavsett om man själv tror att en nollvision leder till färre dödsfall, borde fler kunna ställa sig bakom skademinimering."

Första steget är att förändra synen hos redan etablerade politiker, menar Joar Forssell. "Från skrämselpropaganda som drivits under lång tid till evidensbaserad politik som faktiskt kan göra skillnad på riktigt."

Hur ser man på skademinimering inom beroendevården? Joar Guterstam, läkare och specialist inom psykiatri vid Beroendecentrum Stockholm, säger att även om begreppet må vara politiskt laddat ser de allra flesta beroendeläkare generellt positivt på det i praktiken. "Så länge det finns forskningsstöd för det är man ganska pragmatisk", berättar han över telefon. "Jag tycker sprututbyten ska vara prio ett den närmsta tiden, dels att nå nya städer och se till att man får en rimlig volym på det och att det verkligen blir av, så att man kan nå alla som behöver det."

Även Robert Sanderö hoppas att sprututbyten och naloxon bli mer lättillgängligt för brukare. Han efterfrågar också införandet av injektionsrum, likt de som redan finns i Danmark. "Vi på brukarföreningen har länge förespråkat injektionsrum eftersom det räddar liv. Det är en ren miljö och det finns alltid läkare på plats, och om någonting går fel finns det alltid naloxon tillgängligt", säger Robert.

Injektionsrum är dock fortfarande något av ett kontroversiellt koncept. Miljöpartiet är för närvarande det enda partiet som vill se att man testar en sådan verksamhet i Sverige. Inom vården handlar osäkerheten främst om att det finns färre studier om dess effekter på brukares hälsa jämfört med antalet studier på exempelvis sprututbyten. "Det ligger några år framåt skulle jag gissa", säger Joar Guterstam. "Men den debatten kommer väl hit också när fler och fler grannländer börjar ta efter det här."

"För många är det väldigt otydligt var man ska söka hjälp om man har problem, och till och med för oss som arbetar med detta är det ofta otydligt vem som har ansvar att erbjuda vilken sorts hjälp."

Ett av de mest akuta problemen Joar Guterstam ser inom beroendevården är det faktum att man delar upp ansvaret mellan landsting och kommuner, det vill säga mellan vården och socialtjänsten. "För många är det väldigt otydligt var man ska söka hjälp om man har problem, och till och med för oss som arbetar med detta är det ofta otydligt vem som har ansvar att erbjuda vilken sorts hjälp. Nu är det på något sätt som att alla ska ta ansvaret, och då blir det ingen som tar det riktigt. I alla fall bland beroendeläkare är det väldigt många av oss som tycker det är uppenbart att det borde vara landstinget som är ansvarig över vården, och att socialtjänst ska vara ansvarig över det de är bra på, som boende och stöd till försörjning och så vidare."

Inom politiken kommer en av utmaningarna fortsätta vara att bryta bilden av en nollvision mot droger som den enda möjliga vägen. "Många politiker har under lång tid investerat ett stort förtroendekapital i att förespråka en klassisk nollvision samt att vara emot en politik som utgår från skademinimering", menar Joar Forssell. "För dessa personer kan det såklart vara svårt att byta spår. Det skulle underlättas om den allmänna opinionen skiftade sin syn på den nuvarande politiken. Det är alltid svårt att ändra ståndpunkt, det måste tyvärr få ta lite tid."

En annan slags skademinimerande åtgärd är avkriminalisering, ett koncept som Norge nu är på väg att införa. Det kommer innebära att polisen slutar stoppa misstänkta brukare på gatan, eller knackar på i människors hem, för att leta efter droger. Människor som polisen misstänker är drogpåverkade kommer inte tvingas urinera under observation. Personer med beroendeproblematik kommer inte bötfällas och kriminaliseras. Istället fokuserar man på att hjälpa dem med lämplig behandling.

"Jag brukar säga att Sverige ligger 30 år tillbaka i narkotikapolitiken medan våra grannländer ligger 30 år framåt."

Enligt tidningen Accents undersökning ställer sig inget parti bakom en avkriminalisering i Sverige. Däremot vill Vänsterpartiet att det inte ska vara kriminellt att vara drogpåverkad, Miljöpartiet vill "se ett ändrat fokus från straff till vård", medan Centerpartiet är beredda att "se över lagstiftningen som förbjuder bruk".

Robert Sanderö ser positivt på Norges beslut att gå mot en avkriminalisering. "Jag brukar säga att Sverige ligger 30 år tillbaka i narkotikapolitiken medan våra grannländer ligger 30 år framåt. Avkriminalisering är en jättebra grej. När de satt igång i Norge kan det vara något som Sverige tittar på för att se hur det fungerar där."

Även om det troligen är flera år kvar innan Sverige är redo för den frågan återstår det att se vilken narkotikapolitisk riktning den blivande regeringen kommer välja att gå. "Med ett rödgrönt regeringsunderlag kan vägen mot skademinimering fortsätta", säger Hillevi Larsson. "Likaså med ett rödgrönt samarbete över blockgränsen, med Centern och Liberalerna."

Oavsett vilken regeringsbildning det blir i slutändan får man hoppas att den fortsätter i rätt riktning. Kanske vi till slut får ett samhälle i vilket människors liv värderas högre än deras personliga val i livet. Joar Forssell uttrycker det kort och koncist: "Hur svårt ska det vara att förespråka något så rimligt som en minimering av skador och dödsfall?"

Benjamin Wirström finns på Twitter

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Portugal.

Eva Mendonça är ett andligt medium som hävdar att hon kan se döda människor. Hon säger att hon upptäckte sin talang när hon jobbade med att spå i tarotkort. Därefter började hon studera spiritism på Arthur Findlay College i England.

Jag har personligen alltid varit skeptisk när det kommer till allting som har med andlighet att göra. För mig har det alltid varit viktigt att titta på ren och skär fakta innan jag väljer att tro på någonting. Men trots att jag är en renodlad skeptiker är jag också extremt nyfiken av mig. Så när en gemensam vän introducerade mig för Eva såg jag det som en chans att prata med henne om döda kändisar hon pratat med, hur andevärlden egentligen är och om det verkligen är bra för en person att veta vad som ska hända i framtiden.

VICE: Vad innebär det exakt att vara ett medium?
Eva: Ett medium har förmågan att medvetet kunna knyta an till andarnas dimension. Vi är bron mellan människornas och andarnas värld.

Ser du döda människor och kan du prata med dem?
Ja, det har jag gjort. Men oftast känner jag bara av dem mentalt. De ger mig information och pratar med mig, men inte verbalt. Det är som om jag alltid känt dem, även fast vi aldrig träffades när de levde. Det är vad vi kallar för vårt "inre vetande".

Hur upptäckte du att du hade denna förmåga?
Jag jobbade med att spå i tarotkort när jag plötsligt mitt under en session med en stamkund hörde en inre röst som sa åt mig att stanna upp och fokusera. Jag tittade upp från korten och såg en kvinna sitta bredvid mig, svartklädd och med en bebis i famnen. Instinktivt förstod jag att hon var mamman till kunden jag spådde. Jag började undra var all den här informationen om kvinnan kom ifrån och hur hon kommunicerade med mig utan hjälp av de fem sinnena.

Det var där och då som jag insåg att jag hade förmågan att kunna känna av andra dimensioner. Efter det började jag studera ämnet mer djupgående och flyttade till England för att studera på Arthur Findlay College of Spiritualism. Först var allt det här en chock för mig, men nu förstår jag att intuition är en mycket mer naturlig del av det mänskliga tillståndet än vad de flesta tror.

Har du någonsin blivit kär i en ande?
Nej, som tur är! Jag är dock medveten om att det kan hända, så jag hoppas verkligen att jag själv inte råkar ut för det; det måste vara en väldigt svår situation. Kvinnan jag nämnde tidigare, hon som hjälpte mig inse att jag är ett medium, kom och besökte mig några år senare när jag studerade i England. Hon berättade för mig att hon alltid hade varit vid min sida och att jag kunde räkna med henne. Jag tror hon säkert tycker om mig eftersom hennes dotter kom till mig för att bli spådd med tarotkort. Jag tycker om henne väldigt mycket, även fast vi aldrig träffades när hon var vid liv.

VIDEO: Tio frågor du alltid velat ställa till en som injicerar ormgift

Har du någonsin pratat med en död kändis?
Min enda erfarenhet av att stöta på en känd person i den andra dimensionen var när jag gick på skolan i England. Vi lärde oss om en särskild teknik som innebär att man låter en ande ta fäste i ens kropp och kommunicera genom den. Och jag lyckades. När anden var i mig förlorade mina sinnen kontakten med min kropp precis efter att jag kunde höra första meningen yttras: "Det finns en kraft i elektromagnetism som människor kallar för kärlek."

Efter att anden lämnade min kropp berättade min lärare för mig att personen som tog fäste i mig var självaste Albert Einstein och att han hade pratat genom mig i nästan tio minuter.

Om jag går till olika medium, kommer alla se samma saker för mig?
Nej. Det är möjligt att de alla komma se samma överhängande bild, men varje enskilt medium representerar en specifik kanal. Vi har alla våra egna sätt för att kommunicera och ta emot information.

Kan du se eller känna saker hos personer bara av att gå förbi dem?
Ja. Intuitioner kan komma när som helst, men jag försöker undvika dem. Jag försöker leva ett normalt liv så gott det går. Det är en del grejer som jag inte kan stänga ute, som att jag vet att en kvinna är gravid innan hon själv gör det.

Kan du se eller spå din egen framtid?
Ibland får jag intuitioner om mig själv, som plötsliga tankar som jag säger högt som i slutändan även inträffar i riktiga livet. Men de är inte alltid så tydliga och jag övar inte på just det här särskilt ofta. Ibland använder jag tarotkort för att hjälpa mig fatta ett beslut, till exempel för om det är värt att åka på en viss dyr resa eller inte. Men oftast använder jag inte mina förmågor på mig själv.

Tycker du att det alltid är bättre att veta vad som ska hända i framtiden på förhand än att vänta och se?
Det där är ett av skälen till att jag inte spår mig själv. Det finns vissa saker som det är bättre om man inte vet, till exempel om ett förhållande man precis kommit in i kommer vara. Om man vet om att något ska hända och man bestämmer sig för att byta riktning på grund av det kommer man aldrig vara riktigt säker på om ens beslut var rätt. Men å andra sidan, om man har chansen att undvika något man förmodligen kommer ångra, varför inte ta den?

Finns det något spirituellt som du inte tror på?
Jag tror inte på falska profeter eller fasta koncept, i och med att världen är i konstant förändring och endast matematik kan erbjuda absoluta sanningar. Jag tror inte heller på personer som försöker tvinga på sina åsikter på andra – speciellt inte när medium gör det. Om jag till exempel känner av att någon har cancer kommer jag bara säga till den personen att hen borde gå till en läkare. Det finns en del medium som skulle säga rakt ut att någon har cancer, trots att det inte är vårt jobb att diagnostisera människor.

Jag känner att jag måste ställa en extra fråga: Kan du känna av något hos mig även fast det är över telefon?
Eva: Det är inte helt lätt över telefon, men ge mig en sekund... Har du en bror?
Jag: En syster.
Eva: Där har vi det. Jag känner ett avstånd mellan dig och din syster.
Jag: Jag bor i Barcelona och hon bor i Madrid.
Eva: Informationen jag får säger att ni har en gemensam nämnare, som om ni kom till i denna värld som ett paket. Ni har ett väldigt starkt band och trots det fysiska avståndet kommer ni alltid gå genom livet hand i hand. Gällande dig känner jag att du är en väldigt positiv person som brukar göra varje situation mer lätthanterlig. Din akilleshäl är dina känslor – du är en väldigt känslig person och kan ibland bli överväldigad av dina känslor, vilket inte nödvändigtvis behöver vara någonting dåligt, men det kräver lite jobb. Nu när jag stänger ögonen ser jag ett tåg.
Jag: Jag ska ju till Madrid om några veckor och kommer förmodligen ta tåget dit. Eller kanske det är för att mitt hus här i Barcelona är mittemot en tågstation.
Eva: Det är säkert därför. Förstår du nu hur det funkar att vara synsk? Jag frågar om bilder som du kan känna igen.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada.

En ny studie har kommit fram till att fler än 250 personer har omkommit när de försökt ta den perfekta selfien.

Studien publicerades i tidningen Journal of Family Medicine and Primary Care och undersöker hur många av oss sociala mediekåta millennials som dör för våra Instagramkontons skull. Studien är författad av Agam Bansal på India Institute of Medical Sciences, som har analyserat nyhetsartiklar som skrivits mellan oktober 2011 och november 2017, och mellan dessa datum har det rapporterats om 259 dödsfall (som kallas för selficides vid ett tillfälle i rapporten) som är ett resultat av den där oändliga längtan efter ännu fler likes på Insta.

En del av dessa dödsfall har blivit uppmärksammade internationellt. Även om man inte har fastställt att det är selfierelaterat var det tre influencers som omkom i somras efter att de ramlade ner i en flod och föll ner för ett vattenfall. I maj dog en man i Indien i en björnattack då han försökte ta en selfie. Det har även hänt flera gånger att personer ramlat från höjder precis efter att de tagit en selfie, och då lämnat efter sig den bild som togs sekunder innan fallet. Studien betonar att det här är ett riktigt problem och att det med största sannolikhet är ännu fler människor som dött när de tagit selfies än de 259 fall som anges i rapporten.

"Det här är bara toppen av isberget", står det i studien. "Många fall har det inte rapporterats om."

Forskarna tittade närmare på exakt var i världen de 259 dödsfallen inträffade och kom fram till att de allra flesta fallen var i Indien, följt av Ryssland, USA och Pakistan. Genomsnittsåldern på de som omkom var förmodligen till ingens förvåning ganska låg, närmaste bestämt 22,94. Enligt datan som presenteras i studien är risken för att man ska dö selfiedöden avsevärt lägre efter att någon fyllt 30 (ingen överraskning). Drygt 75 procent av de som dog var män (inte heller helt otippat).

Indien kom högst upp på listan och stod för knappt hälften av de dödsfall som man refererar till i studien. Man tar upp i studien att ett av skälen till det skulle kunna vara att Indien har en relativt ung befolkning och därmed fler personer som är del av den åldersgrupp som är mer benägen att dö på det här viset. Forskarna skriver dock att det finns ytterligare en faktor som kan ha med saken att göra:

"Vår studie har visat att det ofta är flera i Indien som omkommer vid en och samma selfieolycka", står det i studien. "Denna unika aspekt skulle kunna tillskrivas det faktum att gruppselfietrenden är mycket mer utbredd i Indien jämfört med andra länder."

De tre vanligaste dödsorsakerna uppgavs vara drunknings-, trafik- eller fallolyckor. Vad gäller de trafikrelaterade dödsfallen har det oftast haft att göra med personer som försökt få till den perfekta bilden framför ett tåg som kommit i full fart bakom dem. Helt otippat ledde USA när det kom till vapenrelaterade selfiedödsfall.

Nu kanske du undrar hur man kan lösa den här situationen? Hur kan vi stoppa världens unga från att inte gå rätt in i en vulkan eller dylikt? I studien lägger man fram förslaget om "selfie-fria zoner" i farliga områden, för alla äventyrslystna millennials skull.

"Selfies i sig är inte skadliga, men människans beteende som är relaterade till selfies är farligt. Vi behöver utbilda människor om olika riskbeteenden och riskfyllda platser där selfies inte bör tas", står det i studien. De selfie-fria zonerna "bör upprättas i på många ställen i turistområden, speciellt nära hav, på bergstoppar och på höga byggnader för att minska antalet selfie-relaterade dödsfall."

Det är en helt vanlig höstmorgon. Klockan är 08.47 och du står på tå i en ofrivillig balettposition på bussen, inklämd mellan en rullator och en ursinnig förskolelärare som förgäves försöker få pli på de 3000 femåringar som lyckas få plats i bussen. Det luktar som en toppstuga i fjällen, det vill säga svett, flytande snor och mandarin. Du mår illa, givetvis. Efter en kvart håller dina ben på att ge vika, men lyckligtvis är det då dags för de små människorna att rinna ut genom dörrarna, och du får några sekunder då du kan pusta ut. Men vilan blir kortvarig eftersom du själv ska av nästa hållplats.

Du vinglar ut ur bussen och får direkt en allergisk reaktion av den häftiga temperaturskiftningen när bussens hetta byts ut mot pisskalla nordanvindar. Eftersom du inte ätit frukost sedan du gick i femman drabbas du av ett försenat blodsockerfall och sträcker förvirrat ut armarna medan ditt synfält börjar pulsera som ett trasigt stroboskop. Du börjar vandra i en riktning som du tror kommer leda dig till jobbet.

Mardrömmen har bara börjat.

I hörlurarna rasslar ljudet av samma gamla spellista du plöjt igenom dagligen de senaste tre åren (som du inte ens tycker om längre, faktum är att du avskyr samtliga låtar – men vad är alternativet? Att åka i kollektivtrafiken utan någon form av distraherande odån som kan blockera dina egna destruktiva tankar och ljudet av medpassagerare som högljutt fläker ut sina sexliv i sina mobiler? Nä, vi tar Mr Brightside för 48 422:e gången tack) vilket gör att dina öron registrerar hotet när det redan är för sent.

Det börjar som ett dovt muller, en vibration i marken, som gör sig till känna någonstans bakom dig och tycks öka i styrka. Du kastar en blick bakom axeln när du ser det som en vacker dag kommer vara det absolut sista du ser.

Cirka 25 meter bakom dig syns en hjord av cyklister som kommer trampandes emot dig i motorvägshastigheter. Det är svårt att avgöra exakt hur många det rör sig om, men du uppskattar att det är minst 30, i varierande kön och åldrar. Vad de däremot har gemensamt, förutom sina ofattbara sparkdräkter, är hatet i sina blickar – som nu är riktat mot dig. Den kusliga latinska bangern “O Fortuna” börjas spelas rätt ut från ingenstans och tiden verkar sakta ner. Du förstår att ditt liv är hotat.

Trots att du befinner dig på fotgängarsidan av trottoaren – en yta som namnet antyder är till för just människor som går till fots, där cyklister inte har något skäl att vistas i – plingar de på dig något vansinnigt. Det var så här Mufasa kände, hinner du tänka innan en av dem skriker på dig att flytta. Du skriker tillbaka, fast icke-verbalt, av ren och skär rädsla. Cyklisterna täcker upp båda gångbanor och kommer emot dig i 80 kilometer i timmen.

Så vad gör du? Åt ena hållet: en kraftigt trafikerad bilväg och säker död. Åt andra hållet: ett broräcke som skyddar dig från ett stup. Bakom dig: säker död. Framför dig: oklart. Innan du hinner fatta ett aktivt beslut för hur du ska komma ur denna situation med livet i behåll har the fight, flight, freeze response-lyckohjulet börjat snurra. (Yippie!) Hjulet stannar. Det blir freeze! Yes!

Det sympatiska nervsystemet har talat. Innan du förstår vad som händer har din kropp krampat ihop till en ångestboll. Du är helt oförmögen att röra dig ens en millimeter om du så ville.

Inom loppet av några sekunder är cyklisterna framme vid dig, plingandes frenetiskt på sina ringklockor, vilket du om några år efter denna händelse kommer inse gav dig obotlig tinnitus. Det är som att befinna sig mitt i en tornado. Du skriker, blundar och väntar på att någon oundvikligen kommer köra rätt in i dig och avsluta ditt liv.

Men det händer aldrig.

Några hårda fötter sparkar till dig när hjorden rusar fram, men du blir aldrig manglad av ett dödsfordon. Du skriker och väntar på att det ska vara över, och till slut har de passerat. Sparkad gul och blå tvingar du bort händerna från öronen och öppnar ögonen. Du har inte insett det förrän nu, men dina kinder är blöta av skrämda och upprörda tårar. Vätan i ögonen får allting att bli suddigt, men du ser ändå någonstans längre bort att samtliga cyklister nu är tio, femton meter förbi dig – redo att terrorisera och potentiellt döda nya oskyldiga offer.

Det är över, och du har överlevt. För den här gången.

Så här ser verkligen ut för människor i storstan som antingen inte har råd eller har för mycket klimatångest för att köra bil. Och ska det vara så? Är det för mycket begärt att önska att vi inte lever i ett samhälle där man kan gå på gatan utan att riskera sitt liv? Utan att man skakar som ett asplöv när man tvingas korsa en cykelbana?

Lösningen ligger någonstans i att gå till botten med varför cyklister blir galna så fort de får en sadel mellan benen. Varför får de denna sjuka road rage, som inte ens den mest testosteronstinna 20-åriga bilföraren skulle kunna uppbåda? Som får dem att tro att våra trottoaren är en spelplan för dem att köra Crazy Taxi på?

Jag ser sex möjliga teorier:

Teori 1: De vill dö.

Teori 2: De vill döda andra.

Teori 3: De blev mobbade som barn och mobbar nu andra i trafiken som en dysfunktionell copingmekanism.

Teori 4: De har alla mycket viktigare liv än oss andra idioter.

Teori 5: De är de stolta ägarna av en Hövdinghjälm och vill se att den kommer till användning.

Teori 6: Alla ovanstående hypoteser.

Lite fakta: cirka 23 000 människor skadas i Sverige varje år i cykelolyckor, och 2016 inträffade 300 olyckor mellan stackars fotgängare och cyklister. Hur många fler olyckor ska ske innan vi gör något åt saken?

I Köpenhamn pratar man om att bygga ett område som kommer vara helt fritt från bilar, där den enklaste metoden för att ta sig till mataffären kommer vara via kajak (???), samtidigt som man även bygger väldigt många cykelbanor. Med tanke på att Danmark bara är ett stenkast från Sverige är detta såklart en oroväckande utveckling.

Men vad vet lilla jag? Kanske borde stadsplanerare se till att cykelbanor inte placeras där cyklister utgör en fara för personer i gångbanan. Kanske man bara borde inskränka på den orimliga ytan bilvägarna tar i stan för att göra det säkrare för cyklister, så de slipper sicksacka på trottoarerna.

Jag har i alla fall ett eget blygsamt förslag för att lösa situationen: ta bort cyklister från gågatorna och låt cyklisterna ta sina fasoner någon annanstans. De är det största inhemska hotet i Sverige i modern tid.

Benjamin Wirström finns på Twitter.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Från början av tonåren till början av 20-årsåldern var varenda social tillställning jag gick på präglad av alkohol. Att vara full var det bästa jag visste – det dämpade min sociala fobi, fick mig att släppa mina hämningar och distraherade mig från min ångestfyllda tillvaro. Men 1 oktober 2016, på min 23:e födelsedag, beslutade jag mig för att göra det omöjliga: jag slutade dricka. Sedan dess har jag medvetet sett till att vara öppen med det på sociala medier eftersom alkoholkulturen är så pass utbredd, och jag vill att folk ska veta att det finns en väg ut.

Efter att jag slutade dricka började folk fråga mig hur jag lyckades, och jag önskar att det fanns ett enkelt svar på den frågan. Jag hade varit full i flera år och balanserat mellan intensivt självhat och de stunder av glädje som kommer av att vara berusad. När man är alkoholist omger man sig med andra personer som har lika extrema beteenden som en själv; alkohol genomsyrar varenda aspekt av ens liv, och det känns helt normalt. Vi lever i en kultur som älskar att se "happy hours", bloody marys på brunchen och mammor som träffas över ett glas vin; det är en värld där vuxna uppmuntrar sina kollegor och vänner i förbifarten att "ta ett glas eller två" för att dämpa stressen efter en lång och jobbig dag. Att supa är en del av normen.

Det är förvånande hur få det är som fördömer en kultur som ser det som normalt, eller till och med coolt, att ungdomar dricker sig redlösa. De filmer och tv-serier jag älskade som barn, allt från James Bond till Sex and the City, presenterade vuxna människor som drack konstant utan några riktiga negativa konsekvenser. Jag såg en värld där alkohol aldrig var en stor grej. Att dricka var ofta ett tecken på mognad och elegans. Jag minns när jag började plugga på universitetet och alltid hade ett sexpack i min kyl, eftersom jag tyckte det kändes så vuxet att komma hem efter en lång skoldag och knäcka en öl.

Mitt intresse för att bli packad fick jag samtidigt som jag kom in i puberteten. Att vara nykter kändes läskigt och tråkigt på samma gång, så jag intalade mig att det var helt okej att dricka ett till tio glas varje dag från att jag var 17 till dagen innan jag fyllde 23.

Vår kultur sa inte bara åt mig att det var okej att vara full, utan jag blev direkt uppmuntrad att vara det. Den charmiga högfungerande alkoholisten är ständigt återkommande i tv-serier och filmer som jag älskat, som How I Met Your Mother, It’s Always Sunny in Philadelphia och The Hangover. Att dricka väldigt stora mängder kändes som en livsviktig del av vad det innebar att vara en cool vuxen. Jag kan tänka mig att alla från mina föräldrars generation blev inpräntade det här, och jag vet att jag själv blev det. Ibland kan man känna sig pressad att dricka av personer i ens omgivning, men även av samhället som förväntar sig att unga människor ska vara vårdslösa och uppskattar den egenskapen hos dem.

Jag levde upp till den bilden av den unga vuxna människan, men mina stökiga fyllor blev sällan uppskattade. Nästan varenda social tillställning jag blivit inbjuden till sedan jag tog examen anordnades på en bar eller en lokal där alkohol serverades gratis. Även festerna jag började gå på som tonåring kretsade alltid kring alkohol.

Jag var tvungen att nå botten innan jag kunde bestämma mig för att sluta dricka. Under månaderna som ledde upp till min 23:e födelsedag var mitt drickande helt okontrollerat. Jag har varit deprimerad och haft ångest större delen av mitt liv, och alkohol blev en form av självmedicinering som blev problematisk långt innan jag slutade. Jag drack för mycket och började fantisera om att ta livet av mig. Dagen efter vaknade jag med en fruktansvärd bakfylla, och mina självmordstankar blev bara värre.

Det var inte förrän 30 september 2016 då jag var ute och firade min födelsedag tillsammans med mina vänner på en bar som jag nådde botten. Jag kände mig extremt ensam, som att ingen kunde älska mig, och helt glädjelös. Ju fullare jag blev, desto mer började jag övertala mig själv att det var för tungt att leva och att jag borde få ett slut på mitt lidande. Jag lämnade min födelsedagsfest full och i tårar och hoppade in i en taxi. När jag kom hem skrev jag ett brev där jag sa förlåt till alla mina nära och kära och började göra mina självmordsfantasier till verklighet. Jag minns inte varför jag bestämde mig för att stanna upp och hindra mig själv, men jag sökte hjälp och bestämde mig för att fortsätta leva.

Dagen därpå vaknade jag bakfull och groggy, och jag förstod att om jag inte slutade dricka skulle jag dö. Om jag ville leva var jag tvungen att göra något som var oerhört svårt och som jag inte ville göra. Först bestämde jag mig för att jag inte skulle dricka på 100 dagar och sedan utvärdera situationen. En av mina nyktra vänner tog med mig på att AA-möte, vilket inte riktigt var något för mig, men jag kände mig tacksam att jag hade någon som fanns där för mig. En månad efter jag blev nykter började jag dejta en person som också hade slutat dricka nyligen. Att ha det stödet hos en partner har varit avgörande för mig och mitt beslut att inte dricka.

Det finns inget trick för att man enkelt ska klara av att inte dricka – det är svårt, och det förändrar ens liv

Det intressanta med att nå den punkt i mitt liv som ledde till att jag slutade dricka (jag brukar inte säga att jag är "nykter", eftersom jag fortfarande röker gräs) var att ett liv fritt från alkohol började sakta men säkert kännas som den enda rimliga vägen. Långt innan det hade gått 100 dagar utan alkohol visste jag att det här skulle vara det nya normala för mig. Fördelarna var så uppenbara – jag slapp hemska bakfyllor, och de intensiva skuldkänslorna som alltid kom smygande dagen efter.

När jag drack hamnade jag konstant i riskfyllda situationer – jag fick blackouts, åkte iväg med främlingar jag inte litade på, låg med killar som jag inte ville ha sex med men var för full och likgiltig inför mitt eget välmående för att sluddra fram ett "nej". Efter att jag slutade dricka upptäckte jag att jag var mindre rädd för världen, eftersom jag inte längre tog samma dåliga beslut som ledde till möten med människor jag helst hade undvikit.

Det finns inget trick för att man enkelt ska klara av att inte dricka – det är svårt, och det förändrar ens liv. Förut hoppade jag berusad från event till event där jag fick flyktiga vänskaper som alltid var grundade i en delad fylla. Mitt alkoholfria liv har känts som en nystart – jag lär fortfarande känna den person jag är när jag inte är full. Jag tycker inte om stora sociala tillställningar och vilda utekvällar längre, och de saker som jag trodde definierade mig som person när jag var full är inte längre viktiga. Jag går sällan ut nuförtiden. Jag har fått nya intressen som att baka, göra korsord och cykla. Jag är inte längre vild, och mitt lugnare liv känns mer hållbart för varje dag som går.

Det visade sig att jag hatar inte den version av mig själv som jag nu håller på att lära känna, på samma sätt som jag faktiskt hatade mitt fulla jag. Jag är mer omtänksam nu och mycket snällare mot både mig själv och andra. Jag drack för att jag kunde, för att det var socialt accepterat, men framför allt för att jag inte tyckte om mig själv speciellt mycket. Att sluta dricka ledde inte automatiskt till att jag plötsligt började älska mig själv. Det tar tid. Men utan alkohol har jag mer tålamod, och för första gången i mitt liv känns det som jag har kontroll över den jag är.

Om du lider av psykisk ohälsa kan du kontakta Mind via deras hemsida eller ringa Självmordslinjen på numret 90101.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.

En man håller upp en spegel, en annan poserar med knutna nävar. En annan tittar på en klocka fasttejpad på väggen. En annan spänner bröstmusklerna och visar sina självförvållade ärr. En annan håller upp ett A4 mot sitt bröst med ultraljudsbilder. En annan betraktar röken som stiger från sin cigarett.

När vi tar bilder försöker vi fånga någonting speciellt som vi inte vill glömma. När internet blir fotograferade betonar de bilderna motsatsen: stunderna i våra liv som vi tar för givet.

"Dessa bilder är deras minnen från dagarna de förlorat inuti en bur", förklarar fotografen Igor Coko. "Ibland är det mer än bara ett fotodokument, det är ett personligt arkiv för de själva."

Igor kommer från Kroatien och har tidigare studerat både etnologi och antropologi, vilket gör att hans porträtt präglas av människans känslighet och en känsla av samhörighet som känns näst intill obefintlig i världen utanför fängelsets väggar. Hans fotografiska essä "Living Behind Bars" består av bilder som är helt och hållet tagna inuti fängelset i Belgrad, vilket är den största i sitt slag på hela Balkan. Detta är första gången en fotograf har fått fri tillgång till Serbiens interner.

Men det var ingen enkel process, berättar Igor för mig via mejl. "Man kan inte bara svänga förbi med en kamera och börja ta bilder. Det är en lång process att officiellt få tillstånd från fängelsemyndigheterna, och sedan från internerna själva."

Jag har varit på besök på fängelser sedan jag fyllde 18 och har alltid känt att medias simpla sätt att skildra interner inte varit mer än en kränkande stereotyp, som befäster idén om att en intern alltid kommer vara en "fånge", snarare än någon mitt i sin rehabilitering. Jag såg interner i besöksrummen debatera politik, visa sin barn hur man ritar och andra som brast ut i tårar när de fick reda på att en släkting blivit sjuk. De var samma människor de var innan, bara att de var på en annan plats.

Igors projekt förmedlar samma budskap, och hade som avsikt att "skildra interner som människor, att bryta ner fördomar och tabun kring dem". "Vi kan alla hamna i fängelset helt från ingenstans. Livet är så oförutsägbart. Alla interner är inte kriminella."

För att få internerna (speciellt de på högsäkerhetsavdelningen) att lita på honom testades Igor för att de kunde se att han verkligen var på deras sida. "Jag umgicks med dem länge innan jag fick börja ta foton", berättar Igor. "Man måste leva som en del av deras liv, respektera deras behov som människor, bygga upp någon slags empati, eftersom det är deras hem och på deras regler."

Innan han publicerade fotoserien jobbade Igor i tre år på ett kreativt rehabiliteringsprogram för Belgrads interner. Konstprogrammets syfte var att främja sociala, intellektuella och kreativa aktiviteter för personer som sitter i fängelse. "Det är väldigt viktigt att förändra deras liv till något positivt, så de kan tillbringa tid i fängelset med en känsla av mening."

Majoriteten av bilderna är från den ökända avdelningen 5-1, där några av de serber som begått de mest allvarliga brotten är inspärrade 22 timmar om dagen. "Sektionen 5-1 är en högsäkerhetsavdelning med tio celler och ungefär 120 interner", berättar Igor. "Rehabilitering genom konst var ett viktigt initiativ för att de skulle kunna röra sig mot att bli flyttade till en mer öppen avdelning på fängelset."

Jag frågar Igor vad det vackraste han såg på avdelning 5-1. Han berättar om en dramatisering av Dostoevskys kortroman Anteckningar från källarhålet, som blev så pass populär att man lät den spelas på flera olika institutioner. "Sex interner var med i den här pjäsen, som man uppträdde med 17 gånger för internerna på olika fängelser i Belgrad och runt om i Serbien."

Pjäsen togs emot så pass väl att fängelsemyndigheterna tillät internerna att uppträda med pjäsen en sista gång för allmänheten. "Första gången i Belgrads historia tilläts interner från 5-1 att lämna högsäkerhetsavdelningen för att uppträda på en fritidsgård inför 500 personer i publiken. De gjorde en teaterpjäs för att visa upp sina förmågor, att de är mer än vår bild av en intern", säger Igor. "Plötsligt såg offentligheten dem som viktiga och visade respekt, utan deras kriminella historia i åtanke."

Igors bilder blir tidlösa, och de personliga tragedier som presenteras är lätta att relatera till. De har på sig hörlurar, de tränar, de läser tidningen och tittar på film. Igor menar att även fast hans bilder är väldigt talande i sig var det hans förmåga att hålla deras konversationer och uttalade berättelser privata som gjorde att internerna kunde lita på honom.

Till sist frågar jag om Igor kan berätta något han fick höra som träffade honom hårdast. "En av dem sa att vara en intern är något man måste lära sig genom 'livets skola'. Hur man överlever. Hur man håller sig oskadd. Hur man finner en plats för sig bland andra typer av interner från alla möjliga delar av samhället."

Om det är någon som inte har det toppen just nu är det förmodligen Saga Berlin, även känd som fotografen och konstnären Niceguzz.

Igår, den 8 oktober, gick hon upp i rätten där hon åtalas för grov skadegörelse, efter att i september 2016 ha låtit graffitimålare måla en tömd simbassäng i Hägerstensbadet i Stockholm. Målningen var en del av konstprojektet “Uppfinn nått eller dö”, vars syfte var att ta upp frågan om vem som har rätt till – och vad som har rätt att existera i – det offentliga rummet.

Samtidigt som hennes juridiska problem utspelar sig lever Saga med allvarliga men, då hon var en av de som skadades i lastbilsattacken på Drottninggatan i april förra året, där hon kom undan med livet i behåll med krossade ben och hjärnskador.

Och nu kan hon komma att behöva betala 309 360 kronor i skadestånd. Som brottsoffer i målet mot Rakhmat Akilov fick hon 70 000.

Är det rimligt? Det kan tyckas ett saftigt skadestånd för gatukonst målat på en yta som konstnären själv hade bokat sanering för. En sanering som stadens tjänstemän inte inte accepterade, då sådant måste upphandlas.

“Jag tycker inte jag begått någon skadegörelse. Staden har begått skadegörelse. De skiter i att de förstör hela min framtid”, berättar Saga till ETC.”

Nu har människor mobiliserat sig på Facebook och under hashtaggen #BackaSaga och startat en insamling för att betala Sagas eventuella skadestånd.

“Jag kommer så klart betala tillbaka allt [till de som donerat pengar] om jag skulle frias. Det skulle ju vara magiskt om jag blev friad”, säger Saga till ETC.

Domen kommer 23 oktober. Tills dess får man på egen hand fundera varför en inskränkning på det offentliga rummet anses värre än en människas liv som nästan gick till spillo.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Frankrike.

För både Parisbor och turister kommer distriktet Pigalle, som ligger i norra delen av huvudstaden, alltid vara speciellt. Det har varit stadens ständiga mecka för sex och droger – och allt annat som håller igång festen – de senaste årtiondena.

Det var denna värld som Jane Evelyn Atwood upptäckte när hon kom till Pigalle 1978. Den amerikanska fotografen tog sig runt i områdets nattliv och fotade allt som staden hade att erbjuda. Hon drogs främst till Pigalles transcommunity – speciellt de personer som jobbade med sexarbete.

Efter att ha fått deras förtroende tillbringade hon flera år tillsammans med en grupp människor och fotograferade dem, vilka hon beskrev som orättvist "hånade, fruktade, utstötta och förvisade till samhällets utkant". Hennes verk har samlats i boken Pigalle People, 1978-1979, och nyligen ställdes en del av bilderna ut på fotofestivalen Rencontres d'Arles.

Scrolla ner för att se några foton från Jane Evelyn Atwoods bok Pigalle People.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

När Bobby Bogle var fyra år gammal fick han ett paket på julafton inslaget i en brun papperspåse. Däri låg en skiftnyckel. Bobby var förvirrad och förstod inte riktigt varför han fått detta verktyg, tills han kom att tänka på sin pappas skrönor från tiden då han suttit i fängelset i Texas för rån. Bobby slöt sig till att skiftnyckeln var en symbol för familjeverksamheten. Med den insikten begav sig Bobby ut på stan en morgon och krossade skyltfönstret till en mataffär och kom därifrån med diverse stöldgods, närmare bestämt flera flaskor Coca Cola. När han kom hem hyllade hans pappa honom som om han precis gjort det avgörande målet i en fotbollsmatch.

I familjen Bogles gick brottslighet verkligen i släkten.

Den prisbelönta New York Times-journalisten Fox Butterfield hade påbörjat ett projekt för vilket han behövde komma i kontakt med en familj med mycket erfarenhet av rättssystemet. Vad han hittade var en klan som bestod av sex medlemmar som suttit på olika anstalter i Oregon, USA, och drygt 60 familjemedlemmar som tidigare hade suttit i fängelse eller haft villkorliga domar – några så långt bak som på 1920-talet. För boken som hans möten resulterade i, In My Father's House: A New View of How Crime Runs in the Family, träffade Butterfield flera stycken från familjen Bogles, både i och utanför fängelset, och lyssnade på vad de hade att säga, samtidigt som han försökte gå till botten med varför just de verkar ha haft så oproportionerligt många problem med lagen. VICE träffade journalisten och pratade med honom om hans bok och vad allt det den tar upp egentligen säger om samhället.

VICE: Varför fokusera på vilken roll familjen har när det kommer till att bidra till brottslighet, med tanke på all forskning som visar på att yttre faktorer, som till exempel fattigdom, är så centralt när det kommer till detta?
Fox Butterfield: Det som fångade mitt intresse var studierna man gjort runt om i USA och i London som undersökte hur brottslighet brukar gå i släkten. I USA tenderar vi att inte skriva om vita och brottslighet längre – man fokuserar alltid på svarta. Jag ville hitta en vit familj för att försöka ta bort hudfärg ur bilden. Även fast de här studierna har funnits sedan länge var det inte riktigt någon som gjorde något med forskningen. Ingen tittade närmare på varför familjen i fråga beter sig på det viset.

Varför tror du att det inte talas mer om studier på familjens roll när det kommer till brottslighet?
När jag diskuterade saken med kriminologer var deras känsla att många amerikanska kriminologer nästan är rädda för att fokusera på familjen som en orsak till brottslighet, eftersom man fram tills nyligen skulle ha anklagats för att vara rasist om man lade fram idén om att det finns en biologisk eller genetisk koppling till brottslighet. Många kriminologer började tittade åt helt andra håll. Man tittade på dåliga områden, fattigdom, gäng och droger. Familjen ignorerades trots att studierna fanns där. När jag såg hur omfattande studierna var såg jag min chans att göra något på det här.

Så var ditt mål med boken mer att göra en utläggning inom kriminologi snarare än ett djupdyk i Bogles familjehistoria?
Den försöker nog vara lite både och. Bokens bygger på alla de studier som har statistik som visar på hur brottslighet går i släkten. Det är ramen till boken, men själva brödet i boken är familjen Bogles berättelser. Min förhoppning är att jag lyckades med att sammanfläta de två.

Med tanke på faran med att döma folk efter var de kommer ifrån, vilka slutsatser tror du är värda att tänka på när det kommer till familjen Bogles, bortsett från hur många av dem som bröt mot lagen?
När jag pratade med personer från familjen Bogle berättade alla direkt för mig att från att de var väldigt små brukade deras föräldrar – ibland tillsammans med syskon till föräldrarna eller med äldre släktingar – ta med dem ut och begå brott tillsammans. Att begå brott blev en familjeaktivitet. Det var det de gjorde. Rooster Bogle brukade ta med sig sina söner kanske en gång i veckan för att besöka ett stort fängelse i närheten av Salem, Oregon, där de bodde. Rooster pekade ut fängelset och sa: "Titta noga killar. När ni blir stora kommer ni bo där."

Det tog det inte som en varning. De tog det som en utmaning, och att det var det de skulle göra.

De kom att se på att vara kriminell som något respektabelt inom familjen. Kriminologer kallar det för den sociala inlärningsteorin. Att man lär sig genom att härma. När jag grävde djupare såg jag det som kriminologer kallar för social kontroll, vilket innebär att de inte hade så starka band till varandra. De hade inga personliga relationer till lärare och hade inga fritidsaktiviteter. De tillhörde inga andra sociala grupper och saknade förebilder och aktiviteter utanför familjen. Deras enda band var till andra familjemedlemmar, som redan höll på att bli kriminella.

Hur gjorde du för att undvika generaliserande slutsatser kring genetik och brottslighet?
Det var inte förrän nyligen som man kunde antyda att biologi eller gener hade någon inverkan på brottslighet, för dessförinnan hade man blivit stämplad som rasist eller nazist. Men nu finns det kriminologer som tittar närmare på det här och har upptäckt några gener som i kombination med familjeförhållanden som i familjen Bogles fall kan innebära att man blir mer benägen till ett visst beteende.

Den intressantaste är den gen som kan göra folk mer impulsiva, vilket inte nödvändigtvis gör dem kriminella, men är ofta något som leder till kriminella handlingar. Jag tittade närmare på det här, men jag själv är inte biolog. Jag är inte forskare, så jag kan inte ta det så långt. Man börjar göra intressanta studier nu inom genetik, men de som sysslar med det här är väldigt noga med att säga att det inte finns något som en gen för brottslighet. Det finns tusentals gener och det är kombinationen av vissa gener tillsammans med särskilda familjeförhållanden som är avgörande, som i Bogles fall.

Är du inte rädd att dina tankar om att brottslighet går i släkten kanske kommer ses eller tolkas som problematiska nu med Trump och hård politik mot brottslighet?
Jag har slutat försöka förutse vad Trump skulle kunna göra. Jag hoppas att boken kommer kunna stå på sina egna ben och att den inte fastnar i debatten mellan högern och vänstern eller Trump och folk som är anti-Trump. Jag försöker inte antyda att vissa familjer är dömda på grund av sitt genetiska arv och att saker inte kan förändras, för jag kan se att vissa genomgår förändring. Men jag tror att vi skulle kunna ha ett mycket mer effektivt rättssystem om vi var mer medvetna om hur brottslighet går i släkten. Vi skulle kunna försöka nå ut till personerna i dessa familjer när de är unga. Ju tidigare man kan få folk att ändra sitt beteende, desto lättare är det. Efter ett tag blir blir det inrotat.

Jag har själv suttit i fängelset och vet en del om vad människor kan kalla den som är en dömd brottsling, eller kriminellas mentalitet. Hur tror du att den mentaliteten kvarblev i en familj som Bogles genom flera generationer?
Den typen av mentalitet som du pratar om fick fäste i den familjen. De bevarade en del av de traditionerna och de sättet att se på saker. De var stolta över den mentaliteten. Rooster lät sina barn skaffa små tatueringar. Det är egentligen små prickar på vänstra kinden, precis under vänsterögat på var och en av hans barn. Det visade sig vara en symbol som de interner som suttit i fängelset under 50- och 60-talet använde. Jag tror inte den traditionen riktigt levde vidare, men på den tiden var det väldigt vanligt.

Det verkar som att det inte bara handlade om överlevnad utan nästan stolthet, och att aktivt motsätta sig samhällets värderingar.
På något vis blev det en del av familjens identitet. Det var vad de trodde på. Familjen Bogles var även väldigt lik en klan. De umgicks med varandra, de hade inte många utomstående vänner och tillät inte sina barn att leka med barn från andra familjer. De lekte bara med sina egna släktingar, vilket också var en bidragande faktor i alltihop. De ville inte att andra människor skulle veta om hur deras liv såg ut, så de lät barnen växa upp där man visste precis hur alla ens släktingar var men inte speciellt mycket om andra människor. Att man avskärmades från resten av samhället spelade roll.

Tror du att det i deras fall handlar mer om fattigdom eller avsaknad av möjligheter, eller var det detta unika sätt att se på världen som på något sätt gick i arv?
Jag har funderat på det. Familjen Bogles är en underprivilegierad vit familj. De har inte problemen som afroamerikaner har, men de har sitt sätt att se på världen där de tror att begå brott är det som de är bäst på. De får respekt genom att begå brott. För dem är det kulturellt.

Hur undviker man att människor stigmatiseras av det här när man för fram idén att ens blod kan innebära att man är dömd till ett liv av brott eller så?
Det finns flera människor som kunnat bryta sig ur det här. Tammie Bogle är en djupt religiös person. Även fast många av hennes bröder och några av hennes egna barn fick problem och hamnade i fängelset har hennes styrka och hennes tro hjälpt henne att hamna på en bra väg. Ashley Bogle bestämde sig för att hon ville ha ett annat liv, trots att hon var omgiven av människor som begick brott. Hon kände inte att det var något för henne, utan hon fokuserade på sina studier istället. Jag tror inte att man är dömd till det livet. Längs vägen fattar man egna beslut. Jag skulle inte säga att alla i familjen kommer bli kriminella. Det finns en väg ut.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Spanien

I fredags förra veckan samlades tusentals människor i Madrid för att se den årliga paraden och fira Spaniens nationaldag, den 12 oktober, vilket var dagen då Christopher Columbus nådde Amerika 1492.

Paradens stjärna var utan tvekan geten Odín, den "spanska legionens" officiella maskot, som även är känd under namnet La cabra de la Legión. Trots titeln "cabra", vilket betyder "get", är Odín i själva verket inte en get utan en bagge, vilket en soldat upplyste mig om.

Med soldaterna som marscherade runt med sina absurt tajta och väldigt urringade uniformer var det inte för andra att dra uppmärksamheten till sig – men Odín med sina guldfärgade horn och broderade flagga stack ut i mängden som den stjärna han är.

Den tvååriga baggen har inga särskilda talanger som skulle kunna hjälpa regementet i strid. Men det är trevligt att ha honom som sällskap. "Odín har varit med oss sen han var liten", berättade en soldat. "Han har inte fått någon särskild träning. När det kommer till kritan är han mer som en hund – en som håller oss sällskap i barackerna och när vi repar inför parader."

Spanska legionen är en enhet inom armén som man ursprungligen etablerade som den spanska motsvarigheten till franska främlingslegionen. Under de 98 år den har existerat har den haft många olika husdjur. Vanligtvis väljs djuren ut från en region där armén är i tjänst. Tidigare har man haft apor, gaseller, papegojor och det ryktas även att om man hade en björn på 50-talet som hette Magan.

Efter många selfies och byten av ledsagare fick Odín tillsammans med spanska legionen gå i paraden förbi kung Felipe VI och premiärministern Pedro Sanchez.

Scrolla ner för att se fler bilder på Odín från Spaniens nationaldagsfirande.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Spanien.

Another one bites the dust.

Emmabodafestivalen går i graven, då polisen vägrar ge festivalen tillstånd. Anledningen? Droger.

"Så hög drogfrekvens på ett evenemang för ungdomar är helt oacceptabelt. Polisen ger inte fler tillstånd till festivalen så som den har utvecklats. För många ungdomar blir detta första kontakten med droger. Alla blir inte missbrukare, men några blir det." Det här sa Patric Heimbrand, tillförordnad biträdande regionpolischef i polisregion syd under en pressträff tidigare i veckan, rapporterade Barometern.

Oavsett vad man tycker om polisens beslut, och hur man än ser på vårt lands narkotikapolitik och vikten av svensk festivalkultur, är det här en dyster dag för Sverige.

I spåren av den svenska festivaldöden blev Emmaboda den sista kvar. En symbol för frihet, som på något sätt förkroppsligade den där gyllene perioden mellan att man är ung och blir vuxen – tiden innan samhället hunnit binda en alltför hårt i sina kedjor. Det var det sista roliga man gjorde innan sommaren var över och det var dags att återvända till "det riktiga livet".

Det som gjorde Emmaboda så bra var kanske att det på många sätt var så osvenskt. Istället för tidskrävande säkerhetskontroller mellan campingområde och scenerna hade man inga inre avspärrningar, vilket i praktiken innebar att man kunde vakna mörbultad i ett tält, blanda ihop en vidrig grogg, och traska 50 ynka meter bort till Skogen där förmodligen Frej Larsson och några tusen till stod och stampade. Till skillnad från Way out West där man skuttar från mingel till mingel hoppade man från camp till camp på Emmaboda – och det fanns en särskild känsla av gemenskap och samhörighet mellan alla som var där. Medan det i resten av Sverige är otroligt om en klubb får ha öppet efter klockan tre var det då spelningarna ofta började i Kojan.

Med Emmabodas död är det mycket som går förlorat – inte bara ur ett kulturellt perspektiv. Aldrig mer kommer man halvdöd kunna kravla sig ur ett stekhett tält mitt på dagen och gå och köpa sig en livsförändrande Smålandsrulle. Aldrig mer kommer man råka trampa snett ner i den sjö som har bildats mitt på gångvägen mellan tält och food trucks och utsöndrar den där fräna doften av inget annat än smörpopcorn. Aldrig mer kommer man sitta i ett camp med ett gäng randoms från något ställe som slutar på "-hult" och diskutera legenden om bajsmannen.

Emmaboda är bara den senaste av de svenska festivaler som fallit en efter en: Arvikafestivalen, Peace & Love, Hultsfred/Bråvalla och nyligen Gagnef. När polisen förra året förklarade sitt beslut att ställa in Into the Factory hänvisade man till "risken för fallolyckor, alternativt klättring i kombination med narkotikapåverkan där tanken på att flyga från höjder inte förefaller alldeles främmande". Into the Factory ställdes in av liknande skäl som varför polisen nu stoppar Emmaboda, vilket bottnar i ett kulturförakt.

Festivaldöden har skördat ytterligare ett offer – och för vad? Genom att förbjuda en "drogliberal mötesplats", så som polisen refererade till Emmabodafestivalen i tisdags, har man inte uppnått någonting alls förutom att göra Sverige lite mindre färgrikt, lite mer "landet lagom", och till ett land som i grund och botten är till för de vuxna och deras sätt att utöva kultur.

Vem vinner i slutändan på polisens beslut? Inte unga människor i kommande generationer, som kommer tvingas blicka utåt mot resten av världen för att kunna få ta del av något som fram tills nu varit ett självklart inslag i den svenska sommaren för millennials och äldre. Inte kulturutövare, som om och om igen får slag i magen av polisens och politikers repressiva politik.

Polisen då? Som bötfäller unga som bara vill ha kul istället för att vara med och agera skademinimerande och se till att individer inte far illa. Som stänger ner en "drogliberal mötesplats" när det bara leder till att folk som tycker det är kul att ta droger kommer göra det någon annanstans. Om det är att vinna, så grattis.

Emmaboda var inte perfekt, men det är inte festivalers uppgift att vara det. Och frågan är om det är polisens uppgift att moralisera kring vad som är "bra" och "dålig" kultur.

Benjamin Wirström finns på Twitter.